Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

I min föregående blogg tog jag upp försöken från vissa politiska och mediala kretsar att förhindra utdömandet av straff som motsvarar allvaret i de brott som har begåtts av vuxna människor som frivilligt anslutit sig till den wahabistiska organisationen Islamiska Staten.

Islamiska Staten är en religiös-ideologisk inriktning som jag personligen anser vara fullt jämförbar med nazisternas militära gren, Waffen SS, vad gäller kriminalitet, brutalitet och blodtörst. I mitt förra blogginlägg tog jag upp behovet av att samhällets officiella representanter, på ett otvetydigt sätt, tar ställning för IS offer samt deras anhöriga och tar ställning mot IS, Al-Qaida och andra liknande organisationer som bedriver krig och terrorverksamhet utifrån sin religiösa-ideologiska grund. Jag tog även upp att det påfallande ofta handlade om samma politiska och mediala krafter som tidigare har försökt försena eller urvattna åtgärder – riktade mot hedersförtryck samt mot det förtryck som utövas av Muslimska brödraskapet och salafisterna – som nu framträder som bromsklossar när det gäller kraven på att IS-krigarna måste stå till svars för att de medvetet anslutit sig till denna organisation.

De politiska och mediala makthavare, eller andra opinionsbildare, som jag syftar på har försenat kartläggning av hedersförtrycket och bromsat åtgärder mot tvångsgifte, barnäktenskap samt trakasserier riktade mot homosexuella. De jag syftar på har  dessutom ofta försökt fördunkla den religiösa koppling som ligger bakom dessa typer av förtryck.

Del I av III

Då jag igår tittade på programmet Agenda (24/2-2019) fick jag tyvärr mina uppfattningar bekräftade på ett både tydligt och tragiskt sätt. Sedan 2012 har 300 svenska medborgare rest för att ansluta sig till i första hand Islamiska Staten. Av dessa har 150 personer återvänt till Sverige. Det som upprört många – och jag är en av dem som upprörts – är att ingen (säger ingen) av dessa 150 som återvänt till Sverige har ställts inför rätta! Bakom alla manövrer, och hänvisningar till brister i olika lagar, framträder något som har spelat en mycket större roll för den ”straffrihet” som dessa IS-krigare och andra IS-anhängare i praktiken har beviljats av ansvariga politiker och myndigheter. Det handlar om en motvilja att, på ett entydigt sätt, ta ställning mot de som anslutit sig till IS i Syrien och Irak för att med eller utan vapen kämpa för denna organisations religiösa-ideologiska utbredning.

Det har, tveklöst, handlat om en feghet inför att öppet ta ställning mot det Kalifat som IS utropade 2014.

Del II av III

Låt oss ta två exempel från Agenda. Vi kan börja med Ola Mattsson, Sverigechef för Rädda barnen. Hans försvar av de krigsförbrytare från IS, fullt jämförbara med krigsförbrytarna i Waffen SS, som begått brott som de flesta av oss anser vara brott mot mänskligheten, var uppbyggt i följande två steg:
1. Barn har rättigheter och i dessa ingår rätten att komma till Sverige.
2. Till barnens rättigheter hör rätten till sina föräldrar, föräldrar som naturligtvis ska dömas för eventuella brott, men som måste släppas in i Sverige för att tillgodose barnens rättigheter!

Men denna Sverigechef för Rädda barnen vet mycket väl att ingen av de 150 ”IS-återvändarna”(krigsförbrytare eller andra former av IS-anhängare) inte i något fall har ställts inför rätta. Så snacket om att Sverigechefen för Rädda Barnen anser att ska dömas för eventuella brott är endast en läpparnas bekännelse, avsedd att dölja hans försvar av ”IS-återvändarna”.

Och detta försvar av ”IS-återvändarna” döljer han bakom barnen – som han använder som en juridisk sköld.

Jag vill också påpeka detta: barn har rätt till sina föräldrar under alla förhållanden. Eller, barn kan inte påtvingas sina biologiska föräldrar, under alla förhållanden. De sociala myndigheterna kan omhänderta barn till föräldrar som döms till livstids fängelse, exempelvis för massmord begångna då föräldrarna deltagit i aktiviteter som medlemmar av kriminella organisationer. Som IS.

Så Ola Mattsson, Sverigechef för Rädda barnen, utgör precis ett sånt exempel på ”politiska och mediala kretsar” – eller ”andra opinionsbildare – som strävar efter att förhindra att IS-sympatisörerna nu bestraffas för sina brott.

Rädda Barnen har förlorat mycket av sin tidigare legitimitet! Det är inte längre självklart att ta denna organisation på allvar.

Del III av III

Ett annat exempel från Agenda var framträdandet från åklagare Karolina Wieslander, riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Hon argumenterade och tog ställning mot rättvis bestraffning efter flera linjer. En av hennes metoder gick ut på att IS-krigare skulle kunna dömas för brott mot krigets lagar (eller för krigsförbrytelser)!

Därmed jämställde Karolina Wieslander den Islamiska Staten med en internationellt erkänd statsbildning!! När två internationellt erkända statsbildningar råkar i krig mot varandra (vilket tyvärr händer) är det ingen förbrytelse när staternas uniformerade soldater dödar varandra under ett krigstillstånd. Det är däremot ett brott om den ena statens soldater avrättar den andra statens soldater efter att dessa har kapitulerat (gett sig).

Jag upprepar: genom sitt uttalande jämställde Karolina Wieslander Islamiska Staten med en erkänd statsbildning! Det är endast om man tar ställning för att IS var en legitim statsbildning som det, å ena sidan, blir möjligt att döma svenska och övriga IS-krigare för krigsförbrytelser (eller brott mot krigets lagar). Men å andra INTE MÖJLIGT att döma svenska och övriga IS-krigare för alla andra de dödat – om detta skett i enlighet med krigets lagar. Wieslander godkände därmed, i praktiken, sannolikt huvuddelen av alla mord som IS har begått.

Men när blev IS en internationellt erkänd statsbildning?

Wieslander borde byta titel från åklagare till försvarare av internationella terrororganisationer som exempelvis IS!

Avrundning

Programmet Agenda var mycket bra eftersom det så tydligt avslöjade oviljan från opinionsbildare och myndigheter att bestraffa förövarna och ta ställning för offren och deras anhöriga. Men programmet var även tragiskt för offren, deras anhöriga och alla oss andra som kräver någon form av elementär rättvisa och civilkurage från opinionsbildare och myndighetspersoner.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress. Ledarskribenter hjälper krigsförbrytare från IS

Oviljan hos regeringen och myndigheterna att ställa de kvarvarande av de cirka 300 svenskar som frivilligt reste iväg för att strida för Islamiska Staten, eller andra militanta terrorgrupper, har passerat det anständigas gräns. De brott som begicks av Islamiska Staten är nämligen oacceptabla. Dit hörde slavhandel där kvinnor och flickor såldes och köptes som sexslavar och våldtogs, där barn tvingades bevittna avrättningen av sina syskon och föräldrar, där påstått religiöst otrogna mördades liksom homosexuella, alltmedan ungdomar och barn hjärntvättades.

Dessa förövare måste drabbas av påföljder för sina brott, verkställda av det officiella samhället, så att de överlevande offren och de anhöriga (både till offer som överlevde och till de som inte längre finns kvar) får stöd genom det officiella samhällets tydliga ställningstagande för offren och mot förövarna. Ett sådant ställningstagande ger drabbade en chans att påbörja den läkningsprocess som de så förtvivlat väl behöver och förtjänar. Jag talar om både överlevande offer och  anhöriga.

I. Försvararna av månggifte och barnäktenskap försvarar nu krigsförbrytare från IS

Till de ovilliga myndigheternas hjälp strömmar nu samma, eller näst intill samma, politiska och mediala krafter som under åratal har försvarat det förtryck som islamisterna i Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen har utövat i Sverige (och i en rad andra europeiska länder) genom att upprätthålla traditionen av månggifte, barnäktenskap och förföljelser av homosexuella, icke-troende och undertryckande av de demokratiska fri- och rättigheter. Dessa politiska och mediala medlöpare till ”brödraskapet” och salafisterna har under många år försökt tysta oss genom att stämpla oss som ”islamofober” och ”rasister”. Det är nu dessa medlöpare som hjälper myndigheterna genom att ”problematisera” övergreppen. Syfte är att, så långt som möjligt, undvika att det officiella samhället i form av regering och myndigheter tar ett tydligt ställningstagande mot alla krigsförbrytare från IS.

Låt mig ge ett par exempel på de politiska och mediala motståndare som kommer att göra allt för att försöka ”problematisera bort” frågorna om skuld och påföljd.

Till dessa hör studieförbundet Ibn Rushd som har försökt stoppa ett möte som jag var med om att organisera på¨Umeå universitet. Men detta studieförbund agerar frontorganisation åt ”brödraskapet” över hela Sverige. En annan motståndare utgörs av Aftonbladet. Dessa kommer att göra sitt bästa för att försöka få de som återstår av de 300 svenska medborgare som enligt Säpo har rest till Irak och Syrien sedan 2012 för att ansluta sig till Islamiska Staten, och andra militanta islamister, bort från riskzonen för att drabbas av åtal för krigsförbrytelser. Bra att veta: av de ursprungliga 300 svenska medborgarna beräknas 50 ha stupat och 100 finnas kvar i krigsområdet. Ingen av de 150  svenska medborgare – ingen alls – som har återvänt har dömts för något brott kopplade IS övergrepp.

En gång till: ingen av de 150 som har återvänt har dömts för något brott kopplat till tiden i IS.

II. Ett exempel på en ledarskribent som vill skydda IS-krigarna är Jonna Sima på Aftonbladet

Den 18 februari skrev hon i en kort text – med tanke på alla de teman som hon tog upp – på 2800 nedslag (inklusive blankslag) följande:
”Sverige måste skärpa stödet till IS-krigare –  IS-kalifatet föll i helgen”.

Exakt så skrev hon.

-Jonna Sima hade inte ett enda ord av empati till de kvinnor och flickor som våldtagits under åratal efter att ha sålts som sexslavar,
-hon hade inget att säga till de barn som tvingats bevittna avrättningen av sin familj,
-Sima hade inget budskap till de vars anhörigas huvuden huggits av och slängts i någon massgrav.

Nej. Jonna Sima, Aftonbladets ledarskribent, hade istället en barsk, nästan sträng, uppmaning till Sveriges 290 kommuner som hennes fega regering, och denna fega regerings fega myndigheter, vräkt över ansvaret på när det gäller att ta ansvar för de återvändande IS-krigarna.

Här vill jag stanna upp och säga en sak: IS-krigarna var och är vuxna individer som själva valt, utifrån sin religiösa-ideologiska övertygelse, att åka ned och strida för IS. Personer som i många fall kommer tillbaka med brott på sina samveten och som, både i mängd och brutalitet, inte står Waffen SS efter (Waffen SS var den stridande delen av medlemmarna Hitlers nazistparti).

III. Kan det innebära problem när IS-krigare kommer hem?

Ja, naturligtvis.
Men på detta hade Jonna Sima ett svar. Liksom i förbifarten – hon hann nämligen även med om att i sin korta text berätta om en konstutställning hon besökt på på Moderna Museet i Stockholm med tavlor som handlade om religion, politik, homosexualitet, bajs och nakna rumpor – hälsade hon följande till Sveriges kommuner:
”De som kan åtalas för terror, mord, och andra brott ska bli det, andra behöver kommunerna skärpa sitt stöd till så att dessa personer kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Så sa hon! Frågan är vad hon … tänkte.

Allt är uppenbarligen väldigt enkelt. Bara regeringarna i Frankrike, USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, m fl, lyssnar till Jonna Sima – som flåsade förbi och hann skreva ned en liten text på vägen från en konstutställning till nästa -skulle världsproblemen vara lösta. För om kommunerna skärper sitt stöd hade säkert de över 30 terrorattentat som ägt rum i Europa sedan 2012 troligen aldrig ägt rum (och bl a redaktionen på Charlie Hebdo funnits kvar) Skärp er, bara, och bli friska. Jag anser hon ska pröva om det fungerar på väljarna i Sverige och på partierna i riksdagen.

Vad enkelt allt verkar vara. När en frifräsare som Jonna Sima flåsar förbi. Mellan skrivar-uppdragen.

IV. Enkelt med bevis – och återanpassningen fixas i  ett nafs?

De IS-krigare som det finns någon som har filmat, då de exempelvis hugger huvudet av en bror eller syster, make eller maka, far eller mor, kan ju åtalas för ”terror, mord och andra brott”. Bara bevisen finns. Precis som Jonna Sima påpekade. Så dom som det finns bevis mot ska dömas. Och när det gäller de övriga – vilken är alla eftersom ingen av 150 hemkomna har dömts – så handlar det om skärpning.

Sverige borde berätta om detta både i FN och i EU. Skärpning!.

När det gäller de övriga IS-krigarna för Jonna Sima det att låta som om dessa inte har eget ansvar! Detta är logiken enligt Jonna (S). För det är ju kommunerna, och inte de hemkomna, som ska skärpa sig. Egentligen är det IS-krigarna som är offren, låter det som, då man lägger samman vad Sima säger och inte säger.

De stackars IS-krigarna är offer. Offer för sin egen religiösa övertygelse som gjorde att de for ned och kämpade för Islamiska Statens variant av det saudiska systemet i form av sitt wahhabistiska tolkning av islam. Men, som Jonna säger, kommunerna får skärpa sitt stöd så att IS-krigarna ”kan återanpassas till samhället och demokratiska tankemönster”.

Det finns något ”trumpskt” (Som i Donald) över det genialt enkla i Jonna Simas budskap. ”Just say no to drugs”. ”Skärp dig” och respektera andra religioner, ateister, att kvinnorna är jämställda plus allmänna och fria val. Jag menar, hur svårt kan det va?

