Dödsstädning

Av , , Bli först att kommentera 2

Den här bloggen stängdes ner 2011, men det är först tio år senare jag skriver detta inlägg. Mina inloggningsuppgifter hade helt enkelt kommit bort. Ändå kändes det viktigt att gå in här och stöka om lite. Det är helt enkelt prövande att behöva förhålla sig till sådant som skrevs, somligt mycket hastigt, för ett kvarts liv sedan.

Ett fåtal av de ursprungligen 100 inläggen har fått vara kvar eftersom de alltjämt tycks finna nya läsare. Inlägg som sedermera omvandlats till tidningsartiklar eller essäer för tidskrifter har i de flesta fall raderats. Tidsspecifika bloggposter, som haft att göra med föreläsningar och aktuella böcker, har också plockats bort. Likaså har jag försökt städa bort ovidkommande information och döda länkar.

Många har försökt nå mig genom bloggens gamla kontaktuppgifter. Aktuell mailadress är [email protected]

”Bara en komplicerad grabb från Umeå”

Av , , Bli först att kommentera 71

 

 

Jag sammanfattar tre baksidestexter:

En utfattig och febersjuk man någonstans i ett sydeuropeiskt samhälle, förvirrade drömmar, minnen, åldrande, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, av organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Boken andra halva beskriver en familjs undergång, en gradvis analkande katastrof upplevd i minnet, och med upplevelsen av åldrande, av de individuella begärens utnötning, som genomlöpande tema. Detta kommer ur debutromanen Rytarens röst (1967).

Två män står i ett brandhärjat rum med sprängda rutor. En människa har bott där och han är nu död. Den döde har åstadkommit en slags dagbok via många halvbrända papper och när papprena tagit slut har han fortsatt skrivandet på bord och väggar, ända tills döden klippt av hans liv. Ett liv, målat grått i grått, i samhällets marginaler, där inte ens ett spirande liv kan växa utan måste gå under. Så fortsätter den fristående ”romanserien” med Två gram ljus (1971).

En man fängslas och torteras. Den fångne har skräckvisioner om ett nytt, annorlunda samhälle, där han tvingas infoga sig i en totalitär, tekniskt manipulerad gemenskap, där godhet och mänsklig värdighet har blivit något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärleken som slutligen stympas och går under. Fången ställs inför det svåraste. Hhan uppmanas med händerna avrätta sin egen bror. På detta vis avslutar romanen Snön fortsätter att falla (1974) Henri Högbergs undergångstriptyk.

Umefödde författaren Henri Högberg introducerade jag i Västerbottens-Kuriren 19 mars 2010. Precis som det sägs i min artikel, och just som man kan utläsa i textblocken här ovan, är han ingen lättsam berättare. Högbergs stil är visionär, filmisk och surrealistisk. Samtidigt rymmer hans verk (precis som Den andalusiska hunden, för att tala surrealism och film) obehagliga och intensivt levande scener. Det visade sig tidigt svårt att ringa in hans författargärning i det feel good-format som ett intervjureportage ändå är. Opraktiskt och inte särskilt rättvist mot hans verk, men man vill ju trots allt att folk ska läsa till punkt.

Samtal med Sosima

När jag pratade med Henri Högberg diskuterades en hel del. Genom att rada upp några av samtalsämnena får man även en god bild av vad Högberg sysslade med 1967-74… Vi problematiserade hans romaners märkliga, filosofiska upplägg. Som i Snön fortsätter att falla, där en fånge för samtal med drömda gestalter, bland dem munken Sosima, en av Fjodor Dostojevskijs centralfigurer. Vi malde vidare kring bruket av symbolik och influenser från Albert Camus och Jean-Paul Sartre (den litteratur som Högberg i unga år införskaffat på Åkerbloms i Umeå). Vi pratade också om det västerbottniska språkarvet, och den burleska ton som döljer sig där i. Angående vännen Sture Dahlström talade vi om gemensamma utlandsresor och försökte vi pricka in likheterna mellan Stures och Henris böcker, eller snarare bristen på sådana. Hur de kunde de ändå beundra och känna igen sig i varandras litteratur? Stig Larsson och hans blick för detaljer, Frankrike och dess inspirerande kultur, journaliståren och regiarbetene för TV. Det blev ett långt, komplext samtal, som fann många intressanta sidospår. Sedermera har det sprungit vidare via brev och mail.

”Äsch, jag är bara en komplicerad grabb från Umeå”, avbröt Högberg mig till sist. Och så enkelt är det nog. Umeå är en snurrigt komplex stad, trots allt. Ett akademiskt, björkbeklätt cementblock som släppts ned mellan en myggig myr och en stenig kust. I denna nyuppsprängda krater slår folk läger och bryter upp varje dag. Här slipas det till och tillvaratas, materialet från inlandet (faktiska naturesurser, och så människor).

Vilka spår Umeå än sätter i sin besökare, så är det inte samma som de kringliggande städerna. De är något annat. Att vara ett barn av denna många gånger isiga stad är invecklat nog. Att dessutom ha genomlidit en många gånger tilltrasslad uppväxt, ja, då vet ingen åt vilket håll det bär iväg.

