Dagarnas skum : Erik Jonsson om kultur

Västerbottens-Kurirens kulturuppslag upptas idag helt och hållet av min reaktion på Cult of Lunas utgivning av boken Eviga Riket. Jag riktar kritik mot deras märkliga förlagsinformation, deras uttalande i en VK-intervju den 20/1 2010 samt i förlängningen alla andra intervjuer de gett rörandes sitt påstådda dagboksfynd (i internationell musikpress, såsom Kerrang! och Critical mass).

Min huvudsakliga invändning är att den påstådde dagboksskrivan Holger Nilsson aldrig existerat. Lika lite har hans hustrumord i Yttre Åkulla ägt rum. Bevisligen har heller ingen dagbok lämnats in av Cult of Luna till Västerbottens museum.

Vidare störs jag av den cyniska hållning till psykiskt sjuka som bokprojektet förmedlar. I en tid då mentalvården arbetar lika hårt med att nyansera synen på psykiskt funktionshindrade, som Umedalen gjort med att tvätta sitt gamla mentalsjukhus nedsvärtade fasader, är det förstås vanskligt och olustigt att försöka sudda ut gråszonerna och måla om bilden av de drabbade, som vandrare helt i sina egna världar - morbida och oemottagliga för sin omgivning.

Man hade önskat att de ansvariga läst Johan Cullbergs Mänskliga gränsområden : Om extas, psykos och galenskap, åtminstone dess förord, innan de sjösatte sitt bokprojekt. Som det är nu verkar de inte riktigt begripa vad det är jag riktar kritik mot. Deras svar på min artikel, publicerat i papperstidningen, lyder

"Erik Jonsson har inte läst Eviga Riket. För att kunna föra en kritisk diskussion kring verket hade det varit på sin plats att först ha läst boken i fråga".

Anders Teglunds tolkning av det påstådda dagboksfyndet har inget med detta att göra, vill jag mena. Detta handlar som bekant inte om någon bokrecension. Men är detta viktigt så kan man föra till protokollet att jag lyssnat - mer än en gång på - det inlästa kapitel som finns att tillgå på Cult of Lunas hemsida. Detsamma gäller deras skiva The Eternal Kingdom (för övrigt ett mästerverk inom sin genre) som har kommit till under samma premisser som boken.

Dessa verk ligger inte under luppen i min debattartikel. Jag betraktar dem som konstverk, inte som historiskt förankrade dokument. När dess upphovsmän kommer ut med autenticitetsanspråk som berör särskilt drabbade personer och platser ryter jag emellertid ifrån.

"Att hacka tänder av köld på en vintrig väg gör ett livligare intryck än att läsa femtio vinterdikter hemma vid brasan, skulle jag vilja påstå"

- Willy Kyrklund (1921-2009)

Över ett halvår har förflutit sedan Kyrklunds bortgång. Idag hade han fyllt 89. Citatet ovan känns passande en dag som denna. Det ringar dessutom in författarens fantastiska stilistik. Under hela sitt liv kände Kyrklund en hemsk motvilja mot att kasta sig ut i obegripligheter, och pretendera på att det skulle innebära något märkligt. "Även om det som är värdefullt kan vara svåråtkomligt, innebär det ju ingalunda att det som är svåråtkomligt är värdefullt", sa han själv.

Grattis Willy!

(Behöver öva mig på att skriva korta blogginlägg)

Hösten 2007 utannonserade Svenska Dagbladet - med säkra och stolta versaler - härnösandfödde Doris Dahlin som dagens debutant (Se bilden till höger). Vad som låg under luppen var den redan uppmärksammade bekännelseromanen Skammens boning. Däri berättas, precis som i artikel, om Dahlins uppväxt med sin alkoholiserade pappa, om kampen mot anorexin och om blodtranfusioner. En stickande känsla av otillräcklighet vilar över redogörelsen. Mest påtaglit blir det när man talar om skam. "Först som vuxen fick hon ord på känslan", fastslår artikelförfattaren.

Vi får följa med på en högst påträngande resa, genom grundskolan, via fil kand studier i Umeå och biblioteksutbildning till terapi och krisgrupper. Alltsammans är noga redovisat; de mörka passagerna såväl som slutetapperna då ljuset i slutet av tunneln görs skönt märkbart. Jag skulle säga att det bara är en pusselbit som saknas, en inte så liten uppgift... Den om Dahlins egentliga författardebut.

