Frida Boisen skriver i sin debattartikel om att det är dags att lagstifta bort snoppmakten. Av det hon skriver innan hon kommer till ordet ”snoppmakten” gissar jag att hon menar ”män”, eller åtminstone mäns överrepresentation i bolagens styrelser.

Hon vill alltså införa en inkvotering av kvinnor. Jag har inga problem alls med att det sitter kvinnor i styrelserna till företag/föreningar/organisationer.

Men jag har en stor reservation. En mycket stor reservation. Jag tycker faktiskt att de måste ta sig dit av egen kraft. De måste skaffa sig den kompetens och den erfarenhet som uppdraget kräver.

Om de inte kan konkurrera ut männen som har skaffat sig nödvändig kunskap och erfarenhet kommer styrelsen alltså att vara sämre än den skulle varit annars. Varför skulle man då som företag vilja växa sig så stort att statens inkvoteringsrelger börjar gälla? (Jag utgår från att det skulle finnas någon gräns, under vilken kraven inte skulle gälla.)

Och ur det andra perspektivet: hur kul skulle det vara om man fick ett jobb, inte för att man klarar av det, utan för att man råkar ha rätt könsorgan? Vad skulle Frida Boisen säga om hon råkade höra att hennes chef tycker att hon inte är bra nog på sitt jobb, men åtminstone fyller kvinnokvoten?

Boisen presenterar en del siffror som stöd för sitt krav på kvotering. Hon skriver:

Mellan 2005 och 2011 steg aktiepriset på företag med minst en kvinna i styrelsen 26 procent mer än för företag med uteslutande män, enligt Credit Suisse. Och de 125 Fortune 500-företag med flest kvinnor i styrelsen levererade 53 procent högre avkastning på eget kapital under 2012 än de 125 företag med sämst kvinnorepresentation, skriver Veckans Affärer.

Jag har inte läst undersökningarna/artiklarna hon hänvisar till, och därför har jag några frågor. Svaret kanske finns i underökningarna, men bör i så fall lyftas fram.

Till att börja med undrar jag om Credit Suisses undersökning visar att ökningen i aktiepriset beror på antalet kvinnor i styrelsen. Ungefär det samma gäller Veckans Affärer: visar deras artikel att den ökade avkastningen beror på antalet kvinnor i styrelsen?

För i båda fallen skulle det kunna vara tvärtom: den ökade mängden kvinnor i styrelsen skulle kunna bero på att företaget går bättre än genomsnittet, och de tycker därmed att de kan kosta på sig en (möjligen inkompetent) inkvoterad kvinna. Kanske till och med flera kvinnor…

Och bara för att röra runt mer i grytan: Peggy Bruzelius säger i en intervju i SvD att hon frågat en hel del kvinnor om de vill ha chefspositioner, och de tillfrågade kvinnorna har tackat nej. Hur skall man då få kvinnor högre upp i hierarkierna om de själva inte vill? Visst kan man kvotera in även i det läget, men då blir alla lidande.