Ett stycke äldre modernism

Delar av Henri Högbergs historia har avtäckts, men det saknas en direkt ingång. Som alltid är de författare som introduceras här svåra att finna böcker av. Därför avslutar Dagarnas skum detta inälgg med att publicera ett stycke ur debutromanen Rytarens röst (med Henri Högbergs medgivande). Romanen kom till i ett rus och när den var färdig skickades den till fyra av Sveriges största förlag (the usual suspects). Alla antog den. Högberg kunde välja fritt och valde då Norstedts, eftersom att de en gång gett ut Stig Dagerman.

Partiet här nedan är dagermanskt dystopiskt och dystert, men med en fond lånad av Federico García Lorca. Stilen är karaktäristiskt mässande, poetisk och filmisk. Hur någon kunnat författa en sådan roman, i en tid där realism och realpolitik stod högst på dagordningen är i sig intressant. Än idag fordrar den en van läsare, ett särskilt sinnelag och en känsla för såväl språklig modernism som prosaiska bilder. Håll till godo:

II.

Ja, lejonets skri och rytarens

röst måste tystna och ung-

lejonets tänder brytas ut;

Job

 

ont hör ont till, som vattnet till floden

 

    ett barn hade dött, jag gick bakom kistan, en grå fågel hoppade utanför ett av husen, fågeln hade fått tag i ett korvskinn, ögonen var pärlblanka och svarta, processionen speglades i ögonen; först kom kistan, buren högt över huvudena för att sedan sänkas under den svartklädde mannens vänstra armhåla och sedan raden av sörjande svartklädda människor (knotiga, långa, korta, magra, feta; kvinnor med för stora bröst skumpande nedöver magen, unga kvinnor, nästan barn med brösten nätt och jämnt putande över livet, eller de havande med sin spattiga gång som kvigor eller ston eller skalbaggar, med spretiga ben och armar och en formlöst utskjutande mage, alla med stjärtarna indragna mot magarna; egendomligt okvinnliga och omänskliga, med allt det onormala inpressat i det naturligt normala) eller män med nävar som klubbor som avslutning på långa hävstänger som nyttjas i fälten eller smedjan eller vid slaktbänken eller vid bakbordet, och män som var långa med halsarna uttänjda som hade de skruvats uppåt av en osynlig makt för att närma sig himlen, eller halsar som pressats ihop som hade de klubbats nedåt (under årens lopp och växlingar av vår, sommar, höst och vinter) av en tyngande högre makt, eller att de sett för länge och för mycket in i solen och detta var det slags straff som en blind gudom eller någon blind naturkraft utdelat, eller pressats längre och längre ned mot jorden för att allt det andra (inklusive halsen) hörde dit och att allesamman skedde i en lång dröm och plötsligt är drömmen slut och mannen (eller männen) låg där överraskade och kvidande och vaknade till med döda ögon fjättrade mot den blå kupan och att allt var slut (eller att allt började) i alla fall, dessa påtagliga människor; (korta och långa, magra och feta, med allsköns skröpligheter så fort ett visst tidsavsnitt passerat, med eller utan tänder, med ett finger eller flera fingrar krossade i diverse redskap, med sviktande njurar eller skrumpnade levrar, med lemmarna dinglande mellan benen slaka och misstämda, eller suckande invärtes över detta liv men utan att ett ljud förnims eller stiger ut som den tunna röken mellan de förseglade, hoppressade läpparna) som långsamt gled över fågelögats iris, buktade från, yttersidan av pupillen med former påminnande om en skrattspegel och sedan kroppen skjutits mitt för centrum av detta ynkliga klot hastigt återta normala proportioner för att när den nått ett stycke förbi linsens fokus förvandlas till begynnelsens motsats där ryggarna och bakarna sköt tillbaka (segt, tillsynes motvilligt framåt igen) lämnande magar, bröst, halsar och ansikten urholkade och för detta enda ögonblick fastfrusna, låsta och människornas åtbörder stelnade (med kistbärarens högra arm vid midjan och de andra med stela ben och hasande fötter ryckvis skjutande framåt bakåt, och med armarnas stela, växelvisa kast framåt bakåt, eller med händernas baksidor tryckta mot ögongloberna eller händerna för öronen och huvudet vaggande åt sidorna (av sorg, av förtvivlan) eller huvuden böjda, undergivet, mot jorden eller stelt riktade framåt eller med fötterna släpande genom den finmalda sanden som exploderade när fötterna körde igenom lagret av stoff och sedan lämnade fotsulorna med en suck och lade sig bakom hälarna och slutligen spydde ut en slinga, tunn som rök) och kistan så lätt och bräcklig som om den med ett enda, lätt tryck mellan de grova händerna skulle förvandlas till en hög spräckta ribbor med bronsen flagnande mellan fingrarna och benen som flisor: malda mellan en kvarn av hårda knogar (och barnet lik en drömmande med ett leende på läpparna med de små händerna över varandra, i kors över bröstet med den fjuniga skallen betäckt av en tunn, broderad hätta med bollfransar över pannan och med dessa ögon, dessa glober, eller rättare dessa ögonlock redan beskuggade av en hastig framskjutande maskin av tid och förfall (liksom allt annat förslits; metall, känslor, människor) men just där i de diminutiva, slutna fodralet, på ett egenartat sätt tidlös, försjunken i sin egen tid och sin egen rörelse som hejdats mitt i sönderfallet, med alla dessa förstorade kroppar roterande i ångest och tillbedjan, med sorg och förstening planterade i ansikten och