Jag har gjort några reflektioner efter att ha läst boken De överlevandes barn av Helen Epstein samt Susanne Kaplans bok Barn under förintelsen.

Det finns stora konsekvenser för överlevande o deras anhöriga och det gäller inte bara anhöriga från överlevande av förintelsen utan gäller alla anhöriga till traumatiserade männikor oavsett typ av trauma.

Som jag tolkar det finns 3 typer av överlevare:

de som berättar om sina upplevelser offentligt
de som bara berättar för sina anhöriga
de som försöker glömma och fördriva sina minnen eller berättar fragmentariskt om sina upplevelser.

Många som vill glömma och tiga om sina upplevelser, får en del anhöriga att utveckla problem med:

intimitet, rädsla för relationer och sexualitet,
aggressivitet, missbruk av sexualitet, av pornografi,
missbruka av våld, droger och makt samt psykisk sjukdom (psykisk ohälsa) och suicide
Även bland sk krigsveteraner o hos deras anhöriga ser man dessa symtom.

Det är bra att berätta om sina upplevelser för då minskas risken att anhöriga ärver traumat. Vi får inte glömma att många pojkar och män också utsätts för våldtäkter.

Tycker inte det är så viktigt att förövare träder fram, det viktiga nu är att utveckla metoder och verktyg för att skapa förändring.