Kategori: jobbpolitik

Billigare att vara med i a-kassan

Av , , 1 kommentar 9

I december, fick vi läsa att arbetslösheten fortsätter att sjunka i Sverige. Det är naturligtvis bra nyheter. Men hur bra vi än lyckas med att bekämpa arbetslösheten under den här svåra tiden som pandemin inneburit, så måste vi även ha en lösning för dem som blir arbetslösa.

Vid arbetslöshet ska det finnas en ekonomisk trygghet och stöd till omställning. Den som blir arbetslös ska inte bli fattig! Under den här mandatperioden har den s-ledda regeringen därför höjt ersättningsnivåerna i a-kassan, minskat antalet karensdagar och höjt inkomsttaket i ersättningen.

Nu tar vi nästa steg. Regeringen återinför skattereduktionen på medlemsavgiften till a-kassan så att det ska vara billigare att vara med. 3,9 miljoner människor berörs och i genomsnitt innebär det 415 kr per medlem och år.

En stark a-kassa är inte bara bra för individen, utan hindrar även tillväxten av en låglönemarknad. Genom att inte bara bekämpa arbetslöshet utan också erbjuda en rimlig ersättning till de arbetslösa, begränsar vi tillgången till billig arbetskraft som är villig att ta jobb för låga löner. Därmed tvingar vi företag att erbjuda rimliga löner och arbetsvillkor, vilket är bra för strukturomvandlingen. En ekonomi där jobben erbjuder bra löner, leder också till högre skatteintäkter som kan finansiera höga välfärdsambitioner.

Men då krävs inte bara en hög a-kasseersättning, utan även att så många som möjligt går med i a-kassan, så att de är försäkrade om de skulle bli arbetslösa. Därför måste vi vidta åtgärder som gör att fler går med i a-kassan.

Skattereduktionen på a-kassan avskaffades en gång i tiden av den borgerliga alliansregeringen under Reinfeldts ledarskap. Borgarna utsatte arbetslöshetsförsäkringen för enorma försämringar. Skattereduktionen på avgiften togs bort, ersättningen sänktes, kvalifikationskraven skärptes, och avgifterna chockhöjdes (i vissa fall upp till 200%).

400 tusen personer tvingades lämna a-kassan efter den borgerliga regeringens avgiftshöjning 2007. När finanskrisen sedan slog till och många förlorade sina jobb, var de helt oförsäkrade. Samtidigt införde den borgerliga regeringen försämringar i sjukförsäkringen, som ledde till massiva utförsäkringar. Helt plötsligt så skulle sjuka konkurrera med friska arbetslösa om jobben. Detta för att underlätta för företag att få tag på billig arbetskraft genom att tvinga arbetslösa och sjuka att ta låglönejobb med dåliga arbetsvillkor.

Högerns sysselsättningspolitik är skadlig både för de arbetslösa men även för ekonomin i stort, och i förlängningen för välfärden.

Vi däremot kommer fortsätta kämpa för att nå full sysselsättning men även för att utveckla våra socialförsäkringar så att den som av ngn anledning inte kan arbeta, ändå ska kunna ha en trygghet. Det är bra för individen men också för samhället i stort.

God jul och gott nytt år!

Av , , Bli först att kommentera 4

Snart är året slut och vi kan konstatera att det inte blev något roligt år. I nio månader har vi levt med pandemin och de inskränkningar i våra liv som den har inneburit. Vi kommer inte att kunna fira jul och nyår på det sätt vi är vana vid. Trots de dödsfall, det lidande och alla inskränkningar i våra liv, som covid-19 fört med sig, har dock pandemin ändå stärkt allas vår medvetenhet om att vi behöver ett solidariskt samhälle där vi stöttar varandra.

Vården har tvingats ställa om för att ge vård till covidsjuka patienter. Många planerade besök och operationer har skjutits upp. Det är en svår utmaning att efter pandemin lösa situationen med den uppskjutna vården. Regeringen har satsat 4 miljarder för att regionerna ska klara återhämtningen. I det läget är det provocerande att privata kliniker med offentlig finansiering låter försäkringspatienter få förtur i vården, med följden att alla andra får vänta längre.

Ett system med dubbla köer, där den som har råd med sjukvårdsförsäkring får gå före oavsett behov, medan alla andra får flyttas längre bak i kön, underminerar vår gemensamma välfärd. Regeringen har därför tillsatt två utredningar. En som ska föreslå lagändringar för att sätta stopp för dessa gräddfiler i vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård, och en som ska lämna förslag för att korta väntetiderna till vården.

