Evighetsöverkast

Påskafton har varit trevlig. Middag hos morsfarsan med båda mina bröder och lillskitens tjej och hennes lillebror. Snälla barn som åt och var nöjda och lekte snällt. En sån där middag man drömmer om som småbarnsförälder helt enkelt, inget gnäll, trevltrevligt sällskap och god mat lagad av mästerkocken – min pappa.

Mannen och pojkarna avvek ganska tidigt, dom skulle hem och se hockeyn. Jag och dottern stannade kvar och pratade och åt en glass, och dottern gick lös på hönan Agda (en godisskål) vars innehåll minskade rätt mycket.

Kom hem, möttes av en man med migrän, stackarn. Kvällsfika, pyssel, storbarnen städade pysselbordet och tänk att dom samarbetade! Det finns hopp alltså haha. Nä, skämt åsido, men syskon är som dom är och barn är alltid barn, tjafs hör lilsom till men ibland blir jag bara så otroligt stolt över att just jag får vara deras mamma.

När storbarnen lagt sig så fick mannen en välbehövlig nack och axelmassage, sen fick han bädda ner sig i soffan så strök jag honom i håret tills han somnade och lilleman sjöng bä bä vita lamm. Sen fick jag vackert stryka på lillemans rygg tills han också somnade.

Och jag, ont i gallan håller mig vaken men jag har mitt evighetsprojekt som sällskap. Det går framåt mem ojojoj jag visste inte vad jag gav mig in på då jag kom på den briljanta iidén om att göra ett överkast till en 180 säng av små mormorsrutor.