Jo, för att SvD hade dessvärre varit för kvicka med sitt DEBUTANT-uppslag. Eller om man så vill, 26 år för sena.

Ockupationsleken

I själva verket debuterade Doris Dahlin redan som 19-åring, med boken Ockupationsleken (som dessutom skrevs vid 17 års ålder, men kom ut först efter att Dahlin avlagt examen). Boken är en skildring av några härnösandsungdomars försök att göra sin skola till vad den utger sig för att vara: en plats för medinflytande, där eleverna inte behandlas som inlärningsmaskiner utan som tänkande varelser, där man ska få ifrågasätta lärarnas auktoritet.

Gymnasisterna försöker uppnå förändringar genom att prata med lärare och rektor, men möts av en isande tystnad och total ovilja till meningsutbyte. För att påkalla allmänhetens uppmärksamhet på sin situation beslutar de att ockupera en nybyggd skollokal.

Så smyger sig skamkänslan återigen på. Och den bär samma uttryck som i Dahlin uppföljningsroman. De nyckfulla människorna i den borgliga staden vänder sig mot ungdomarna. Ockupanterna utmålas som busar och ligister. Vuxna människor kastar sten på dem, polisen misshandlar dem, lokaltidningen ger felaktiga referat av händelserna. För ungdomarna är detta skakande, traumatiserande. Det är en helt ny livssituation, och de fylls av skräck inför den nyupptäckta verkligheten.

Framför allt är det myten om demokrati och inflytande som får sig en törn i Dahlins förstlingsverk. Gymnasisternas världsbild är för alltid nedsvärtad. Slutorden är mörka: "Vi var ju bara sjutton ungdomar ... nästa gång ler ni inte för då vet ni att det är er vårt hat riktas mot. Då vet vi att det är ni som har makten och att det är ni som måste bort".

Hyllad av S.E Hinton

Dahlins bok fick dock ett trevligare gensvar än hennes skolockupanter. Författaren fick t o m medverka i TV:s kvällsöpet för att prata om den, samt debattera den rådande skolpolitiken. Inom ett par år hann Ockupationsleken komma ut på flera språk. Samtliga upplagor sålde slut. I Danmark hette den Elevoprøret, och i USA kallades den The Sit-In Game. Den prisbelönte författaren S.E. Hinton - som liksom Dahlin var 17-år när hon skrev sin klassiker The Outsiders - älskade The Sit-In Game:

"This is a marvelous book - it captures all the frustration, fear, and most of all the mind-killing boredom perpetuated by school systems. It has all the fine anger of the young - only a young person could have written it; once out of the system a merciful blurring of memory occurs [...] It should ve read by adults as well as young people. For the young it can express what they may find difficult to articulate, but for the older ones, it will sharpen the memory of what was, for most, a calculated, chilling attempt to force conformity on us all"

(S.E Hinton, "News from Viking", 21 januari, 1974).
 

Det är lustigt att utgivningen av Ockupationsleken länge stått utanför Dahlins författarbiografi. Denna lilla framgångssaga, mitt i den ovan redovisade småstadsmisären, förstärker ju bara bilden av Doris Dahlin som ett verkligt maskrosbarn. Ockupationsleken utgör ett komplement till Skammens boning, och vice versa. Genom att läsa båda böckerna förstår man hur noga Dahlin rustat sig under tonåren. Och vilken beundransvärd strid hon gått.

_________________________________________________________

Läs även min anmälan av Doris Dahlins Ockupationsleken (och generationskamraten Monica Kronlunds Hallå? Dra åt helvete!) i Tidningen Allehanda (se bild till höger).

Artikeln "Med ung, sund vrede" är en del av mitt eviga projekt att åsynliggöra norrländska författarskap och vidga begreppet Norrlandslitteratur.

Texten finns även som PDF.

Mer om Doris Dahlin hittar du på hennes hemsida

http://dorisdahlin.se/

(som glädjande nog uppdaterats med information om Ockupationsleken, sedan jag sist kikade in)

Halleluja! Nu har jag fått se det lilla miraklet!

