Genom åren är det många städare som passerar ett kontor. Min arbetsplats upphandlar städtjänsten centralt, så vi har bytt entreprenör genom åren. Dessutom har entreprenören bytt personal hos oss så det har varit olika människor som stått vid städvagnen på morgonen när jag kommer till jobbet. Jag hälsar alltid och pratar med den som ansvarar för vården av min arbetsmiljö, för hon, eller han, är viktig för mig. Fungerar inte städet blir det olidligt till slut.

Vår nuvarande städerska, det är en kvinna för tillfället, är stolt över sitt jobb. Hon är duktig, har ögat för de detaljer som betyder något och lämnar ett resultat efter sig som är fantastiskt. Det märks på en gång om den som städar gör det för att det inte fanns något annat att göra, eller om hon eller han både vet hur man gör och också vet om att hon eller han är duktig i sitt jobb.

Städa kan väl alla, kanske du tänker. Och ja, fast nej! Alla kan styra en mopp och dra en trasa över ett bord så att det märks först när det inte har gjorts. Men det är inte alla som kan göra det så att det märks att det är gjort. Det kan vår nuvarande städerska och det har jag sagt till henne, för det är hon värd.

Hela sommaren gick jag och ca tre veckor efter skolavslutningen var det dags för en ny omgång av störtblödningar. Jag kontaktade kvinnokliniken och efter ett besök och undersökningar kom vi fram till att en hormonspiral skulle sättas in så fort blödningarna avtog. En vecka senare hade de lugnat sig så pass att den kunde sättas in.

Som jag mindes det var jag helt fri från blödning när den första spiralen sattes in, men läkaren berättade att jag kunde förvänta mig mindre blödningar fyra till sex veckor efter att den satts på plats.

Sommaren fortsatte, jag tog upp löpning som ett sätt att träna och sprang regelbundet. Det var helt underbart att upptäcka att jag kunde springa så pass fort och så pass långt. Jag sprängde min mentala spärr mot att springa längre än 5 km en morgon när jag sprang i intervaller över platån ovanför Ottsjö med Ottfjället som fond i gnistrande solsken. men blödde gjorde jag, dock inte i störtform. Det kom först när fyra veckor gått. Som tur var fanns jag hemma då och nära dusch och vattentoalett.

När ytterligare fyra veckor gått och jag fick nästa störtblödning ringde jag kvinnokliniken på nytt. Jag fick en kallelse tre veckor framåt, men nu började min livmoder värka avsevärt efter att ha blött konstant i drygt tre månader. Jag ber att få träffa samma läkare och det får jag. Hon undersöker och kan inte trycka på samma sätt som förra gången för jag har ont.

Jag skulle rekommendera att du tar bort den, säger hon. Skönt, tänker jag. En väninna kommenterar det förslaget med att ”Ja, när de har gjort sitt är de mest till besvär”. Det ligger något i det hon säger. Jag beklagar mig på facebook och helt plötsligt visar det sog att flera av de kvinnor jag känner går omkring med liknande besvär och tror att det ska vara så. Man talar ju inte om menstruation med sina kompisar. Möjligen som att jag är lite argare nu, det är den tiden på månaden. Eller ”Ajdå, vad det tog i just nu”.

Jag kan inte genomföra operationen innan neurokirurgen lämnat sitt godkännande, så för att styra upp blödningarna får jag recept på gulkroppshormon. med hormonspiral och hormon blir jag bara sängliggande två dagar per månad och min menstruation börjar närma sig en mer normal variant. Jag har till och med en vecka över jul då jag slipper den helt. Vi kommer överens om att hon ska kalla mig för att ställa mig i kö för ingrepp i januari. Då har neurokirurgen hunnit säga sitt.

Jag sitter i väntrummet på anestesimottagningen. Jag ska få träffa en narkosläkare för att få veta mer om hur det är att bli sövd. Jag gick igenom ett sådant samtal inför åtgärdandet av mitt aneurysm. Det var väldigt bra att få göra det. Massor av slangar och sladdar satt fästade till min kropp när jag vaknade och jag anar att man gjort erfarenheten att vissa patienter fylls av ångest när de vaknar upp i samma skick. Att veta vad syftet är med alla apparater hjälper mycket mot det. För den nyfikne, läs mig, så är det en fantastisk chans att få svar på en mängd frågor.

Sist jag satt här och väntade fick jag möjligheten att sticka några varv på världens längsta halsduk. Idag hittar jag en liten bok istället. ”Jag är en skrivbok som samlar in ord för Västerbottens landsting i projektet ord.14.” Jag skriver en rad. Det går inte att motstå. Tänk att samla de ord och tankar som människor vill dela med sig av från väntrum runt om i landstingets lokaler. Spännande!

Väntar. Tittar. Lyssnar. Ser lite på TV. Spelar Candy crush. Skriver. Läser en skylt som talar om att det finns tre avdelningar och att jag ska få träffa någon från min avdelning. Därför kan det hända att människor som anländer efter mig får gå före. Det gör det. En å två å tre… Väntar lite mer. Konstaterar att en av mina medpatienter är en före detta kollega, men känner mig för asocial för att göra mer än att nicka glatt igenkännande. Han ser lika ointresserad ut av att göra mer än så. Trött blir jag. Trött i huvudet, trött i kroppen. Vill sova, fast det kan man ju inte göra här bland alla människor.

Så blir det då min tur och jag får gå in i ett rum och tala med narkosläkaren.

På torsdag är det dags för en ny omgång hästsparkar i ögonbrynet. Jag hoppas att den angiografin ska utmynna i att jag blir av med trombylen också.

Idag ska jag luffarslöjda på Waldorfskolans julbasar. Det känns som om en julbasar är en perfekt inledning på julmånaden för en sådan som jag som älskar julen.

Igår var jag på premiär av filmen ”Vissa lyckas, andra olyckas.” En dokumentärfilm gjord av Farid, Najib och Bashir, tre av de barn som lyckats ta sig ensamma från Afghanistan till Vännäs. Filmen beskrev vilka erfarenheter man bär med sig när man når den ort där man ska få chansen att skapa sig ett liv, och vilka erfarenheter man fått under tiden i Vännäs. Det jag såg på filmen var grabbar som till det yttre såg ut som vilken tonåring som helst. Samma intressen, samma slängiga gångstil och samma vilja att förstå sammanhang. Den stora skillnaden är vad man har med sig inombords efter att ha tillbringat månader på flykt och de erfarenheter man har från hemlandet och som är orsaken till att man flytt. Direkt efter visades en film om Auschwitz, med en intervju av en av dem som lyckades fly undan. Det var så tydligt hur lika berättelserna var, nu och då. Slutsatsen är glasklar – ingen människa utsätter sig för månader av flykt som inte har goda skäl för det.

Kulturstorm hade ordnat arrangemanget tillsammans med ABF.