V. Dock, fortfarande inte ett ord från Sima till offren och deras anhöriga.

Är människan medvetet provokativ? Eller är det något som fattas – något trumpskt? Trump och Sima skulle kunna enas om följande:

-Varför fundera på den höga återfallsrisken som bland annat beror på att de som reste ned för att slåss för Islamiska Staten redan var militanta islamister, militanta nog för att åka ned till Syrien och Irak, för att med vapen genomföra ett väpnat jihad för att sprida Kalifatet, eller dö och få ett eget harem med 72 oskulder, under försöket att upprätta Kalifatet,
-Varför tycka att det låter lite tunt då Jonna Sima, flåshurtigt, berättar att kommunerna måste skärpa sitt stöd samtidigt som psykologiprofessorer, forskare i socialt arbete, docenter i rättssociologi oroar sig för att en vanligt Tingsrätt hemma i Sverige, fyra år efter Islamiska Statens största utbredning, kan ha det lite svårt att skaffa fram bevis för att enskilda personer (som på goda grunder kan misstänkas) har begått krigsförbrytelser?
– Varför fundera på att placera IS-krigarna på en internationell brottmålsdomstol som alternativ,
– Varför fundera på för och nackdelar med en internationell krigstribunal som arrangerades efter folkmorden i Rwanda och under krigen då Jugoslavien föll sönder.
– Varför oroa sig för att överlevarna kanske blir utan de rättegångar som de behöver så förtvivlat väl för att kunna överleva,
– Varför känna detta behov av rättegångar för att kunna behålla tron på rättssamhället,
– Varför känna, som många muslimer gör, att det är viktigt att kunna distansera sig från wahhabismen.
– Varför inte istället fixa allt med ett enkelt: The Wall just got ten feet taller”

VI. Ska vi ge upp inför problemen och fria krigsförbrytare i brist på bevis, eller lösa problemen och döma krigsförbrytarna – vilken attityd och strävan har vi?

Jag – och ingen annan heller – kan förneka att det finns problem när det gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser.

Men vi, den överväldigande delen av Sveriges befolkning, kommer att sträva efter att övervinna problemen vad gäller bevisning, lagstiftning och straffsatser. Vårt syfte kommer att vara att döma förövarna för sina brott och därmed (tillsammans med annat stöd) visa att samhället ställer sig på offrens och deras anhörigas sida – mot förövarna – som utsatt de drabbade för nära nog ofattbara övergrepp. Detta ställningstagande, tillsammans med annat stöd, kan förhoppningsvis bidra till den läkningsprocess som offren och deras anhöriga i många fall kommer att tvingas kämpa med under resten av livet.

Jag vill även betona att ett tydligt ställningstagande från samhällets sida, mot wahhabism – som både Islamiska Staten och den Saudi­ska staten baserar sig på – ger majoriteten av muslimerna i Sverige en chans att sluta upp tillsammans med resten av samhället i ett fördömande av IS.

VII. Ska vuxna människor ta ansvar för sina handlingar?

Tidigare har sådana som Jonna Sima, och liknande personer, anklagat oss för att vi vågat säga sanningen: att islamisterna strävar efter att upprätta parallella samhällen där religionen förvandlas från att vara en privatsak till att ersätta allmänna och fria val – för män och kvinnor – med ett shariastyre. Ett shariastyre innebär tron på en gudomlig rättsskipning – baserad på ett självutnämnt prästerskap som stöder sig på delar av Koranen och berättelser om profeten Muhammeds handlingar och uttalanden – som kan och ska ersätta vår lagstiftning som sker via en demokratiskt vald riksdag.

Det är alltså samma (eller närstående) politiska och mediala källor som tidigare har kastat ur sig uttryck som ”islamofob” och ”rasist” mot oss som nu skyndar att göra sin röst hörd när det gäller de som har återvänt, efter att ha stridigt för en regim som på intet sätt står nazisterna efter i brutalitet, även om Daesh (Islamiska Staten) inte hann våldta och mörda lika många.

V får inte låta så historiskt okunniga personer som vissa ledarskribenter sätta tonen i denna debatt.

VIII. ”Mer terror, mer islamism – och ett nytt IS i ny skepnad” säger Jonna Sima utan att fatta någonting

Vi ska här börja ta adjö genom att citera det sista Jonna Sima skriver den 18 februari. Här kommer det: ”Men vi borde ha lärt oss vad den försoningslösa hållningen leder till. Mer terror, mer islam – och ett IS i en ny skepnad.”

Nej, Jonna Sima.

Det var kurdernas heroiska och försoningslösa kamp på marken som besegrade IS. Inte att fegt vika undan på det sätt som du förespråkar. Det var tidigare den Islamiska Staten som, i brist på motstånd, utvecklade en försoningslös hållning – som genom denna fick fienden att fly. Och som därför kunde ta fångar, halshugga eller sälja dessa, eller våldta och hjärntvätta dessa.

Det var bristen på sådana som kunde besegra IS på marken som gav upphov till mer terror, mer islamism – och mer IS. Detta både vad gäller det av Kalifatet kontrollerade ytan, storleken på den kontrollerade befolkningen och dess dragningskraft på potentiella IS-krigare från Europa. Det var bristen på försoningslöst kämpande kurder som gav upphov till att IS förmådde utveckla mer av terror, mer av islamism – och till ett nytt och starkare IS mellan åren 2013 och 2015.

IS förstår endast ett enda språk – sitt eget.

Detsamma gällde för Waffen SS (den del av Hitlers nazistparti som kämpade militärt). Det var inte eftergifter och krypande som de som stred i SS förstod. Vissa ondskefulla rörelser, som själva kämpar med vapen i hand, måste mötas med vapen i hand. Det gick inte med Sveriges eftergiftspolitik under kriget. Det gick inte med Sveriges politik att sopa alla gamla (50 000 organiserade) nazister under mattan efter kriget. De tog sig in överallt: i S-regeringen ett kort tag efter kriget, i FP-regeringen så sent som på 70-talet, i riksdagen för flera partier, i affärslivet, i statsförvaltningen, inom polis och militär. För att inte tala om i kungahuset. Och denna brist på vilja, inom det officiella Sverige, gjorde det så mycket lättare att knyta samman nazismens utlöpare från andra världskriget med ny-nazisterna under 80- och 90-talen.

Ibland måste man strida för de demokratiska rättigheterna. Ibland duger det inte med att, som Jonna Sima, i hennes fullständiga brist på kunskaper om nazism eller militant islamism, vika undan. Det duger inte med att vika ned sig. Det duger inte med att låta en ny generation av krigsförbrytare av SS-dimensioner få försvinna in i den stora tystnaden – en gång till.

För denna gång kommer dessa inte att behöva gömma sig. De kommer att ha en publik att framträda inför. De kommer att ha massor med street cred som kan användas för att vinna nya anhängare till IS. Det är genom att göra som Jonna Sima föreslår som vi kan vara säkra på att IS återföds.

Avslutning

Det var alltså exakt detta misstag som Sverige gjorde efter andra världskriget. Återigen: Dessa nazister tog sig in i affärslivet, de fanns alltid kvar inom polisen och militären, inom statsförvaltningen samt inom riksdag och till och med bland ministrarna. Precis som Mehmet Kaplan.

Jonna Simas råd är ett recept för att ge IS en andra chans.

Låt oss inte ge IS en andra chans. Låt oss ställa oss på offrens och deras anhörigas sida, låt oss kräva att rättssamhället lever upp till bevis och låt oss till sist göra så att muslimerna kan distansera sig det wahhabistiska IS.

Vi ska inte låta dessa förbrytare komma undan för att det, alltid i modern tid, har funnits juridiska problem med att bestraffa obeskrivliga massmord i samband med krig. Vi ska sträva efter att lösa problemen och klara av att ställa krigsförbrytarna inför rätta. Vi ska inte försöka skydda oss bakom problemen för att låta krigsförbrytarna komma undan.

Vi lyssnade inte till den typ av opinionsbildare som skyddade månggifte och barnäktenskap igår. Vi ska inte skydda de IS-krigare som vill komma hem idag.

De måste få betala ett pris för sina handlingar – låt oss därför inte lyssna till medlöpare som Jonnas Sima.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

* Ingress

Sanningen om Vänsterpartiets EU-motstånd är detta: redan 2010 röstade vänsterpartiet, två gånger med ett mellanliggande riksdagsval, för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige är en medlemsstat i EU. Efter ett sådant ställningstagande hade en debatt och omröstning som den på V:s EU-valkonferens i helgen inte varit möjlig i ett parti där ledningen tar ansvar för sin historia – speciellt då historien endast ligger cirka 8½ år bort. Det hela framstår som ett spel för nya medlemmar och väljarna.

* Avsnitt I av V

Det är snart bara tre månader kvar till EU-valet den 26 maj 2019. Och nu börjar partierna att positionera sig. Under helgen den 16-17 februari beslutade Vänsterpartiet att de inte ska driva kravet att Sverige ska lämna EU i valet till EU-parlamentet.

Detta vore komiskt – om det inte var så tragiskt.
Skälet till det tragikomiska är att Sjöstedt lyckas lura media att rapportera att han vill ge upp Vänsterpartiets EU-motstånd – som om detta vore en nyhet! Detta är det komiska. Det tragiska är att V gav upp sitt EU-motstånd redan 2010, och överlät därmed i mångas ögon EU-motståndet till SD, vilket var en bidragande faktor bakom att Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, m fl, valdes in i riksdagen detta år (2010). Men att minnas detta verkar vara för mycket begärt av dagens media. Åtminstone verkar Sjöstedt och övriga i V-ledningen chansa på att media glömt allt. Så vi i Arbetarpartiet får åta oss ansvaret att minnas.

Låt oss friska upp minnet. Idag finns medlemskapet i EU inskrivet i den svenska grundlagen. När grundlagen i Sverige ska ändras så krävs att riksdagen fattar beslut två gånger med ett riksdagsval emellan dessa två omröstningar. Den fråga som vi ställer oss är denna: Hur röstade Vänsterpartiet i de två omröstningar i riksdagen som gällde om ifall EU-medlemskapet skulle skrivas in i den svenska grundlagen?

Sedan var det ju frågan om V:s agerande i samband med det mellanliggande riksdagsvalet. Vi syftar på det val till riksdagen som hölls mellan de två omröstningarna. Vilken politik gick Vänsterpartiet till val på inför detta riksdagsval?

För att finna svar på dessa frågor måste vi transportera oss tillbaka till år 2010. Det jag mest minns från detta riksdagsval var Lars Ohlys olidliga fnitter. Han var så övertygad om att V, MP och S skulle besegra Alliansen att han gick omkring i vad som verkade vara ett ständigt euforiskt rus. Och fnittrade. Utom på valnatten. Ohly hade då kompromissat bort allt. Och så resulterade det hela i ett nederlag för de s.k. rödgröna. Men låt oss titta på hur V hanterade frågan om EU före, under och efter valrörelsen detta fnittriga år.

Avsnitt II av V

V:s första ställningstagande för ett svenskt grundlagsstadgat EU-medlemskap 2 juni 2010
Riksdagen röstar om det ska skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU. Eller inte. V röstar Ja till att det ska skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU.
Här överger V sitt EU-motstånd för första gången.

Det andra ställningstagandet i form av rödgrön överenskommelse inför valet 2010
Inför riksdagsvalet 2010 slog de ”rödgröna” (S, MP och V) fast bland annat följande: ”… att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU…”. Dessutom innehåller de rödgrönas uppgörelse att de tre partierna även stöder Lissabonfördraget, d v s EU:s ”grundlag”. V, MP och S konstaterar även att EU är en ”…central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör…” och utesluter ej ett svenskt deltagande i militära insatser inom ramen för EU och Nato!

Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly kommenterade denna överenskommelse som ett ”…steg i rätt riktning på alla områden…”.

Denna uppgörelse med S och MP tillät sedan Vänsterpartiet att, för för andra och avgörande gången, rösta för en grundlagsändring rörande EU. I och med denna Uppgörelse med S och MP, beseglad genom den dåvarande partiordförandens kommentar, övergav alltså Vänsterpartiet sitt EU-motstånd för andra gången.

Det tredje ställningstagandet den 24 november 2010
Riksdagen röstar för andra och avgörande gången om det ska skrivas in i grundlagen att Sverige är ett medlemsland i EU. V röstar Ja till att EU-medlemskapet ska skrivas in i grundlagen även denna gång!

Här överger Vänsterpartiet sitt EU-motstånd för den tredje, och avgörande, gången. Detta samtidigt som SD, som precis kommit in i riksdagen, blev enda parti att rösta emot…

Efter dessa tre ställningstaganden, med betoning på omröstningen i riksdagen den 24 november 2010, har Vänsterpartiet varit EU-kritiker. Inte EU-motståndare. EU-kritiker är sådana som dels vill att Sverige ska vara med i EU, dels påstår sig kunna förbättra EU inifrån.

* Avsnitt III av V

Det borde inte vara möjligt för ett parti att först rösta för att Sverige ska ändra grundlagen så att där skrivs in att Sverige är ett medlemsland i EU och sedan, lik förbannat, driva frågan om att Sverige ska lämna EU. 

I alla fall inte för ett parti som vill behålla ett uns av politisk och intellektuell hederlighet. Men detta är inga problem för Vänsterpartiet. Jag har träffat en rad vänsterpartister som inte ser någon motsättning i att år 2010 rösta för en grundlagsändring och 2011 hålla torgmöte där det bland annat förs fram kravet att Sverige borde lämna EU. När jag frågade ”hur då” visade det sig att personen inte visste hur detta skulle gå till. Detta gjorde mig ilsken på personen i fråga. Men jag har träffat många, många fler medlemmar i Vänsterpartiet, för att inte nämna väljare, som inte alls har känt till att V röstade för att det skrevs in grundlagen att Sverige är medlem i EU. Detta gjorde mig mycket ilsken på V-ledningen. Partiets ledning har under snart nio år spelat ett medvetet dubbelspel utifrån att många väljare har ett kort minne.

Varför inte: media kommer ju uppenbarligen inte ihåg ett förbannat dugg.

Det roliga i detta var att dubbelspelet gjorde det nödvändigt för Vänsterpartiet att ha en särskild EU-valkonferens för att avgöra en fråga som redan var avgjord 2010! Valkonferensens enskilt viktigaste frågan var naturligtvis om V skulle driva kravet på att Sverige ska lämna EU – eller inte. Det hade uppstått en väldigt intressant situation om de som ville att partiet skulle driva frågan om att Sverige ska lämna EU hade vunnit. Då, om inte förr, skulle Vänsterpartiets ledning ha tvingats att ta itu med hur partiet röstade i riksdagen år 2010.

Alla borde kunna utgå ifrån att ett parti som har röstat för att Sverige ska skriva in sitt EU-medlemskap i grundlagen – inte bara en utan två gånger med ett mellanliggande riksdagsval – faktiskt har tagit ställning i frågan om Sverige ska vara medlem i EU eller inte. Och att partiet ställningstagande för ett medlemskap i de två riksdagsomröstningarna, samt genom Uppgörelsen med S och MP inför det mellanliggande riksdagsvalet, innebär att partiet känner sig bundet av sina egna handlingar. Alltså: att Sverige ska vara medlem i EU.