De första provtryckningar av De lykliga åren har genomförts, och alltsammans förflöt förhållandevis smärtfritt. Om en vecka eller två torde nyutgåvan av Birger Vikströms opus beviljas tillstånd att lämna förlagskällaren. Inte en dag försent hade jag viljat utbrista, men det är inte helt sant.

Lillrackaren rymmer i a f 278 sidor. De sista åtta utgörs av mitt framsvettade efterord. Sex månader tog den texten att korrigera, ytterligare nio månader upptogs av förarbete.

Jag låter bjuda på bokbaksidan, som adopterats ur nämnda eftertext:

Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.


 

Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna... Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare - med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet - vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet -

så kort

men såhär trött hann jag bli."

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt - sina 5 år till trots - mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen - i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat - känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."

"jag kände mig ställd inför Döden, min skalle i mitt skägg på bädden på verandan rullade fram och tillbaka och föll till sist till ro som i en återgivning av den sista kroppsrörelsen jag gör innan jag faller till ro i den verkliga döden - blev illamående, rusade ut och började kräkas ... jag kände mig som en orm som spydde upp universum ... spydde upp sin vilja att leva"

- Allen Ginsberg, ur Yagebreven, 1963 (se även Ginsbergs illustration "Kräkaren", här till höger).

På trettondagen skrev jag till mina vänner och bekanta: ”kräksjukan regerar, åter om en vecka”. När man som jag har två barn, tar det minst sju dagar innan detta farsot gått alla sina ronder. Jag har känt mig som Ginsberg i yagedjungeln, som Ignatius Reilly med sin besvärande magmun, som Dostojevskijs källarman inför åsynen av Londons kristallpalats, som Kathy Acker i plugget och Henry Chinanski dagen därpå. Tjuvtjockt, minst sagt. Men idag räknar jag mig, som planerat, till de friskas skara – omskakad, men ånyo i skrivartagen.

Dagarnas skum slutade vid Provins, ser jag, med Elsa Forsgren och Elin Berge. Det sistnämnda omnämnandet minns jag som en ren samvetssak. I rättvisans namn borde väl Elin Berges utställning "Drottninglandet" funnits med på min lista över förra årets kulturhändelser, eller åtminstone hennes fotoreportagebok med samma namn, och soundtrack av Frida Hyvönen. Särskilt eftersom att heller ingen annan av VK:s kulturskribenter nämnde den. Varför det blev som det blev, vet jag inte. Det är svårt med fotografi, att ge mediet det utrymme som fordras, och sedan bedöma det med objektiv blick (ordvitsen helt oavsiktlig). Fotografiet är både mer lättillgängligt och svåråtkomligt än t ex romanen. Lätt, för att det är enkelt att möta, svårt därför att det är knepigt att finna rätt på. Därför ska jag försöka bjuda på fler – utförligare – fotoanmälningar.

Så kommer här ännu en. Och ni med ögon känsliga för jäv ombedes blunda nu...

Smäcker fotosamling

Någon konstkritiker är jag inte, men fyra skickliga och tämligen aktiva fotografer känner jag sedan de bara stod i startfållorna för sin verksamhet. Så på så vis har jag två blixthärdade ögon. När jag ombads skriva ett kort förord till Johan Dahlroths fotosamling Through the Twilight gick det av bara farten. Sedan ytterligare några veckor tillbaka finns det lilla kompendiet i tryck (jag ser att en av mina bloggarkollegor redan varit framme och nosat på det).

Upphovsmannen Dahlroth (bilden till vänster) är en umefödd diversearbetare, fotograf och poet. Hans första fotobok, Hedemora Blues sålde slut på några veckor, men under kritikernas näsor lyckades den smyga förbi obemärkt. Jag borde förstås  ha recenserat den – åtminstone skrivit en notis – men det kändes knepigt. Hur skulle jag lyfta in en bok med sådan titel i VK, som en lokal angelägenhet?

Nu kommer i a f hans andra publikation på kort tid, och den är vacker. Den är så smäcker att det inte längre finns några ursäkter. Tanig till sitt omfång men vid och generös i sina omfamningar. Jag kan förstås inte recensera den i papperstidningen, eftersom jag själv författat förordet, däremot kan jag utan samvetskval flagga för den här.

