Med tanke på att polisen drar ner på allt och poliserna söker andra yrken så är kanske självkörande polisbilar framtiden 😉

Ett samarbetsprojekt mellan Alphabet och Fiat/Chrysler. I filmen är det VICE som kikat på den självkörande Chrysler Pacifican. Mytje nöje

//Big Papa

Om än det är lite snö ute på många håll så råder det ingen brist på skoterstunts på nätet.

Gänget i Stunt Freaks vet hur man ska underhålla både sig själva och oss åskådare.

Godmorgon

//Big Papa

Jag har en god vän som liksom jag älskar att skriva. Till skillnad från mig fördjupar han sig i ämnen varför det istället blir lååånga och mycket intressanta artiklar. Idag gästar han Motorbloggen BigPapa.se med en härlig historia 🙂 Så, mytje nöje 🙂

Bröderna Abernathys fantastiska äventyr

I Tillman County, Oklahoma heter huvudorten Frederick. En bit utanför stan kan man hitta lämningarna efter en för länge sedan övergiven liten gård.

För c:a 115 år sedan var det U.S Marshal John R. Abernathys boställe. Där bodde han med sin familj som bestod av fyra flickor och två pojkar samt en ung fru.
Barnens biologiska moder och Jacks stora kärlek hade dessvärre avlidit några år tidigare.
Pojkarna som hette Louis, kallad ”Bud” nio år och Temple ”Temp” fem år gammal hade hört talas om att George Curry, en god vän till fadern och guvernör i den då självständiga staten New Mexico, hade låtit uppföra ett nytt residens som grabbarna ville se, så de frågade sin far om de fick rida dit och titta på det.

Jack hade inte tid att följa med dem, men då sade de att de kunde rida dit själva. Det tyckte Jack var en förträfflig idé, då han ansåg att det var dags för hans söner att börja härdas.
De fick för säkerhets skull prova på vildmarkslivet några dygn på den bit av prärien som fanns utanför gården. Det gick bara bra, så Bud fick låna hans fina vita fullblodsarab som hette Sam Ross och lillgrabben fick ta ponnyn Geronimo. Temple var för övrigt så liten att han inte kunde sitta av på ett normalt sätt. Han brukade använda sig av ponnyns framben, ungefär som man åker på en sådan där stång som finns på brandstationer. Så gav han dem en Bibel och skickade inte utan stolthet iväg dem på deras livs första riktiga äventyr. Dock med den stränga förmaningen att inte korsa floder de inte kunde se botten på, om de inte hade någon guide, samt att inte färdas mer än fem miles åt gången. De skulle inte heller bära på sig mer än fem dollar åt gången och naturligtvis inte heller rida under vilodagen.

Jack Abernathy var en ganska kortväxt och satt byggd karl, men han hade muskler av stål och var smidig som en katt, och till hans försvar ska sägas att han själv blivit härdad som barn.
Han var en levande legend i Vilda Västern. Han var ”Catch´em alive Jack”.
När han var lika gammal som Bud hade han jobbat som ranger, en sorts gränsvakt åt ranchägarna på prärien. Men egentligen fanns det väl inga gränser …
Det gick hur som helst ganska bra, men då han upplevde att den traditionella .45 revolvern var för tung så red han omkring med en .38:a i hölstret. När han var femton var han bäst på ranch-en att rida in unghästar . Men det som gjort honom berömd och givit honom hans smeknamn och ekonomiska grundplåt var att han upptäckt en egenskap hos prärievargen. Då han stoppade in handen i djurets käft och bröt ner underkäken mot dess bröst så blev vargen hjälplös. Så till skillnad mot sina kollegor som sköt på coyoterna så red Jack upp mot dem på Sam Ross, kastade sig av sadeln och bröt ner dem. Sedan band han ihop nosen och tassarna. En gång hade självaste President Roosevelt kommit och hälsat på bara för att se tricket. De hade blivit goda vänner, och det var på det viset han blivit utnämnd till U.S Marshal.
Men innan Jack började i boskapsbranschen hade han faktiskt varit musiker. När han var sex år gammal hade han jobbat som pianist på en saloon, men en kväll blev pianot sönderskjutet. Jack klarade sig oskadd men det kanske var på grund av detta ofog som han så småningom blev en Lagens Väktare.