För alla andra partier, i den övriga världen, skulle Vänsterpartiets agerande inte kunna lämna något som helst utrymme för tvivel: varken om partiet har tagit ställning i frågan om ett svenskt EU-medlemskap eller vilket ställningstagande partiet har tagit i denna fråga. Alla väljare och icke-väljare, alla partier och icke-partier, alla svenska medborgare och icke-svenska medborgare, alla stater och icke-stater borde kunna utgå ifrån att de vet var Vänsterpartiet står i frågan om EU-medlemskapet. Detta utifrån de två voteringarna i riksdagen 2010 samt Uppgörelsen med S och MP inför det mellanliggande riksdagsvalet. Vänsterpartiet är för ett svenskt EU-medlemskap!

Men Vänsterpartiet är unikt.

Avsnitt IV av V

Därför tog Vänsterpartiet åter upp frågan om ifall partiet ska driva kravet på att Sverige ska lämna EU, eller inte, i samband med valet till EU-parlamentet. Detta helt obekymrat av sin egen historia. Hela Vänsterpartiets attityd till sin EU-valkonferens den 16-17 februari var som  om partiet stod på ruta ett, eller ruta noll, i EU-frågan. Den debatt som hölls på partiets konferens i helgen genomfördes som om det saknade betydelse att partiet två gånger röstat för att det idag står inskrivet att Sverige är med i EU.

Det är som om Vänsterpartiet vägrar att erkänna vad alla andra partier som röstade för denna grundlagsförändring erkänner. Vänsterpartiet vägrar helt enkelt att ta ansvar för sina handlingar. Detta även om det handlar om så viktiga saker som grundlagsförändringar och ligger så nära i tiden som år 2010.

När jag nu tänker på saken är det nog här vi finner förklaringen på Vänsterpartiets bisarra agerande. Det historiska ansvaret saknar helt enkelt betydelse för Vänsterpartiet – i allmänhet. Låt mig ta några exempel. I Umeå styrde Vänsterpartiet kommunen tillsammans med Socialdemokraterna under åren 2010 till 2014. Det var under Vänsterpartiets period vid makten här i Umeå kommun som bland annat följande beslut togs:
* att bygga det ekonomiskt oförsvarliga skrytbygget Kulturhuset Väven nere vid kajen,
* att bygga det ekonomiskt oförsvarliga skrytbygget badhuset Navet – som dessutom även är oförsvarligt dåligt placerad miljömässigt,
* att anta de två fördjupade översiktplanerna – för Umeås centrala delar och framtida tillväxtområden – som för evigt har förändrat Umeås stadskärna till oigenkännelighet.

Efter valet 2014 har Vänsterpartiets officiella agerande – rörande dessa och andra beslut från perioden 2010-2014 – varit att de saknat allt ansvar för de beslut som de både var med om att arbeta fram och rösta igenom. Exempelvis Väven.

Avsnitt V av V

Frågan är ännu inte avgjord inom V – trots valkonferensen

Åter till valet till EU-parlamentet.
Du som läser detta och som förvånas över att V inte insett att de, i alla andras ögon, redan tog definitiv ställning för ett svenskt EU-medlemskap 2010 då partiet röstade för grundlagsändringen ska inte tro att frågan om V ska driva utträdeskravet eller inte är avgjord i och med helgens omröstning.

Nej, nej.

Trots omröstningen på EU-valkonferensen i Norrköping som innebar att V inte ska driva kravet på att Sverige ska lämna EU i valet till EU-parlamentet den 26 maj – är frågan om vad Vänsterpartiet står för förfarande öppen!

Det är otroligt nog – trots partiets aktiva agerande för att Sveriges EU-medlemskap har skrivits in i grundlagen, trots Uppgörelsen med S och MP inför valet 2010 och trots beslutet i helgen – en helt öppen fråga hur partiet kommer att agera både inför valet till EU-parlamentet den 26 maj och speciellt efter!

Hur kan det vara så, tänker du käre läsare, har inte ”hemske Hägglund” gått för långt i sin kritik av Vänsterpartiet?

Nej, nej och åter nej. Om det vore så väl. Förklaringen till att det fortfarande – och troligen i evigheters evighet, amen – är en öppen fråga vad V står för när det gäller EU-medlemskapet beror på följande: trots att Vänsterpartiet vid två tillfällen i riksdagen röstade för den förändring som innebär att Sverige nu är en EU-medlem, enligt grundlagen, ansåg Vänsterpartiet inte att detta gjorde det nödvändigt att ändra sitt partiprogram!

Och i partiprogrammet står det, fortfarande, att partiet ska verka för att Sverige ska lämna EU (DN.SE 20/2-2019).

* Avrundning

Detta innebär, exempelvis, att Ana Süssner Rubin – andranamnet på Vänsterpartiets valsedel till EU-parlamentet och tillika ordförande i partiets Skånedistrikt – kan fälla en helt häpnadsväckande kommentar till media strax efter beslutet att partiets valplattform inte ska kräva att V ska lämna EU. I sann vänsterpartistisk anda säger Ana Süssner Rubin att hon minsann ska följa valplattformen men att hon, minsann, tänker hänvisa till partiprogrammet om någon frågar om utträdeskravet ur EU.

Så länge ett partiprogram säger att partiet ska verka för att Sverige ska lämna EU, samtidigt som partiet har röstat för att det numera står i grundlagen att Sverige är en del av EU, behöver ju ingen ta en valplattform på allvar. Vänsterpartiet är som ett smörgåsbord: ta det program eller aktiva handling som passar dig och bygg sedan ditt eget V – som du själv vill ha det.

Partiledare Jonas Sjöstedt kommer alltså att säga en sak. Och Skånedistriktets ordförande, tillika andranamnet på EU-valsedeln, en annan. Detta innebär att V kommer att fortsätta tala med kluven tunga – tala med dubbla tungor, tala i tungor – även fortsättningsvis.

I evigheters evighet, amen.

Vem kan lita på Vänsterpartiet?

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

I fredags berättade jag att Arbetarpartiet kommer att ställa upp i valet till riksdagen 2022.

Skälet är att någon politisk riktning måste peka ut de frågor som utgör väldiga hot både mot befolkningen i Sverige och i andra välfärds- och nationalstater. Ett av dessa hot består av EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Situationen kan sammanfattas på följande sätt: å ena sidan har det aldrig varit mer berättigat att peka på det hot som EU:s ökande överstatlighet innebär mot den fortsatte existensen av dagens europeiska nationalstater som bland annat Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, å andra sidan har EU-frågan nästan helt försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige! Detta trots att EU-projektets ständigt ökande överstatlighet har inneburit att bildandet av ett Europas Förenta Stater, som skulle hota existensen av dagens europeiska välfärds- och nationalstater, diskuteras allt mer öppet främst inom EU självt. Men, som vi ska ske, även på sina håll i Sverige. Frågeställningen om att ta steget mot att bilda ett Europas Förenta Staterna Stater, vilket i sin tur skulle innebära början till slutet på nationalstater som Sverige, är extremt allvarligt. Men just då sådana helt omvälvande frågor borde diskuteras, och det mer intensivt än någonsin sedan svenskarna röstade för eller emot att gå med i EU 1994, sänker sig den stora tystnaden.

Debatten om ifall själva EU-projektet har något berättigande, eller inte, har aldrig varit så frånvarande på årtionden som idag. Det som etablissemanget i Sverige, och i många andra EU-länder, satsar på är att få allmänheten att se på valet till EU-parlamentet som på vilket val som helst. Men EU-valet är inte vilket val som helst. Ju mer det lyckas etablissemanget att ”normalisera” valet till EU-parlamentet, desto närmare har vi kommit den punkt då ett överstatligt Europas Förenta Staterna tar över vad som idag är de funktioner som avgörs av de allmänna och fria valen, för män och kvinnor, till riksdagen.

Och det är inte endast tyst när det gäller EU-projektets berättigande, eller inte, det pågår även en ”rättning i ledet”.

Under de sista veckorna har Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och de övriga i SD-ledningen förklarat att de nu följer alla de andra i spåren och lägger ned sitt EU-motstånd. Detta precis som tidigare partier har gjort från 1990 och framåt: S, MP och V. När det gäller Vänsterpartiet så har de övergivit sitt EU-motstånd för fjärde gången. De hade en omröstning denna helg. Så nu är alla riksdagspartier mer eller mindre EU-kritiker. En EU-motståndare är negativ till hela EU-projektet och vill antingen att Sverige ska lämna EU. Eller för fram ett alternativ till EU.

En EU-kritiker lovar att förbättra EU-inifrån och legitimerar därmed EU. Och det är till denna hycklande grupp som både SD och Vänsterpartiet har anslutit under den allra sista tiden. När det gäller Vänsterpartiet skedde detta, om det hade handlat om något annat parti, redan 2010. Inför detta val röstade V nämligen för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige skulle vara med i EU, de gick till val på detta tillsammans med S och MP samma år, och efter valet 2010 röstade V i den andra och avgörande omgången för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara med i EU. Det är sedan rent löjeväckande att medlemmar i V har sprungit omkring och sagt att partiet fortfarande varit EU-motståndare. Men detta är alltså vad vänsterpartisterna, alltid bra på dubbelspel, har sysslat med fram till denna helg. Nu har detta parti, för fjärde gången, slagit fast att de inte längre är EU-motståndare utan att de är EU-kritiker.

Detta uppfattade alltså vi andra i samband med att V två gånger, med ett mellanliggande riksdagsval, röstade för att det skulle skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara en av medlemsstaterna i EU.

Mot denna bakgrund kommer alltså Arbetarpartiet att slå vakt om arbetarrörelsens traditioner. Men vi kommer att göra detta genom att titta framåt. Inte bakåt. Inte mot en historiebeskrivning av ett Sverige som aldrig någonsin var så bra som nostalgikerna idag försöker gära gällande.

Vi måste alltså titta framåt. Och en av de verkligt stora frågor som Arbetarpartiet uppenbarligen kommer att bli ensamt om att driva under perioden fram till 2022 är försvaret av den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som bland annat Sverige, Danmark, Finland, Tyskland mot den odemokratiska elit inom EU som vill driva överstatligheten vidare till den punkt då EU bildar en egen och ny statsbildning: ett Europas Förenta Stater.

Del A. Arbetarpartiet bekämpar EU:s överstatliga ambitioner

I fredags skrev jag bland annat följande:

”Arbetarpartiet är helt emot ett Europas Förenta Stater. Vi försvar den fortsatta existensen av välfärds- och nationalstater som exempelvis Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Nationalstaten utgör de gränser inom vilka exempelvis en folkvald riksdag beslutar om de skatter som ska tas ut för att finansiera trygghetssystem, utbildning, sjukvård, ordningsmakt samt försvaret av nämnda gränser. Bildandet av nationalstaterna var ett viktig steg i Europas utveckling och dessa stater är viktiga att försvara. Nationalism, däremot, är något helt annat. Nationalism kan innebära uppfattningen att de människor som lever inom en viss nationalstat är ”högre stående” än människorna inom en annan statsbildning. Men att idag försvara nationalstaten Sverige mot det överstatliga EU-projektet, som saknar all folklig förankring, är inte ett uttryck för nationalism som borgerligheten försöker få det till. Försvaret av nationalstaten Sverige utgör ett försvar av dagens välfärdsstat och dess demokratiska fri- och rättigheter. Därför måste EU-motståndet åter ställas i förgrunden.”

Vilka slutsatser drar vi då av detta inför det kommande valet till EU-parlamentet?

Det hela handlar om en paradox. Å ena sidan har vi de som arbetar för att ge EU en demokratisk ansiktslyftning. Ansiktslyftningen består, i korthet och lite förenklat, av att göra en stor sak av att det förs över lite makt från EU-kommissionen till EU-parlamentet. Detta i syfte att kunna säga ”titta, nu blir EU mer demokratiskt”. Men denna lilla förskjutning från vad som i grunden är ett mycket odemokratiskt projekt måste ”mätas” med den överstatliga strävan efter att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater – vilket inte kan ske med mindre än att dagens välfärds- och nationalstater avskaffas! Det som i verkligheten håller på att hända är att makten förskjuts – inte från EU-kommissionen till EU-parlamentet, utan från de nationella parlamenten till EU-parlamentet. Detta försöker ”federalisterna” – det namn som anhängarna av ett Europas Förenta Stater använder – skyla över genom att tala om en liten maktförskjutning från EU-kommissionen till EU-parlamentet.

Del B. Delar av den politiska och ekonomiska eliten vill bilda ett Europas Förenta Stater

Ett exempel är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (av vissa federalister kallad för ”EU:s president”). Han säger öppet att han är för bildandet av ett Europas Förenta Stater. Den nye presidenten i Frankrike, Emmanuel Macron, är en av de mest positiva regerings- och/eller statscheferna till en fortsatt och ökad överstatlighet inom EU som någonsin har funnits i något av de tyngre EU-länderna. Hemma i Sverige lyckades Liberalernas ungdomsförbund att få en motion antagen på Liberalernas partikongress som gick ut på att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater.

I Sverige diskuteras inte ens frågan om ett Europas Förenta Stater och vad detta skulle innebära. Men inte bara det: Man kan utan att överdriva säga att frågan om EU:s utveckling nästan har försvunnit från den politiska dagordningen i Sverige. I valet 2018 spelade EU-frågan en mindre roll än vad den har gjort på decennier. Detta är absurt mot den av oss beskrivna utvecklingen.

Det är mot denna bakgrund som Arbetarpartiet kommer att agera i valet till EU-parlamentet den 26 maj.

Förra valet till EU-parlamentet ägde rum 2014. Då uppmanade vi folk att utnyttja sin rösträtt – men att använda denna till att rösta blankt. För fem år sedan var inte diskussionen om bildandet av ett Europas Förenta Stater lika öppen som den är idag. Det fanns därför vissa problem med att förklara varför vi ansåg att folk skulle rösta – men rösta blankt.

Vi anser att ett deltagande i valet till EU-parlamentet inte bara innebär att legitimera EU, utan även att legitimera framtidens EU.