Efter många år av privatiseringar och skattesänkningar har vi stora sprickor i vårt välfärdssystem. Regeringen har vidtagit åtgärder för att rädda jobb, stärka a-kassan, tillfört medel för att kommuner och regioner ska kunna möta krisen mm. Vi behöver våra gemensamma resurser för att bygga upp ett starkare samhälle som klarar av att erbjuda trygghet och välfärd till alla sina medborgare.

Med det sagt, så vill jag önska alla umebor en god jul och ett gott nytt år. Ta hand om varandra, och missa inte Karl-Bertil Jonssons julafton. Den är rolig och bra, och handlar om precis det här!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Är folkrörelsecentern i Västerbotten stolt över vad Annie Lööf ställt till med?

Av , , Bli först att kommentera 11

I natt strandade LAS-förhandlingarna. Arbetsmarknadens parter i form av LO, PTK och Svenskt Näringsliv har försökt enas om nya regler kring anställningstrygghet och omställning vid uppsägning, men misslyckats. Nu väntar en stökig avtalsrörelse, spår Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Det kan man lugnt säga. De frågor som diskuterats i LAS-förhandlingarna kommer parterna att ta med sig till avtalsrörelsen, och det innebär att diskussionerna därmed kommer att genomföras utan fredsplikt.

Anställningstrygghet för löntagarna utgör grunden för hela arbetarrörelsen. Känner sig inte löntagarna trygga i sin anställning, vågar de inte organisera sig i fackföreningar och ställa krav. Om det är själva anställningstryggheten som står på spel, är det naivt att tro att facken inte skulle ta till alla medel som står till buds för att stoppa en försämring. Och nu när frågan lyfts under avtalsförhandlingarna, blir konfliktvapnet högst aktuellt. Skulle en ev. konflikt bli långdragen, så är det både strejker och lock-outer vi kommer få se en hel del av.

Ytterst ligger ansvaret på Centern och Liberalerna som ställt som villkor för att stödja en socialdemokratisk regering att anställningstryggheten ska försämras genom fler undantag i turordningsreglerna vid uppsägning och genom att det ska bli billigare för arbetsgivare att säga upp. I det kaos som uppstod vid senaste val, där inget av blocken fick majoritet, gick Socialdemokraterna till sist med på detta, men med tillägget att ändringarna i arbetsrätten även skulle*:

– skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar

– upprätthålla den grundläggande maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter

– stärka de anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga

– skapa en bättre balans i anställningsskydden mellan personal med olika anställningsvillkor och

– upprätthålla arbetstagarens rättssäkerhet och skydd mot godtycke.

För detta skulle en utredning tillsättas som skulle föreslå lagändringar, som regeringen sedan skulle föreslå till riksdagen i det fall arbetsmarknadens parter inte själva kom fram till en egen överenskommelse i dessa frågor.

I och med detta, lyckades Socialdemokraterna binda Centern och Liberalerna till att avstå från att gå ihop med övriga borgerliga partier och SD för att göra upp om arbetsrätten. Därmed kunde inte C och L rösta för att förbjuda rätten till fackliga sympatiåtgärder, återinföra Lex Lavall (som omöjliggör för facken att strejka mot utländska företag som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige), och avskaffa begreppet saklig grund för uppsägning – motioner som lagts i riksdagens arbetsmarknadsutskott, och som det funnits en majoritet för, men som den socialdemokratiskt ledda regeringen har kunnat stoppa genom januariöverenskommelsen. Denna lilla detalj brukar Vänsterpartiet glömma att nämna när de anklagar Socialdemokraterna för att ha sålt sig till arbetsgivarna.

LAS-utredaren Gudmund Toijer har inte haft ett lätt uppdrag precis. Att lägga fram förslag som både försämrar anställningsskyddet utifrån Centerns och Liberalernas krav och samtidigt förbättra anställningsskyddet genom en utformning som skulle upprätthålla både maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter och skyddet mot godtyckliga uppsägningar, lyckades han då inte med. När det blev känt att hans utredning (den berömda LAS-utredningen) bl a föreslår att alla företag skulle få undanta 5 personer från turordningen, och att det inte ska gå att ogiltigförklara en uppsägning vid företag med mindre än 15 anställda jublade arbetsgivarorganisationerna. Samtliga fackliga organisationer däremot anser att LAS-utredningen borde kastas i papperskorgen. När den ena sidan så tydligt välkomnar utredningen medan den andra förkastar den, är det omöjligt att tala om ngn balans mellan parterna. Det är klart att maktbalansen rubbas när skyddet mot godtyckliga uppsägningar försvinner. Såväl Stefan Löfven som arbetsmarknadsministern Eva Nordmark har varit väldigt tydliga med att regeringen inte kommer att lägga fram LAS-utredningen som lagförslag.