Pojkarna kom tillbaka efter sex veckor. Naturligtvis hade de råkat ut för en massa strapatser, det värsta tyckte de nog var när Temple hade druckit otjänligt vatten. Den natten fick Bud sitta med bössan i knät eftersom en flock prärievargar hade upptäckt dem. Då och då avlossade han ett skott rätt ut i mörkret.

Några dagar senare fick marshalen post. Det var en brun papperspåse adresserad till MARSHALEN I OKLAHOMA. Någon hade tydligen använt en halvmantlad kula som penna.
Det stod: ” Vi har skuggat era pojkar genom de värsta delarna av New Mexico så att de fick vara ifred från fåraherdar, rovdjur och andra elakingar. Men ni ska veta att vi hatar vartenda litet hårstrå på er, men vi gillar tågan i era pojkar. Meddelandet var undertecknat A Z Y. Gubben Abernathy blev rörd. ”Den här mannen skulle döda mig utan att blinka, men mina pojkar… Mina oskyldiga små gossar, de gav han sitt beskydd! Det finns något gott i varje människa”. Pojkarna berättade att de träffat på ett gäng gubbar vid något tillfälle som hade varit jättesnälla, de hade fått övernatta i deras barack och så hade de fått ägg och bacon till frukost innan de drog vidare. De hade ju naturligtvis märkt att främlingarna följt dem på avstånd, men att de var banditer hade de ju aldrig kunnat tro. Alla de hade träffat på hade varit tillmötesgående och generösa, men ingen hade varit så snälla som de där.

Jack visste mycket väl vem som stod bakom initialerna. Det var en ökänd bandit som kallades Arizona. De hade träffat på varandra några månader tidigare, ett möte som omedelbart hade resulterat i eldstrid. Han hade skjutit ihjäl en av gängmedlemmarna.

När vårterminen påföljande år började närma sig sitt slut så frågade pojkarna om de fick åka till New York för få vara med att ta emot farbror Teddy (Roosevelt) som hade varit på världsturné. Jack undrade hur de hade tänkt finansiera resan då en sådan tågbiljett skulle bli ganska dyr. Då sa Temp att deras biljetter stod i stallet och käkade hö. Efter en lång diskussion kom de fram till att eftersom vägen österut var mer bebyggd, så torde det ju vara mer civiliserat och ordnat med vägar än vad det var västerut. Därför borde den betydligt längre sträckan de måste tillryggalägga inte innebära så mycket mer strapatser som den förra resan de genomfört.

Efter en grundlig planering gav sig killarna iväg tisdagen den femte april i nådens år 1910 men det visade sig att resan inte på långa vägar skulle bli så lätt som de trodde den där kvällen hemma hos sin pappa. Redan innan de hunnit lämna Oklahoma gav stackars Geronimo upp. De fick lämna ponnyn och Temple köpte en ny häst istället, en liten skäck som han döpte till Wylie Haynes.
De hade otur med vädret. De vägar som de hoppats på så mycket var oftast bara lervälling.
Ibland träffade de på jämnåriga som inte alls trodde på deras berättelse. Då blev det slagsmål.
Temple blev bestulen på sin Navajo-sadelfilt när de var i Chicago. Sedan blev han kraftigt förkyld, de fick söka vård och det visade sig att han hade 40 graders feber, men trots läkarens protester fortsatte de. Bud hade klarat ett våldsamt fall någonstans på vägen men han hade bara fått lite ont efteråt.

