Jag ska nog skriva en bok..

Livet rullar på. Plötsligt befinner man sig i den period i livet som kan ses som det tredje…och sista. Ja ni vet hur jag tänker; livet är indelat i tre delar….0 – 30, 30 -60 – 60 – —-tja 90 kanske..

Så mycket som har hunnit hända och så mycket som ska hända…livet ligger nu här framför mig, helt ograverat och det är bara jag som ska staka ut framtiden.

MEN, det finns det som sitter djupt i själen och även om såren läkt så smärtar de ibland och gör sig påminda. Jag har plågat mig med OM…jag inte hade gjort så..OM jag istället gjort si…eller så…men det är ändå som det är och att gilla läget. För det är redan gjort. Vissa saker var det inte ens jag som gjorde. Det var de andra. De som ansåg mig vara betydligt mindre värda än de själva. De som alltid hånade mina kläder, vad jag än hade på mig. Särskilt en gång, som när som helt kan dyka upp i minnet, varje gång jag tar på mig en viss tröja jag har….På den här tiden köptes ofta kläder från katalogerna. En stor tjock och välrenommerad historia som hette Bröderna Vennerlund!  Det var den coolaste och hade flest grejer att välja på och de allra snyggaste modet. Jag hade fått en mönstrad tröja…så snygg…orange, grå, svart, vit…ingen annan hade nån sån…snyggast i världen helt enkelt. MEN den fanns att få i blått också. Vilket några andra snälla mammor spanat in i den anrika priskurranten…och köpt dessutom! Milda makter, den sågs i båda färgupplagorna och jag hade den som lyste upp mest..Orange, vad var det för färg? Med Grått?? Svart?? Vitt??  HERREGUD, visk visk visk, peka, skratta vända ryggen till…I den här åldern är jag som mest sårbar och ensam. Mina intressen var eljest. Åka skidor, leka i snön, spela på tramporgeln och syrrans gitarr, cykla på mina banor jag gjort runt huset och förbi verkstan…leka Bröderna Cartwright på Norrmans jäla…köra med småbilarna i hos kusin Hasse med kusin Barbro och nChrister…Inte var jag populär inte. Jag var den man kunde göra vad som helst med och säga vad som helst….VARFÖR? Mobbad! Ja, inte var det någon som anmälde eller stod upp …mer än mamma och pappa som jag visst kunde komma hem gråtande till…men alla andra?? Jag var redan då bra på idrott och valdes snabbt in i lagen när det var den typen av idrott…..vann skidtävlingarna och 60metersloppen, längdhoppen…Men det kan inte bara varit avund? kan verkligen avunden trigga människor till vadsomhelst? Jag undrar och ställer samma fråga idag.

Jag var alltid rädd att mamma skulle dö när jag växte upp. Hon var sjuk jämt och låg ofta på lasarettet…jag var fyra år den gången hon inte var hemma och vi hade en hjälp, pappa och mamma höll ju på att bygga upp verksamheten…hon satt och lagade några kläder och sjöng   I en sal på lasarettet…och mamma låg där…Gissa hur jag kände det!

Om allt som hände under min uppväxt hade hänt idag, hade alla händelser varit anmälda och räfs och rättarting hade förmodligen ställt saker och ting tillrätta. Men såret, ja det fanns kvar. Finns kvar..men nu är jag fullvuxen och ser på detta med historiens tillbakablick. Jag känner av det likaväl. Blir påminnd ibland. Jag ska nog skriva en bok. När jag får tid…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se