Ingenting är klart

Dagens Nyheter skriver idag om det rekordlåga stödet för de borgerliga partierna. Om det vore val idag skulle Socialdemokraterna få 34% medan regeringen får 37,9, men både (c) och (kd) är så långt under spärren att regeringens stöd är 31.4%. Skillnaden för regeringen upp till s,v,mp är hela 15,2%. Detta är förkrossande siffror men trots detta är ingenting klart. Och det finns skäl till det.

Aron Etzler har i sin bok Reinfelteffekten beskrivit varför borgerligheten vunnit de senaste valen. Det har varit en medveten strategi från Moderaterna att låta som man vore ett mittenparti. Man säger det passar för stunden, lägger sig nära Socialdemokraterna i retoriken för att sedan göra valen till ett presidentval i förtroende. 2006 lyckades man sätta bilden att Göran Persson var trött. 2010 var Mona Sahlin inte kompetent. Det handlar om negativt kampanjande men väldigt subtilt utfört.

Och man har lyckats. Studier visar att tidningarnas artiklar om sakpolitik sjunker medan artiklar om partiledarnas egenskaper och förtroende ökat kraftigt. För media är det lättare att skildra valet som en kamp mellan två huvudpersoner än grotta ned sig i sakpolitiska skillnader. Det gynnar naturligtvis den som har minst på fötterna i sakfrågor och mest pengar till kampanjande.

När socialdemokraternas valledare Jan Larsson intervjuades häromdagen fick han frågan om hur han ser på att finansminister Anders Borg(m) flaggat för skattehöjningar.
-Tänka sig, svarade Larsson, exakt samma sak sa Borg i februari 2010. Men stämmobesluten från (m) är tydliga, skatten ska ner ytterligare 40-45 miljarder.

Så är det. Svenska folket gör klokt i att se förbi fernissan och vägra låta valet handla om exempelvis hurvida Mona Sahlin har en dyr väska på en bild i tidningen. Valet ska handla om politik.