Är det bara jag?

Ungarna ligger för kvällen. Kvällen är min! Eller?

Nej, knappast. Skulle inte tro det… ungar som springer mellan varandras rum, en bebis som skriker omvartannat. Städ som väntar… min kväll. Jo pyttsan. Härliga småbarnsliv! Så är det inte alla kvällar, men dom flesta ser väl ut ungefär så. Upplyftande va?

Jag har fått frågan – hur gör ni?

Jo, ett enkelt svar: Vi måste ju. Det finns inga alternativ, det bara måste funka. Tre barn, tre olika individuella viljor. En förälder eller i vissa fall två som ska parera och få det att funka. En riktig balandsgång iland. Då undrar jag, hur gör dom som har fler? En guldmedalj till alla småbarnsföräldrar!

Nej, nu har jag spytt galla färdigt för idag. Uppför trappan och lägga 5 och 3 åringen för femtioelfte gången ikväll och sedan kanske men bara kanske jag får se lite tv och äta på min sweichernöt chokladkaka ifred i fem minuter.

Städet får vänta. Det försvinner inte. Tyvärr får inte städet egna ben och försvinner av sig självt sådär magiskt som man kunde önska.