Men det fanns ju naturligtvis ljuspunkter också: De blev inbjudna till folk lite här och var och när de var i Cincinatti fick övernatta på en brandstation. De fick vara hedersgäster på olika arrangemang de råkade passera och i Washington knackade de på i Vita Huset för att hälsa på hos president Taft. Det besöket resulterade i att de fick för hålla ett uppskattat föredrag ledamöterna i Representanthuset. I S:t Louis fick de prova att köra tåg! När de red genom New Jersey blev de eskorterade av en armé av småttingar på käpphästar.

Inget av detta hade dock förberett dem på det enorma ståhej de möttes av när den 11:e Juni kom fram till New York. Ju längre österut de kom desto mer omskrivna hade de blivit så mottagandet var enormt, de fick defilera uppför Broadway hela vägen mot Times Square och enligt samtida press var deras leenden lika breda som brättena på deras hattar. Glädjen blev inte mindre när under baldakinen på Hotel Astor upptäckte en satt herre iförd en likadan hatt som de bar. Deras pappa hade tagit tåget från Frederick för att möta dem!  Strax kom de dock att upptäcka att New Yorkborna var ett annorlunda släkte än de var vana vid. Att bli beundrade av jämnåriga gick väl an, men de vuxna upplevde pojkarna som att de helt enkelt var nalta eljest. Vuxna karlar ryckte tagel från Sam Ross och Wylie Haynes svansar för att ha som souvenirer! Men värst var den kvinnliga delen av befolkningen. De fullkomligt avgudade de små pojkarna som de ville pussa… Bröderna blev tvungna att skyddas av ridande polis. Bortsett från dessa förtretligheter så var vistelsen i den stora staden fantastisk. De unga celebriteterna fick i princip vara med överallt.

Den 18:e juni anlöpte S/S Kaiserin Auguste Victoria med expresident Roosevelt ombord till New york. Herrarna Abernathy var ombord på ett av de fartyg som utgjorde den flottilj av kuttrar som gick för att eskortera den tyska atlantångaren i hamn. Sedan fick pojkarna återigen sitta upp på sina trogna hästar för att följa med i paraden genom Broadway under ett regn av konfetti. De fick äran att rida strax bakom Roosevelts vagn, före The Rough Riders, det tuffa kavalleriregemente som Roosevelt själv hade bildat under sin tid som president. I slutet av kortegevägen stannade paraden, Roosevelt steg ur sin vagn, gick fram till pojkarna med en jättestor teddybjörn draperad med flaggor från de länder han besökt. ”Den här ska du ha, Temple” sade han. Det var ett perfekt slut på en perfekt dag.

Dagen efter skickade Jack hem hästarna. Han hade planerat att de också skulle åka hem med tåg efter några dagar till i New York, men grabbarna hade blivit fascinerade av en ny uppfinn-ing. Den kallades för automobil. Jack var tämligen skeptisk mot självgående vagnar, men föll till föga och sade att de fick en dag på sig att hitta en lagom stor bil som de kunde hantera.

De två bröderna började gå igenom alla bilaffärer som under den senaste tiden hade etablerats på Manhattan, och till slut hittade en liten röd bil på av märket Brush.

Det var en runabout, biltypen som var så vanlig i den amerikanska motorindustrins barndom. Den vid första ögonkastet enkla skapelsen var egentligen rätt så avancerad för sin tid, den hade skruvfjädrar och stötdämpare, vilket den faktiskt var ensam om vid denna tid. Den hade dubbla drivkedjor till bakhjulen, något som annars bara återfanns på större bilar. Den encylindriga 10hk-motorn roterade motsols och det var en säkerhetsåtgärd. Meningen var det skulle reducera risken att skada sig då man vevade igång motorn. Framförallt hade den en bränslepump, så det inte skulle innebära några problem att köra i uppförsbackar. Den kostade $450, och handlaren garanterade köpesumman tillbaka samt fri återfrakt ifall bilen skulle haverera. Resten av eftermiddagen tillbringade Louis med att lära sig köra bil, medan hans lillebror pluggade fordonsmekanik. Jack hade ändrat uppfattning om bilar och köpte sig en Maxwell då han ville ha rejälare doningar. Men han ville inte köra själv utan han anlitade en chaufför.

