Två dagar efter att ha fått talmannens uppdrag att försöka bilda regering, kastar partiledaren för Moderaterna Ulf Kristersson handduken idag. Nu har talmannen gett Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering.

Det här är så pinsamt. Mitt i en pandemi, så försätter moderaterna mfl landet i en regeringskris, som ingen vet hur länge den kommer att pågå eftersom de partier som gick ihop för att fälla den sittande regeringen inte hade något eget regeringsalternativ att erbjuda.

Att Kristersson (m) skulle misslyckas var inte så oväntat. Därmed inte sagt att dörren för ett borgerligt maktövertagande har stängts. Tyvärr är den fortfarande öppen på vid gaveln ända sedan Vänsterpartiet gick ihop med Moderaterna, SD och KD för att fälla regeringen.

Medan diskussionerna för många handlat om vilka partier som kan och inte kan bilda regering, så är det ngt väsentligt viktigt som glöms bort i den här debatten. Ända från början har Vänsterpartiet avfärdat risken att vi får en moderatledd regering. Problemet är att Moderaterna och Kristdemokraterna inte behöver sitta i regeringen för att kunna få igenom sina budgetar. Och det är det detta som Vänsterpartiet undviker att prata om.

Det tog fyra månader att bilda regering efter förra valet, men det stoppade förstås inte riksdagen från att besluta om budget. Då fanns ingen januariöverenskommelse som låste Centern och Liberalerna i ett samarbete med en s-ledd regering och som kunde hindra dem från att släppa fram en budget från M och Kd. Och det var precis detta som hände. Den allra första budget som gick igenom under den här mandatperioden var en M/Kd-budget.

Med röstsiffrorna 153 mot 141 fick M och KD igenom sitt gemensamma budgetförslag tack vare att SD röstade på det och Centern och Liberalerna valde att lägga ner sina röster. Den berömda servettskissen, som den kom att kallas eftersom den bara var 28 sidor, vilket är ngt högst ovanligt då budgetförslagen brukar vara på 3 till 4 tusen sidor. Den innebar skattesänkningar på 20 miljarder, nedläggningen av jämställdhetsmyndigheten, stoppandet av byggandet av tusentals hyresrätter, och massiva nedskärningar inom Arbetsförmedlingen. Generaldirektören för Arbetsförmedlingen var väldigt kritisk till budgeten, då det ledde till att de skulle tvingas säga upp 4500 anställda. 132 lokalkontor skulle stängas över hela landet. Och varken Ulf Kristersson (m) eller Ebba Busch (kd) satt i regeringen. De ingick inte heller i ngn allians med C och L. Det räckte med att dessa la ner sina röster.

Effekterna av den SD-stödda M/Kd-budgeten är svåra att glömma, och mycket kunde tack och lov stoppas genom att S och Mp sedan ingick i ett budgetsamarbete med C och L för resten av mandatperioden. Man får tycka vad man vill om januariöverenskommelsen (jöken), men den var det som hindrade M och Kd från att vinna budgetomröstningarna. Nu när jöken är borta, kastas vi tillbaka till samma situation vi befann oss i hösten 2018. Med skillnaden att L numera ingår i ett samarbete med M och kd, samt är öppen för förhandlingar med SD.

Att då reducera hela frågan till vem som har och inte har majoritet för att bilda regering, är att bortse från att det faktiskt finns en borgerlig majoritet i riksdagen som inte ens behöver komma överens sinsemellan för att låta en borgerlig budget gå igenom. Det är precis detta V bortser ifrån när de viftar ifrån sig kritiken genom att peka på att M inte har majoritet för att bilda regering.

Även om Kristersson misslyckas med att bilda regering, återstår att lösa frågan om budgeten. Och tyvärr misslyckades Vänsterpartiet med att leverera svar på den frågan. Det hade varit önskvärt om de hade haft ett svar på det innan de beslutade sig för att gå ihop med M, Kd och Sd för att fälla den s-ledda regeringen.