Tour dates, fall 2011

Av , , Bli först att kommentera 2

Hej. Över ett år har passerat sedan senast, flera projekt har startats, några av dem har avslutats och igår kväll stängde transferfönstret i England. Nu är jag här igen, tillbaka på bloggen. Har länge tänkt återuppta bloggandet, dock i mån av tid och ork. Om jag känner mig själv kommer det eskalera bortom alla gränser. Så vi får se om det bär sig.

Tills vidare bjuder jag en lista över de föreläsningar jag bokats upp på under hösten. Jag gillar att resa runt i Sverige och missionera Norrlandslitteraturen. Nästan lite för mycket. Den här hösten flängande kommer bli något av ett rekord. Turnerandet har nästan blivit något av ett egenvärde.  "Kan vi betala med en veckas snallarresa Skjellet – Avaviken tur och retur", som a’Sara skrev.

 

Väl mött i…

 

…Göteborg, lördag 24/9 kl. 14:30-14:45

Tidskriften Provins – 30 år i norrlandslitteraturens tjänst

Bok- och biblioteksmässan, De Litterära Sällskapens Scen, B10:79

Arrangör: Norrländska litteratursällskapet

 

…Härnösand, tisdag 11/10 kl. 19:15-20:15

I glömda poeters sällskap – om glömda diktare från länet och om jakten på gömd information

Landsarkivet, Härnösand

Arrangör: PoesY och Landsarkivet

 

…Umeå, torsdag 13/10 kl. 18:30-19:15

Författare på sanatorier

Carl Axel Gyllenram har förlagt sin senaste roman Libido till sanatoriet i Hällnäs på 30-talet. Erik Jonsson om hur denna miljö kunde påverka författare och konstnärer.

Bokcafé Pilgatan

Medarrangör: ABF

 

Umedalen, onsdag 19/10 kl. 18:00-19:00

Tre kvinnliga modernister från norr – om Elsa Forsgren, Britt-Marie Eklund och Eva Neander

Umedalens bibliotek

Arrangör: Umedalens bibliotek


Robertsfors, måndag 24/10 kl. 18:30-19:15

Författare på sanatorier

Carl Axel Gyllenram har förlagt sin senaste roman Libido till sanatoriet i Hällnäs på 30-talet. Erik Jonsson om hur denna miljö kunde påverka författare och konstnärer.

Robertsfors bibliotek

Medarrangör: ABF

 

Boden, måndag 31/10. Tid följer

Om Eyvind Johnson. Rubrik följer.

Plats följer.

Arrangörer: Eyvind Johnson-sällskapet och Boden kommun.

 

Umeå, lördag 12/11. kl. 12:00-16:00

Tidskriftslördag. Rubrik följer.

Ljusgården, Umeå stadsbibliotek.

Mer info följer.

 

Ersboda, fredag 18/11. kl 13:00-14:00

Humorn i norrlandslitteraturen

Folkets hus Valhall

Arrangörer: Ersbodabiblioteket, ABF och Föreningen Norden.

 

Umeå, lördag 19/11 kl 11:00

Västerbottensdag – Programpunkten Sanatoriet i Hällnäs (tillsammans med Carl-Axel Gyllenram)

Ljusgården

Arrangörer: Umeå stadsbibliotek, Din Bok, Länsbiblioteket i Västerbotten och Studieförbundet Vuxenskolan


Grubbe, onsdag 23/11. kl 15:00-16:00.

Humorn i norrlandslitteraturen

Grubbebiblioteket

Medarrangörer: ABF och Föreningen Norden

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Provins på nätet!

Av , , 1 kommentar 16

Nu försvinner Dagarnas skum. Jag blir dock kvar på nätet och vid min läst. Ur denna blogg har nämligen något större fötts.

Voila.

TIDSKRIFTEN PROVINS PÅ NÄTET!


http://eprovins.norrlitt.se/

Er förtrogne reser alltså vidare mot nya äventyr inom norrlandslitteraturen, och ni är välkomna att göra mig sällskap. Nättidskriften Provins – eProvins – kommer att uppdateras kontinuerligt, men till lanseringen presenteras ett helt sjok texter. Här finns skönlitterärt stoff av Elin Ruuth, Annika Norlin, Hanna Hindriks, Pernilla Berglund, Hanna Widman och Åsa Boström. Till detta serveras krönike- och essätexter av Johannes Nilsson, Boel Schenlær samt Peo Rask. Dessutom högklassiskt grafiskt material av Mattias Gordon, Pär Boström och Frida Allberg.

Följ eProvins på plats och håll er uppdaterade genom facebookgruppen Provins.

Novellpriset till Hanna Hindriks

Av , , Bli först att kommentera 112

Hanna Hindriks, bosatt i Kassjö utanför Umeå, blev årets novellpristagare. För en timme sedan mottog hon prissumman på 60000 ur PO Enquists hand.