åtbörder) och tåget hade då redan nått den yttersta utposten, av kalkade väggar och sjönk som en viskning ned i vägens svacka för att sedan stiga mot höjden och sprida sig över de förbrända fälten och sedan hastigt skjuta samman och i samlad tropp nå fram till platsen för den förutbestämda ritualen (och kroppen sänkt och stöttad mot kistans botten och sidor med bomull, fintrådig och mjuk som vore den nyss plockad från de het fälten, instoppad i munnen för att inte den tandlösa gommen skulle falla ihop, med ögonen inkapslade i tomt mörker, i förbidan, på rygg, med det bräckliga höljet, utsirat, omslutande den kropp som obevekligt, med tanke på grundvattnets och alla de osynliga djurens ihärdiga arbete, en dag skulle malas till en handfull finmalet stoft som ingen skulle kunna skilja från den omgivande jorden) med de svartklädda människornas tystnad störtande från himlen son en flock råkor och prästens mumlande, ihåliga, mjöliga röst och klangen från klockorna och korsen täckande den plötsligt förminskade sprickan i jorden och dödgrävaren som i det ögonblicket (med höger hand mot mössan och del vänstra handens tum- och pekfinger knipande den rödporiga, ådriga och svällande näsan, medveten om sitt upphöjda ansvar, förstenad och ändå förberedd med armar och händer som ofattbart mjuka stjälkar stickande ut från den hårda klippa som föreställde kropp, i mitten av den svartklädda, sörjande skaran, märkvärdigt förberedd, med vetskap om ritualens tågordning och sitt eget särskilda nummer i denna tågordning) tog upp någonting som liknade ett flätat lock till en korg och med mjuka, långsamma, försiktiga rörelser (som om han anade liv under det tunna locket som snart skulle bågna och splittras under jordmassans tyngd eller möjligen av hänsyn till detta särskilda, utvalda ögonblick av tid, med moderns och faderns ögon nitade vid lådan vars porer tycktes upphäva en suck eller ett skri och en rök vällde fram och ångan som nådde de sörjandes näsor fylldes ett ögonblick av träfibrernas harts och pressade fram tårar ur deras ögon) lägger locket över kistan som redan sänkts två fot ned i jorden, till synes djupare än så genom de uppskottade kanterna och då tar mannen med kepsen fram sin skovel (med bladets darrande reflexer stickande i de sänkta ansiktena, med ljuset från reflexerna skjutande upp skuggorna av näsorna mot pannorna, med kinderna urgröpta av sorg och hastiga skuggor över halsarna) och låter skovelbladet slingra fram längs sidorna och framkallar på en kort stund ett otroligt mönster längs den uppskottade mullens kort- och långsidor, varpå prelaten träder fram med lyftade händer och med händerna stelnade i vinden liknar han en stor, svart kråka som plötsligt nitats fast i vinden och avslöjar de trasiga kanterna av vingarna och vinden tar tag i manteln och pressar den mot hans ynkliga mage och mot hans magra lemmar och får tyget att stelna för bråkdelar av sekunder innan scenen bryts då han för ned händerna och flätar dem knäppande (som grenar knäckta i stor brådska) om varandra och plötsligt blir uppmärksam (eftersom han är den ende utomstående och han kan ritualen till leda) på ljudet och generat (eller också med spelad förlägenhet) böjer huvudet sedesamt mot bröstet och låter rösten vibrera i en lång suck och märker då att de stålinfattade, glänsande glasögonen (som ger hans ögon en stickig, förintande blick) faller skramlande ned från näsroten över puckeln på näsan (som i profil gör honom egendomligt lik en redan avliden, historisk och mumifierad påve) och får honom att hastigt avbryta den påbörjade bönen för att skjuta upp bryggan som förenar de bägge runda glasen mot näsroten och efter en ny, ljudlig suck flätar samman fingrarna för att be den bön han redan har inpräglad som på ett ljudband för evigheters evigheter och nu låter strömma genom de torra läpparna (med begynnande rynkor, som varslar om tilltagande ålder och torka, på över- och underläppen) för att sedan låta händerna slappt falla tillbaka, som vore han osäker på fortsättningen och människornas tydliga förvirring (som inte tycks bekomma honom någonting) och dödgrävaren som stampar av otålighet för att fortsätta sitt arbete, då alla anar vad det nya tecknet innebär och de skjuts från varandra, först tveksamt, men sedan med allt större hastighet för att sedan slutgiltigt glida från varandra och på en annan kulle (varpå dödgrävaren tar itu med sitt värv) och anförda av prelaten fortsätter mot kyrkan vars klockor redan tystnat och de två gossarna som redan sänkt sina kors för att sedan höja dem trotsigt mot prelatens order, för att sedan samlas i ett långt led och börja återtaget till sorgehuset som smyckats med döda blommor och döda svarta, kreppappersband och med dystert doftande ris på de tunnslitna hällarna utanför den slitna dörren (då han redan slätar till den rödbruna jorden och lägger ris över upphöjningen och går därifrån med tummen nuddande vid kepsens kant) …

(ur Rytarens röst, 1967)

Henri Högberg bodde i Umeå från att han föddes 1934 till ungefär 1956. Idag är han verksam på Österlen, varifrån han ger ut tidskriften På Österlen samt driver såväl förlag som antikvariat. Hans senast utgivna bok är Om hytlensk prytningk och permutationer. Däri kan man läsa essäer om resande, religion eller om klassiska författare som Wilhelm Ekelund, Jorge Luis Borges och Raymond Queneau.