Naturligtvis var det en strålande idé pojkarna hade fått. Nu kunde de ju utan att ta hänsyn till trötta hästar eller vara bundna till järnvägens sträckning ta vilka omvägar som helst. De valde naturligtvis att åka och titta på Niagarafallen, men den resan höll på att ta en ände med förskräckelse nästan innan den börjat; Temple åkte först med sin far, och när de skulle ta första rasten så hoppade han ur bilen så fort att Bud inte hann bromsa, så han körde över sin bror. Jack drog ut pojken som hade klarat sig oskadd sedan åkte de vidare.

Efter att ha sett de mäktiga vattenfallen åkte de till Detroit och besökte bilfabriken där deras Brush model D ”Wildcat” hade tillverkats.
Det var ett smart drag för i och med det besöket blev de affischnamn för märket flera år framåt

För pojkarna gick resten av resan lika problemfritt som handlaren hade utlovat. Det var mest Bud som körde, men ibland blev han avbytt av Temp. Han tyckte det gick hur bra som helst att se den väg som fanns genom ratten. För deras far gick det sämre, hans bil började brinna. Den gick att reparera så att han kunde fortsätta men alla souvenirer, inklusive den fina nallen gick upp i rök.
Efter att ha kört i 23 dagar rullade de in i Oklahoma City, där de välkomnades som hedersgäster av den nyligen bildade Oklahoma Auto Club, som hade ordnat en stor mottagning på en idrottsarena. Bröderna var nu väldigt berömda, det fanns nog inte en enda liten pojke i Förenta Staterna som inte visste vilka de var. De fick till och med åka till Hollywood och spela in ett par filmer.
Brush Motor Car använde dem flitigt i reklamen och 1911 fick de komma tillbaka till New York för att göra PR för märket. De fick betalt för att sitta i ett bås och prata med folk. Då blev de kontaktade av showbiz-entrepenörerna Fred Thompson och Skip Dundy, som hade byggt det fantastiska Hippodrome Theatre som låg på first Avenue och som också ägde Luna Park, ett lika imponerande nöjesfält på Coney Island. De fick åka till nöjesfältet, sitta bredvid var sin häst och göra samma sak.

1911 var ett valår i USA och de driftiga herrarna Thompson och Dundy var bra på jippon.
De kom på att Bud och Temple skulle tävla från New York till Washington. Louis skulle rida på en elefant och hans bror på en åsna. På det viset skulle de förutspå utgången av valet.
Naturligtvis följde det med professionella tränare, men elefanten gav upp i Philadelphia och tävlingen avbröts, men man kan väl säga att republikanerna förlorade. Så blev det också, Woodrow Wilson segrade i valet. William Taft blev inte ledsen för det, han ville inte vara president längre.

Då kom Thompson och Dundy på en ny idé. De utmanade grabbarna att rida från kust till kust på 60 dagar. Villkoret var att de måste vistas under bar himmel hela tiden, alltså aldrig under resan vare sig äta eller sova inomhus. De två bröderna accepterade och när klockan slog mid-natt fredagen den 11:e Augusti 1911 stod de upp till knäna i Atlanten och fyllde en flaska med havsvatten som de skulle tömma i Stilla havet när de kom fram till San Francisco.
Sedan red de iväg, ivrigt påhejade av en skara semesterfirare.