Dahlroths ambition har varit enorm: att genom 18 kommentarsbefriade, fullständigt lösa bilder skildra ett slags uppgörande med sin samtid och flyktiga tillvaro. Ändå blev det så lyckat. I mitt förord skrev jag att Johan Dahlroth har

”dokumenterat ett kapitel tidstypiskt lågliv och själsligt lösdriveri som inte nödvändigtvis kommer att finnas kvar om 50 år. Självfallet kommer dessa svartklubbar [varifrån folk och interiörer hämtats] alltid gäcka och förföra, dessa technofester samla upp spillror av slagna och glada ungdomar... Men den chosefria atmosfären som ligger och pyr i 00-talet, med sin totala subkultursexplosion – stundom obstinat samhörighetssuktande – kan lika gärna bli till en bit nostalgi för morgondagens verklighetsvridna 90-talister”.

Jag minns inte om jag hade Sune Jonsson i åtanke när jag plockade ihop de där uttrycken, men jag antar att hans gamla flygfoton över utflyttningar och förgängligheter lagt sig som ett forskande filter för mina ögon. Att försöka fånga något beständigt, frysa ögonblicken, är meningslöst - åtminstone i min värld. Därför är Through the Twilight så skarp. I sitt porträtterade vill den väga och mäta ljus, snarare än kulturmarkörer. Att exponera efter lågdagrarna handlar om att mäta ljuset i det mörkaste område där man vill ha täckning, att finna förståelse och försoning är just detsamma.

I skrivande stund finns ett flyktigt antal kvar av det numrerade, och limiterade häftet (urpsrungligen 100 tryckta exemplar, som kostar 50 kr/styck). Frågar du imorgon kan det vara som om de aldrig existerat.

Maila upphovsmannen själv, för ett eget exemplar: johan.dahlroth@gmail.com

 

Är återigen satt i arbete, men tyvärr mindre som skribent och desto mer inom vården. Därför förlöper inte bloggandet i den takt man kunnat önska. Likväl trängs jag att klämma ur mig något om det senaste numret av Provins, det som jag tidigare utannonserat. Nu finns nämligen nummer 4 2009 i handeln. Konstigt vore det väl annars.

Jag råder alla att införskaffa tidskriftsnumret, om inte för Tomas Tidholms mässande prosa så väl för Elin Berges underbara Sune Jonsson-pastischer: en bildserie över provinsens punkrockare med nedslag i David Sandströms Brändöstudio, Frida Hyvönens Flarken och Dennis Lyxzéns Mullsjötorp. Det är kulturkollision så det gnistrar om det, och samtidigt förbannat vackert. Tänk att Sune Jonsson faktiskt är på väg att få en värdig arvtagare, och detta samma år som hans sorgliga bortgång. Elin Berge är en fotograf att följa. Har du inte redan sett hennes skimrande fotoutställning om de thailändska kvinnorna i Norrlands inland kan du med gott samvete skaffa dig ett exemplar av hennes bejublade fotobok, tillsammans med senaste Provins alltså.

En annan anledning till att tjacka ett ex norrländsk litterär tidskrift är för att ytterligare bekanta sig med Elsa Forsgren - Modernisten från Vittangi. Jag har som bekant redogjort för henne i VK, en gång i papperstidningen och en gång här på Dagarnas skum. Vid det senare tillfället påtalade jag att det fanns en alldeles häpnadsväckande historia som ramar in hennes märkliga livsöde. Det är den som berättas i min Provinsessä.

Faktum är att vår norrländska författare står staty i Uppsala. Det är Elsa Forsgren som dansar till näckens pipa utanför Uppsala Centralstation. Dessutom är det Elsa Forsgren som gör den glorifierade Mariagestalten på trätriptyken i Jukkasjärvi kyrka. Båda verken av nationalkonstnären Bror Hjorth. Hur detta kommer sig får man emellertid läsa sig till i Provins. Varför jag väljer att göra denna anmälan är för att tidskriftens sättare olyckligtvis bommat att infoga bilder på dessa konstverk. Det är alltså frågan om ännu en komplettering. För dig som redan har införskaffat nämnda Provinsnummer, eller planerar att göra det, följer här ett bildappendix:

Till vänster: "Lilla skaldinnan", Etsning av Bror Hjorth föreställandes författaren Elsa Forsgren, framställd som den livgivande Peiven Neita, Soldottern, ur den samiska mytologin.