 

Birgernytt

Av , , 1 kommentar 103

God förmiddag,

och välkommen till Dagarnas skums Birgernytt. Detta är bloggen som, allt eftersom, visar sig vara mindre av en blogg som hanterar norrlandslitteratur och kultur. Det blir mer och mer uppenbart att den i själva verket är en egen nyhetskanal för fans av författaren Birger Vikström, tillika ett organ för vikströmpartiet (r).  Detta till somligas förtret och andras rasande glädje. Idag påminner vi de senare om en intressant tilldragelse vid Grubbes bibliotek, Umeå. Allas favoritbloggare och älsklingsskribent Erik Jonsson kommer då att orera fritt kring den glade granbergsträskförfattaren, i nära på en timme. Kl 15.00. 20 kr kostar det att ta del av denna högtidsstund. Välkomna!

Låt oss även bli de första att berätta om det senaste från förlagsfronten. Det har kommit till vår kännedom att Vikströms humoresk Dubbelkrut kommer i nytugåva under 2010! Detta är glädjande på alla sätt och vis. Främst eftersom att Vikströms skildring av det piraterna och det ödesdigra djungelkriget är en av hans mest förbisedda alster, men även för att detta är en bok som fördjupar bilden av författaren avsevärt.

Två saker kan utan prut avslöjas om denna stundande utgivning. För det första är det ett nytt förlag som blandat sig in i leken, och för det andra är det inte heller denna gång tal om något hafsverk. Stor möda läggs i detta nu ner på att ge romanen det lilla extra som en nyutgåva fordrar. Bl a har man öppnat upp Vikströmarkiven på Kungliga Biblioteket och släpat fram författarens opublicerade färgillustrationer. Dessa är, kan jag berätta, högst säregna, glada och trivsamma!

 

 

Något om Dubbelkrut (och hans pirater) eller Det ödesdigra dubbelkriget av Birger Vikström med teckningar av Birger Vikström. Förlag, omslag, försäljning mm: Densamme

För er som inte bekantat er med den muntra, självutgivna romanen om den skräckinjagande Dubbelkrut och hans piraters snöpliga öde – – – ni står inför något alldeles unikt. Detta är skruvad, återhållsam humor av finaste sort. Bara en vansinnig, lakonisk författare som Vikström hade kunnat skriva och gett ut den.

Boken tros ursprungligen ha tillkommit som underhållning för en ungdomlig sänggranne på Österåsens sanatorium, även om Vikström gett sitt erkännande åt ett uttalande att den ”skrivits som en protest mot allt falskt djupsinne och kafkeri". Men det ena förskjuter ju inte det andra. För egen del lutar jag mig gärna mot den första teorin. Till exempel tror jag att själva titeln hämtats från den för tiden obehagliga, men hos läkare älskade, lungsotsbehandlingen "dubbelgas". Något som jag inte har minsta fog för. Sedan har berättelsen levt kvar i Vikströms medvetande, kanske tagit ett par turer genom klarakvarteren, ventilerats i glada vänner slag och slutligen nedtecknats i något modifierad form?

Dubbelkrut är omöjlig att placera in i Vikströms författarskap. Visst finns den vikströmska humorn där, men ligger det denna gång någon satir begraven i hans bok? Knappt. Vikström själv ondgjorde sig efter utgivningen över att en norrländsk recensent funnit satiren och ironin blek och meningslös. Birger rev sig i huvudet; "hur i all sin dar lyckades recensenten finna satir i Dubbelkrut? Hur har han överhuvud taget kunnat finna någon mening i boken? Det finns ingen tendens, ingenting alls där” (ST 23/7 1957).

Mot det uttalandet står ett yttrande av Lars Widding: ”det uppges från välunderrättat håll, att boken om Dubbelkrut inte bara är en sjörövarroman utan också en besk satir över folkhemmet”. Widding omtalade att Vikström själv påstått detta, men han tycktes inte viija stå för det, varför han lät formulera påståendet på ovanstående sätt. Vikströms reserverade attityd berodde nog på att hans klart uttalade satir Staden (1951) tidigare fått negativ kritik. Att Dubbelkrut skulle vara en besk satir över folkhemmet är hur som helst svårt att se. Uttalandet får stå för Vikströms och Widdings räkning.