Fantastiskt kul, för detta är en kreativ personlighet som inte varit alldeles okänd i Umeås kulturliv. Men, hon var alltså tidigare opublicerad (vilket varit förutsättningarna för att hon ska kunna få priset).

För juryn har samtliga bidrag varit anonyma, därför är det även lustigt att musikern Annika Norlin blev en av de som tilldelades andrapriset på 10000.

Littfesten rullar vidare i rasande tempo. Allt för mycket intressant händer för att jag ska kunna hålla jämna steg här på bloggen. Råder er därför att följa föredragen – medelst videoteknik – på www.littfest.se. Mycket nöje.

En sak till bara. Av en fantastisk slump (alltså ännu en) håller klubben High Stepping till i TC ikväll, d v s en trappa ner från Folkets Hus. Detta känns passande eftersom att de, med sin sprudlande Northern Soul, tillhör få riktigt intressanta musikklubbar i stan. Bara att köra på hela kvällen då!

Kristian Lundberg

Av , , Bli först att kommentera 96

Lundberg lägger snusdosan på plats, parkerar vattenflaskan intill och introducerar sig själv som "blott en medelålders lönnfet malmöit". Så följer historien om Lundbergs liv. Den tar sin utgångspunkt från den människofientliga, avhumaniserande arbetsplatsen Yarden…

 

 

Följ förelänsing på nätet: http://bambuser.com/channel/Littfest/broadcast/678344

 

Lajv från Littfest

Av , , Bli först att kommentera 95

Dagarnas skum befinner sig i Umeås Folkets Hus där årets stora litterära tilldragalse äger rum. Det är dags för Littfest 2010 och trots att klockan är ungär byggnaden redan sprängfull med glada kulturkonässörer.

Ambitionen är att bjuda några ögonblicksbilder från festen här på bloggen – lajvblogga, som det heter.

Första stopp blir Idun där Kristian "Lillefar" Lundberg snart kommer instapplandes för att på snöslaskig skånska orera fritt om sitt moderna arbetarepos Yarden. Många tänker nog att de hellre ser femton pilska Edward Persson-rullar än läser ett ord till om denne sörlänning, vars författarbragder upptagit mången kultursida på sistone, men struntsamma. Den fine poeten och författaren Lundberg är i Umeå nu, och det är vi glada för.

Redan nu vill jag flagga för programpunkten Västerbottniska novellisterkl 16.30,då jag kommer snacka lite Birger Vikström och Thorsten Jonsson tillsammans med Gunnar Balgård och Per-Olof Erixon. Möjligen kommer denna paneldebatt även gå att följa över internet, på littfest.se.

 

”Bara en komplicerad grabb från Umeå”

Av , , Bli först att kommentera 70





Jag sammanfattar tre baksidestexter:

En utfattig och febersjuk man någonstans i ett sydeuropeiskt samhälle, förvirrade drömmar, minnen, åldrande, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, av organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Boken andra halva beskriver en familjs undergång, en gradvis analkande katastrof upplevd i minnet, och med upplevelsen av åldrande, av de individuella begärens utnötning, som genomlöpande tema. Detta kommer ur debutromanen Rytarens röst (1967).

Två män står i ett brandhärjat rum med sprängda rutor. En människa har bott där och han är nu död. Den döde har åstadkommit en slags dagbok via många halvbrända papper och när papprena tagit slut har han fortsatt skrivandet på bord och väggar, ända tills döden klippt av hans liv. Ett liv, målat grått i grått, i samhällets marginaler, där inte ens ett spirande liv kan växa utan måste gå under. Så fortsätter den fristående "romanserien" med Två gram ljus (1971).

En man fängslas och torteras. Den fångne har skräckvisioner om ett nytt, annorlunda samhälle, där han tvingas infoga sig i en totalitär, tekniskt manipulerad gemenskap, där godhet och mänsklig värdighet har blivit något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärleken som slutligen stympas och går under. Fången ställs inför det svåraste. Hhan uppmanas med händerna avrätta sin egen bror. På detta vis avslutar romanen Snön fortsätter att falla (1974) Henri Högbergs undergångstriptyk.

 

Umefödde författaren Henri Högberg introducerades i dagens Västerbottens-Kuriren. Precis som det sägs i tidningsartikeln, och just som man kan utläsa i textblocken här ovan, är han ingen lättsam berättare. Högbergs stil är visionär, filmisk och surrealistisk. Samtidigt rymmer hans verk (precis som Den andalusiska hunden, för att tala surrealism och film) obehagliga och intensivt levande scener. Det visade sig tidigt svårt att ringa in hans författargärning i det feel good-format som ett intervjureportage ändå är. Opraktiskt och inte särskilt rättvist mot hans verk, men man vill ju trots allt att folk ska läsa till punkt.

