Drömde att jag åkte bergochdalbana och vaknade mitt i åkturen. Nu är jag så uppspelt att jag inte kan somna om. Jag älskar verkligen att åka karuseller men har aldrig åkt någon på "riktigt" utan bara de åkattraktioner som funnits på marknader här i norrland. Och när jag tänker på att jag knappt om en månad ska få åka en riktig bergochdalbana, ja det är fan så magiskt offatbart att jag får svindel bara jag tänker på det.
Jag och min blommiga klänning klev runt i diket hemma hos issä och plockade en sommarbukett. Spelar ingen roll hur många år man fyller, när man är med sina föräldrar så återgår man alltid till att vara lilla akka.
Ögonblicksbilder från min morgon:
Redo för att förgås i värmen, nu ska jag cykla och köpa mera vattenmelon och se om inte issä har lite kaffe att bjuda på, mitt smakade aprumpa.
Juni månad. Inkörsporten till vuxenlivet för flera tusentals studenter som tar farväl till gymnasiet. Jag tog själv studenten för precis ett år sen och vacklade med darrande ben ut till den s.k "verkligheten". Redan några månader innan var man van vid att hyperventilera och ligga sömnlös på nätterna med huvudet fullt med tankar om hur livet skulle bli efter skolan. Såhär i efterhand är jag lite bister för att skolan inte lär ut mer om hur "livet egentligen går till". Man får visserligen lära sig area, vad alla Sveriges konungar hade för namn, sätta ut subjekt och predikat i en mening eller böja spanska verb. Men ingen talar om för en om bostadsbidrag, socialbidrag, när det är dags att gå med i arbetsförmedlingen, hur man fyller i blanketter, orättvisa på arbetsplatsen och så vidare.
För mig var juni månad något som jag kallar för den "svarta månaden". För det var månaden jag var helt pank och var i behov av hjälp från socialen. "Socialen?" kanske ni tänker lite hånfullt, det är väl bara drägg, a-lagare och lata ungdomar som går dit? Well, jag kan inte direkt påstå att det var en glädjens dag då jag var tvungen att kliva innanför dörrarna och boka in en tid. Jag var faktiskt tvungen att gå till soc eftersom jag inte hade en enda krona på min mobiltelefon och därav inte kunde ringa under deras telefontid, vilket hon i receptionen först hänvisade mig till.
"Hej jag vill boka in en tid med soc"
"Ja vi har ju telefontider mellan klockan XX-YY"
"…hade jag kunnat ringa så hade jag inte kommit hit så här tidigt på morgonen…"
Min situation såg nämligen ut såhär: jag hade i dagsläge studiemedel från csn plus att jag jobbade extra då och då, jag levde "på håret" varje månad med hyra och mat. Men studiemedlet skulle ta slut i maj och jag hade fått ett vikariat över sommaren men min första lön skulle inte komma förräns i slutet i juli. Det vill säga, en hel månad utan några pengar. Vad gör man? Jo man sväljer stoltheten och vänder sig till socialen. Eftersom jag räknat ut att min ekonomiska situation skulle vara så under juni gick jag dit långt i förväg, så att deras "utredning" skulle hinna bli klar och på så sätt förhindra en situation där jag skulle stå utan pengar till hyran. Men så lätt var det knappast. Jag var ju studerande då jag satt där, och i regel så brukade de inte betala några pengar till studerande ungdomar. Så jag befann mig i ett så kallat "moment 22". Men handläggaren lovade att diskutera mitt ärende med sin chef men bad mig inte ha för höga förhoppningar.
Inte ha för höga förhoppningar? Jag minns att jag gick hem och trodde att jag skulle spy upp frukosten. Socialen var min nästsista utväg, om jag inte kunde få hjälp av dem, vem skulle då hjälpa mig?
Så istället för att enbart ligga sömnlös och oroa mig inför framtiden så låg jag också sömnlös och oroade mig vad jag skulle ta mig till om jag fick avslag. Jag ska vara helt ärlig och tala om att jag övervägde, trots att jag var fullt införstådd med riskerna, att ta sms-lån.
Men slutet gott allting gott, jag fick ekonomiskt hjälp med hyran och kunde andas ut. Dock hade jag tur som hade gratis studentmössa*, gratis biljett till studentfesten** och fick studentklänningen i present***. För det hade inte funnits en suck i världsrymden med min ekonomi att jag skulle betala det.
Iallafall, lycka till i vuxenlivet alla nybakade studenter! Se fram emot arbetslöshet, oro över ekonomi, utanförskap och så vidare!
*= jag fick mössan som gåva eftersom jag suttit med och förhandlat vilket företag som skulle få exklusiv ensamrätt att sälja studentkläder på våran skola. Något jag inte visste om i förväg utan kom som en positiv överaskning när jag skulle betala min faktura.
** = liknande historia som ovan, jag hade haft kontakt med företaget som skulle anordna festen och hjälpt till med försäljningen på min gymnasieskola och fick en biljett som tack för hjälpen.
***= present av äiti, mycket generöst av henne att bekosta min vackra studentklänning, mina skor och min handväska.
En skiva till frukost, en till kaffet, en till eftermiddagsfikat, till efterrätt och till kvällsfikat. Hur har jag stått ut hela vintern utan min vattenmelon är ju helt obegripligt. En tugga och hela munnen är fylld av livets nektar.