Mottagandet blev annars översvallande. ”Det är en barnbok för vuxna”, skrev Stig Carlsson i Morgontidningen, och fortsatte:

”en numera nästan utdöd litteraturart. Andra författare som prövat sig i genren är Shakespeare, Swift, Sturlason och Twain. De var inte heller så dåliga, men Birger Vikström har förnyat genren … Dubbelkrut är ett enastående verk i vår vitterhet. Den som inte i tid skaffar sig ett exemplar får verkligen skylla sig själv”.

Olof Lagercrantz ansåg boken vara ”utmärkt rolig, grotesk och behagfull på en gång, full av kvickhet och poesi, lämpad för alla åldrar”. ”Vill det sig väl så kan Dubbelkrut bli en av dessa populära mindre klassiker, som med nöje tas fram när samtida nobelpristagare samlar damm på hyllan”, hoppades Claes Hoogland i Stockholms-Tidningen.

Det kan tyckas märkligt att Vikström följde upp genombrottsromanen De lyckliga åren, med en lättsam lunta av detta slag. Det hade dock sina förklaringar. Framgången med De lyckliga åren gjorde att Vikström blev lite väl optimistisk inför framtiden. I ett odaterat brev till Bonniers ber han förlaget satsa 2500 kronor på honom, för att han ska kunna ta sig ur en ”fullständigt ohållbar situation”. Han skriver vidare:

”Jag är överhopad med skulder framför allt på grund av att jag såg för ljust på framtiden efter framgången med De lyckliga åren. Dessutom har jag varit TBC-sjuk och har haft svårt att återanpassa mej till den friskes (någotsånär) liv igen. Följden har blivit en psykisk depression, som är på väg att helt ödelägga mej. Jag känner mej åsidosatt, jag är bitter och mal på den tanken att allt är meningslöst (duger ingenting till, är misslyckad o s v) och är ibland simpelt avundsjuk på dem som har framgång. Tvånget att skriva ’brödartiklar’ plågar mig också.”

Det Sara Lidman en gång skrev, om att Birger kunde synas som en munter pajsare, men rent privat var en sjuhelvetes gnällspik besannas alltså. Längre fram betonar han i a f:

”Det är klart att jag har berättelser nog för att kunna samla ihop till åtminstone ett par böcker men jag vill inte De lyckliga åren komma med något som skulle betecknas som en ’mellanbok’.”

Brevet är det sista av Vikströms hand som finns arkiverat på Bonniers. Att han följande år publicerar Dubbelkrut på eget förlag kan som sagt tyckas förvånande. Det torde emellertid snarare vara frågan om ett vikströmsinfall än en brytning med förlaget. Han hade ju redan tidigare haft planer på att ge ut sin första diktsamling Istället för rakblad (1951) på eget förlag. En viss misstänksamhet mot marmorslottet på Sveavägen, som han en gång kallat det, kan man dock inte bortse från.

Att Vikström behövde pengar stod klart, och inte bara till mat och husrum. Dubbelkrut kan också antas vara tänkt att bekosta Birger Vikströms morfinmissbruk. Och just därför, just p g a sin försäljningssuccé, blev den författarens sista. Med ett verk av detta slag, oerhört publikfriande till sin natur kunde han, utan mellanled, snabbt nå ut till en stor publik och tjäna fina stålars. Vilket han alltså gjorde. Dubbelkrut trycktes upp i ett okänt antal upplagor. Alla sålde slut.

Birger Vikström säljer Dubbelkrut på Söder

 

Så nu är ni ordentligt förberedda – återigen – på en veritabel kioskvältare!

Detta var allt från Birgernytts tidiga morgonsändning. Nästa gång ska vi prata om en annan författare. Det lovar jag.

Doris Dahlin och skammen

Av , , 2 kommentarer 114

Hösten 2007 utannonserade Svenska Dagbladet – med säkra och stolta versaler – härnösandfödde Doris Dahlin som dagens debutant (Se bilden till höger). Vad som låg under luppen var den redan uppmärksammade bekännelseromanen Skammens boning. Däri berättas, precis som i artikel, om Dahlins uppväxt med sin alkoholiserade pappa, om kampen mot anorexin och om blodtranfusioner. En stickande känsla av otillräcklighet vilar över redogörelsen. Mest påtaglit blir det när man talar om skam. "Först som vuxen fick hon ord på känslan", fastslår artikelförfattaren.

Vi får följa med på en högst påträngande resa, genom grundskolan, via fil kand studier i Umeå och biblioteksutbildning till terapi och krisgrupper. Alltsammans är noga redovisat; de mörka passagerna såväl som slutetapperna då ljuset i slutet av tunneln görs skönt märkbart. Jag skulle säga att det bara är en pusselbit som saknas, en inte så liten uppgift… Den om Dahlins egentliga författardebut.

Jo, för att SvD hade dessvärre varit för kvicka med sitt DEBUTANT-uppslag. Eller om man så vill, 26 år för sena.

 

Ockupationsleken

I själva verket debuterade Doris Dahlin redan som 19-åring, med boken Ockupationsleken (som dessutom skrevs vid 17 års ålder, men kom ut först efter att Dahlin avlagt examen). Boken är en skildring av några härnösandsungdomars försök att göra sin skola till vad den utger sig för att vara: en plats för medinflytande, där eleverna inte behandlas som inlärningsmaskiner utan som tänkande varelser, där man ska få ifrågasätta lärarnas auktoritet.