 

Samtal med Sosima

När jag pratade med Henri Högberg diskuterades en hel del. Genom att rada upp några av samtalsämnena får man även en god bild av vad Högberg sysslade med 1967-74… Vi problematiserade hans romaners märkliga, filosofiska upplägg. Som i Snön fortsätter att falla, där en fånge för samtal med drömda gestalter, bland dem munken Sosima, en av Fjodor Dostojevskijs centralfigurer. Vi malde vidare kring bruket av symbolik och influenser från Albert Camus och Jean-Paul Sartre (den litteratur som Högberg i unga år införskaffat på Åkerbloms i Umeå). Vi pratade också om det västerbottniska språkarvet, och den burleska ton som döljer sig där i. Angående vännen Sture Dahlström talade vi om gemensamma utlandsresor och försökte vi pricka in likheterna mellan Stures och Henris böcker, eller snarare bristen på sådana. Hur de kunde de ändå beundra och känna igen sig i varandras litteratur? Stig Larsson och hans blick för detaljer, Frankrike och dess inspirerande kultur, journaliståren och regiarbetene för TV. Det blev ett långt, komplext samtal, som fann många intressanta sidospår. Sedermera har det sprungit vidare via brev och mail.

”Äsch, jag är bara en komplicerad grabb från Umeå”, avbröt Högberg mig till sist. Och så enkelt är det nog. Umeå är en snurrigt komplex stad, trots allt. Ett akademiskt, björkbeklätt cementblock som släppts ned mellan en myggig myr och en stenig kust. I denna nyuppsprängda krater slår folk läger och bryter upp varje dag. Här slipas det till och tillvaratas, materialet från inlandet (faktiska naturesurser, och så människor).

Vilka spår Umeå än sätter i sin besökare, så är det inte samma som de kringliggande städerna. De är något annat. Att vara ett barn av denna många gånger isiga stad är invecklat nog. Att dessutom ha genomlidit en många gånger tilltrasslad uppväxt, ja, då vet ingen åt vilket håll det bär iväg.

 

Ett stycke äldre modernism

Delar av Henri Högbergs historia har avtäckts, men det saknas en direkt ingång. Som alltid är de författare som introduceras här svåra att finna böcker av. Därför avslutar Dagarnas skum detta inälgg med att publicera ett stycke ur debutromanen Rytarens röst (med Henri Högbergs medgivande). Romanen kom till i ett rus och när den var färdig skickades den till fyra av Sveriges största förlag (the usual suspects). Alla antog den. Högberg kunde välja fritt och valde då Norstedts, eftersom att de en gång gett ut Stig Dagerman.

Partiet här nedan är dagermanskt dystopiskt och dystert, men med en fond lånad av Federico García Lorca. Stilen är karaktäristiskt mässande, poetisk och filmisk. Hur någon kunnat författa en sådan roman, i en tid där realism och realpolitik stod högst på dagordningen är i sig intressant. Än idag fordrar den en van läsare, ett särskilt sinnelag och en känsla för såväl språklig modernism som prosaiska bilder. Håll till godo:

 

 

II.

Ja, lejonets skri och rytarens

röst måste tystna och ung-

lejonets tänder brytas ut;

Job

 

