Naturreservat för vem ?

Så var det dags för mitt första blogginlägg, hur det ska sluta blir spännande.
Många skriver om sig själva, jobbet, ungarna, katten och svärmor, jag har lite andra funderingar, möjligen tänkvärda, möjligen ointressanta. Beror lite på hur man ser på saker och ting.
En sak jag grunnat på ända sedan den 24 januari är ett reportage i VK samma datum. Rubriken var ’Klart för nytt naturreservat’ och för att höja nyhetsvärdet fanns en bild på en hackspett med texten ’hackspett kan ses på Sjulsmyran’, en hackspett hade uppenbart förirrat sig till en plats mellan Sävar och Bygdeå och nu var området av riksintresse och ett naturreservat var en självklarhet.
Jag fastnade för reportaget eftersom reservatsdebatten rasar i Tärnafjällen och folk är upprörda, vad händer med människorna.
Hur är det egentligen ställt med alla dessa reservatsfanatiket som sitter på sina stoppade kontorsfåtöljer och väntar på att en hackspett skall bli synlig någonstans för där måste man snabbt som ögat göra reservat.
Jag är oroad för vid mitt fågebord finns hackspettar, gråspettar, koltrastar, ekorrar och en mängd sisselskitar i alla färger och modeller. Av den anledningen väntar jag mig att någon utsänd slipsnisse från Länsstyrelsen lyfter ändan ur mjukfåtöljen och gör en förundersökning på min gårdsplan och vips bor jag mitt i ett naturreservat och vips blir det förbjudet att mata fåglarna så spettarna och sisselskitarna flyttar till stan och jag blir ensam kvar i reservatet.
Nu känner jag mig som en riktig reservatsindian som inte ens får mata fåglarna, min livskvalité som naturnära fågelmatare är slagen i spillror medan reservatsfanatikern återgår till mjukfåtöljen med ett belåtet leende på sina läppar.
Ugh, ugh alla förståsigpåare.