Gymnasisterna försöker uppnå förändringar genom att prata med lärare och rektor, men möts av en isande tystnad och total ovilja till meningsutbyte. För att påkalla allmänhetens uppmärksamhet på sin situation beslutar de att ockupera en nybyggd skollokal.

Så smyger sig skamkänslan återigen på. Och den bär samma uttryck som i Dahlin uppföljningsroman. De nyckfulla människorna i den borgliga staden vänder sig mot ungdomarna. Ockupanterna utmålas som busar och ligister. Vuxna människor kastar sten på dem, polisen misshandlar dem, lokaltidningen ger felaktiga referat av händelserna. För ungdomarna är detta skakande, traumatiserande. Det är en helt ny livssituation, och de fylls av skräck inför den nyupptäckta verkligheten.

Framför allt är det myten om demokrati och inflytande som får sig en törn i Dahlins förstlingsverk. Gymnasisternas världsbild är för alltid nedsvärtad. Slutorden är mörka: "Vi var ju bara sjutton ungdomar … nästa gång ler ni inte för då vet ni att det är er vårt hat riktas mot. Då vet vi att det är ni som har makten och att det är ni som måste bort".

 

Hyllad av S.E Hinton

Dahlins bok fick dock ett trevligare gensvar än hennes skolockupanter. Författaren fick t o m medverka i TV:s kvällsöpet för att prata om den, samt debattera den rådande skolpolitiken. Inom ett par år hann Ockupationsleken komma ut på flera språk. Samtliga upplagor sålde slut. I Danmark hette den Elevoprøret, och i USA kallades den The Sit-In Game. Den prisbelönte författaren S.E. Hinton – som liksom Dahlin var 17-år när hon skrev sin klassiker The Outsiders – älskade The Sit-In Game:

"This is a marvelous book – it captures all the frustration, fear, and most of all the mind-killing boredom perpetuated by school systems. It has all the fine anger of the young – only a young person could have written it; once out of the system a merciful blurring of memory occurs […] It should ve read by adults as well as young people. For the young it can express what they may find difficult to articulate, but for the older ones, it will sharpen the memory of what was, for most, a calculated, chilling attempt to force conformity on us all"

(S.E Hinton, "News from Viking", 21 januari, 1974).
 

Det är lustigt att utgivningen av Ockupationsleken länge stått utanför Dahlins författarbiografi. Denna lilla framgångssaga, mitt i den ovan redovisade småstadsmisären, förstärker ju bara bilden av Doris Dahlin som ett verkligt maskrosbarn. Ockupationsleken utgör ett komplement till Skammens boning, och vice versa. Genom att läsa båda böckerna förstår man hur noga Dahlin rustat sig under tonåren. Och vilken beundransvärd strid hon gått.

 

_________________________________________________________

Läs även min anmälan av Doris Dahlins Ockupationsleken (och generationskamraten Monica Kronlunds Hallå? Dra åt helvete!) i Tidningen Allehanda (se bild till höger).

Artikeln "Med ung, sund vrede" är en del av mitt eviga projekt att åsynliggöra norrländska författarskap och vidga begreppet Norrlandslitteratur.

Texten finns även som PDF.

Mer om Doris Dahlin hittar du på hennes hemsida

http://dorisdahlin.se/

(som glädjande nog uppdaterats med information om Ockupationsleken, sedan jag sist kikade in)

 

Bokslut över Elvin Enqvist

Av , , Bli först att kommentera 80

Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

 

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

 

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

 

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.

 

Vem minns Leena Helka?

Av , , 2 kommentarer 75




Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna… Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

 

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare – med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet – vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet –

så kort

men såhär trött hann jag bli."

 

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt – sina 5 år till trots – mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen – i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat – känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."

Provins 4/2009: Elin Berge och Elsa Forsgren

Av , , 2 kommentarer 155

Är återigen satt i arbete, men tyvärr mindre som skribent och desto mer inom vården. Därför förlöper inte bloggandet i den takt man kunnat önska. Likväl trängs jag att klämma ur mig något om det senaste numret av Provins, det som jag tidigare utannonserat. Nu finns nämligen nummer 4 2009 i handeln. Konstigt vore det väl annars.

Jag råder alla att införskaffa tidskriftsnumret, om inte för Tomas Tidholms mässande prosa så väl för Elin Berges underbara Sune Jonsson-pastischer: en bildserie över provinsens punkrockare med nedslag i David Sandströms Brändöstudio, Frida Hyvönens Flarken och Dennis Lyxzéns Mullsjötorp. Det är kulturkollision så det gnistrar om det, och samtidigt förbannat vackert. Tänk att Sune Jonsson faktiskt är på väg att få en värdig arvtagare, och detta samma år som hans sorgliga bortgång. Elin Berge är en fotograf att följa. Har du inte redan sett hennes skimrande fotoutställning om de thailändska kvinnorna i Norrlands inland kan du med gott samvete skaffa dig ett exemplar av hennes bejublade fotobok, tillsammans med senaste Provins alltså.