Mitten: Hjorthstatyn "Näckens polska" i Uppsala, med Vittangiförfattaren fångad i rörelse.

Till höger: "Stående kvinna", Blyertsteckning av Hjorth med Forsgren som modell.

Nedan: Detalj ur Jukkasjärvitriptyken. Elsa Forsgren gör den samiska Jungfru Maria. Nere till höger syns Artur Lundkvist kurtisera och Stina Aronsson.

Som sagt... Den fulla förklaringen finns i senaste Provins.

Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan...

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar...

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro't att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar...

Idag för 51 år sedan dog Birger Vikström. Förra året hade jag min första Birgertext inne i VK, med anledning av 50-årsdagen. Ikväll lägger jag (förhoppningsvis) sista handen på efterordet till nyutgåvan av De lyckliga åren, just den 22:a december. Därefter tar Erik Jonsson och Dagarnas Skum jullov. Fast det ska förbanne mig firas med måtta och respekt för den döde. Birger själv kräktes på julen, det skrev han så ofta han fick tillfälle. Föräldralös och hemlös som han var hela sitt vuxna liv (som till råga på allt började redan vid 16 års ålder), är det en smula förståligt. Och därför, för att Birger Vikström hade för vana att knuffa omkull julgranar på stadens torg, är mitt senaste litteraturfynd - en ny, glättig Birgernovell om just julen - så överraskande.

Innan jag ger er texten, måste jag säga något om min älskade Birger Vikströms novellkonst. Det finns nämligen två olika sorters Birgerberättelser: De kända och De okända. Med en okänd Birgernovell åsyftas inte en oläst eller opublicerad text. Nej, bara en okatologiserad sådan. Det är så med Birger Vikström att han skrev för brödfödan - d v s okonstlat och ogenerat, ibland helt utan skam i kroppen. Birger Vikström kunde sälja en text för en kvarts hyra, en ny basker eller bara ett glas öl. Kanske är det just därför som han samlat en så entusiastisk skara fans under åren - alltsedan hans död 1958 till idag.

En av dessa dedikerade, poeten Ann Smith, gjorde det till sin sakt att arbeta fram en första katalog över Birgers kända texter (komplett med år, tidskriftsnamn, -nummer mm). Per Svensson, f d radioman på P4, har fortsatt hennes arbete, liksom bl a jag. Antalet katalogiserade, kända Birger Vikström-noveller blir med andra ord bara fler och fler. Sist jag räknade var de legio, kring 200 stycken. Men då ska man komma ihåg att fler av dem är uddaversioner av redan tryckta texter, omskrivna för att inbringa en extra slant till författarens ofta gapande fickor. Ändå tror jag att det finns ett 100-tal till där ute, som inte tecknats ner i registren. Som fog för detta har jag blott min unga erfarenhet; jag har för vana att finna rätt på en ny BV-text per månad - och detta utan att leta särskilt aktivt.

Det senaste Birger-fyndet då... Denna text som publicerades i Folkpensionären 1952 är inte på något som helst vis representativ för Vikström och egentligen inte särskilt frän och bitsk, så varför publicera den här? Jo, lite skoj är det ändå med julen i Birgers lilla Granbergsträsk, kilometrarna utanför Jörn; ett kulturhistoriskt dokument av det sällsynta slaget. Göran Marklund - frid även över hans minne - hade onekligen glatts. Och tänk att Birger Vikström kunde folkhemsfiera sig så pass, bara för att tjäna en liten slant! Nöden har ingen lag heter det ju, men han måste verkligen ha känt att han horade ut sig denna gång. Hur det än sved tycker jag att han gjort det förbannat bra. att skriva i avsmak är inte vidare enkelt. Ändå, med Folkpensionärens läsarkrets och den lilla ytan i åtanke lyckades julhataren Birger förmodligen förmedla en ganska genuin julkänsla, när han skrev...