Vänsterpartiet har återigen meddelat att de kommer att väcka ett misstroendevotum mot regeringen om LAS-utredningen läggs fram. För detta behöver de få med sig Moderaterna, som redan meddelat att de inte tänker gå dem till mötes. Detta skulle Vänsterpartiet tänkt på när de valde att släppa fram regeringen Löfven, trots att de kände till innehållet i januariöverenskommelsen. Så Vänsterpartiets hot känns ngt tomma på innehåll.

Nåväl, regeringen har varit tydlig med att LAS-utredningen inte kommer att läggas fram. Tuffa förhandlingar väntar därmed mellan regeringen, Centern och Liberalerna om vilka lagförslag som ska läggas. Men detta sker samtidigt som avtalsrörelsen pågår, där samma frågor diskuteras utan gällande fredsplikt.

Facken har varit tydliga med att hotet om att lagstiftning har utgjort ett viktigt hinder för parterna att komma överens. Att från Centerpartiets och Liberalernas sida fortsätta att trycka på för att LAS-utredningen ska läggas fram, kommer inte att underlätta för fack och arbetsgivare att enas i den här avtalsrörelsen. Snarare tvärtom! Därav farhågan hos Medlingsinstitutets generaldirektör om en stökig avtalsrörelse.

Är det detta Centern och Liberalerna vill? Hindra parterna från att enas? Ironiskt nog är det Centerns egen väljarbas som kan komma att fara riktigt illa av det här: småföretagare som riskerar att bli indragna i en arbetsmarknadskonflikt de inte bett att bli indragna i.

Den frågan jag ställer mig är hur folkrörelsecentern här i Västerbotten ställer sig gentemot sin egen partiledning. Centerpartiets riksdagsgrupp redan ställt till med kaos när de medverkade i att Arbetsförmedlingen tvingades stänga flera kontor ute i de mindre kommunerna. Och jag tror inte att de småföretagare som utgör Centerns väljarbas blir nöjda över den oreda på arbetsmarknaden som deras partiledning håller på att dra dem in i.

Hur folkrörelsecentern kan ha förtroende för sin egen partiledning är för mig en gåta. För det är till syvende och sist inte Annie Lööf som ska möta alla dessa besvikna småföretagare som kan komma att förlora ekonomiskt på en eventuell strejk, utan det är Centerpartiets lokala företrädare som ska måsta förklara under valrörelsen för sina småföretagarkolleger hur de hamnat i den röran. Lycka till!

 

* Se punkt 20 i januariöverenskommelsen.

Varför vill Moderaterna och Centern stänga ut arbetstagarna från inflytande i arbetet för god, jämlik och jämställd hälsa i Västerbotten?

Av , , 4 kommentarer 14

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Vad händer efter corona?

Av , , 1 kommentar 5

Utbrottet av coronavirus har inneburit snabba och stora förändringar för de allra flesta. Från ena dagen till den andra har vår vardag ställts om. Även den politiska dagordningen har förändrats.

Regeringen har varit snabb på att agera. Bland de första åtgärder som vidtogs var att tillfälligt avskaffa karensavdraget och slopa skyldigheten att visa upp läkarintyg. Staten tog även över sjuklöneansvaret från arbetsgivarna och flera krispaket har tagits fram för att mildra konsekvenserna för jobb och företag. Bl a införs ett system för korttidspermittering där arbetsgivare slipper säga upp genom att anställda får gå ner i arbetstid och staten går in och ersätter den anställde för inkomstförlust. En företagsakut har inrättats riktad till små- och medelstora företag med sänkta arbetsgivaravgifter och hyresrabatter inom utsatta branscher. För att fånga upp dem som trots detta förlorar jobbet, blir det lättare att kvalificera sig till a-kassan och ersättningen höjs. Arbetsförmedlingen får större resurser för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

På regeringens initiativ har flera företag ställt om sin produktion för at säkerställa att vården har tillgång till skyddsutrustning och apotek får inte lämna ut mer läkemedel än vad en patient behöver för en 3-månadersperiod. Kommuner och regioner får också resurser, liksom organisationer som jobbar med våldutsatta barn och kvinnor.