En annan anledning till att tjacka ett ex norrländsk litterär tidskrift är för att ytterligare bekanta sig med Elsa Forsgren – Modernisten från Vittangi. Jag har som bekant redogjort för henne i VK, en gång i papperstidningen och en gång här på Dagarnas skum. Vid det senare tillfället påtalade jag att det fanns en alldeles häpnadsväckande historia som ramar in hennes märkliga livsöde. Det är den som berättas i min Provinsessä.

Faktum är att vår norrländska författare står staty i Uppsala. Det är Elsa Forsgren som dansar till näckens pipa utanför Uppsala Centralstation. Dessutom är det Elsa Forsgren som gör den glorifierade Mariagestalten på trätriptyken i Jukkasjärvi kyrka. Båda verken av nationalkonstnären Bror Hjorth. Hur detta kommer sig får man emellertid läsa sig till i Provins. Varför jag väljer att göra denna anmälan är för att tidskriftens sättare olyckligtvis bommat att infoga bilder på dessa konstverk. Det är alltså frågan om ännu en komplettering. För dig som redan har införskaffat nämnda Provinsnummer, eller planerar att göra det, följer här ett bildappendix:

Till vänster: "Lilla skaldinnan", Etsning av Bror Hjorth föreställandes författaren Elsa Forsgren, framställd som den livgivande Peiven Neita, Soldottern, ur den samiska mytologin.

Mitten: Hjorthstatyn "Näckens polska" i Uppsala, med Vittangiförfattaren fångad i rörelse.

Till höger: "Stående kvinna", Blyertsteckning av Hjorth med Forsgren som modell.

Nedan: Detalj ur Jukkasjärvitriptyken. Elsa Forsgren gör den samiska Jungfru Maria. Nere till höger syns Artur Lundkvist kurtisera och Stina Aronsson.

 

Som sagt… Den fulla förklaringen finns i senaste Provins.

Är det skurkaktigt att vara fet?

Av , , Bli först att kommentera 237

Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan…

 

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar…

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro’t att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar…

 

Hvad i hafven gjort en af dessa minsta…

Av , , Bli först att kommentera 56




Del sex i min serie om Den förlorade norrlandslitteraturen handlar om författaren Elf Norrbo och hans bok Miserere. Denna skissamling från 1912 hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen. Undertiteln "Skri ur barnhelveten" och det bombastiska mottot som jag tagit till rubrik för denna journalanteckning säger att vi istället fortsätter där Dagarnas skum slutade senast, vid känslan av förtvivlan över människornas lomhördhet.

Det är som att författaren och tidningsmannen Elf Norrbo, med sin elfte prosbok, ville använda det enda återstående medlet för att ruska upp sovande samveten och kalla hjärtan. Med flammande indignation slog han upp dörrarna på vid gavel till de mörkrets boningar, där de omänskligaste av alla ogärningar dagligen begicks utan straff och dom – till de utackorderade barnens hemvist. Det människorna inte hade förmåga att uppfatta med hörseln – det måste de se, om det skulle bli till någon hjälp för detta slags samhällsonda, som först under 20-talet började uppmärksammas och göras till föremål för undersökningar.

Utan tvivel var det en serie uppseendeväckande vanvårdsmål i Malmö som inspirerat hälsingeförfattaren till en del av hans berättelser. Var och annan novell inledes med utdrag ur en tidningsnotis, vars innehåll ofta är råare än de påföljande skönlitterära skildringarna. Den interiörer Norrbo kort och kraftigt målat med starka och levande färger blev under hans hand till hela kapitel ur det lidandets historia; utan någon som helst dämpad belysning eller hänsynstagande för våra ömtåliga nerver. Här möter oss spädbarn slängda på en hög av lumpor med bränvinssuddar i munnen, systematiskt mördade; av de äldre misshandlade och torterade för att genom sitt elände vädja till barmhärtiga människors offervillighet. Notorisk ihjälsvältning och krymplingsfabrikation, var två andra problem vid 1900-talets början. I Miserere möter oss också fostermodern, som när brännvinet inte förmår ödelägga det fysiskt starka materialet, tillgriper den naturerade spriten som skållar barnets munhåla och förvandlar magen till en brännhet ugn, tills döden kommer som en befriare…

 

En omfångsrik och originell produktion

Elf Norrbos borgerliga namn var Johan August Törnblom. Han föddes i Skogs socken i Hälsingland den 23 februari 1862. Om hans barndom är det inte så mycket man vet, men utifrån biografin Pojkdagar från 1923 kan man gott anta att den var lyckligare än de stackars själarnas i Misereres barnahelveten.

Som vuxen försökte sig Elf Norrbo på skogs- och flottningsarbete, blev sedermera brädgårdsförman och som sådan arbetade han fram till 1899. Därefter var han journalist och slutligen chefsredaktör. Det bör heller inte förglömmas att han under en tid arbetade som rallare, eftersom att denna epok satt talrika spår efter sig i hans litterära produktion.

Den litterära produktionen, ja. Elf Norrbos bibliografi är enorm, särskilt med tanke på att han satte igång så sent som vid 40 års ålder. 31 böcker blev det mellan debutantåret 1902 och frånfället 1933. En till tre böcker om året var produktionsmåttet.