Och framtidens EU kommer att bestå av ännu mer överstatlighet. Det förs en diskussion om ett europeiskt banksystem, det förs en diskussion om att de enskilda EU-ländernas budgetar ska bedömas och eventuellt kunna underkännas av EU, det förs en diskussion om att länder som står utanför euron – länder som exempelvis Sverige – ska tvingas in i eurozonen, osv, osv. Och låt oss repetera: Den inneboende logiken i EU är att skapa ett Europas Förenta Stater. Det som svenskarna röstade om 1994 handlade i allt väsentligt om en gemensam marknad bestående av fyra rättigheter: fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Men ett sådant avtal kräver inte alla dessa överstatliga organ som EU består av, exempelvis EU-parlamentet, EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken, alla dessa ministerråd, början på en EU-armé bestående av 60 000 soldater, osv.

Del C. EU-motståndet måste åter upp på den politiska dagordningen.
Vi anser att utvecklingen som skett under de fem år som gått sedan det föregående EU-valet har besannat våra farhågor på en ökad överstatlighet som i slutänden syftar till att bilda ett Europas Förenta Stater vilket endast kan ske genom att välfärds- och nationalstaterna monteras ned i länder som Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, osv. Detta innebär att svenskarnas, finnarnas, danskarnas, tyskarnas, fransmännens och italienarnas rätt att själva bestämma vilken nivå man vill ha på den offentliga sektorn och hur stort skatteuttaget därför ska vara kommer att försvinna. Detsamma gäller de kollektivavtal som fackföreningsrörelsen i alla länder har kämpat för i över 100 år.

Därför kommer vi att uppmana medborgarna att rösta blankt för att protestera mot den utveckling som pågår mot (vi skriver det igen) ett Europas Förenta Stater. Vi i Arbetarpartiet är övertygade om att utvecklingen i denna riktning kommer att vara lättare att påvisa i årets val än 2014.

Betyder detta då att vi förespråkar en ”swexit”?

Del D. Dagen då det är dags att kräva en ny folkomröstning närmar sig

Arbetarpartiet är för handel mellan länderna. Och naturligtvis mellan länderna i Europa. Som framgått är vi däremot inte för den överstatlighet som finns inbyggd i EU-projektet. Som jämförelse: titta på det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA (snart USMCA). Avtalet visar att handel mellan länderna inte på något sätt behöver belastas med den överstatlighet som EU innebär!

Vi i Arbetarpartiet motsätter oss att välfärds- och nationalstater, som bland annat den svenska, avvecklas till förmån för ett överstatligt Europas Förenta Stater. Men det är alltså åt detta håll utvecklingen rör sig. Låt mig påminna läsarna:
a) Det första steget var bildandet av Kol- och stålgemenskapen som trädde i kraft 1952,
b) nästa steg togs då EEC bildades 1967,
c) ett tredje steg såg dagens ljus då EG tog form 1993,
d) det fjärde steget blev Europeiska Unionen som bildades 2009.

Under perioden från bildandet av ”Kol- och stål” 1952 fram till dagens EU har antalet medlemsländer ökat från sex till 28. Antalet överstatliga organ har också ökat liksom deras befogenheter – vilka har utvidgats på de enskilda nationalstaternas bekostnad. Naturligtvis.

Samtidigt har EU-motståndet i stort sett upphört. Åtminstone i Sverige.

Del E: Tidpunkten för en ny folkomröstning måste samordnas med EU-motståndet i andra länder – annars blir det ett fiasko

En av våra uppgifter fram till valet 2022 blir att bidra till att återuppbygga motståndet mot det alltmer överstatliga, och aggressiva, EU. Jag upprepar: det EU som utvecklas på ett sätt som hotar den fortsatta existensen för välfärds- och nationalstater som Sverige. En del i att återuppbygga det EU-motstånd som idag ligger i ruiner blir att visa att EU-projektet är någonting mycket mer än bara ett handelsavtal (jämför med NAFTA). Men också att visa på den utveckling som skett sedan det handlade om sex länder i ”Kol och stål 1952 och dagens 28 länder i ”Europeiska Unionen” (EU). Vi måste slutligen visa att den inneboende logiken i denna utveckling verkligen pekar mot ett Europas Förenta Stater.

Ska vi då förespråka en ”swexit”. Idag.

Vi tror att detta kommer att mötas med en stor skepsis. Erfarenheterna från Storbritanniens förhandlingar om ett utträde har gett alla intrycket att detta kommer att leda till kaos.

Det är min uppfattning att tidpunkten att kräva en ny folkomröstning måste anpassas utifrån i första hand två faktorer:
1. det måste ha växt fram en bred insikt om att hotet av bildandet av ett överstatligt Europas Förenta Stater, på ruinerna av välfärds- och nationalstater som Sverige, är reellt,
2. idag ligger det gamla EU-motståndet, som bland annat bars upp av Vänster- och Miljöpartierna, i ruiner: det måste byggas upp ett nytt motstånd mot den tydliga utvecklingen mot överstatlighet som jag har försökt leda i bevis. Men innan insikten om utvecklingen mot ett överstatligt Europas Förenta Stater har blivit allmän, och innan motståndet mot den allt tydligare överstatligheten har återuppbyggts, tjänar det föga till att kräva en ny folkomröstning. Det skulle faktiskt kunna vara rent negativt att kräva en folkomröstning idag syftande till ett ensamt svenskt utträde ur EU (Swexit). Detta kommer sannolikt endast att förknippas med det kaos som begreppet ”Brexit” idag innebär för de allra flesta.

Del F: Sverige behöver inte bli ensamt – ju fler desto starkare

Om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas av planerna på ett Europas Förenta Stater kommer dagens situation att förändras. Och tror vi att detta kommer att bli fallet. Om detta läge uppstår – alltså om den svenska välfärds- och nationalstaten hotas – kommer många att inse att denna måste denna försvaras. Till detta ska läggas följande: med största sannolikhet kommer inte Sverige att stå ensamt om att försvara välfärds- och nationalstaten mot ett EU-projekt som omvandlas till ett fullskaligt överstatligt Europas Förenta Stater. Inför hotet av ett överstatligt Europas Förenta Stater tror jag inte att striden varken kommer att handla om en Brexit eller en Swexit. Jag är övertygad om att det blir medborgarna i en hel grupp av nationalstater som kommer att ta upp kampen för att stå utanför ett Europas Förenta Stater.

Och denna tidpunkt behöver inte vara långt borta.

Vår uppgift är att försvara de svenska löntagarna genom att titta framåt, inte bakåt, och det resonemang du just läst igenom utgör ett exempel på detta. På att titta framåt när det gäller motståndet, inte mot handel mellan länderna, men mot den odemokratiska överstatlighet som idag utgör en bärande del av EU-projektet.

Det vi gör just nu?
*Vi kommer att uppmana alla att rösta i valet till EU-parlamentet – men rösta blankt. Vi anser att det är att legitimera det överstatliga EU-projektet att rösta på någon av de valsedlar som hör till de partier som lovar att förbättra EU inifrån (EU-kritikerna),
*Vi kommer att arbeta för internationella kollektivavtal med början för de fackföreningar som finns i de länder som tillhör EU – detta för att förhindra dumpning av löner och arbetsvillkor.

Låt mig repetera: Vi skrev att EU-projektet befinner sig i en process av förändring. Detsamma måste gälla för EU-motståndet. Det första steget blir att rösta i valet till EU-parlamentet – men att rösta blankt. Detta för att inte bidra till att legitimera EU-projektets utveckling i en allt mer överstatlig riktning. Hör av dig och hjälp till.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ingress

Efter valet i fjol har Arbetarpartiets medlemmar i Sverige fört en intensiv debatt om hur vi ska göra för att sprida våra åsikter till nya delar av landet, vinna medlemmar och även kunna bilda partiföreningar på nya orter. Bildandet av en regering (S+MP) – som kommer att inleda sitt ”styre” av Sverige på en budgetreservation från M+KD (framröstat med hjälp av SD) vilken senare kommer att kompletteras av uppgörelsen med C+L – kom att bli avgörande. Socialdemokraterna går med på att försämra turordningsreglerna, gör det rumsrent att inskränka rätten till kollektivavtal och införa marknadshyror. Och Vänsterpartiet, som  jämställs med SD och i skrift pekas ut som ett parti som inte ska ha inflytande, förnedrar sig på ett nästan ofattbart sätt genom att släppa igenom den skamligaste regeringsbildningen efter andra världskrigets slut 1945. Detta istället för att tvinga fram ett nyval.

Detta, ett nyval, hade varit det enda politiskt hederliga i denna situation.

Genom att bita sig fast vid ministerposterna, till priset av sin egen politik, har socialdemokraterna medvetet valt bort möjligheten att återvinna de cirka 17 procent av hela väljarkåren som partiet har förlorat till SD sedan valet 1994. Ser vi vad denna väljarförlust betyder för Socialdemokraterna själva innebär den att partiet har förlorat nästan fyra av tio väljare sedan 1994. Och uppgörelsen med C, L och MP innebär att Socialdemokraterna väljer att vända ryggen till den dryga miljon som valt att rösta på SD. För några värdelösa ministerposters skulle – S kan ju inte regera med sin egen politik. Uppgörelsen med C, L och MP utgör nästan en garanti för att SD kommer att fortsätta att växa och att Socialdemokraterna kommer att fortsätta att krympa. S kommer nästan säkert att tappa väljare åt två håll: dels till SD, dels till Vänsterpartiet.

Del I.
För vad har vi fått? Vi har fått en minoritetsregering bestående av en koalition mellan S och MP. Detta innebär att regeringen är dubbelt svag (både i minoritet och samtidigt i koalition). Men det allra värsta, det mest skamliga, är att denna minoritetsregering, bestående av en koalition, har tvingats se sitt regeringsprogram falla (det egna budgetförslaget). Det enda som betyder något är alltså det formella innehavet av regeringstaburetterna! För en regering som låtsas regera, inte på ett utan på två borgerliga regeringsprogram, kan inte anses vara legitim. Inte i ögonen på oss som representerar arbetarrörelsens traditioner.

Och så har vi vänsterpartiets Jonas Sjöstedt!

På förmiddagen viftar han med ett papper som han påstår är en överenskommelse med Stefan Löfven som, minsann, ger honom och Vänsterpartiet inflytande. En överenskommelse som han glatt utropar är hemligt för alla journalister (och egna partimedlemmar samt väljare).

På eftermiddagen, samma dag, tvingas Jonas Sjöstedt att krypa till korset.

Pressad av representanter för media, och garanterat tagen i örat av Stefan Löfven för denna sin lögn, erkänner Sjöstedt att det papper som han viftade med på förmiddagen, lika glatt som en norrman viftar med flaggan den 17 maj, inte var något annat än ….. ”minnesanteckningar”!

Efter en sådan lögn i syfte att lugna ned egna mer kampvilliga medlemmarna och väljare, efter detta osmakliga kryperi för Stefan Löfven, borde naturligtvis Jonas Sjöstedt ha ställt sin plats som partiledare till förfogande. Detta för att se om det fortfarande fanns förtroende kvar för honom när det gällde att leda Vänsterpartiet. Men lika fanatiskt beslutsam att hålla fast kvar statsministerposten som Stefan Löfven visat sig vara, lika beslutsam visade sig Jonas Sjöstedt vara när det gällde att hålla kvar som partiledare. Och detta lyckades han med. Kanske på grund av bristen på motkandidater. Åtminstone idag.

Del II.
Det är mot denna bakgrund som vi i Arbetarpartiet har beslutat att ställa upp i valet till riksdagen 2022.

Vi är små. Men någon måste åta sig att hålla arbetarrörelsens bättre traditioner vid liv. Och till skillnad mot ledarna i S, LO-facken och V har vi fattat en avgörande sak: det bästa sätter att bekämpa Sverigedemokraterna är inte att – ständigt – kalla Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och SD:s övriga partiledning för rasister. Det bästa sättet att dra bort de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD i det senaste valet från just Jimmie Åkesson och kompani är att behandla denna dryga miljon väljare som vanliga människor.

De är inte rasister till de själva har visat motsatsen.

De flesta oorganiserade SD-väljarna vi träffade på under valrörelsen består av grupper som tidigare skulle ha röstat på Socialdemokraterna. Men partier och fackföreningar som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt LO verkar vara helt inställda på att inte ens försöka tala med denna dryga miljon som om de vore tänkande människor – ofta med ett arbetarkneg. Många av dessa arbetare skulle, under tidigare decennier, ha gått till Socialdemokraterna. Nej dessa båda partier (S och V) och LO-facken verkar vara helt inställda på att fortsätta samma taktik som de hållit på med inför valen 2006, 2010, 2014 och 2018. En taktik som, uppenbarligen, har misslyckats varje gång. Men som inneburit ständiga framgångar för SD.

Vi i Arbetarpartiet utgår ifrån att de allra flesta som röstar på SD endast är aktiva en enda dag på fyra år. Det är på valdagen då de stoppar ned sina valsedlar i kuvert som de sedan stoppar i en låda. Och sedan är de passiva i 1460 dagar fram till nästa val.

Det behöver inte fortsätta att vara så.

Inte om någon tar SD-väljarna på allvar. Och just det är vad vi i Arbetarpartiet har tänkt göra. Vi tänker också ta socialdemokratiska väljare på allvar. Detsamma gäller för de som röstar på Vänsterpartiet. Vi kommer att bekämpa det allt mer tydliga klassamhället som drabbar grupper i alla de partier som jag räknat upp. Även de som ligger på sofflocket på valdagen kommer att drabbas. Och de tillhör också de grupper som vi kommer att satsa på att nå. För de är ju soffliggare endast på valdagen. De är inte ”soffliggare”. De drabbas och de behöver ett alternativ i vilket de kan engagera sig.

Arbetarpartiet kommer, i vårt valmanifest, att understryka vikten av att fortsätta det aktiva arbete som vi bedrivit i klimatfrågan sedan 2006. Klimatfrågan handlar om den mänskliga civilisationens överlevnad. Något som naturligtvis kräver ett samarbete över gränserna. Men inte vilket samarbete som helst.

Del III.
Arbetarpartiet anser att det är tillåtet med religionskritik. Än mer: vi anser att det är nödvändigt med religionskritik. Vi ser vanliga muslimer som våra allierade i kampen mot islamisterna. Islamister är de som inte accepterar demokratiska fri- och rättigheter, som förtrycker andra muslimer, som försvarar månggifte och barnäktenskap, som strävar efter parallellsamhällen och som vill ha ett shariastyre utan allmänna och fria val – för män och kvinnor – baserat på ett självutnämnt prästerskap som har ambitionen att styra samhället genom att basera sig på delar av Koranen och på berättelser om vad profeten Muhammed gjorde och sa (sunna). Vi kommer att kritisera Salafiströrelsen och Muslimska brödraskapet – som försöker infiltrera alla riksdagspartier, myndigheter, föreningar och till och med rättsväsendet. Kom ihåg Solna. Infiltrationen har lyckats bäst i MP – det parti som delar regeringsmakten. Mehmet Kaplan var en islamist, eller medlöpare, som till och med blev minister i regeringen! För Miljöpartiet.