Dessa är bara några av de åtgärder regeringen vidtar och fler lär följa. Kommunen har också vidtagit en rad åtgärder som att inrätta en företagsakut och möjliggjort för gymnasieelever att hämta sin skollunch. Region Västerbotten har å sin sida avsatt 25 miljoner för att hjälpa småföretag som drabbats extra hårt bland annat.

Men den här krisen har även krävt uppoffringar från oss alla, som har fått begränsa våra liv. Det är i tider som denna som vi märker väldigt tydligt hur betydelsefullt var och ens bidrag kan vara. Att tvätta händerna, avstå från en påskresa, eller erbjuda sig att hjälpa grannen med att åka och handla kan låta som småsaker, men betyder väldigt mycket. Det är som att vardagssolidariteten har fått sin renässans.

Vi ser hur avregleringen av apoteksväsendet har bidragit till medicinbrist, hur de gigantiska skattesänkningar som skett under 8 år av alliansstyre bidragit till resursbrist, och hur en eftersatt arbetslöshetsförsäkring lett till att stora löntagargrupper stått utanför. Ingen vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Men den stora frågan blir om vi kommer att kunna dra lärdomar av det inträffade eller om vi kommer att låtsas som om ingenting och återgå till busines as usual när den här krisen är över.

En sak är säker. De olika yrkeskategorierna inom vård- och omsorg som riskerat sin egen hälsa för allas vår skull, kommer inte att finna sig i att fortsätta vara underbetalda. De har med sina insatser visat att samhället inte klarar sig utan dem, och det kommer de att påminna Sveriges kommuner och regioner om i den kommande avtalsrörelsen. Är vi då skattebetalare beredda att betala för vad deras arbete egentligen är värd?

Vi kan inte fortsätta låtsas som att en underfinansierad välfärdssektor klarar av sina åtaganden. Inte heller att en avreglerad hyresmarknad, en urholkad sjukförsäkring, och en försämrad arbetsrätt ger människor trygghet i tillvaron. Vårt behov av att ställa upp solidariskt för varandra gäller lika mycket i det stora som i det lilla. Ska vi laga de sprickor som lett till att vårt samhälle glider isär, måste vi prioritera våra gemensamma behov före storfinansens kortsiktiga vinstintressen.

Ett förslag som kan rädda liv

Av , , Bli först att kommentera 2

Idag är det Workers’ memorial day – en dag för att minnas och hedra all arbetare som dött på jobbet. Varje år dör över 2 miljoner människor på arbetsplatser runt om i världen. I Sverige dog 46 personer i arbetsplatsrelaterade olyckor i fjol. Det är 46 personer som kom till jobbet och kom aldrig hem. Och detta är bara toppen av isberget. Betydligt fler dör av arbetsrelaterade sjukdomar än olyckor. Varje år dör tusentals i Sverige av arbetsrelaterad stress, nattarbete, avgaser och ihållande fysiskt tungt arbete enligt Arbetsmiljöverket.

Den s-ledda regeringen har antagit en arbetsmiljöstrategi och en nollvision mot arbetsplatsolyckor. Budgeten för arbetsmiljöinspektörer har förstärkts och dödsolyckorna i arbetet har minskat årligen sedan 2018. Men 46 döda i fjol är fortfarande en hög siffra, och regeringen har föreslagit att de regionala skyddsombuden även ges tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar – ett förslag som M, Kd, C, L och SD har aviserat att de tänker fälla i riksdagen.

Enligt Arbetsmiljöverket hade flertalet dödsolyckor kunnat undvikas om arbetsgivaren hade genomdrivit ett bättre systematiskt arbetsmiljöarbete. I det avseende spelar skyddsombuden en viktig roll genom att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar och följer arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsplatser utan skyddsombud befinner sig därmed i en utsatt position – ngt som det här förslaget om utvidgad tillträdesrätt för regionala skyddsombud kan göra något åt.

Samtliga fackliga centralorganisationer, liksom Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen ställer sig positiva till förslaget. Migrationsverket framhåller att förslaget är relevant för att nå arbetstagare som annars varit skyddslösa. Men att regionala skyddsombud ska kunna bevaka att arbetsgivaren följer arbetsmiljölagen även på arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar är något som inte faller Svenskt Näringsliv i smaken. På beställning av Svenskt Näringsliv har den borgerliga riksdagsmajoriteten aviserat att de avser att fälla förslaget. Detta mitt i en pandemi, där vikten av skyddsombudens roll i det systematiska arbetsmiljöarbetet inte nog kan betonas. Det är minst sagt oansvarigt!

Vi vill uppmana alla att visa hur viktigt denna fråga är genom att visa att du står bakom. Vi minns de döda och vi kommer att kämpa för de levande!