Hatar svenska språket. Ordet "mylla" finns inte med. Okej det finns men är fullständigt fel. Min variant uteblir. Ni kankse tänker, va vad är det för ett ord?
"Jag myllade ner min säng"
Fullständigt korrekt och begripligt, hur ska man annars beskriva när man stökat ned sängkläderna?
Notering till mig själv: tar du en för liten assiett så kommer vattenmelon att halka ur och ramla på golvet – givetvist på den kladdiga sidan nedåt.
Kom på att jag inte rensat kameran sen förra sommaren (eller jag och jag, det är egentligen äiti’s) och medans jag raderar bilder från minneskortet (sisådär sjuhundra) hittar jag bilder från förra midsommar. Ser på bilderna att vi grillade ute på gården, fint väder, äiti hade fin röd asiatisk inspirerad tunika, nii nii var med men inte storebror den äldre.
Själv hade jag 1, upptäckt färgen turkost 2, drabbat av spetälska på hakan 3, Liza Minelli-lugg
Groteskt. Tur man tar en massa egobilder som man glömmer bort att radera så att man kan hitta dom ett år senare och förfasas hur ful i luggen man var och hur mycket håret har hunnit växa ut.
Min gris har en ny madrass som han inte gillar, jag tror han tycker den är för tjock så han brukar böka omkring den så att han nästan ligger på golvet när han ska sova. Jag borde gräla mer på honom, han måste värdesätta hur bra han har det och tänka på alla grisar som föds och får ligga på ett smutsigt golv av betong, knappt en kvadratmeter stort. Han borde tänka på sin hälsa, min fina gris. Så att han inte får bölder, bråck, blir förlamad eller får lunginflammation. Därför är det viktigt att han ligger på madrassen och att jag bäddar ner honom med sin filt.
Däremot borde jag sluta gräla på han när han bökar upp hela gräsmattan. Det är egentligen inte så farligt att han leker i trädgården, när man tänker på alla stackars slaktgrisar som aldrig får gå ut bortsett från den gången de förs upp på slaktbilen. Ja då känns det som en struntsak att min Putte äter upp nyponrosbuskarna eller bökar med mina skor så att dom blir alldeles full med dregel. Jag borde rentav uppmuntra honom nu när han börjar bli till åren, vem vet hur länge han kommer att leva. Han blir trots allt fjorton år till hösten.
Så när jag fick se matrialet som filmades inifrån Blackstaby grisfarm vart jag illamående och fick kräksmak i munnen. Äcklad av hur människor kan behandla djur på det sättet. Äcklad över att människor serverar dessa djur på sitt matbord när de plågats genom hela sitt korta liv. Även fast jag inte ätit griskött sen jag gick i lågstadiet mådde jag riktigt illa efter att ha sett filmen om hur livet för grisarna är. Det hjälpte inte ens gå och leka med Putte, att trösta mig med att min egen gris är frisk och har ett bra liv. Det kändes inte det minsta bra fast jag kliade han bakom frambenet (hans favoritplats). Bilderna förföljde mig, förföljer mig.
Nu på torsdag inleds rättegången mot de fantastiska personerna som dokumenterat dessa missförhållanden och vittnat om vad de sett. Hundratals bilder och fyra timmar med filmmatrial styrker att grisfarmen brytit mot tolv punker i djurskyddslagen men förundersökningen lades tyvärr ner.
Jag kan inte vara på plats i Nyköping men jag och Putte ska heja för att rättvisa ska segras och för att Sverige inte ska vara ett land där det är fritt fram att plåga och vanvårda grisar. För det är inte ett Sverige som jag vill bo i.
Bilden är visserligen några år på nacken men den här julbilden när han öppnar sina julklappar är en av mina favoriter.
_________
Här hittar du hur grisens liv på farmen ser ut.
Se filmen Ett liv som gris
Hittade en ny blogg idag. Den hade visst flera hundra premunanter via bloglovin. Jag har också bloglovin men skiten funkar inte och kundtjänst bad mig maila en massa tekniska uppgifter vilket jag glömde men sen kom ihåg och gjorde. Har ännu ej fått svar och har ännu ej något fungerande bloglovin. Men hursomhaver. Tjänsten verkar vara komplett onödig, man kan göra som jag och memorera alla fjorton bloggar jag följer och helt från huvudet skriva in adressen i sökfältet. Iallafall så hade den här bloggen hemskt många följare och jag tänkte "aha, denna blogg måste vara något extra!"
Gav upp efter en sida (mycket lång sida). Den innehöll femtiofyra bilder tagna med en systemkamera, men knappt någon text alls. Min dator mår inte bra av att ladda femtiofyra bilder på en gång och jag föredrar böcker utan bilder. Lämnar mer åt fantasin.
Men det här är inte första bloggen med många följare som bara har bilder istället för text, kan folk inte läsa längre/vill läsa längre?
Slänger upp en bild så att ni fortsätter att läsa min blogg, tyvärr varken photoshoppad eller tagen så att man ser dagens outfit. Ni kan använda er fantasi och föreställa en svart klänning med tre lager volang och knäppning vid bysten, till den har jag svarta tunna strumpbyxor, vit cardigan som jag knäppt översta knappen, gammalt pärlhalsband, matchande pärlörhängen och håret till hälften uppsatt med en hårklämma.
Senaste kommentarerna