Katastrof inom psykiatrin

Läser i dagens Aftonblad om hur psykiatrin halkar efter. Eller sjunker – som en gråsten. Det finns inga platser, det fattas psykiatriker – som om samhället gett kampen att hjälpa alla de som lider av psykiska sjukdomar. De senaste 20 åren har 70 procent av vårdplatserna försvunnit. Vad ska man säga när överdödligheten (läs: självmord) för schizofreni och bipolär sjukdom har ökat med 11 respektive 21 procent mellan åren 2000 och 2011. Hade detta gällt för vilken annan somatiska sjukdom, så hade rikslarmet hörts tjuta och undantagstillstånd införts. Men inte nu. Detta sker trots att den psykiska ohälsan på senare år har ökat drastiskt.

En grå och tung dag, men ska ändå ut en sväng. Ska förbi Bakfickan och hämta lite tidningar; gamla exemplar av Vasaplan. Sedan ska jag göra ett studiebesök på Kärnhuset för att se vad de sysslar med där. Alltid lär jag mig nåt nytt.

Min dotter speglade sig härom helgen i vuxenvärlden, när hon konstaterade att Svampbob Fyrkant blivit riktigt mossig. Hon håller på att bli vuxen. Jag sa inget, utan ruvade på hemligheten om hur rysligt länge sedan jag såg på mina barndomsfavoriter: Humle och Dumle, Pellepenna och Suddagumman, för att inte tala om Televinken. När blir man en fossil?