ont hör ont till, som vattnet till floden

    ett barn hade dött, jag gick bakom kistan, en grå fågel hoppade utanför ett av husen, fågeln hade fått tag i ett korvskinn, ögonen var pärlblanka och svarta, processionen speglades i ögonen; först kom kistan, buren högt över huvudena för att sedan sänkas under den svartklädde mannens vänstra armhåla och sedan raden av sörjande svartklädda människor (knotiga, långa, korta, magra, feta; kvinnor med för stora bröst skumpande nedöver magen, unga kvinnor, nästan barn med brösten nätt och jämnt putande över livet, eller de havande med sin spattiga gång som kvigor eller ston eller skalbaggar, med spretiga ben och armar och en formlöst utskjutande mage, alla med stjärtarna indragna mot magarna; egendomligt okvinnliga och omänskliga, med allt det onormala inpressat i det naturligt normala) eller män med nävar som klubbor som avslutning på långa hävstänger som nyttjas i fälten eller smedjan eller vid slaktbänken eller vid bakbordet, och män som var långa med halsarna uttänjda som hade de skruvats uppåt av en osynlig makt för att närma sig himlen, eller halsar som pressats ihop som hade de klubbats nedåt (under årens lopp och växlingar av vår, sommar, höst och vinter) av en tyngande högre makt, eller att de sett för länge och för mycket in i solen och detta var det slags straff som en blind gudom eller någon blind naturkraft utdelat, eller pressats längre och längre ned mot jorden för att allt det andra (inklusive halsen) hörde dit och att allesamman skedde i en lång dröm och plötsligt är drömmen slut och mannen (eller männen) låg där överraskade och kvidande och vaknade till med döda ögon fjättrade mot den blå kupan och att allt var slut (eller att allt började) i alla fall, dessa påtagliga människor; (korta och långa, magra och feta, med allsköns skröpligheter så fort ett visst tidsavsnitt passerat, med eller utan tänder, med ett finger eller flera fingrar krossade i diverse redskap, med sviktande njurar eller skrumpnade levrar, med lemmarna dinglande mellan benen slaka och misstämda, eller suckande invärtes över detta liv men utan att ett ljud förnims eller stiger ut som den tunna röken mellan de förseglade, hoppressade läpparna) som långsamt gled över fågelögats iris, buktade från, yttersidan av pupillen med former påminnande om en skrattspegel och sedan kroppen skjutits mitt för centrum av detta ynkliga klot hastigt återta normala proportioner för att när den nått ett stycke förbi linsens fokus förvandlas till begynnelsens motsats där ryggarna och bakarna sköt tillbaka (segt, tillsynes motvilligt framåt igen) lämnande magar, bröst, halsar och ansikten urholkade och för detta enda ögonblick fastfrusna, låsta och människornas åtbörder stelnade (med kistbärarens högra arm vid midjan och de andra med stela ben och hasande fötter ryckvis skjutande framåt bakåt, och med armarnas stela, växelvisa kast framåt bakåt, eller med händernas baksidor tryckta mot ögongloberna eller händerna för öronen och huvudet vaggande åt sidorna (av sorg, av förtvivlan) eller huvuden böjda, undergivet, mot jorden eller stelt riktade framåt eller med fötterna släpande genom den finmalda sanden som exploderade när fötterna körde igenom lagret av stoff och sedan lämnade fotsulorna med en suck och lade sig bakom hälarna och slutligen spydde ut en slinga, tunn som rök) och kistan så lätt och bräcklig som om den med ett enda, lätt tryck mellan de grova händerna skulle förvandlas till en hög spräckta ribbor med bronsen flagnande mellan fingrarna och benen som flisor: malda mellan en kvarn av hårda knogar (och barnet lik en drömmande med ett leende på läpparna med de små händerna över varandra, i kors över bröstet med den fjuniga skallen betäckt av en tunn, broderad hätta med bollfransar över pannan och med dessa ögon, dessa glober, eller rättare dessa ögonlock redan beskuggade av en hastig framskjutande maskin av tid och förfall (liksom allt annat förslits; metall, känslor, människor) men just där i de diminutiva, slutna fodralet, på ett egenartat sätt tidlös, försjunken i sin egen tid och sin egen rörelse som hejdats mitt i sönderfallet, med alla dessa förstorade kroppar roterande i ångest och tillbedjan, med sorg och förstening planterade i ansikten och åtbörder) och tåget hade då redan nått den yttersta utposten, av kalkade väggar och sjönk som en viskning ned i vägens svacka för att sedan stiga mot höjden och sprida sig över de förbrända fälten och sedan hastigt skjuta samman och i samlad tropp nå fram till platsen för den förutbestämda ritualen (och kroppen sänkt och stöttad mot kistans botten och sidor med bomull, fintrådig och mjuk som vore den nyss plockad från de het fälten, instoppad i munnen för att inte den tandlösa gommen skulle falla ihop, med ögonen inkapslade i tomt mörker, i förbidan, på rygg, med det bräckliga höljet, utsirat, omslutande den kropp som obevekligt, med tanke på grundvattnets och alla de osynliga djurens ihärdiga arbete, en dag skulle malas till en handfull finmalet stoft som ingen skulle kunna skilja från den omgivande jorden) med de svartklädda människornas tystnad störtande från himlen son en flock råkor och prästens mumlande, ihåliga, mjöliga röst och klangen från klockorna och korsen täckande den plötsligt förminskade sprickan i jorden och dödgrävaren som i det ögonblicket (med höger hand mot mössan och del vänstra handens tum- och pekfinger knipande den rödporiga, ådriga och svällande näsan, medveten om sitt upphöjda ansvar, förstenad och ändå förberedd med armar och händer som ofattbart mjuka stjälkar stickande ut från den hårda klippa som föreställde kropp, i mitten av den svartklädda, sörjande skaran, märkvärdigt förberedd, med vetskap om ritualens tågordning och sitt eget särskilda nummer i denna tågordning) tog upp någonting som liknade ett flätat lock till en korg och med mjuka, långsamma, försiktiga rörelser (som om han anade liv under det tunna locket som snart skulle bågna och splittras under jordmassans tyngd eller möjligen av hänsyn till detta särskilda, utvalda ögonblick av tid, med moderns och faderns ögon nitade vid lådan vars porer tycktes upphäva en suck eller ett skri och en rök vällde fram och ångan som nådde de sörjandes näsor fylldes ett ögonblick av träfibrernas harts och pressade fram tårar ur deras ögon) lägger locket över kistan som redan sänkts två fot ned i jorden, till synes djupare än så genom de uppskottade kanterna och då tar mannen med kepsen fram sin skovel (med bladets darrande reflexer stickande i de sänkta ansiktena, med ljuset från reflexerna skjutande upp skuggorna av näsorna mot pannorna, med kinderna urgröpta av sorg och hastiga skuggor över halsarna) och låter skovelbladet slingra fram längs sidorna och framkallar på en kort stund ett otroligt mönster längs den uppskottade mullens kort- och långsidor, varpå prelaten träder fram med lyftade händer och med händerna stelnade i vinden liknar han en stor, svart kråka som plötsligt nitats fast i vinden och avslöjar de trasiga kanterna av vingarna och vinden tar tag i manteln och pressar den mot hans ynkliga mage och mot hans magra lemmar och får tyget att stelna för bråkdelar av sekunder innan scenen bryts då han för ned händerna och flätar dem knäppande (som grenar knäckta i stor brådska) om varandra och plötsligt blir uppmärksam (eftersom han är den ende utomstående och han kan ritualen till leda) på ljudet och generat (eller också med spelad förlägenhet) böjer huvudet sedesamt mot bröstet och låter rösten vibrera i en lång suck och märker då att de stålinfattade, glänsande glasögonen (som ger hans ögon en stickig, förintande blick) faller skramlande ned från näsroten över puckeln på näsan (som i profil gör honom egendomligt lik en redan avliden, historisk och mumifierad påve) och får honom att hastigt avbryta den påbörjade bönen för att skjuta upp bryggan som förenar de bägge runda glasen mot näsroten och efter en ny, ljudlig suck flätar samman fingrarna för att be den bön han redan har inpräglad som på ett ljudband för evigheters evigheter och nu låter strömma genom de torra läpparna (med begynnande rynkor, som varslar om tilltagande ålder och torka, på över- och underläppen) för att sedan låta händerna slappt falla tillbaka, som vore han osäker på fortsättningen och människornas tydliga förvirring (som inte tycks bekomma honom någonting) och dödgrävaren som stampar av otålighet för att fortsätta sitt arbete, då alla anar vad det nya tecknet innebär och de skjuts från varandra, först tveksamt, men sedan med allt större hastighet för att sedan slutgiltigt glida från varandra och på en annan kulle (varpå dödgrävaren tar itu med sitt värv) och anförda av prelaten fortsätter mot kyrkan vars klockor redan tystnat och de två gossarna som redan sänkt sina kors för att sedan höja dem trotsigt mot prelatens order, för att sedan samlas i ett långt led och börja återtaget till sorgehuset som smyckats med döda blommor och döda svarta, kreppappersband och med dystert doftande ris på de tunnslitna hällarna utanför den slitna dörren (då han redan slätar till den rödbruna jorden och lägger ris över upphöjningen och går därifrån med tummen nuddande vid kepsens kant) …