Son till en spelman, skrev jag för dagens papperstidning. Norrbo fick förvisso ärva yrket men praktiserade det av allt att döma inte särskilt ofta – även om han ofta avporträtterats med fiol under kind. I min artikel väljer jag ändå att trycka på det trallande i hans språk, framför allt de nymodiga ljudhärmningarna. Huruvida den musikalsika och modernistiska formen för novellen ”Stenkol” lånats av den finske nationalskalden Elmer Diktonius törs jag som sagt inte avgöra, men visst är det underligt att de två hade så mycket gemensamt: fiolspelandet, patoset, klassresan? Diktonius hade ju för övrigt en diktsamling betitlad just Stenkol.

 

Först att skriva om Hitler

Innan detta stickspår om pionjären Norrbo avslutas måste jag stanna några ögonblick inför en märklig liten episod i Norrbos diktande. Jag tar vägen genom ett artikelstycke som passats vidare av den numera avlidne journalisten Albert Andersson:

"Först förvånade det mig mycket, sedan roade det mig ännu mera. I en av sina kalendrar [jo, Norrbo satte ihop sådana också], som han kallade Från stigar och stättor berättar nämligen Elf Norrbo en hundhistoria där ett mera komiskt än fult bedrägeri äger rum. En av huvudpersonerna i bedrägerhistorien är professor och heter Hitler i efternamn."

När man springer på denna passage förvånas man mer än tidigare av Norrbos visionära diktarblick. Men när man senare får veta kalenderns tryckår – 1925 – så står sammanhanget klart och det visionära hos diktaren blir denna gången till intet. Adolf Hitler gjorde ju sin beryktade, misslyckade statskupp i München 1923. Därför är det troligt att tidningsmannen Norrbo skrivit sin berättelse detta år eller året därpå och haft Hitlers namn i friskt minne. I alla händelser torde detta ändå, som Albert Andersson också vill ha sagt, vara första gången som man möter Hitlers namn i den svenska skönlitteraturen.

 

En myriad av tankstreck och utropstecken

Elf Norrbo var först med mycket. En av våra absolut tidigaste arbetarförfattare, har t ex Bernt-Olov Andersson utbristit. Och kanske just därför, för att han var så pass produktiv och sällan särskilt kontemplativ i sitt skrivande, har Norrbos författarskap kommit att bedömas rätt olika. Likväl har en så kritisk granskare som Richard Steffen i sin väldiga översikt av den svenska litteraturen betecknat Elf Norrbo som en av "de mera betydande i den stora skaran av samtida Norrlandsskildrare. Med öppet sinne för naturen, rik erfarenhet av människor och ej sällan fängslande stilkonst, präglade av provensiella uttryck, facktermer och egendomliga ordsammansättningar har han skapat bilder av intensiv kraft".

"Indignationen", säger Steffen, har "stundom givit hans alter en prägel av tendens, men ensidigheten motverkas av en försonande humor. Mestadels fann Elf Norrbo sina motiv i barndomslandet, vars personer och rådande ekonomiska och andliga missförhållanden skoningslöst blottades".

Liknande fina omdömen kan samlas in från flera håll, och av någon anledning oftare från de kvinnliga recensenterna. Författaren Maria Rieck-Müller skrev till exempel notoriskt upp Norrbos böcker i dagspressen. Dock är det inte fritt att man i längden tröttnar på hans otaliga tankstreck och… Plötsliga utrop! Man får trösta sig med att dessa ting så intimt hör samman med spelmanssonens diktning att man inte utan dessa skulle känna igenom honom.

 

Skulden faller på varje enskild individ

Vad nu särskilt Miserere angår, så har författaren i de flesta av skisserna lyckats göra ämnet så litterärt njutbart som möjligt. Stilen är jämnare än i tidigare verk och lider inte av den korthuggenhet som i föregående arbeten hotade att bli till manér. När man ryser tillbaka för de oskyldigt lidna plågorna, sker de inte för att de skildrats sensationellt motbjudande, utan därför att man känner att allt här är så som livet i all sin obönhörliga grymhet ter sig – sådant som vi människor gjort det till. Norrbos noveller ger liv till Nietzsches ord om att vår värld egentligen bara kan rättfärdigas som estetiskt fenomen.

Den är en förskräcklig bok, Elf Norrbos, men den är också en bra bok. Miserere kom som en maning om att samhällets gemensamma skuld faller på varje enskild individ, att man inte kan se livets ström rinna förbi, utan att sträcka ut sin hand och bärga spillrorna som sugs ned av strömvirvlarna. "Verkade han förgäves", har författaren Per Nilsson-Tannér frågat sig?

Ytligt sätt är anmälaren, i en minnesartikel för Norrländsk tidskrift, beredd att bejaka frågan. "Men så", menar Nilsson-Tannér, "får den glömde författaren icke bedömas. Han gladde och roade, förargade och inspirerade sin samtid under en mansålder". Endast de stora genierna blir i det långa loppet och utsedda till våra följeslagare genom generationer, men det är heller ingen ringa uppgift, påpekar Nilsson-Tannér, att bli uppskattad och folkkär medan man ännu lever.

 

 

Bertil Köhler på tråden

Av , , Bli först att kommentera 81

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar… Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

 

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster – en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner – de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst… Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.