Sämre välfärd och folkhälsa med januariavtalet

Av , , Bli först att kommentera 7

Kvinnor och män med sämre arbetsmiljö, lägre inkomst och kortare utbildning lever färre år än de rikare motsvarigheterna. Onödig, undvikbar och orättvis. Sådan är den ojämlika hälsan, skriver Sofie Eriksson på folkbladet med anledning av LO:s jämlikhetsrapport. Sofie slår huvudet på spiken när hon skriver:

En av de tydligaste resultaten av ojämlikhet är skillnaderna i hälsa. Ibland kan man tro att detta skulle handla mest om saker som att folk äter dålig mat och rör sig för lite, men det är långt ifrån hela sanningen. Arbetsförhållanden, inkomst och utbildning påverkar. Tunga lyft i arbetet, stressen över om ekonomin ska gå ihop, självsäkerheten i att söka vård när man ska. Bemötandet när man väl söker vård. Klassklyftorna är kroppsliga. Ohälsan gör ju ont i människor.

Förra veckan träffade jag Umeås kommunstyrelses hållbarhetsutskott för att få en redovisning av kommunens arbete med folkhälsa. De håller på att ta fram en folkhälsoenkät för att kartlägga livsvillkor, levnadsvanor och hälsa bland den vuxna befolkningen i Umeå kommun för att ta fram ett underlag i deras arbete med att jobba för att kommunen ska ha Sveriges bästa folkhälsa utifrån det mål som kommunfullmäktige tagit.

Folkhälsoenkät Umeå – ojämlika livsvillkor? är titeln på enkäten och jag tror att den fångar själva kärnan i problematiken. Hälsan påverkas av flera olika faktorer, varav en del kan påverkas genom individuella val. Men i allmänhet styrs våra valmöjligheter av större sammanhang som individen inte alltid kan rå för. Våra vanor och livsstil påverkas av vår omgivning, priser, sociala position, vår ekonomi, utbildningsnivå mm. Makten över ens egen vardag, dvs att kunna påverka ens egen tillvaro som att planera och styra ens arbetsdag eller ens liv är ju en betydelsefull faktor i hälsan. Och mkt av detta är faktorer som är ojämlikt fördelade hos befolkningen och som den enskilde individen svårligen kan påverka själv. För att främja folkhälsan, krävs det politiska beslut och kollektiva åtgärder.

Jag är övertygad om att Umeå kommun, liksom alla kommuner, kommer göra sitt bästa för att främja folkhälsan, men problemet är att de medel dessa har blir mindre och mindre. När staten i sin budget hellre prioriterar att göra stora statliga överskott än att skjuta till medel till kommuner och regioner för finansiering av välfärden, får detta skadliga konsekvenser. Det blir inte bättre av att man sänker värnskatten och låter höginkomsttagare behålla mer pengar i plånboken medan kommuner och regioner skriker efter pengar för att finansiera barnomsorgen, skolan, socialtjänsten, sjukdomsförebyggande arbete och andra verksamheter som utjämnar livsvillkor och har en folkhälsofrämjande funktion. Just nu pågår även en slakt av Arbetsförmedlingen till följd av den sd-stödda M/KD-statsbudgeten som L och C släppte igenom, där medarbetare sägs upp och kontor stängs ner på de mindre orterna.

Med de krav på försämringar som Centern och Liberalerna förhandlat till sig i januariavtalet, blir det förebyggande arbetet för kommuner och regioner verkligen en utmaning. Vi håller på att slita sönder landet genom en nyliberal politik där man låter välfärden svälta och viktiga samhällsfunktioner försvinner från glesbygden: en omvänd omfördelningspolitik där de som redan har bra förutsättningar får mer, medan folkflertalet får sämre välfärd och livsvillkor. All ära till det lokala arbete som kommuner och regioner gör för att främja folkhälsa, men de måste få bra förutsättningar av staten, och så sker det inte idag. Frågan är vad alla centerpartistiska kommunalråd säger om att deras eget parti leder denna utveckling.

Arbetarpartiet svek Kommunals medlemmar

Av , , 4 kommentarer 18

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på kommunfullmäktigebeslutet i förgår att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV:en påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal. 

 

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

Av , , 1 kommentar 6

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som ”pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]”. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Minnen från s-kongressen

Av , , Bli först att kommentera 6

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som vi pga av den borgerliga majoriteten i riksdagen inte kan genomföra idag går vi till val på.

Presentation
profilbildNamn: Alejandro Caviedes
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
RSS Nytt från vk.se
Arkiv