(ur Rytarens röst, 1967)

 

Henri Högberg bodde i Umeå från att han föddes 1934 till ungefär 1956. Idag är han verksam på Österlen, varifrån han ger ut tidskriften På Österlen samt driver såväl förlag som antikvariat. Hans senast utgivna bok är Om hytlensk prytningk och permutationer. Däri kan man läsa essäer om resande, religion eller om klassiska författare som Wilhelm Ekelund, Jorge Luis Borges och Raymond Queneau.

 

Birgernytt

Av , , 1 kommentar 103

God förmiddag,

och välkommen till Dagarnas skums Birgernytt. Detta är bloggen som, allt eftersom, visar sig vara mindre av en blogg som hanterar norrlandslitteratur och kultur. Det blir mer och mer uppenbart att den i själva verket är en egen nyhetskanal för fans av författaren Birger Vikström, tillika ett organ för vikströmpartiet (r).  Detta till somligas förtret och andras rasande glädje. Idag påminner vi de senare om en intressant tilldragelse vid Grubbes bibliotek, Umeå. Allas favoritbloggare och älsklingsskribent Erik Jonsson kommer då att orera fritt kring den glade granbergsträskförfattaren, i nära på en timme. Kl 15.00. 20 kr kostar det att ta del av denna högtidsstund. Välkomna!

Låt oss även bli de första att berätta om det senaste från förlagsfronten. Det har kommit till vår kännedom att Vikströms humoresk Dubbelkrut kommer i nytugåva under 2010! Detta är glädjande på alla sätt och vis. Främst eftersom att Vikströms skildring av det piraterna och det ödesdigra djungelkriget är en av hans mest förbisedda alster, men även för att detta är en bok som fördjupar bilden av författaren avsevärt.

