Men tänk positivt då…

Av , , 2 kommentarer 5

Har ni hört det någon gång? När livet är på stå, bekymren hopar sig och allt känns sådär lite halvkymigt, upp med hakan, är glaset halvfullt eller halvtomt, var lite gladare då. Livet är så enkelt sett från den andra sidan. Men vad är vi om vi inte då och då skulle få reflektera över livets små snubbelstenar, inte få vara människor?

En grupp jag lider med idag är 70-plussarna. Sverige, jag älskar dig, men någonstans är jag dig förlorad. Just för det där empatilösa förhållningssättet. Det rationella, kalla. Kommer vi alla att dö om 70-plussarna släpps ut på gatorna eller ska vi isolera dem för deras eget bästa så att de inte dör fysiskt, men mentalt? Vad är bättre?

Grupperingarna, äldre äldre och yngre yngre – alla läggs in i sin egen kategori i statistiken. Det är riktigt sjukt, håll med om det. Checklistans berättigande har gått för långt. Tron på myndigheter har gått för långt, det tänkte jag redan när Tegnell sa, fritt citerat, ja, att den här smittan kommer nog inte att nå Sverige. Det fattade väl varje tänkande människa att det skulle den göra. Att Umeå fick kritik när man (efter sportlovet) citat Aftonbladet, ” Umeå kommun meddelar på söndagskvällen att alla medarbetare, förskolebarn och elever som vistats i coronadrabbade områden ska stanna hemma i två dagar.” varvid Anders Tegnell uttalade sig, citat: ”Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten menar att Umeås beslut är onödigt ur smittsynpunkt.

– Jag vet inte vad de försöker vinna med det här. Vår grundläggande bedömning är att man ska fortsätta leva som vanligt fram till att man har fått symptom. De kan vara jättelindriga, ska man ha klart för sig, men då ska man stanna hemma och sedan höra av sig till hälso- och sjukvården om man inte snabbt blir bättre, säger Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten, till TT.”

Jag tänker att de där två dagarna kan ha varit otroligt viktiga för Umeå och Västerbotten. Så hatten av för beslutande i Umeå kommun. Att ni tänker själva. Gör åtgärder som ni tycker är bäst för oss här i Umeå.

Det bara känns så inhumant…

2 kommentarer
Etiketter:

Det är som om någonting gått förlorat…

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag orkar inte längre läsa tegelstensromaner. Eller böcker överhuvudtaget. Men, nu har jag gått med i en bokklubb för att stimulera läsningen – eller var det för att jag ”på köpet” fick sex snygga tallrikar i en sort som jag ändå tänkt köpa, fast inte riktigt kommit till skott ännu? Det är längesedan jag som tonåring tog itu med ”Borta med vinden” i myrskrift eller ”Det växte ett träd i Brooklyn”. På den tiden var mina ögon friska och alerta och kunde anpassa sig till vad som helst, till och med att läsa under täcket med ficklampa för att inte störa övriga i familjen. Jag hade ett behov av att läsa, jag var beroende och mest av allt var jag beroende av ”Barn 312”, som jag lånade hundra gånger på bokbussen och gillade lika mycket varje gång. BTW, Martina hette barnet, Ursula hette mamman och den elaka mannen hon var gift med Richard och mannen hon älskade Achim (tror jag). Så djupt intryck gjorde den läsningen.

Jag vill ändå tro att barnet i mig fortfarande är vid liv, nyfiket plirande ut i världen på jakt efter en bra bok att drömma sig bort i. Inte är fejjan så upphetsande eller Instagram för den delen. Ben som solas, mat som lagas, fester med vänner. WYSIWYG, kanske inte. Jag drar mitt strå till stacken för att hålla det vid liv, vi lever i snuttifieringens tidevarv. Det ska gå fort och man ska hinna med. Kanske har jag bara fått allt svårare med att sätta mig in i en annan skrivande människas hjärna. Korta meningar som:

Allt. Inget.
”Vi kommer till dig.”
”Nej, försök åka till i huset i Roslagen”.

Men, var är det genuina, mystiken? Hört talas om Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Edit Södergran? Ska man förväntas bli exalterad över ”Hon parkerar uppe i skogsbrynet”. Men jag ska komma mig igenom boken. Sluta upp med att sitta här och gnälla. Sluta upp med att tänka på Netflix. Sluta upp med att googla vidare ut i vida världen. Sluta upp med att kolla SVTs datajournalistik över antal coronafall på IVA. Bli en normal människa som inte ältar.

Bli den Britta jag vill vara, den bästa versionen av mig. Som läser och inte gnäller över struntsaker. Som tar fram bältet med strasspännet till bootcutjeansen och sträckkollar på åtta nya avsnitt av ”Rita” på Netlix utan att ha dåligt samvete. Nej, ni vill inte läsa någon bok av mig, det skulle bara bli korta meningar som:

Och det blev kväll. Mörkret sänkte sig i trädgården. Luften dallrade. En syrsa spelade. Han satt där, helt stilla i ett hörn i skuggan av en cypress. Han slöt sina ögon. Bara en dag till. Bara en dag…

Bli först att kommentera
Etiketter: