I Fredags var jag och Pernilla och såg Riksteaterns uppsättning Polarfararna av Camilla Blomqvist.
Det absolut första vi reflekterade över om än budskapet i föreställningen var viktigt, var att denna uppsättning/föreställning skulle passa högstadieelever bäst. Att nedsskräpning och plast i våra hav och andra föroreningar leder till omfattande miljöförstöring det vet vi och det är viktigt att förebygga. Men för oss lite äldre fanns inget nytt här utan bara sådant vi alla redan vet varför spänning med deras berättelse saknades. En nedfallande fågel på scenen med en duns kändes väl som det mest dramatiska som gjorde att man vaknade till för en stund.
Skådespelarna Malin Alm, Myra Neander och Anita Nyman gestaltar tre st kvinnor som beger sig ut på isen för vetenskapligt uppdrag för att ta reda på hur mycket plast påverkar vår miljö. Pjäsen är stundatals humoristisk som släpper fram lite skratt. Rollerna man spelar har olika drivkrafter, där Gisela som spelas av Anita ständigt vill tänja på gränserna och ser det viktigt att expeditionens sponsorer måste bli nöjda.
Andrea som spelas av Malin, hon refererar hela tiden till Andrées expedition vilket bygger upp en stämning av bl.a äregirgihet. Sally som spelades av Myra va väl hon som gav oss de flesta skratten då hon egentligen kanske inte hörde hemma på ett sådant uppdrag.
Alla tre skådespelare gjorde fantastiska insatser trots att vi upplevde slutet en aning ”plötsligt”.
Summa summarum var nog att innehållet var alldeles för tunt och lite sövande. I var fall för vår del varför jag inte kan ge den mer än 2 oljestickor…
//Big Papa
Senaste kommentarerna