De två bröderna lät sig inte hindras av de tillställningar som de ibland möttes av, de vinkade red vidare. De sov på sina liggunderlag. När sommaren började ta slut kröp de in i höstackar. Märkligt nog möttes de ibland av människor som i alla fall till synes inte hade en aning om vilka de var, eller helt enkelt inte brydde sig, och då blev de bortkörda när de försökte slå läger. Men på andra ställen möttes de av dukade bord ute i det fria.
De tog sig över klippiga bergen, genom kontinentalklyftan och in i Utahs saltöken. Där råkade de ut för det värsta och farligaste missödet som någonsin hade hänt dem under sina resor. En morgon när de vaknade var hästarna var borta!
De irrade omkring i den skuggbefriade öknen i tre dagar nästan utan varken mat eller vatten innan hittade de en av hästarna. Temple berättade senare att de båda två visste att de förmod-ligen visste att de skulle dö i hettan även om de inte sa det till varandra. Den andra hästen återfanns strax i närheten av den då bebodda staden Kelton. Där kunde de proviantera och sedan fortsatte de sin resa genom att följa järnvägen. De hade inte hunnit långt utanför stadens gränser då de hörde det omisskännliga ljudet av ett inbromsande tåg. De blev erbjudna att åka med och på det viset slippa tre dagars ökenritt. De små hedersmännen tackade naturligtvis vänligt men bestämt nej, då det ju inneburit kontraktsbrott. Tågpersonalen insisterade och gav sitt hedersord på att ingen någonsin skulle få veta. ”Vi skulle veta” svarade Louis. Sedan kämpade de vidare, genom Nevada till Kalifornien och vidare till San Francisco.

Men de misslyckades med utmaningen. Två dagar efter utsatt tid anlände de till Golden Gate Park så de kunde tömma flaskan. Medieuppbådet var dock inte mindre för det, och reportrarna noterade att pojkarna inte verkade speciellt ledsna. Den äldre brodern konstaterade lakoniskt att de hade ridit 60 miles i snitt per dag och det var för mycket. Temple sade att det var jätte-roligt att vara framme och att han tyckt om resan. ”Men ibland frös jag och då var det inte kul. Nu vill jag ha den mjukaste säng ni har”.

De hade ändå putsat det gamla rekordet rejält för det löd på 182 dagar, och än idag har ingen gjort om pojkarnas bedrift: att under sådana premisser korsa USA på 62 dagar.
Men de hade lidit ekonomiskt bakslag. De hade lagt ut $2800 och inte fått någonting tillbaka.

De fick tjäna in pengar på intervjuer, sedan blev de dragplåster åt ett resande teatersällskap, inom vaudevillegenren. På så vis kompenserade de med råge de uteblivna prispengarna.
Det gick det några år och då ville pojkarna åka till New York igen, men de kunde ju inte tänka sig något annat än att åka dit på ett spektakulärt sätt. Nu hade de hade ju hade åkt allt upp-
tänkligt, de hade till och med fått en tur i bröderna Wrights flygmaskin, med Wilbur som pilot. Men de hade aldrig åkt motorcykel. De bestämde sig naturligtvis för Indian, kvalitetsmärket som den svenskfödde Oscar Hedström grundat några år efter Louis födelse.

Motorcykeln var en 1000cc V-twin på sju hk, i grundutförandet så var den enväxlad med en tjänstevikt 160 kg och med fjädring även på bakhjulet. Då kostade den $250. De ville ha så många pakethållare som möjligt samt en tandemsadel med handtag. De beställde också det exklusiva tillbehöret 2-stegad växellåda. Indian levererade med glädje, och skickade med en till motorcykel och tillhörande mekaniker. De hade ju följt Brush Motor Companys kampanj. Grabbarna hade fått en styvbror: Anton, och genom detta arrangemang fick ju han också följa med.
Nu finns det egentligen inte så mycket att berätta om vad det gäller denna resa.
De kostigar de ridit på fyra år tidigare hade till stor del ersatts med riktiga stenlagda vägar.
Nu fick de äntligen en lugn och bekymmersfri resa, och när de visade upp sina fina cyklar i städerna de passerade, så berättade de med stor belåtenhet att de på de finaste partierna med hjälp av den extra växeln kunde komma upp i modiga 120 km/h.