Två saker kan utan prut avslöjas om denna stundande utgivning. För det första är det ett nytt förlag som blandat sig in i leken, och för det andra är det inte heller denna gång tal om något hafsverk. Stor möda läggs i detta nu ner på att ge romanen det lilla extra som en nyutgåva fordrar. Bl a har man öppnat upp Vikströmarkiven på Kungliga Biblioteket och släpat fram författarens opublicerade färgillustrationer. Dessa är, kan jag berätta, högst säregna, glada och trivsamma!

 

 

Något om Dubbelkrut (och hans pirater) eller Det ödesdigra dubbelkriget av Birger Vikström med teckningar av Birger Vikström. Förlag, omslag, försäljning mm: Densamme

För er som inte bekantat er med den muntra, självutgivna romanen om den skräckinjagande Dubbelkrut och hans piraters snöpliga öde – - – ni står inför något alldeles unikt. Detta är skruvad, återhållsam humor av finaste sort. Bara en vansinnig, lakonisk författare som Vikström hade kunnat skriva och gett ut den.

Boken tros ursprungligen ha tillkommit som underhållning för en ungdomlig sänggranne på Österåsens sanatorium, även om Vikström gett sitt erkännande åt ett uttalande att den ”skrivits som en protest mot allt falskt djupsinne och kafkeri". Men det ena förskjuter ju inte det andra. För egen del lutar jag mig gärna mot den första teorin. Till exempel tror jag att själva titeln hämtats från den för tiden obehagliga, men hos läkare älskade, lungsotsbehandlingen "dubbelgas". Något som jag inte har minsta fog för. Sedan har berättelsen levt kvar i Vikströms medvetande, kanske tagit ett par turer genom klarakvarteren, ventilerats i glada vänner slag och slutligen nedtecknats i något modifierad form?

Dubbelkrut är omöjlig att placera in i Vikströms författarskap. Visst finns den vikströmska humorn där, men ligger det denna gång någon satir begraven i hans bok? Knappt. Vikström själv ondgjorde sig efter utgivningen över att en norrländsk recensent funnit satiren och ironin blek och meningslös. Birger rev sig i huvudet; "hur i all sin dar lyckades recensenten finna satir i Dubbelkrut? Hur har han överhuvud taget kunnat finna någon mening i boken? Det finns ingen tendens, ingenting alls där” (ST 23/7 1957).

Mot det uttalandet står ett yttrande av Lars Widding: ”det uppges från välunderrättat håll, att boken om Dubbelkrut inte bara är en sjörövarroman utan också en besk satir över folkhemmet”. Widding omtalade att Vikström själv påstått detta, men han tycktes inte viija stå för det, varför han lät formulera påståendet på ovanstående sätt. Vikströms reserverade attityd berodde nog på att hans klart uttalade satir Staden (1951) tidigare fått negativ kritik. Att Dubbelkrut skulle vara en besk satir över folkhemmet är hur som helst svårt att se. Uttalandet får stå för Vikströms och Widdings räkning.

Mottagandet blev annars översvallande. ”Det är en barnbok för vuxna”, skrev Stig Carlsson i Morgontidningen, och fortsatte:

”en numera nästan utdöd litteraturart. Andra författare som prövat sig i genren är Shakespeare, Swift, Sturlason och Twain. De var inte heller så dåliga, men Birger Vikström har förnyat genren … Dubbelkrut är ett enastående verk i vår vitterhet. Den som inte i tid skaffar sig ett exemplar får verkligen skylla sig själv”.

Olof Lagercrantz ansåg boken vara ”utmärkt rolig, grotesk och behagfull på en gång, full av kvickhet och poesi, lämpad för alla åldrar”. ”Vill det sig väl så kan Dubbelkrut bli en av dessa populära mindre klassiker, som med nöje tas fram när samtida nobelpristagare samlar damm på hyllan”, hoppades Claes Hoogland i Stockholms-Tidningen.

Det kan tyckas märkligt att Vikström följde upp genombrottsromanen De lyckliga åren, med en lättsam lunta av detta slag. Det hade dock sina förklaringar. Framgången med De lyckliga åren gjorde att Vikström blev lite väl optimistisk inför framtiden. I ett odaterat brev till Bonniers ber han förlaget satsa 2500 kronor på honom, för att han ska kunna ta sig ur en ”fullständigt ohållbar situation”. Han skriver vidare:

”Jag är överhopad med skulder framför allt på grund av att jag såg för ljust på framtiden efter framgången med De lyckliga åren. Dessutom har jag varit TBC-sjuk och har haft svårt att återanpassa mej till den friskes (någotsånär) liv igen. Följden har blivit en psykisk depression, som är på väg att helt ödelägga mej. Jag känner mej åsidosatt, jag är bitter och mal på den tanken att allt är meningslöst (duger ingenting till, är misslyckad o s v) och är ibland simpelt avundsjuk på dem som har framgång. Tvånget att skriva ‘brödartiklar’ plågar mig också.”

