Hyllning till min sambo.

Efter nästan 30 års samboförhållande uppskattar jag min sambo mer och mer, hon har kvalitéer som är värt mer än guld.
På grund av min ringa bildning och enkla ursprung som ättling till småbrukare i fjällvärldens stenbundna mjäla känns det tryggt att ha en sambo av betydligt ädlare börd.
Hennes far hade nämligen behörighet att köra buss och modern var undersköterska vilket är bland det allra ädlaste som finns, i vart fall inom kommunpolitiken i Storuman.
Jag som gammal skogsarbetare som dessutom på fritiden finner nöje med att vistas i skog och mark trivs bäst i mina gamla skogskläder, jag har lärt mig att anpassa kläderna efter väder och årstid vilket sedan urminnes tid varit ett lyckat koncept.
Plötsligt hamnade jag jag i en svår situation, jag engagerade mig i politiken och i ett huj blev jag en s.k. offentlig person, ni vet en sån som motståndarna får spotta på, men fint skall det ändå vara och nu duger inte mina gamla skogskläder längre, i vart fall inte när man skall sitta på politiska möten omgiven av busschaufförer, undersköterskor, möbelhandlare, vaktmästare och annat fint folk.
Det är nu min sambo kommer in i bilden, hon vet ju hur grann jag kan bli bara jag kammar mig och får på mig kläder som passar.
I lilla Tärnaby är det svårt att hitta kläder om man inte har standardstorlek, jag råkar vara av den förvuxna sorten, storväxt med både långa armar och ben, jag hatar när tröjärmen tar slut vid armbågen och när byxorna sluter vid knäna.
Därför lastar min sambo in mig i bilen och fraktar mig till Mo i Rana och det är nu hon bestämmer oss för vad jag skall ha på mig.
När jag sedan far i väg på olika möten får jag en puss på kinden med orden ’vad fin du är’, hel och ren med riktiga byxor, dina gamla som mest liknade shorts passar inte i dom fina salongerna tillsammans med busschaufförer, undersköterskor, möbelhandlare och vaktmästare.
Tänk ändå, om alla hade en lika omtänksam fjälla som min.