Detta var alltså i en liten by i det avsides liggande Västerbotten. Där trodde vi barn inte pa jultomtar i vanlig mening hur många vi än såg avbildade på julkort och julbonader. Vi visste hur det hängde ihop med den där saken. Vi fick nämligen själva vara jultomtar.

Redan i mitten av december utsågs jultomtarna, fyra stycken, av vilka två skulle dela ut julklappar i byns östra del och två i dess västra del. Redan flera veckor före jullovet började vi också i skolan tala om vem som kunde tänkas som jultomte i år. Det förekom nära nog regelrätt kandidatnominering, det tisslades och tasslades och intrigerades och överlades. Så värst stor betydelse hade väl inte dessa överläggningar, ty vem som egentligen utsåg de fyra jultomtarna visste ingen i skolan utom möjligen magistern, men honom vågade ingen fråga om den saken. Om det fanns någon särskild juliomskommitté bland de äldre eller om man rent av utsåg årets tomtar vid någon byastämma, visste vi ingenting om. Faktum kvarstod, att redan en vecka före julafton var de blivande jultomtarna utsedda och fick meddelande om den saken. Aldrig från någon bestämd person från år till år, utan än från den ena, än från den andra; oftast dock från de blivande jultomtarnas föräldrar.

Det var min äldste bror som talade om för mej att jag skulle vara jultomte det året. Jag hade då en vecka på mej att sätta mej in i rollen, att prova tomteansikten och känna ansvarets tjusning. Rollen som jultomte skulle aldrig återkomma, det visste jag. Aldrig gick en pojke runt byn i skägg och luva mer än en julafton. Nästa år skulle någon annan fylla min plats. Man må förstå att jag ingalunda underskattade betydelsen av min utnämning. Ingen ny riddade av serafimerorden skulle kunna ta emot sin nya värdighet med större allvar än jag tog emot min.

Tomtemasken var en viktig sak, och otaliga dylika provades framför köksspegeln under min äldre brors vänliga översikt och, som jag ofta tyckte, alltför skämtsamma kommentarer. Jultomtesysslan var ingenting att skämta med. Den var, åtminstone för mej, nära nog viktigare än julen själv. En gammal päls lånades från en granne och provades. Stora lappskor på fötterna hörde till utrustningen, röda skoband med stora tofsar likaledes. En jultomte fick inte se ut hur som helst. Det var noga med hans yttre. Inte mindre viktig var hans förmåga att säga god jul med den rätta inlevelsen. Jag övade den saken i många kvällar i olika röstlägen, med olika betoning och röststyrka. Jag visste mycket väl, att jultomtarnas uppträdande brukade debatteras ivrigt under juldagarna, kritiken gav då sina rosor och törnen, och slarvade man med någon detalj, så kunde det lätt bli mer av det senare slaget än vad som var trevligt.

Nej, ingen kunde påstå att jag slarvade med repetitionerna för årets stora roll. Tvärtom sa min bror nån dag före julafton, att han började bli trött på att varje kväll höra mig säga god jul och finns här några snälla barn och liknande ramsor. Men han nekade mej inte att öva, ty även han insåg väl vilken viktig person jag blivit genom min nya utnämning.

Så kom äntligen julafton. En pojke från granngården, Gösta, kom tidigt till mej den dagen. Han var den andre jultomten, och vi tillbringade hela eftermiddagen i upphöjd uvskildhet, i en kammare ivrigt planerande kvällens rundvandring. Vi försökte tänka ut roliga infall att komma med, ty sådant var mycket uppskattat. Vid sextiden pa kvällen var vi klara med allt, stod påklädda och färdiga med ullvantar och luvor, pälsar och skägg. En käpp var hade vi också, vilken skulle användas att hötta och till äventyrs även att slåss med. Dels var det tradition att jultomtar var lättretade personer, som när man i någon gård vågade ett skämtsamt ord om deras utseende, rusade fram mot den vanvördige och höttade med käppen; dels skulle jultomtarna också enligt gammal sed gräla en smula sinsemellan.