När de kom fram till New York så upptäckte de med blandade känslor att de inte längre var berömda. Förmodligen berodde det nog till största delen på att de inte var fullt lika söta längre, Louis hade ju hunnit bli 14. Temple erkände senare att han till viss del saknade uppmärksamheten, men det var ju desto skönare att få röra sig fritt i storstan. De anade dock inte att detta var deras sista äventyr tillsammans.

Sedan bröt 1:a Världskriget ut och pojkarna sökte sig till en militär gymnasieskola i San Antonio i Texas, deras fars hemstat.

Jack och flyttade också till Texas där han bosatte sig i Wichita Falls. Han hade skilt sig och nu blev han oljeletare. Han dog 1941. Louis satsade på juridiken och blev advokat, sedermera domare. Han fick leva till 1979. Temple följde i sin fars fotspår och jobbade i oljebranschen resten av sitt liv. Han avled 1986.

Sedan 2006 står det utanför Tillman Countys rådhus en staty i naturlig storlek föreställande de två småpojkarna.

/Ola Granström

Tack Ola för den. Gissar att vi kommer få ta del av mer från honom i framtiden. Med det säger jag godnatt och önskar alla en trevlig helg.

//Big Papa

UPPDATERD OM RESAN!!!

Hej alla vänner.

Nu äre snart dags för Vinterfest igen på MC garaget

Lördagen den 18/3 kl 18.00
En eljest pyttipanna och ägg på Birgers murrikka serveras mellan 18-20, 100kr inkl dryck (öl-läsk)
Baren är öppen hela kvällen. Medlemsavgift för 2017, 100kr = inträde.

Sen kör vi en Tallinresa igen i slutet av april, 27-29/ 4 till Tallinn. PRIS inkl middagsbuffé på ditvägen 1300kr/person. Totalt 30 platser varav hälfen är bokade. Anmälan är bindande och ska göras senast 17/2 eller efter ök med resesamordnare i NEMC, Nicke på 072-0199501. Han har mera info också. Ingen hotellnatt i Tallinn alltså.
Bussen startar i Umeå och man kan kliva på efter vägen.

//Big Papa

Ja det är inte alltid man lyckas stunta som man tänkt sig 😉

//Big Papa

//Big Papa

Citroën har aldrig någonsin varit ”min” bil. Och nu då man visar senaste konceptet snart på mässan i Genève ändras inte min inställning heller nämnvärt tyvärr.

Komfort har dom väl alltid varit främst med, men ändå.. Denna konceptkärra kallar man C-Aircross och som man ser på bilden är det svårt att missa att det är en fransk SUV 😉

Panoramataket imponerar om än jag har det på vår lilla Skoda. Mäktigt i oavsett bil.

Interiören… Ja vi snackar ju fransk SUV 😉 En stor head-up-display och en pekskärm. Kameror har ersatt backspeglarna, vilket jag tror vi får se mer av på andra bilar också.

Under locket vet jag inte än vad som döljer sig. Men i dessa tider blir jag inte förvånad om det är ngt elektriskt kraftverk 🙂

Godmorgon

//Big Papa

Artiklar om Toyota hör ju inte till min vardag. Men ibland tycker jag nog att dom måste nämnas, som nu t.ex 🙂

Toyota  har ju nu nämligen uppdaterat modellen Yaris en gång till, med bl.a en ny motor under locket. Designen är väl ungefär som tidigare, nytt i front och bak och med förbättrad säkerhet och led belysning.

Den invändiga designen hänger med också

Man har t.ex större infotainmentskärmen och större knappar.

Helt klart ngt som skulle passa mig och gumman här i stan då den lovar 110 kusar med den lilla 4 cyl motorn på 1,5 liter 🙂 Priset? Inte känt ännu tyvärr.

//Big Papa

Vem kan glömma denna sjuka sport som vi kids höll på med 🙂

Livsfarligt varför jag inte rekommenderar dagens ungdomar att ta efter. Godmorgon

//Big Papa