Del IV.
Den första frågan som vi kommer att börja med handlar om EU. Här har nu även SD släppt sitt EU-motstånd och blivit EU-kritiker. SD har alltså gjort vad S, V och MP har gjort före dem. De har gått från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker.

Vad det är för skillnad mellan en EU-motståndare och en EU-kritiker? En EU-motståndare säger NEJ till det överstatliga i EU-projektet som är något helt annat än ett handelsavtal med en gemensam marknad med fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Den inneboende logiken i det överstatliga EU är bildandet av ett Europas Förenta Stater.

En EU-kritiker accepterar det överstatliga EU-projektet. Men är, mer eller mindre, kritisk och lovar dig därför att arbeta för att det överstatliga EU-projektet ska bli bättre.

Det finns många fler skäl till att Arbetarpartiet kommer att ställa upp i riksdagsvalet 2022. Som sagt: Ett skäl till att Arbetarpartiet ställer upp i valet 2022 är för att arbetarrörelsens traditioner inte ska dö ut idag då orättvisorna åter ökar. Vi anser att nästkommande generationer av knegare, ungdomar och pensionärer inte behöva uppfinna hjulet igen. Ideologiskt och politiskt. Arbetarrörelsens traditioner.

Del VI.

Partierna och facken har gett upp EU-motståndet

Kampen mot de nu snabbt växande klassklyftorna måste gå hand i hand med kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Men utvecklingen under de senaste decennierna har visat att arbetarrörelsen – socialdemokratin, LO-facken och dagens ”vänsterpartier” – är helt oförmögna att försvara tidigare gjorda landvinningar. Detta oavsett om det gäller fackliga rättigheter eller trygghetssystemen vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom.

En av de viktigaste faktorerna till oförmågan att ta strid mot ökade orättvisor är att S, LO-facken och V har ställt upp på borgerlighetens största projekt efter slutet på andra världskriget 1945. Vi syftar på EU vars inre logik hela tiden driver detta överstatliga projektet framåt mot dess logiska slutpunkt: ett Europas Förenta Stater. En som stöder denna utveckling är EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Men ett Europas Förenta Stater kan endast byggas på ruinerna av dagens välfärds- och nationalstater och var definitivt inte vad folkomröstningen handlade om 1994!

Del VII.
Arbetarpartiet är helt emot ett Europas Förenta Stater. Vi försvar den fortsatta existensen av välfärds- och nationalstater som exempelvis Sverige, Finland, Danmark och Tyskland. Nationalstaten utgör de gränser inom vilka exempelvis en folkvald riksdag beslutar om de skatter som ska tas ut för att finansiera trygghetssystem, utbildning, sjukvård, ordningsmakt samt försvaret av nämnda gränser. Bildandet av nationalstaterna var ett viktig steg i Europas utveckling och dessa stater är viktiga att försvara. Nationalism, däremot, är något helt annat. Nationalism kan innebära uppfattningen att de människor som lever inom en viss nationalstat är ”högre stående” än människorna inom en annan statsbildning. Men att idag försvara nationalstaten Sverige mot det överstatliga EU-projektet, som saknar all folklig förankring, är inte ett uttryck för nationalism som borgerligheten försöker få det till. Försvaret av nationalstaten Sverige utgör ett försvar av dagens välfärdsstat och dess demokratiska fri- och rättigheter.

Därför måste EU-motståndet åter ställas i förgrunden.

Del VIII.
Arbetarpartiet vill försvara nationalstaten Sverige – mot de representanter för borgerligheten som, likt Jean-Claude Juncker, vill skapa ett Europas Förenta Stater. Försvaret av demokratin måste ske på flera fronter. Dels genom att bekämpa det överstatliga EU-projektet, dels genom att bekämpa nationalistiska och rasistiska strömningar inom nationalstaterna. Men de demokratiska fri- och rättigheterna måste, som vi tidigare understrukit, även försvaras mot de anti-demokratiska strömningarna som Muslimska brödraskapet och Salafist-rörelsen representerar.

Allt detta skiljer Arbetarpartiet från V, MP och SD. De påstår alla att de ska förbättra EU inifrån. Men de vågar inte nämna de starka krafter som driver på för att skapa ett överstatligt Europas Förenta Stater! Vi kommer att föra fram vårt motstånd mot det överstatliga och odemokratiska EU-projektet i samband med valet till EU-parlamentet den 26 maj. Och när det gäller islamismen vägrar V och MP att erkänna att den existerar (med några få lysande undantag). SD förstår inte att det handlar om religionskritik. Deras ledning kan inte skilja mellan islamister och Svensson-muslimer utan har en tendens att dra alla över en kam – vilket ofta innebär främlingsfientlighet och till och med rasism!

IX.
Arbetarpartiet är självklart för ett handelsavtal mellan olika länder. Exempelvis mellan alla EU-länder. Men vill kommer att göra ALLT vad vi kan för att förverkliga ett internationellt kollektivavtal som i ett första steg kommer att omfatta löntagarna i alla EU-länder. Detta för att skapa den balans mellan arbete och kapital som EU alltid varit menad att rubba, och som det överstatliga EU har rubbat, till löntagarnas nackdel.

Fortsättning på söndag, 17 februari.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Del A.

Detta är mitt blogginlägg nr 20 om hemtjänsten sedan debatten om LOV vs LOU började i november.

Jag anser att det är dags att inleda en avslutning på DEBATTEN om LOV vs LOU och återuppta arbete med att VIDAREUTVECKLA hemtjänsten i Umeå – i syfte att göra denna ännu bättre. Vi får inte glömma att brukarnöjdheten ligger på 94 procent! Med ett sådant utgångsläge borde det vara en tacksam uppgift att gå vidare. Men några måste gå före. Gå före i syfte att bryta den ”förlamning” som den stundtals hårda debatt som pågått sedan i november ifjol har skapat. Tyvärr verkar resultatet av omröstningen den 28 januari ha gjort att vissa, personer och partier, har svårt att komma över sin bitterhet och arbeta vidare för att utveckla hemtjänsten för brukarnas och de anställdas skull.

Detta oavsett om det handlar om de kommunala eller privata utförarna med sina anställda och sina brukare.

Vi i Arbetarpartiet kommer att göra vårt bästa för att dra igång arbetet med att vidareutveckla hemtjänsten, både för brukare och anställda, för anhöriga och utförare, oavsett om det handlar om kommunen eller privata.

Hur snabbt utvecklingsarbetet kan komma igång, och hur framgångsrikt detta arbete blir, beror naturligtvis på hur många andra som vill vara med och bryta den förlamning som (nästan) är oundviklig efter en både lång och hård debatt. Men ansvaret att sätta hemtjänstens kvalitet – dess brukare och dess anställda, privata och kommunala – i centrum ligger på alla som har deltagit i debatten. Alla individer som berörs går före den egna personliga och politiska prestigen.

Del B.

Men jag vill även besvara en fråga från signaturen Sven.

Frågan lyder som följer:

”Jag har inte hittat något som tyder på att ”de privata alternativen är dyrare redan i grunden”. ”

Umeå kommuns egen statistik? Har väl tom redovisats i vk?

Ang ”plocka russinen” – hur ser det ut att välja geografiskt?

Mitt svar:
Mot bakgrund av mina tidigare svar förstår jag inte riktigt de två första meningarna i Svens fråga. Antingen har Sven inte läst vad jag har skrivit eller också är det ett försök att vara ironisk. Som sagt: jag förstår inte riktigt.

Däremot ska jag göra ett seriöst försök att svara på den fråga som finns i den tredje av Svens meningar. Alltså: hur ser det ut för de privata utförarna när det gäller de geografiska områden inom vilka de kan erbjuda hemtjänst?

Enligt Umeå kommuns regler, som Socialdemokraterna varit med om att utarbeta, finns det för närvarande tio hemtjänstområden. Enligt samma regler får en privat utförare välja precis hur de vill – dels hur många områden de vill driva sin hemtjänstverksamhet i, dels i vilka hemtjänstområden de vill verka.

Den privata utföraren kan alltså, enligt de idag rådande reglerna, erbjuda sina tjänster till brukarna i alla tio hemtjänstområden. De kan även erbjuda sina tjänster i ett enda hemtjänstområde eller i fem områden. Det råder full valfrihet här. Den privata utförare som väljer att erbjuda hemtjänst i ett enda område kan göra detta. Och detta enda område kan både ligga i Norra Sävar – där vi har Botsmark – eller i centrala Umeå. Det finns heller inga krav som säger att en privat utförare av hemtjänst måste bedriva verksamhet i minst tre, eller fem, områden varav ett visst antal ska ligga utanför Umeås centrala delar. Det finns inte någon regel som begränsar antalet hemtjänstområden som den privata utföraren får bedriva verksamhet i. Exempelvis till högst åtta. En privat utförare kan bedriva hemtjänst i alla tio hemtjänstområdena om de ekonomiska och personella musklerna finns.

Men detta har INGENTING med LOV att göra!

Del C.

Om Socialdemokraterna hade velat har det inte funnits några hinder att, inom ramen för LOV, ställa krav både på att en privat utförare måste bedriva hemtjänst i minst två, eller fyra, hemtjänstområden. Det går även att inom ramen för LOV sätta ett tak på hur många hemtjänstområden som en privat utförare får bedriva hemtjänst i. Det går att begränsa antalet hemtjänstområden till tre eller till fem hemtjänstområden. För mig framstår det som om de socialdemokrater (och vänsterpartister) som röstade för att LOV skulle ersättas med upphandling enligt LOU inte vet vad som går att göra inom ramen för LOV. (Och vad som inte går att göra). Denna insikt har vuxit fram hos oss i Arbetarpartiet under debattens gång.

Men bristen på kunskap, och bristen på en uttalad målsättning för hemtjänsten i Umeå kommun, kan socialdemokraterna inte skylla på oss i Arbetarpartiet. Eller på något annat parti. Detsamma gäller för det bittra vänsterpartiet. Bristen på kunskap om vad som kan göras med hjälp av LOV, samt bristen på en uttalad viljeinriktning, kan socialdemokraterna endast skylla på sig själva.

Jag upprepar: Till skillnad från vad många tror, även de ledamöter i Umeå kommunfullmäktige som har deltagit i debatten, har  krav, varav jag nämnt vissa, kunnat ställas under alla år som LOV har gällt! Men Socialdemokraterna har valt att avstå.  

Socialdemokraterna har alltså, tillsammans med andra partier, skapat exakt de förutsättningar som de har velat ha. Och detta har inneburit att inga, eller få, regleringar har införts. Detta borde alla så kallade radikaler inom S tänka på. Och det är deras skyldighet att känna till det som jag beskrivit ovan. Men det har under hela den över tre månader långa debatten märkts att bl a Socialdemokraterna har saknat väsentliga kunskaper.

Det är därför debatten i så stor utsträckning har handlat om en sak och omröstningen i fullmäktige den 28 januari om en annan. Det vi skulle rösta om var lagstiftningen som satte ramarna för hemtjänsten – i Umeå. Men de okunniga har, i debatten, ständigt kommit dragandes med exempel och antydningar som varken har haft med hemtjänsten eller med Umeå att göra. Det har handlat om skolnedläggelser här, och vanvård på ett boende, där. Men de som har velat avskaffa LOV har nästan aldrig förmått komma med exempel som visar på varför upphandling via LOU skulle ha varit en fördel inom hemtjänsten – i Umeå. Alltså: debatten har till väldigt stor del handlat om skolan och särskilda boenden på andra orter. Omröstningen handlade om hemtjänsten, här, i Umeå. Men vi i Arbetarpartiet – som träffat anställda, både inom kommunen och hos privata utförare, anhörigas föreningar, representanter för kommunen och de privata hemtjänstföretagen samt representanter både från Socialdemokraterna och Alliansen – var väldigt medvetna om vad vi skulle rösta om. Och det var exakt det som vi har debatterat om. (Fast vi har ofta blivit angripna för ”vanvården” på ett boende, för åratal sedan i en helt annan del av Sverige.

Ibland har detta känts som att arbeta i en uppförsbacke. Och det är därför som detta är mitt tjugonde blogginlägg i frågan om hemtjänsten – i Umeå.

Del D.

Därför var det inte mer än rätt att utgången blev som den blev.

Det måste sägas: Idag gnäller vissa inom S på de förutsättningar som gäller för de privata utförarna trots att de själva är huvudansvariga för hur systemet för hemtjänsten ser ut i Umeå kommun. Men låt mig upprepa detta, så att inga missförstånd uppstår: Systemet (begränsningar eller brist på begränsningar) beror inte på lagstiftningen LOV. Utformningen av systemet för hemtjänsten inom Umeå kommun, när det gäller exempelvis reglerna för de geografiska områdena (eller bristen på regler), beror på att Socialdemokraterna själva har valt dagens utformning!

Återigen: Detta val har ingenting med lagstiftningen LOV att göra! Det har med en politisk viljeinriktning, eller brist på politisk viljeinriktning, att göra.

Detta kommer säkert som en chock för många. För mig har insikten kommit stegvis, i takt med att jag har lärt mig mer och mer, under sdebatten. Men jag häpnar över den bristande kunskapen om vad som kan åstadkommas – inom ramen för LOV.

Det är nu dags för Socialdemokraterna att gå från ord till handling.

Jag vet att Vänsterpartiet, och den tidigare ordföranden i Kommunal Umeå, numera S-politikern Alejandro Caviedes, inte ville ha några privata utförare alls inom hemtjänsten i Umeå. Men Socialdemokraternas fullmäktigegrupp, i Umeå kommunfullmäktige, gick in i debatten om hemtjänsten med två utgångspunkter:
a) det ska finnas privata utförare av hemtjänst i Umeå kommun,
b) det borde vara 50-50 när det gäller hur många brukare som kommunen levererar hemtjänst till, och som de privata utförarna levererar hemtjänst till. Idag har de privata 54 procent av brukarna och kommunen följaktligen 46 procent.