Det var en stjärnklar himmel, som välvde sig över oss, när vi vandrade i väg i vårt viktiga värv. Luften var kylig, röken från husen steg rakt mot himlen, och snön gnistrade. Det var precis sådant väder som det bör vara en julafton men som det ju inte alltid är. Efter oss drog vi en kälke med julklappar i; det var sådana som lämnats till oss från olika håll och som vi ansvarade för. De flesta julklapparna fanns dock i en låda i farstun i varje hus. Där skulle naturligtvis alla klappar kunnat ha sin plats, men det passade sej inte. Då skulle jultomtarna inte ha behövt någon kälke. Var och en som vet något om jultomtar vet också att man inte kan tänka sej sådana komma dinglande lösa och lediga som om de bara var ute och tog sej en promenad för nöjes skull. Nej, De skulle dra en kälke efter sej på sin färd från gård till gård, den saken var klar. De allra yngsta, som hängde i fönsterna för att se när jultomtarna kom efter vägen, skulle bli besvikna, om de såg dem komma alldeles tomhänta. De skulle tycka, att det var skräp med sådana tomtar. Nej, en kälke skulle vara med, och på den skulle finnas den största korg som byn kunde uppleta. Om det sen inte fanns så mycket i korgen, spelade mindre roll, men korgen skulle vara stor.

Julklappsutdelningen gick fint. Överallt strålade ljus, och överallt satt man vid bordet och åt, när vi kom, ty så skulle det vara. Sedan fick jultomten alltid något, en karamell, ett äpple eller något annat gott. I en del hus yrkade man på att vi på en gång skulle äta upp vad vi fått, men det ställde sej ju en smula svårt. Att äta med tomtemask på är inte lätt, varför vi alltid avböjde sådana förslag under hänvisning till att sakerna skulle sparas till tomtebarnen och tomtefrun.

Vi kom dit där jag bodde, där det var svårast att agera tomte naturtroget. Men där var det ett sa mycket större nöje att få läsa vad som stod på en del paket: Till jultomten. Dessa lades på bordet, och som tacksam jultomte lovade jag att komma och hämta dem senare på kvällen. Vi kom också till Göstas hem, där det även fanns paket adresserade till tomten själv.

Att gå runt alla gårdarna tog nära tre timmar i anspråk, ty man fick inte slarva sej genom programmet. Det skulle pratas i gårdarna och berättas om hur det var att vara jultomte och höttas med käppen och tala med de minsta barnen. Man måste se till att man blev en omtyckt jultomte.

Vid niotiden var alla gårdar avverkade. På vägen mellan dem hade en del godsaker slunkit in vägen under tomteskägget och vidare ned i magen. Det var alltså inte precis några utsvultna jultomtar, som från den sista gården skulle gå direkt hem till sej. Skulle göra det ja. Det blev inte riktigt så.

Ödet ville nämligen att jultomtarna, som gick mellan gårdarna i byns östra del, var färdiga med sitt värv ungefär samtidigt som vi i västbyn. Vi befann oss då mitt i byn, de likaså och alla fyra fick syn på varandra på landsvägen. Ett sådant sammanträffande hände ju inte alla år, men när det hände, brukade det inte avlöpa helt fridfullt. Det började med några snöbonar och övergick till närkamp så som traditionen bjöd. Ty denna talade om djupt rotad fiendskap mellan tomtarna i byns västra del och tomtarna i dess östra del. Ett sådant krig var förresten, det insåg vi snart, en mycket värdig avslutning på en lyckad om än kortvarig jultomtetillvaro.

Vi vräkte varandra i snödrivorna, käpparna flög i luften, och tomteskäggen fladdrade. Maskerna gick till spillo, och vi började snart mera likna snögubbar än jultomtar. Från de närmaste gårdarna åsågs bataljon med stort intresse, och uppmuntrande tillrop eggade till nya nappatag. Men sedan tog tröttheten överhanden. Innanför pälsarna rann svetten i strömmar, och fred slöts till nästa jul. Men då skulle någon annan vara jultomte, någon annan skulle öva rollen och ta emot kritikens omdöme dagen efter.

Vi gick hem var och en till sitt nöjda med kvällen så som tioåriga jultomtar kan vara. Från alla fönster i varje gård lyste vänliga ljus, på himlen brann stjärnorna klarare, tycktes det, än vad de brukade göra annars. Och hemma väntade paket, oöppnade hemlighetsfulla paket adresserade till jultomten själv.