Vill rikta ett riktigt stort tack till alla som på olika sätt bidragit till att jag känt mig behövd under min tid som vice kommunalråd, med Ert stöd har mitt politiska engagemang varit
både givande och intressant, dessutom har kommunens västra del utvecklats positivt det senaste året. Detta är naturligtvis inte bara min förtjänst men jag har som många förstått dragit mitt strå till stacken. Det finns naturligtvis belackare österut som yrvaket vill hävda annat men det beror nog mest på att den egna oförmågan eller ointresset avslöjats.
Att man nu tillsätter två Kd-politiker på min post är helt logiskt, Kd har själva insett att det behövs två Kd:are för att ersätta en vänsterpartist.
Tack alla positiva människor.

Turbulensen i Storuman har gjort många människor upprörda där man anser att resultatet från det senaste valet behandlats respektlöst. Reaktionerna från folk jag talat med är varierande, allt från jämförelsen med Robert Mogabes maktgalenskap till mer humoristiska uttryck. Vid ett lunchsamtal i Tärnaby diskuterades Vägverkets planer på sänkta hastigheten efter E 12 mellan Tärnaby och Storuman där en Tärnabo ansåg att den föreslagna hastighetssänkningen kunde han stå ut med under förutsättning att hastigheten genom Storumans samhälle höjdes till 110 km/t. Förslagsställarens motivering var att han ville vistas så kort tid som möjligt i demokratiunderskottets Storuman.
Men det allvarligaste är ändå att många besvikna väljare anser det meningslöst att rösta vid nästa val, men det kanske ingår i S, Mp, och vildarnas långsiktiga strategi för att tillskansa sig makt.

Efter nästan 30 års samboförhållande uppskattar jag min sambo mer och mer, hon har kvalitéer som är värt mer än guld.
På grund av min ringa bildning och enkla ursprung som ättling till småbrukare i fjällvärldens stenbundna mjäla känns det tryggt att ha en sambo av betydligt ädlare börd.
Hennes far hade nämligen behörighet att köra buss och modern var undersköterska vilket är bland det allra ädlaste som finns, i vart fall inom kommunpolitiken i Storuman.
Jag som gammal skogsarbetare som dessutom på fritiden finner nöje med att vistas i skog och mark trivs bäst i mina gamla skogskläder, jag har lärt mig att anpassa kläderna efter väder och årstid vilket sedan urminnes tid varit ett lyckat koncept.
Plötsligt hamnade jag jag i en svår situation, jag engagerade mig i politiken och i ett huj blev jag en s.k. offentlig person, ni vet en sån som motståndarna får spotta på, men fint skall det ändå vara och nu duger inte mina gamla skogskläder längre, i vart fall inte när man skall sitta på politiska möten omgiven av busschaufförer, undersköterskor, möbelhandlare, vaktmästare och annat fint folk.
Det är nu min sambo kommer in i bilden, hon vet ju hur grann jag kan bli bara jag kammar mig och får på mig kläder som passar.
I lilla Tärnaby är det svårt att hitta kläder om man inte har standardstorlek, jag råkar vara av den förvuxna sorten, storväxt med både långa armar och ben, jag hatar när tröjärmen tar slut vid armbågen och när byxorna sluter vid knäna.
Därför lastar min sambo in mig i bilen och fraktar mig till Mo i Rana och det är nu hon bestämmer oss för vad jag skall ha på mig.
När jag sedan far i väg på olika möten får jag en puss på kinden med orden ’vad fin du är’, hel och ren med riktiga byxor, dina gamla som mest liknade shorts passar inte i dom fina salongerna tillsammans med busschaufförer, undersköterskor, möbelhandlare och vaktmästare.
Tänk ändå, om alla hade en lika omtänksam fjälla som min.

Så var det dags för mitt första blogginlägg, hur det ska sluta blir spännande.
Många skriver om sig själva, jobbet, ungarna, katten och svärmor, jag har lite andra funderingar, möjligen tänkvärda, möjligen ointressanta. Beror lite på hur man ser på saker och ting.
En sak jag grunnat på ända sedan den 24 januari är ett reportage i VK samma datum. Rubriken var ’Klart för nytt naturreservat’ och för att höja nyhetsvärdet fanns en bild på en hackspett med texten ’hackspett kan ses på Sjulsmyran’, en hackspett hade uppenbart förirrat sig till en plats mellan Sävar och Bygdeå och nu var området av riksintresse och ett naturreservat var en självklarhet.
Jag fastnade för reportaget eftersom reservatsdebatten rasar i Tärnafjällen och folk är upprörda, vad händer med människorna.
Hur är det egentligen ställt med alla dessa reservatsfanatiket som sitter på sina stoppade kontorsfåtöljer och väntar på att en hackspett skall bli synlig någonstans för där måste man snabbt som ögat göra reservat.
Jag är oroad för vid mitt fågebord finns hackspettar, gråspettar, koltrastar, ekorrar och en mängd sisselskitar i alla färger och modeller. Av den anledningen väntar jag mig att någon utsänd slipsnisse från Länsstyrelsen lyfter ändan ur mjukfåtöljen och gör en förundersökning på min gårdsplan och vips bor jag mitt i ett naturreservat och vips blir det förbjudet att mata fåglarna så spettarna och sisselskitarna flyttar till stan och jag blir ensam kvar i reservatet.
Nu känner jag mig som en riktig reservatsindian som inte ens får mata fåglarna, min livskvalité som naturnära fågelmatare är slagen i spillror medan reservatsfanatikern återgår till mjukfåtöljen med ett belåtet leende på sina läppar.
Ugh, ugh alla förståsigpåare.