Med tanke dels på brukarnöjdheten med hemtjänsten (som vid den senaste mätningen låg på 94 procent för både kommunen och de privata utförarna), dels med tanke på att antalet äldre som behöver hemtjänst kommer att öka (något som innebär att kommunen har goda chanser att behålla en stor andel av det totala antalet brukare) finns det ingen anledning att sitta still. Detta även om trenden är att de privata ökar och kommunen minskar. Men metoden att ändra denna balans till kommunens fördel kan inte vara:
a) att avskaffa alla privata hemtjänstföretag som V och S-politikern Caviedes ville,
b) att göra det svårare för de privata.

Det främsta skälet till att de privata utförarna har ökat, från endast två procent 2007 till hela 54 procent 2018, beror på att kommunen har använt sig av alltför många olika anställda när de kommit hem till brukarna och hjälpt dem med bl a det allra mest intima vid toalettbesök. Det har inte berott på att kommuns personal har varit sämre. Men de privata utförarna har representerats av färre ”ansikten”.

Och detta måste Umeå kommun ta till sig.

Del E.

De två verkliga hoten mot äldreomsorgen (i vilken hemtjänsten ingår tillsammans med särskilda boenden), individ- och familjeomsorgen, skolan, underhållet av vägar och byggnader är dels det växande gapet mellan kostnader och intäkter i allmänhet. Det vi i Arbetarpartiet brukar kalla för ”krokodilgapet”. Dels de ledande politikernas olyckliga dragning, väldigt olyckliga dragning, att satsa på skrytprojekt istället för på basverksamheter som hemtjänst.

Hotet kommer inte från ett antal privata utförare inom hemtjänsten! Tala om att sila mygg och svälja elefanter.

Del F.

Jag vill avsluta med att påminna om att Umeå kommun är snålast i hela Sverige – Umeå är den snålaste av de totalt 290 kommuner som finns i landet – när det gäller storleken på ersättningen per per utförd hemtjänsttimme! Detta samtidigt som den politiska majoriteten – inklusive Vänsterpartiet – har slängt oändligt mycket pengar i sjön genom Väven och det överdimensionerade Navet.

För de socialdemokrater som har någon politisk vilja, och som förmår att samarbeta med de privata utförare som man säger sig vilja slå vakt om när det gäller just hemtjänsten i Umeå, är det bara att sätta igång och vidareutveckla hemtjänsten. Och samtidigt komma ihåg att det främsta skälet till att varför så många brukare har valt bort Umeå kommun som utförare beror på att kommunen använder sig av för många olika personer hos de olika brukarna av hemtjänst (inte att kommunens personal skulle vara sämre).

Tillsammans med mitt blogginlägg den 7 februari har jag försökt att göra mitt när det gäller att avhjälpa den brist på sakkunskap som jag anser har präglat denna debatt. Men det finns naturligtvis mycket som jag inte kan. Men som tur är finns det ytterst kompetent personal som arbetar just med de frågor som jag har skrivit om i detta och andra blogginlägg.

Exempelvis i mitt blogginlägg den 7 februari.

Jag hoppas att jag, i samband med detta blogginlägg, i någon mån har besvarat Svens fråga om möjligheten för de privata utförarna att ”plocka russinen” ur kakan när det gäller de geografiska områden där de privat utförarna får verka. Och här vill jag upprepa det jag skrev den 7 februari: de privata utförarna kan inte neka att ta en brukare som de har blivit tilldelad.
Har de åtagit sig att leverera hemtjänst i hemtjänstområde Norra Sävar måste de privata utförarna också leverera hemtjänst i exempelvis Botsmark. Idag är det tre privata utförare som har erbjudit sig att bedriva hemtjänst i Norra Sävar där Botsmark ligger. Men det är ingen privat utförare som gör det. Varför? Därför att de som bor där har valt Umeå kommun som utförare!

Så, kamrater socialdemokrater, ge inte upp hoppet.
Det finns ett liv efter voteringsnederlaget den 28 januari som innebar att LOV blev kvar.

Jag och de övriga i Arbetarpartiet kommer att samarbeta med alla som vill vidareutveckla hemtjänsten till förmån för brukare, anhöriga samt de anställda både hos kommunen och hos de privata utförarna. Samt med representanter för kommunen och de privata utförarna.

Och vi hoppas att vi inte är ensamma om att vilja komma igång snarast.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Skrivet söndag den 10 / 2 – 2019

I.   Vänsterpartiets anklagar mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare”.

Det är dags att sluta strida i frågan om hemtjänsten.
Det är dags att börja samtala om hur hemtjänsten kan bli ännu bättre inom ramen för den lagstiftning som vann omröstningen i Umeå kommunfullmäktige – LOV ”lagen om valfrihet”. Men varken Alejandro Caviedes eller Vänsterpartiet klarar av detta. Skälet är att Vänsterpartiet och den s.k. socialdemokraten Alejandro Caviedes varken ville ha LOV eller LOU. V och Caviedes ville avskaffa alla privata utförare inom hemtjänsten i Umeå.
För att få med sig det parti (S) inom vilket Caviedes – för närvarande – befinner sig bluffade han om att fackförbundet Kommunal ville avskaffa LOV (Punkt). Men så var inte fallet. Detta påstående var en medveten lögn av Caviedes. Och, tänka sig, samma dag som vi på denna blogg avslöjade Caviedes stora bluff (den 1 februari ), och just därför, angreps vi av Caviedes verkliga politiska allierade i Vänsterpartiet. Men det var först idag som jag fick veta att Vänsterpartiet i Umeå – genom både text och bild – påstår att jag har hotat en ”fackföreningsledare”.

Även Vänsterpartiet, till och med i Umeå, vet att detta är en lögn. Men det kan inte påbörja arbetet med att göra hemtjänsten ännu bättre genom att samtala om vad brukare och anställda, anhöriga och hemtjänstföretag, behöver. Vänsterpartiet i Umeå fortsätter striden. Detta trota att deras partiledning med Jonas Sjöstedt i spetsen, genom att rösta gult, har gått med på att S+MP ska styra på ett borgerligt politiskt program som innebär LOV på i stort sett alla områden i samhället. Även när det gäller Arbetsförmedlingen.

Jag vet inte om medlemmarna i Vänsterpartiet, i sin bitterhet,förstår hur allvarligt det är att falskt anklaga någon för att hota en viss person som naturligtvis är Alejandro Caviedes. Genom detta drar Vänsterpartiet skam över sig självt – och förhalar vettiga samtal om hur hemtjänsten ska kunna bli ännu bättre i Umeå.

Ni ska strax frå se Vänsterpartiets anklagelse mot mig – i text och bild – riktad mot mig för att jag skulle ha hotat en ”fackföreningsledare”. Anklagelsen mot mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare” kommer från en s.k. skärmdump gjord IDAG söndag 10 februari från Vänsterpartiets facebook-sida!

II.  Jag undrar var gränsen för förtal går?
Ni som är lagkunniga kanske kan berätta för mig om den text och bild (som båda handlar om mig) räcker till ett åtal för förtal – alternativt till ett åtal för grovt förtal?

Det är uppenbart att varken Vänsterpartiet eller deras supporter Alejandro Caviedes verkar förstå:
* att frågan om LOV vs LOU är en allvarlig fråga som berör tiotusentals umebor,
* att det kommer att slå tillbaka då du ljuger om vad en riksorganisation som fackförbundet Kommunal anser,
* att det är olagligt att anklaga någon offentligt, och utan grund, för att ha hotat någon?

Detta kommer att få följder för Vänsterpartiet – samt för den person som har utrustat V med denna lögn.

III. Tre frågor som växt fram ur debatten rörande LOV vs LOU

1. Hur länge ska Socialdemokraterna hålla Alejandro Caviedes bakom ryggen?

2. Hur grova lögner ska Vänsterpartiet i Umeå få föra fram?

3. När ska Caviedes lämna S, som han bara är medlem i för sin försörjning, och ansluta sig till det Vänsterparti vars åsikter han stöder och vars oärliga arbetsmetoder han delar?

IV: Visst är det roligt med bilden.

Men bilden blir mindre rolig när man tänker på dess syfte. Bildens syfte är att du ska komma ihåg lögnen, och förtalet, som påstår att jag har hotat en ”fackföreningsledare”.

Och utifrån den debatt som har varit måste Vänsterpartiet syfta på att jag har hotat Alejandro Caviedes.

Och vem kan då ha lämnat denna uppgift till Vänsterpartiet – istället för till till polisen – vilken är den myndighet dit man vänder sig då man har blivit hotad på riktigt? Och inte bara känner sig hotad politiskt för att man blivit påkommen med att bluffa i en viktig debatt. Min gissning: Alejandro Caviedes.

– Efter att vi (den 1 februari) avslöjade Caviedes bluff om hur fackförbundet Kommunal verkligen ser på LOV vs LOU har Caviedes sannolikt drabbats av panik.
– Först påstod han, genom en ytterligare bluff, att vi i Arbetarpartiet talade i namn av Kommunals medlemmar (se mitt svar på detta nya påstående från Caviedes i min blogg 1 februari). Samma dag (den 1 februari) måste denne panikslagne person även ha kontaktat Vänsterpartiet som – istället för att råda Caviedes att söka polisbeskydd från den ”hemske Hägglund” – gärna tog på sig att anklaga mig för att ha hotat en ”fackföreningsledare”.
– Detta hot är en riktig bravad från min sida eftersom jag endast har träffat Alejandro Caviedes en enda gång (mig veterligt) och då var vi i ett sällskap på fyra personer.

Problemet för Vänsterpartiet är att de inte har fattat vad de har gjort! Juridiskt.

V. Här kommer anklagelsen för att jag skulle ha hotat en ”fackföreningsledare”.
Efter text och bild – som handlar om Vänsterpartiets påstående om mitt ”hot” – kommer en bakgrundsbeskrivning till dessa påståenden från Vänsterpartiet och, som jag tror, Caviedes. Denna bakgrund är skriven av mig.

Det som ”skärmdumpen” visar låg alltså ute på Vänsterpartiets facebook-sida så sent söndagen den 10 februari.
Det framgår att den har legat ute sedan fredag den 1 februari kl 16.45.
Det framgår även att vänsterpartisterna var ”i gasen”.
Jag håller med om detta.

Vi får se hur länge gasen håller i sig för Vänsterpartiet.

Bakgrund.

VI. Under december månad 2017
Jag och en partikollega hade bestämt möte med Alejandro Caviedes och Anton Markeby (den före detta ordföranden i Kommunal Umeå och den nuvarande ordföranden i Kommunal Umeå). En av de första saker som Alejandro Caviedes sade var följande: då ni redan har tagit ställning för att behålla LOV är det inte intressant för oss att tala med er. Anton Markeby – den nuvarande ordföranden i Kommunal Umeå – nickade instämmande.

Vi förklarade att vi, i så fall, inte ville uppehålla Alejandro Caviedes och Anton Markeby. Vi tillade att vi tyckte att Alejandro Caviedes borde ha ringt och sagt detta tidigare under dagen så att vi hade sluppit köra ned till centrala Umeå och hitta en p-plats.

Vi hade nämligen andra att träffa. Bland annat medlemmar i Kommunal som arbetade åt privata utförare inom hemtjänsten och som ville fortsätta att arbeta åt de privata utförarna men som kände sig ifrågasatta av Alejandro Caviedes på grund av detta. Kommunal Umeå (den lokala organisationen) har nästan 6000 medlemmar och över 2000 arbetar åt privata arbetsgivare. Kommunal Umeå bör bry sig lika mycket om alla sina medlemmar – även de som arbetar hos privata arbetsgivare. Annars kommer medlemmar att lämna Kommunal Umeå. Garanterat!

VII. I detta läge, när vi hade synat en av Alejandro Caviedes många bluffar, så ändrade han sig och meddelade att han ändå kunde ta sig tid att tala med oss. Och Anton Markeby var med.

Detta är den enda gången som jag, medvetet, har träffat Alejandro Caviedes i mitt liv. Det fanns ytterligare två personer närvarande: Anton Markeby och Davis Kaza. Då Alejandro Caviedes gick tog vi i hand, liksom han gjorde då vi kom, och verkade inte rädd. Som jag minns det.

Detta kommer att få betydelse för Vänsterpartiets påstående om att jag har hotat en ”fackföreningsledare”. Ett påstående som alltså förs fram av Vänsterpartiet (i text och bild) och inte av Caviedes.

Det skulle vara intressant att höra någon förklara på vilket sätt jag hann med att hota någon, samtidigt som vi alla fyra – Caviedes, jag, en partikollega till mig och Anton Markeby – drack kaffe och åt bullar som Kommunal Umeå bjöd på – medan Caviedes och Markeby snackade på i syfte att få oss från Arbetarpartiet att ändra inställning till att avskaffa LOV till förmån för LOU.

VIII. Det skulle även vara intressant varför fackföreningsledaren har hållit inne med detta hot över jul och nyår.
Anklagelsen kom ut, lämpligt, på Vänsterpartiets facebook-sida först samma dag som vi avslöjade Caviedes bluff om vad fackförbundet Kommunal verkligen anser – något som jag har redogjort för i min blogg den 1 februari.

Sektionsordföranden Anton Markeby var närvarande vid träffen med kaffe och bullar i december. Han blev inte hotad, tydligen, trots att han stannade kvar ensam med ”hemske Hägglund” med kollega, och snackade vidare. Ingen skugga över Anton Markeby i detta fall. Han har inte deltagit i Caviedes-Vänsterparti-fulspelet. Åtminstone inte vad vi vet.

Fulspelet bedrivs av Alejandro Caviedes, de övriga i (S)chwänstern samt Caviedes polare i Vänsterpartiet i Umeå.

IX: Det är i Vänsterpartiet som Alejandros Caviedes politiska polare finns.
Det hade varit mer naturligt att mitt hot mot denne ”fackföreningsledare” skulle ha lyfts fram av hans (formellt sett) partivänner i Socialdemokraterna. Men dessa skulle inte ha trott på att jag har ”hotat” någon. För att hitta några så ”troende” – på ”hemske Hägglund” – måste Caviedes vända sig till ”vännerna i V”.

X. Dubbel utmaning.
Jag utmanar nu både Caviedes och den/de som är moralisk och/eller juridiskt ansvariga utgivare för Vänsterpartiets facebook-sida. Caviedes när det gäller LOV vs LOU och vänsterpartisten/vänsterpartister-na när det gäller ”hotet”. Tillsammans borde de våga ställa upp mot ”hemske Hägglund”. De är ju i alla fall politiska polare.(V)isst !

Men debatterbjudandet räcker endast februari månad ut.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Förord

Det är hoppfullt när så många engagerar sig i en fråga som den om LOV eller LOU.