Det Sara Lidman en gång skrev, om att Birger kunde synas som en munter pajsare, men rent privat var en sjuhelvetes gnällspik besannas alltså. Längre fram betonar han i a f:

”Det är klart att jag har berättelser nog för att kunna samla ihop till åtminstone ett par böcker men jag vill inte De lyckliga åren komma med något som skulle betecknas som en ‘mellanbok’.”

Brevet är det sista av Vikströms hand som finns arkiverat på Bonniers. Att han följande år publicerar Dubbelkrut på eget förlag kan som sagt tyckas förvånande. Det torde emellertid snarare vara frågan om ett vikströmsinfall än en brytning med förlaget. Han hade ju redan tidigare haft planer på att ge ut sin första diktsamling Istället för rakblad (1951) på eget förlag. En viss misstänksamhet mot marmorslottet på Sveavägen, som han en gång kallat det, kan man dock inte bortse från.

Att Vikström behövde pengar stod klart, och inte bara till mat och husrum. Dubbelkrut kan också antas vara tänkt att bekosta Birger Vikströms morfinmissbruk. Och just därför, just p g a sin försäljningssuccé, blev den författarens sista. Med ett verk av detta slag, oerhört publikfriande till sin natur kunde han, utan mellanled, snabbt nå ut till en stor publik och tjäna fina stålars. Vilket han alltså gjorde. Dubbelkrut trycktes upp i ett okänt antal upplagor. Alla sålde slut.

Birger Vikström säljer Dubbelkrut på Söder

 

Så nu är ni ordentligt förberedda – återigen – på en veritabel kioskvältare!

Detta var allt från Birgernytts tidiga morgonsändning. Nästa gång ska vi prata om en annan författare. Det lovar jag.

Ny vår

Av , , 2 kommentarer 72





Frusen sjö i Vindefjällen.

När jag sjösatte den här bloggen var det inte utan viss oro. Det kändes som att skicka en ensam liten båtlykta ut på svarta sjön. Min starkaste farhåga var att den skulle stjälpas omkull och släckas av fumliga svallvågor. Föga anade jag att en massa människor, i lika små båtar, skulle ro ut mot den och samlas runt det lilla ljuset. Förvånad och upprymd tvingades jag då elda allt mer. Det blev dock svårare och svårare. Bristen på tid och energi som fordrades för att hålla lyktan brinande blev allt mer uppenbar. Ljuset lyste allt svagare över vintermånaderna, för att under februari slockna helt.

Där står jag nu, i mörkret, med en bunt nödraketer. För nog arbetar jag vidare med norrlandslitteraturen. Bl a har jag tillåtit Elvin Enqvist att trampa vidare, ut från Dagarnas skum där han hittills varit huspoet, och vidare ut i världen. En låååång introduktion till Enqvist kuriösa författarskap medföljer nästa nummer av Provins. Snart finns denna tidskrifts senaste nummer i boklådorna.

Därutöver har jag lyckats fullborda en studie av ännu en bortglömd umefödd författare. Av de för mig direkt lokala är denne redan stor favorit, vid sidan av Astrid Väring. Lennart Marklund får ursäkta, there’s a new boy in town. Författarporträttet kommer att avtäckas här i Västerbottens-Kuriren, inom kort (och då hoppas jag kunna komplettera artikeln med lite mer, utförligare stoff här på Dagarnas skum).

Likaså har serien om de bortglömda författarna hamnat på ritbordet igen. Denna gång för att i lätt modifierat stuk, med extramaterial och kommentatorspår, köras en vända i Norrbottens-Kuriren.

Tidskriften Komma, en av få relevanta kulturtidskrifterna i Norrland, är även på väg att trycka en essä av undertecknad. Den handlar om Birgers b(l)ack pages, norrlandshumoristens andra, väsensskilda, uttryck. Framför allt kan den sägas ta avstamp i tre tidigare opublicerade texter av Birger Vikström.

Vidare har Birger Vikströms roman De lyckliga åren kommit från tryckeriet, komplett med mitt efterord. När recensioner börjar dyka upp ska jag också behandla den här på bloggen. Inte nu.

Eviga Riket-debaclet har också vuxit och skjutit skott, men det vägrar jag uttala mig mer kring. Lagda kort ligger och den nyfikne kan själv finna sin väg genom internets sökmotorer.

Gladeligen berättar jag istället om det senaste kring byskefödde sci-fi-författaren Elfred Berggren (1900-1932). Det står nu klart att mitt arbete leder till ett arkiv efter författaren i Umeå. Dit kommer brev, fotografier och originalmanuskript deporteras. Jag ska själv hjälpa till med katalogiseringen av materialet, så det kan i vanlig ordning ta lite tid innan allt ligger färdigt.

