Det blev ett långt uppehåll i bloggen men nu kanske inspirationen börjar återinfinna sig. På protesterna i våras följde senare en intervju med DN och en med Läkartidningen.  Det var nervöst men kändes bra att vara med och skapa debatt om något så otroligt viktigt, en debatt vars vågor sedan svepte över hela landet. Förhoppningsvis har jag bidragit till att fler tar sitt förnuft till fånga och tänker till kring människors lika och okränkbara värde. Det är inte invandrare eller invandring som är problemet utan hur vi fördelar våra resurser mellan dem som har det lätt och dem som har det svårt. Bland dem som lever i svårare socioekonomiska förhållanden finns fler arbetslösa, sjuka, ensamstående och kvinnor. Men också fler utrikes födda. Att peka ut invandrare som roten till samhällsproblem är dock lika fel som att peka ut personer med brutna ben. I vissa situationer och för vissa grupper är livet tuffare även i det svenska samhället, ibland en kort period och ibland hela livet. Att förstå det för att kunna angripa problemet kallas att göra en klassanalys, eller en feministisk och intersektionell analys.

Grupper och individer som har det svårt behöver stöd genom allt från insatser som skapar jobb och dräglig arbetsmiljö, till pålitliga skolor som tar emot alla och ger särskilt stöd till de svagaste, bostäder av god kvalitet till en rimlig kostnad på platser där det finns jobb, och ibland ekonomiskt bistånd i olika former. I själva verket har vi alla behov av de sakerna, och ibland har vi större behov av stöd från samhället än annars. Det är därför det är så viktigt med en väl utbyggd välfärd.

Ingen ska behöva falla genom springorna och landa på botten. Det ska vara möjligt att bli sjuk och ändå ha råd att köpa mat och kläder, eller att bli arbetslös utan att förlora sitt boende. När man blir sjuk, oavsett om man bara känner sig lite småkrasslig eller drabbas av en allvarlig och kanske livshotande sjukdom, ska det finnas en allmän och väl utbyggd sjukvård att lita på. Detta ska gälla alla, oavsett om man har ett välavlönat jobb där det ingår privat sjukförsäkring, hur funktionell och stark man är i kropp och själ, oavsett vad ens föräldrar råkar jobba med och även om de inte har råd att köpa en bostadsrätt till sitt barn när det är dags att flytta hemifrån.

Det ska också gälla alldeles oavsett var man är född, vilket ton mellan rosa och brun ens hud har eller vilken religion man har valt eller valt bort. Alla kan förstås inte bo i Sverige även om vårt land är stort, glest befolkat och rikt på både naturtillgångar och ekonomiska resurser. Men sju miljarder människor är knappast heller intresserade av att flytta från sina hemtrakter till ett land där åtminstone halva ytan är nedfryst och saknar solljus halva året och som till stor del består av skog. De som önskar komma hit ska dock få göra det och då är vi skyldiga att både vara solidariska och dela med oss, och att informera oss och försöka förstå något mer är julafton och falukorv.

Nu fick det här texten ett eget liv och ett annat innehåll än jag hade tänkt mig. Det jag hade tänkt nämna var att gruppen som protesterade mot SD var på ett möte med landstingsdirektör Anders Sylvan i efterdyningarna i våras. Så småningom fick vi ta del av det utkast till policy för riktlinjer vid politiska besök som landstinget hade för avsikt att anta. I det skrevs bland annat tydligt att personal inte skulle få delta i politiska protester på arbetstid och inte heller bära knappar med politiska budskap på sin arbetsdräkt. Mycket lite sades om att ta hänsyn till patienters rätt till sekretess och integritet, personalens arbetsmiljö eller de möjliga säkerhetsproblem i form av hot och våld som kan följa i spåren av vissa typer av besök.

Det kändes tröstlöst att våra protester var på väg att få närmast motsatt effekt åtminstone i Västerbottens läns landstingsledning och vi skickade naturligtvis utförliga kommentarer för att ännu en gång understryka och förklara våra åsikter. Något resultat av det har jag inte sett, och om det var det utkastet vi såg som sedan antogs är jag bara glad om det blir ännu en hyllvärmare som ingen läser. Under sommaren kom SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting – arbetsgivarorganisationen) med en vägledning för både skolor, sjukvård och äldreomsorg. Den är betydligt tydligare och kan verkligen vara något att luta sig mot om man som chef vill värna om sina anställa och andra som finns i ens verksamhet. Även i den förespråkas dock en restriktiv attityd mot politiska budskap på arbetskläder, vilket kanske kan vara klokt. Men frågan om var gränsen går tycker jag kvarstår. En pin från Barncancerföreningen? Rosa bandet? En regnbågssymbol? Får arbetsplatsen HBTQ-certifieras? Ett kors eller en davidsstjärna? En hand där det står ”Vi gillar olika” eller en knapp med ”Vårdpersonal mot rasism”?