Jag ber om ursäkt för dröjsmålet och jag kommer att besvara frågorna från Fredrik, Patrik och Kim rörande LOV och LOU ikväll. Dröjsmålet beror bland annat på att jag har tvingats avsätta den tid som jag har för bloggande till att bemöta Alejandro Caviedes. Denne socialdemokrat har haft följande för sig:
* han har bluffat om fackförbundet Kommunals verkliga åsikter i dessa frågor,
* han har felaktigt påstått att vi har talat i namn av kommunals medlemmar,
* Caviedes har slutligen haft följande vänliga ord att säga om mig som person:
a) ”Jan Hägglund är helt ute och cyklar”,
b) ”har inte en djävla aning om vad han talar om”
c) ”verkar leva i en helt annan planet!!!”,
d) ”Han sviker Kommunals medlemmar!!”.
Caviedes har även fällt följande småputtriga uttalande om Arbetarpartiet som jag tillhör:
e) ”Hur fan kan man som arbetarparti tro mer på arbetsgivarna när det gäller anställningsvillkoren i bramschen än på den fackliga organisation som organiserar medlemmarna i den branschen? Det är fullständigt galet.”

Jag har känt mig tvungen att besvara Alejandro Caviedes smutskastning. Därför har ni fått vänta på mina svar på era frågor. Men här nere följer dessa.

Ingress
Jag tänkte berätta om vad beslutet den 28 januari 2019 handlade om – och vad beslutet inte handlade om. Jag vill verkligen understryka detta. För att jag ska kunna besvara era frågor korrekt måste vi, alla, vara på det klara med a) varför beslutet måste tas, b) vad beslutet handlade om, c) och slutligen vad beslutet inte handlade om.
Det har under hela debatten rått en större, eller mindre, förvirring kring dessa frågor. Därför tänkte jag göra mitt bästa för att reda ut detta. Jag är säker på att vissa av er kommer att tycka att vissa saker som jag förklarar är självklara. Men tänk då så här – det som är självklart för dig i en fråga behöver inte vara självklart för de två övriga. Och tvärtom i andra frågor. Jag tar därför det säkra före det osäkra.

Beslutet handlade alltså om följande och inte om någonting annat: – ska den hemtjänst som utförs av privata hemtjänstföretag – i Umeå – organiseras enligt LOV (lagen om valfrihet) eller upphandlas enligt LOU (lagen om offentlig upphandling).
Det var denna fråga som Arbetarpartiet och alla andra partier skulle ta ställning till. Vi skulle inte ta ställning till ifall skolan, särskilda boenden för äldre och yngre eller delar av sjukvården som exempelvis vårdcentraler eller lasarett skulle drivas av privata utförare enligt LOV.

– – –            – – –            – – –            – – –

Fredrik – fråga ett: Vad är den främsta fördelen för de ANSTÄLLDA, gräsrötterna, fotfolket, att jobba i en LOV bransch? …
det som jag saknar svar på från din sida är arbetar perspektivet, de unga människor (för det är mest unga som jobbar inom privat hemtjänst, dom är billigast att anställa, ett företag måste ju gå runt, är ingen välgörenhet att driva privat hemtjänst ) som ska utföra jobbet med att ta hand om äldre, hur ger du dom bäst förutsättningar …?

Svar till Fredrik: Jag vet inte svaret på din fråga. Arbetarpartiet var nämligen inte för beslutet att hemtjänsten inom Umeå kommun skulle organiserades enligt LOV. De partier som röstade igenom beslutet var Socialdemokraterna och Allianspartierna (jag vet inte hur MP ställde sig). När det gäller V skulle jag tro att de röstade som oss. Under åren som gått har de privata utförarna av hemtjänst blivit allt mer populära. År 2007 valde endast två procent av de som fått hemtjänst beviljad av en biståndshandläggare på Umeå kommun en privat utförare (och övriga valde den kommunala hemtjänsten). Men i juni 2018 var det hela 54 % av de som fått hemtjänst beviljad som valde en privat utförare. Det var i detta läge, när de privata hade ”bevisat” sin popularitet som alla partier tvingades fatta ett beslut.

Vid omröstningen fanns inget alternativ om att avskaffa de privata utförarna.

Det vi i Arbetarpartiet hade att ta ställningen var vad som var bäst för helheten. Till helheten hör brukarna och deras anhöriga (som ofta bidrar väldigt mycket till brukarnas välmående) och de anställda inom de privata hemtjänstföretagen. Det är uppenbart att de privata är mer populära hos brukarna, av just hemtjänst, än kommunen på grund av att de kan erbjuda färre personer som följer med in på toaletten och hjälper till med de allra mest intima. Ökningen från två procent till 54 % måste tas på allvar av den som vill diskutera denna fråga seriöst.

Det vi inom Arbetarpartiet kan ta ställning till är hur ska situationen förbättras för de anställda. Det är så att både inom den kommunala hemtjänsten, och inom den privata, är hemtjänsten ett genomgångsyrke.
a) Kollektivavtal: När det gäller de anställda så har Umeå kommun ställt krav på att de som arbetar åt en privat utförare ska ha kollektivavtal – inte ”kollektivavtalsliknande villkor”. Och de anställda som arbetar åt de privata utförarna, inom Umeå kommun, har också kollektivavtal – någon som fackförbundet Kommunal understryker är väldigt viktigt.
b) Lönen: När det gäller förbättringar för personalen så är det faktiskt Umeå kommun som sitter med bollen – inte de privata utförarna. Skälet är att av Sveriges 290 kommuner är Umeå den kommun som betalar lägst ersättning för varje utförd timme hemtjänst Umeå är alltså snålast i Sverige! Effekten blir följande: de privata hemtjänstföretagen har en väldigt pressad ekonomisk situation. Detta går naturligtvis ut över lönerna hos de anställda. Men Umeå kommuns snålhet drabbar de privata utförarna och deras anställda hårdast. Varför? Därför att om den kommunala hemtjänsten går med underskott i förhållande till den uppsatta budgeten kan (och har) kommunfullmäktige avskrivit detta underskott. Innebörden av detta är att den kommunala hemtjänsten i verkligen har en högre hemtjänstpeng än vad de privata utförarna har. Kommunen har både ersättningen per utförd timme hemtjänst OCH summan av det underskott som den kommunala hemtjänst får skriva av! De privata utförarna, däremot, kan inte komma till Umeå kommun och be att få sitt eventuella underskott avskrivet. De privata hemtjänstföretagen måste klara sig på Sveriges lägsta hemtjänstpeng. OM vi vill att de anställda ska få exempelvis högre lön hos de privata utförarna finns det bara ett sätt: Umeå kommun måste slutar upp att vara den snålaste kommunen i hela Sverige när det gäller utbetald ersättning per utförd timme hemtjänst!
c) Arbetstrygghet: Umeå kommun har utan någon särskild grund beslutat att 70 % av alla som får tillsvidareanställning (fast anställning) ska vara utbildade undersköterskor – gäller från och med år 2020-07-01. Detta klarar varken den kommunala hemtjänsten av eller de privata utförarna. Men, ett skäl till att den kommunala hemtjänsten i Umeå har fler fasta (tillsvidare) anställningar är att kommunen kan räkna in en rad andra yrkeskategorier som om de vore undersköterskor när det gäller att komma upp till de 70 procenten. Några exempel: förskollärare, socionomer, sjukgymnaster, barnskötare. Men när det gäller de privata utförarna är en undersköterska en undersköterska. De privata får alltså inte räkna in exempelvis barnskötare eller förskolärare i kvoten som ska upp till 70 procent. Detta gör att det är lättare för den kommunala hemtjänsten att nå de 70 procenten och därmed kunna anställa fler på säkra tillsvidareanställningar. Den som vill förbättra situationen för de privatanställda ska naturligtvis inte ställa så höga krav att dessa inte kan uppnås – och samtidigt göra den möjligt för kommunen att ”fuska” (i brist på ett bättre ord). Detta är en del av bakgrunden till att det finns färre med fasta anställningar hos de privata utförarna.
d) internutbildning. Umeå kommun vidareutbildar sin personal till undersköterskor på ett generöst sätt. De som går denna utbildning på ca 1½ år kan få utbildningen förkortad p g a lång erfarenhet inom vård och omsorg, de få fullgöra en del av studietiden på betald arbetstid, de får gratis kurslitteratur, de får även genomföra den nödvändiga praktiken med full lön. Denna väldigt betydelsefulla subvention av vidareutbildning av personal, via skattemedel, kommer inte de anställda hos de privata utförarna tillgodo. Detta är ett annat skäl till att den kommunala hemtjänsten har lättare att uppnå kravet på 70 % undersköterskor och därmed kan erbjuda en större andel av personalen fasta anställningar. Dessutom ger detta naturligtvis ett värdefullt tillskott av kunskap (fler undersköterskor) inom den kommunala hemtjänsten.

Kommentar: eftersom Socialdemokraterna vill att det ska finnas privata utförare inom hemtjänsten blir det väldigt fel av Umeå kommun att dels gynna den egna verksamheten vad gäller möjlighet att erbjuda bättre löner b) och fler tillsvidareanställningar c) och d), dels att kritisera de privata utförarna för att de inte kan erbjuda samma löner och lika många fasta anställningar.

Sammanfattningsvis: jag röstade emot att LOV skulle införas inom hemtjänsten. Nu har de privata utförarna av hemtjänst blivit mer omtyckta än den kommunala då de erbjuder ”färre ansikten” hemma hos brukarna. I detta läge ska inte personalen hos de privata utförarna bestraffas. De ska istället få samma villkor vad gäller ekonomiska resurser och utbildning som den kommunala personalen. Vad kommunen kan göra är att lära sig att lägga scheman så att den möter brukarna med färre ansikten. För det är inte så att brukarna anser att den kommunala hemtjänstpersonalen är dålig. Men de är får många olika människor inom de äldres väggar och som följer med dem in på toaletten.
Detta är det bästa svar som jag kan ge dig utifrån att jag aldrig röstade för att införa LOV, men samtidigt ser det som sin plikt att göra det bästa möjliga av dagens situation. Och med tanke på den stora ”nöjdheten” bland brukarna är jag säker på att mina exempel (a – d) ger en antydan om hur detta ska gå till.

– – –            – – –            – – –            – – –

Patrik – fråga två: Men en viktigare punkt är, om ni i AP är missnöjda med både LOU och LOV, vad vill ni ha istället? Hur ska det organiseras enligt er? För även jag anser att de båda är skit. LOV är bara ett sätt att öppna upp en marknad med godtycke (hoppa in när man vill och ut när man vill, som i friskolevärlden) och LOU var även den från sin födelse konstruerad för att gynna privata företag att ta sig in på områden som tidigare har varit förbehållna det offentliga. . . . Så återigen, hur vill ni i AP reformera eller ersätta LOU och LOV?
Med vänliga hälsningar.

Svar till Patrik: Vi vet att det går att göra väldigt mycket mer inom ramen för LOV än vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gjort. Jag har ovan, som ett svar på fråga ett, på ett så utförligt sätt som jag har kunnat, redogjort för hur en bättre personalpolitik skulle kunna genomföras. Men detta går naturligtvis inte så länge som Umeå kommun är Sveriges snålaste kommun när det gäller ersättning per utförd hemtjänsttimme.

Det finns tre avgörande saker:
1. vi måste alla vara överens om att det vi talar om är hemtjänsten, i Umeå kommun, och inte exempelvis skolor, vårdcentraler eller busstrafik i hela länet eller i hela Sverige (och det hoppas och tror jag att vi är),
2. vi måste få mer resurser till personalen både till den hemtjänst som utförs av kommunen och till den som utförs av privata hemtjänstföretag. Det spelar ingen roll om den lagstiftning som styr är LOV eller LOU så länge Umeå kommun har den lägsta ersättningen per utförd timme hemtjänst av alla Sveriges 290 kommuner.
3. Om kommunen ska ha privat utförd hemtjänst krävs det att hemtjänstföretagen vågar investera. Detta gör de inte med LOU. Skälet är att när företaget riskerar att förlora nästa upphandling vågar man inte göra långsiktiga investeringar. Detta har lett till en rad katastrofer med hundratals döda både i Förenade Kungariket och Spanien. Då gällde det räls, vagnar och varningssystem. När det gäller hemtjänsten handlar de långsiktiga investeringarna i personalen. Men längden på de upphandlingskontrakt som Socialdemokraterna har tänkt sig inom hemtjänsten i Umeå kommun ligger på 2-3 år, med möjlighet till förlängning! Men även tre år är inte mycket. Och då alla vet att Socialdemokraterna vill minska antalet privata utförare, men inte med hur många, har inte de privata utförarna vågat investera i personalen under den tid som debatten har pågått. Och debatten i sig har skapat ett ”överhäng” av kvardröjande oro.

Men det som går att göra är följande: förbättra personalpolitiken enligt ovan – både för den kommunala hemtjänsten och de privata utförarna – samt skapa de långsiktiga spelregler som de privata utförarna måste ha för att våga göra långsiktiga investeringar främst i personalen. Syftet är att skapa en ”karriärstege” som minskar karaktären av genomgångsjobb inom äldreomsorg (hemtjänst och arbete på särskilda boenden). Det finns inga lösningar som endast kan ta fasta på LOV, LOU eller någon annan lagstiftning så länge Umeå kommun är snålast i Sverige vad gäller ersättningen per utförd hemtjänsttimme. Eller så länge de privata utförarna inte vågar investera i personalen p g a osäkra spelregler. Förhoppningsvis blir det bättre efter beslutet den 28/1-2019.

– – –            – – –            – – –            – – –

Kim – fråga tre: MEN hur har utvecklingen varit i de branscher där vi i Sverige i många avseenden är världens mest liberala land? Fortsätter det att vara lokala företag eller kommer riskkapitalisterna och köper upp?

Svar till Kim: Du känner till Sveriges kommuner och landsting (SKL). Du vet att det är hemtjänsten i Umeå som vi talar om. Enligt SKL rullade de stora internationella företagen in över Sverige som en stor våg när det gällde hemtjänsten i Sverige. Dessa storföretag upptäckte att det inte fanns några pengar att tjäna inom hemtjänsten inom Sverige. Inte ens i mer kapitalstarka storstadsområden. Så vågen av stora internationella och kapitalstarka företag rullade ut från Sverige. Enligt SKL finns egentligen endast ett enda internationellt storföretag kvar i Sverige Attendo Care. Detta beror till stor del på att företaget är svenskt. Den internationella verksamheten finns i grannländerna Norge, Danmark och Finland. Om vi får tro på SKL är risken alltså över när det gäller hemtjänsten. Och när det gäller hemtjänsten i Umeå är 17 av 18 privata utförare lokala. Ser vi till hela Sverige finns det totalt 520 privata utförare. Av dessa är ca 400 endast verksamma i en enda kommun. Allt tyder på att hemtjänstbranschen inte är något för internationella globala riskkapitalister. Definitivt inte i Umeå.