Man kan knappt tro att jag även hunnit företa mig en studie- och nöjesresa upp till vindelfjällen under denna period (se bild), tackat Ja till en valberedningsplats i Norrländska litteratursällskapet samt röstats in i Sara Lidman-sällskapets styrelse. Det är dock sant.

Så visst har en del hänt under den månad som jag varit helt frånvarande på Dagarnas skum. Mer än detta till och med, men det är dessvärre saker som det är för tidigt att orda om.

Jag hoppas att min läsarkrets inte gått och dött ifrån mig under februari/mars, för nu tänker jag försöka få fart i den här gamla skutan. Vi eldar på så länge det ryker och flyter.

 

"Begravd under rostlavinen och med föraktets

sond i strupen dricker den saltvatten och

svavelsyra för att äntligen utplånas. För-

gäves.

 

Med fastlåsta hjul backas den gamla skrot-

högen ner i helvetet."

 

[Nämnde umepoet Lennart Marklund, med kortdikten ”Svensk skrothandel”, ur det uppskjutna självmordet till diktsamling, Den fortsatta resan orimligheten, 1971. Enligt ett brev till förläggaren Jakob Boethius skrevs dikten, som ingår i en längre svit, på resa mellan Malmberget och Umeå. huru vida Marklund färdades medelst en båt förtäljer varken brevet eller lyriksviten.]

 

 

Umedalenaffären

Av , , 8 kommentarer 225

Västerbottens-Kurirens kulturuppslag upptas idag helt och hållet av min reaktionCult of Lunas utgivning av boken Eviga Riket. Jag riktar kritik mot deras märkliga förlagsinformation, deras uttalande i en VK-intervju den 20/1 2010 samt i förlängningen alla andra intervjuer de gett rörandes sitt påstådda dagboksfynd (i internationell musikpress, såsom Kerrang! och Critical mass).

Min huvudsakliga invändning är att den påstådde dagboksskrivan Holger Nilsson aldrig existerat. Lika lite har hans hustrumord i Yttre Åkulla ägt rum. Bevisligen har heller ingen dagbok lämnats in av Cult of Luna till Västerbottens museum.

Vidare störs jag av den cyniska hållning till psykiskt sjuka som bokprojektet förmedlar. I en tid då mentalvården arbetar lika hårt med att nyansera synen på psykiskt funktionshindrade, som Umedalen gjort med att tvätta sitt gamla mentalsjukhus nedsvärtade fasader, är det förstås vanskligt och olustigt att försöka sudda ut gråszonerna och måla om bilden av de drabbade, som vandrare helt i sina egna världar – morbida och oemottagliga för sin omgivning.

Man hade önskat att de ansvariga läst Johan Cullbergs Mänskliga gränsområden : Om extas, psykos och galenskap, åtminstone dess förord, innan de sjösatte sitt bokprojekt. Som det är nu verkar de inte riktigt begripa vad det är jag riktar kritik mot. Deras svar på min artikel, publicerat i papperstidningen, lyder

"Erik Jonsson har inte läst Eviga Riket. För att kunna föra en kritisk diskussion kring verket hade det varit på sin plats att först ha läst boken i fråga".

Anders Teglunds tolkning av det påstådda dagboksfyndet har inget med detta att göra, vill jag mena. Detta handlar som bekant inte om någon bokrecension. Men är detta viktigt så kan man föra till protokollet att jag lyssnat – mer än en gång på – det inlästa kapitel som finns att tillgå på Cult of Lunas hemsida. Detsamma gäller deras skiva The Eternal Kingdom (för övrigt ett mästerverk inom sin genre) som har kommit till under samma premisser som boken.

Dessa verk ligger inte under luppen i min debattartikel. Jag betraktar dem som konstverk, inte som historiskt förankrade dokument. När dess upphovsmän kommer ut med autenticitetsanspråk som berör särskilt drabbade personer och platser ryter jag emellertid ifrån.

Kyrklundväder

Av , , Bli först att kommentera 65

"Att hacka tänder av köld på en vintrig väg gör ett livligare intryck än att läsa femtio vinterdikter hemma vid brasan, skulle jag vilja påstå"

- Willy Kyrklund (1921-2009)

Över ett halvår har förflutit sedan Kyrklunds bortgång. Idag hade han fyllt 89. Citatet ovan känns passande en dag som denna. Det ringar dessutom in författarens fantastiska stilistik. Under hela sitt liv kände Kyrklund en hemsk motvilja mot att kasta sig ut i obegripligheter, och pretendera på att det skulle innebära något märkligt. "Även om det som är värdefullt kan vara svåråtkomligt, innebär det ju ingalunda att det som är svåråtkomligt är värdefullt", sa han själv.

Grattis Willy!

 

(Behöver öva mig på att skriva korta blogginlägg)