Kim – fråga fyra: Dels är ju de privata alternativen dyrare redan i grunden MEN det innebär även att det som ”blir över” till det kommunala blir det som är svårast att få vinst på. Alltså – ”det som blir kvar” kommer att öka i kostnad medan de privata kan plocka russinen ur kakan. Det troliga är att det blir så att endast ett fåtal blir kvar hos kommunen eftersom de MÅSTE leverera. Dessa blir då väldigt dyra. De privata intressen som vanligtvis varmt pratar om samordningsvinster och storskaliga fördelar brukar ”glömma” det då det gäller offentlig verksamhet.

Svar till Kim: Jag har inte hittat något som tyder på att ”de privata alternativen är dyrare redan i grunden”. Som jag har skrivit till både Fredrik och Patrik är Umeå kommun snålast av Sveriges 290 kommuner när det gäller ersättningen per genomförd hemtjänsttimme. Inte heller kan de privata utförarna dra nytta av möjligheten av att skriva under olika underskott i hemtjänstverksamheten via partierna i Umeå kommunfullmäktige (medan de privata är tvingade att få det hela att gå ihop på Sveriges lägsta ersättning för utförd hemtjänst). Lägg till de subventioner som kommunen gör på den delvis betalda vidareutbildningen för sina anställda (som jag anser vara bra trots att den kostar) så skulle jag vilja påstå att ”de privata alternative inte är dyrare redan i grunden”. Allt som jag sett tyder faktiskt på motsatsen.

Jag vill tillägga att de privata utförarna kan inte heller plocka russinen ur kakan om du med det menar ”ta de lättaste brukarna”. Hemtjänsten består av två delar – städning och omsorg. I Umeå har kommunen slagit samman dessa två delar. Så inget hemtjänstföretag kan strunta i de brukare som behöver omsorg och endast ta de piggare som ”bara” behöver städning. De privata utförare som gett sig in i leken måste alltså ta de brukare som de blir tilldelade. Annars kommer de inte att få vara kvar som privat utförare inom kommunen.

Kim – fråga fem. Sist skulle jag vilja den fråga … hur ”valfriheten” ökar segregationen, i dagens fall inom skolan. Det är enkel, vanlig logik för den som håller sig i verkligheten. Konsekvenserna blir iofs större för samhället då det är inom skolan, men konsekvensen för den enskilde som inte ”passar in” i de privata alternativen kan bli stor även vid LOV.
Ha det gott.

Svar till Kim:
A. Som jag skrev till Fredrik så röstade jag aldrig för LOV inom hemtjänsten.
Men när den väl var installerad hos brukarna ansåg jag att det var min plikt att göra det bästa möjliga av situationen. Och till min glädje har jag lagt märke till att alla privata utförare som jag träffat, med sin personal, har en positiv attityd och också vill göra det bästa av det nuvarande läget. De enda som surar är Vänsterpartiet och delar av Socialdemokraterna (Schwänstern).

B. Jag och det parti jag tillhör är helt emot att skolan ska införa LOV.
De partier som stöder detta är M+KD+SD samt S+MP+C+L och uppgörelsen mellan dessa röstades sedan igenom av Vänsterpartiet trots att V – för denna den kanske enda gången fram till nästa val – befann sig i en vågmästarroll då de hade kunnat stoppa denna uppgörelse. Så jag vill påminna om vad jag skrev inledningsvis – Arbetarpartiet tvingades att ta ställning till en situation som uppstod som ett resultat av att Socialdemokraterna hade gått med på LOV i hemtjänsten – och vi gjorde det bästa möjliga av situationen. Detta var att behålla LOV istället för att införa upphandling via LOU.

Jag är övertygad om att skolan kommer att segregeras på grund av LOV. Detta har de av mig uppräknade partierna kommit överens om. Liksom att införa LOV inom Arbetsförmedlingen. Men det är inget som hör hemma här. Återigen: vad det handlade om i Umeå var att göra det bästa möjliga avb situationen inom hemtjänsten – i Umeå. Och det kommer jag och Arbetarpartiet att göra.

Men jag kan inte se att LOV inom hemtjänsten leder till någon form av segregering i Umeå. Ditt uttryck om att inte ”passa in” är något som jag inte förstår. Tyvärr tror jag att du, i ett olyckligt ögonblick, har försökt att belasta hemtjänsten i Umeå med skolans problem.

– – –            – – –            – – –            – – –

Vi måste avhålla oss från att dra in skolan i denna diskussion om hemtjänsten för att sedan försöka dra någon parallell till hemtjänsten som inte finns. De privata utförarna av hemtjänst ger inte upphov till någon segregering – i Umeå – via LOV. Inte som jag kan se.

Detta är mina bästa svar till er – Fredrik, Patrik och KIM –  som ställt relevanta frågor. Jag vet att det är svårt att tillgodose alla. Men bättre än så här kan jag tyvärr inte besvara era frågor.

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Jag bjuder alltså in Alejandro Caviedes till en debatt när och var han vill. Ämnet blir LOV och LOU. Vi kan välja och fortsätta polemiken. Eller resonera om hur LOV går att använda på bästa sätt.

Du är välkommen. Det blir kaffe och bullar.

Till er som fått vänta på era frågor rörande LOV vs LOU:
Jag ber återigen om ursäkt för att jag inte har hunnit besvara dessa. Men nu är vår tidning klar. Och jag kommer att besvara frågorna senare idag.

Svaren kommer på denna sida.
Här nedan!

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Är det acceptabelt att Caviedes bluff har fått skapa så mycket ångest och oro hos umeborna? Det handlar totalt om tiotusentals brukare, anhöriga och anställda hos privata utförare inom hemtjänsten !

Alejandro Caviedes, S, påstår att jag uttalar mig i namn av Kommunals medlemmar. Genom detta påstående fortsätter han vägen nedåt på det sluttande tak där han befinner sig. Den politiska bluffens sluttande tak.

Varken jag eller någon annan från Arbetarpartiet har mandat att uttalat oss för Kommunals medlemmar. Och detta har vi heller aldrig, till skillnad från Alejandro Caviedes, gjort sken av. Alla som läser detta blogginlägg har kommit hit via rubriken. I denna följande: ”Arbetarpartiet ligger närmare Kommunals kongressbeslut än Kommunal Umeå + (S)wänstern. Jag synar Alejandro Caviede(s) bluff”

Vi i Arbetarpartiet ger inte oss själva något mandat att tala för Kommunals medlemmar. Däremot drar vi in det mandat som Alejandro Caviedes har gett sig själv när det gäller att tala för just Kommunals medlemmar genom att använda sig av en väldigt stor och allvarlig politisk-facklig bluff.

A.
Arbetarpartiet och fackförbundet kommunal

Arbetarpartiets politik innebär att LOV inte ska avskaffas för att ersättas med dagens LOU. Det är detta som fackförbundet Kommunals beslut i samband med motionsbehandlingen på 2016 års Kongress innebär. Denna nyanserade hållning har aldrig Alejandro Caviedes, S, förmått framföra. Istället har Caviedes vid upprepade tillfällen sagt följande om  Fackförbundet Kommunals ståndpunkt: Vi i Kommunal har ett kongressbeslut på att LOV ska avskaffas. Därefter har Caviedes satt punkt i sitt referat av Kongressbeslutet.

Detta påstående har Alejandro Caviedes, S, fört fram oavsett om han har talat med sina politiska meningsfränder inom (S)chwänstern (de socialdemokrater som vill vara mer som V än vänsterpartisterna själva) eller sina politiska motståndare – både inom S och utanför.

Det är detta påstående om innebörden av beslutet på fackförbundet Kommunals Kongress 2016 som gör Alejandro Caviedes, S, till en politisk bluffmakare. Det är genom denna bluff som Caviedes har medvetet gett sken av att tala för Kommunals medlemmar under hela debatten om hemtjänsten i Umeå.

B.
Sanningen om fackförbundet Kommunals position

Det vi i Arbetarpartiet nu gör är att ”dra in” Caviedes självpåtagna rätt att tala för Kommunals medlemmar. Och vår metod är att berätta det som Caviedes så länge undanhållit såväl sina politiska meningsfränder som sina politiska motståndare – såväl inom som utanför Socialdemokratin.

Sanningen är nämligen den att fackförbundet Kommunal varken anser att LOV eller dagens LOU passar för välfärdssektorerna. Då menar Kommunal inte hemtjänsten i Umeå, såvitt jag vet har inte fackförbundet (riksorganisationen) någon position alls när det gäller just hemtjänsten just i Umeå.

Det fackförbundet (riksorganisationen) Kommunal uttalade sig om i samband med motionsbehandlingen på sin Kongress 2016 var skolan, socialtjänsten och sjukvården i hela Sverige. Och vad fackförbundet önskade sig var en ny lagstiftning när det gäller dessa sektorer. Skälet är att Kommunal som fackförbundet inte anser att varken LOV eller LOU är tillfredställande.

Det skrevs en motion till fackförbundet Kommunals kongress 2016 om att avskaffa LOV. I yttrandet från Kommunals ledning (förbundsstyrelsen) i samband med debatten skrev ledningen bland annat följande:

”För att Kommunal ska kunna få gehör för sitt krav att LOV ska avskaffas är en viktig pusselbit att det skapas en annan juridisk lösning för de kommuner och landsting som vill erbjuda sina medborgare möjlighet att välja ett privat välfärdsalternativ. Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden. Centralt är att villkor enligt kollektivavtal säkras för all upphandlad verksamhet.”

C.
Kommentarer till detta yttrande från Kommunals förbundsstyrelse

a) Fackförbundet Kommunal säger alltså att det först måste skapas ett alternativ till ”lagen om valfrihet” LOV innan LOV kan avskaffas.
b) Det framgår att detta alternativ inte är dagens variant av ”lagen om offentlig upphandling” LOU. Istället står det, klart och tydligt, att förbundsstyrelsen anser att ”lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden…”.
c) Vi kan även, klart och tydligt, läsa att ”Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur…” LOU ska förändras.
d) Det står även att det är centralt är ”att villkor enligt kollektivavtal säkras för all upphandlad verksamhet”. Detta viktiga krav är redan tillgodosett inom hemtjänsten i Umeå kommun – under LOV!
e) Denna ståndpunkt från fackförbundet Kommunal har framkommit vid flera tillfällen. Så skriver exempelvis Oskar Taxén, jurist på Kommunal riksorganisation, bland annat följande:” Sammantaget är min uppfattning att såväl LOU som LOV är illa anpassade för upphandling i välfärden och att de bör utmönstras till förmån för en egen särskild lag om välfärdsupphandling … ”!

D.
Tillbaka till Alejandro Caviedes

Det som inte står är att fackförbundet Kommunal vill avskaffa LOV – för ersätta denna lagstiftning med dagens LOU! Det som står i förbundsstyrelsens kommentar är att fackförbundet Kommunal vill att regeringen ska förändra dagens LOU – inte använda sig av dagens LOU. Det som juristen skriver är att både LOV och LOU borde avskaffas och ersättas med en ny lagstiftning.
Men ingenstans står det att fackförbundet Kommunal vill avskaffa LOV för att ersätta denna lagstiftning med dagens LOU.

Det är just detta som gör Alejandro Caviedes, S, till en politisk bluffmakare. Caviedes har nämligen, under en lång tid, drivit frågan om att just ersätta dagens LOV med dagens LOU. Och i detta sammanhang har Caviedes alltså påstått att Vi i Kommunal har ett kongressbeslut på att LOV ska avskaffas. Därefter har Caviedes satt punkt i sitt referat av Kongressbeslutet. Hur vi än vrider på det som fackförbundet Kommunal skrivit, och det Alejandro Caviedes, S, har sagt (gång på gång) blir det helt enkelt inte samma sak.

Det är inte alls samma sak!

På samma sätt är det en desperat bluff då Caviedes påstår att jag (eller andra inom Arbetarpartiet) skulle ha tagit oss rätten att tala för Kommunals medlemmar. Detta har vi naturligtvis aldrig gjort sken av. Däremot syftar det jag skriver här till att ”dra in” den rätt som Alejandro Caviedes – genom sin grova bluff om Kongressbeslutet – har gett sig själv när det gäller att tala för Kommunals medlemmar – något som han medvetet har gjort sken av under hela debatten om hemtjänsten i Umeå.

E.
Alejandro Caviedes politiska framtid

Har Alejandro Caviedes har haft mage nog att bluffa när det gällde innehållet i beslutet på fackförbundet Kommunals kongress, både då han bidrog till att få med sig eget parti Socialdemokraterna och i debatter med andra partier, måste frågan ställas om Caviedes är lämplig att inneha förtroendeuppdrag.

Frågan måste naturligtvis ställas av det parti han tillhör (Socialdemokraterna).

Men om det är Caviedes bluff som ligger bakom den plötsliga vändning inom S – till förmån för att avskaffa LOV och ersätta denna med dagen LOU – så har bluffen påverkat hela Umeå kommun.

Debatten om hemtjänsten i Umeå hade kanske aldrig behövt tas. Och om det verkligen skulle vara så att hela debatten bygger på Alejandro Caviedes (m fl) bluff innebär detta varken mer eller mindre en skandal.

Vi hade, i så fall, kunnat undvika all oro och ångest hos tiotusentals umebor. För det är nämligen så många som har berörts av debatten om hemtjänsten i Umeå. Detta om vi lägger samman de över 1600 brukare och deras anhöriga, de 18 privata hemtjänstföretagen och alla deras anställda som idag tar hand om över hälften av alla som har blivit beviljade hemtjänst i Umeå kommun.

Och om denna debatt, med all ångest och ängslan, har skett helt i onödan så hoppas jag att Alejandro Caviedes parti, Socialdemokraterna, ställer sig följande fråga: är denna representant för S en tillgång för partiet – eller motsatsen?

Är det acceptabelt att Caviedes bluff har fått skapa så mycken ångest och ängslan hos brukare, anhöriga och anställda hos privata utförare inom hemtjänsten. Totalt handlar det om tiotusentals umebor som har berörts !

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.