När Elon Musk lanserade Tesla (jag säger inte att han utvecklade bilen, men nog var det han som lanserade den?) sade han något i stil med att tricket för att sälja en ny produkt, som elbilar, var att först sälja till rika – sedan kommer produkten att leta sig ner till vanligt folk. Jag tänkte att det var motsatsen till hur sk gmo lanserades. Det mest kända och bästa exemplet är Golden rice/gyllene ris, riset som är framtaget för att innehålla betakaroten och förhindra a-vitaminbrist hos de fattigaste av de fattiga. Barn med bristsjukdomar är motsatt ”target market” till ultrarika och här verkar Musk ha haft rätt, gmo blev kraftigt kritiserat i Nordamerika och i Europa.
Nu kommer det produkter som tvärt om riktar sig till, om inte de riktigt rika, i alla fall till medelklassen. Som sagt var, den lila tomaten och en självlysande petunia. Även svenska media uppmärksammar produkterna. Sveriges radio skrev till exempel om risken för att dessa grödor skulle smugglas in i Europa.
Ingen har väl någonsin varnat för att européer skulle smuggla in gyllene ris till våra hemländer? Och tar Sveriges radio ens upp turerna kring gyllene ris? Nej, när tekniken dyker upp i produkter till den västerländska medelklassen, blir den genast mer intressant än om den har potential att räddar liv i fattiga länder.
En avslutande kommentar. Ovanstående är ett av mina intressen. Jag träffar ofta personer som inte kan sluta prata om sina specialintressen. Det kan ha att göra med att jag umgås med autistiska människor. 🙂 Jag är nog bättre på att vara tyst, det är bara det att jag istället postar inlägg om mina intressen, varesig det är någon som är intresserad eller ej. Jag skriver t.ex. nu på ett inlägg om protein, där jag kan försöka vara speciell och ha med denna bild, fast allvarligt talat är jag inte säker på att jag någonsin kommer att posta mer på denna blogg. Det är fullt möjligt jag åtminstone tar en paus.
Ja det är en medveten dramatisk rubrik och grejen är också frågan om ni läsare är någorlunda intresserade av att jag delar med mig av en plan som jag inte genomförde, fast det finns säkert något universellt i historien. Förra hösten kunde jag inte låta bli att tänka ihop en affärsidé. Saken är den att när jag i Köpenhamn år 2014 såg bubbel-te/boba-te till salu tänkte jag: ”Detta måste vara som sushi var för några decennier sedan, om det finns i en stad som Köpenhamn kommer det snart att dyka upp i Umeå”. Hösten 2023 fanns boba-te fortfarande inte i Umeå, däremot hade jag sett sådana kaféer i både Göteborg och i Vasa. Följaktligen hitta jag på varumärket: ”Artic Boba”. Jag kom så långt att när jag, den hösten, var inbjuden på ett mingel på eXpression, företagsinkubatorn på konstnärligt campus, tog jag bussen ditt. Jepp, den kvällen gick jag på åttans buss, men hoppade av halvvägs ditt. Att följa drömmar behöver inte vara en bra ide.
A.I. genererad bild.
Det är ingen stor grej egentligen. Jag har anledningar att inte starta företag. 1. Mingel är inte min starka sida. 2. Jag gillar svart, bittert kaffe, inte sött mjölkte med boba-pärlor i. 3. Det är inte bara att jag inte är en fan av boba-te. Jag vet inte, men på samma sätt som miljöpartiets nya språkrör får viss kritik för hennes frisyr, är det möjligt att några tycker jag har fel etnicitet för att öppna ett sådant ställ. Och att av den anledningen bara mingla med asiater på företagsinkubatorn skulle också vara konstigt? 4. Det hade varit hybris av mig att starta ett företag. Ni har säkert alla haft planer som inte gått att genomföra. Universellt, som sagt var.
Ni kanske också kan gissa anledningen till att jag skriver detta nu, i alla fall om ni har varit förbi Rådhustorget på sistone. I torsdags upptäckte jag att det numera finns ett sådant ställe i staden. Så till ni som skapade det, kan jag bara säga: ”Great minds thinks a like”. 🙂 Lycka till!
Ni kan ha hört talas om eller sett filmen Stöld, som sedan nyligen finns på Netflix. Filmen är regisserad av Peter Birro och har ju om ett norrländskt glesbebyggds tema – konflikter mellan samer med deras semi-domesticerade renar och svenskar.
Bild: Netflix.
Men om Peter Birro och ett fiktivt verk i en helt annan miljö. I min ungdom hade jag ett ex av en litteraturtidskrift med en recension av Peter Birros andra roman: Utan nåd från 1995. Utan nåd var också den sista romanen han skrev, så risken är att Birro inte är stolt över den. Åt andra sidan finns det ingen risk att han läser detta. Romanen handlar om en poet, Daniel Leone, som besökte London, han är alkoholiserad och, om inte sjukligt svartsjuk, i alla fall ordentligt svartsjuk på kvinnan, Isabella, han träffar där*. När jag först slog upp nämnda litteraturtidning hade jag en personlig anledning att vara lockad av romanen, år 1995 råkar också vara året jag förälskade mig i just London (som naiv 16-åring trodde jag att jag som vuxen skulle resa mellan millionstäder och ha kreativa arbeten). Egentligen är poängen att 1995 var en annan tid, London** var en annan stad, precis som Sverige är ett annat land idag. Det märks också på romanen i fråga. Jag läste den på nytt förra året. Daniel Leone är en vit, heterosexuell man, och en kvinna i boken (hans ex. Melinda) säger hela tiden han är fin och vacker, bl.a. på grund av hans svartsjuka. Rättvist eller ej, det är lätt att tänka sig att kulturvärlden inte skulle acceptera en författare som skriver så idag?
En annan grej jag noterade denna gången jag läste boken, är att huvudpersonen möter en poet: John Cooper Clarke i en pub nära Kings Cross station London. Vad man inte kunde på 90-talet men kan idag är att gå in på Youtube och upptäcka att poeten finns i verkligheten. Vilket var vad jag gjorde när jag läste om boken. Den brittiska poeten var inte bara en skapelse av Peter Birros fantasi. John Cooper Clarke är i samma generation som Ozzy Osbourne och boken får det att låta som om de två hade samma livsstill, vilka skulle göra det lika oväntat att båda lever än i dag.
Till sist upptäckte jag att Peter Birros fru, Christina Jeurling Birro, har en podcast där hon bland annat intervjuade Sofia Coppola. Det lyckliga fåtalet som är kreativa är en sådan liten minoritet av en minoritet att de alla kommer att träffa varandra. (Att skapa är naturligtvis inget som du kan lära dig, du måste födas med rätt gener).
* Här kan det nämnas att den enda boken jag läst av Marcus Birro är Alla djävulska främlingar – hans debutroman. Den handlar också om en alkoholiserad poet med sjuklig svartsjuka som eskalerar …
Tre funderingar om internet. Den första och sista berör politik och riskerar därför att få mest fokus. Först ämnet som inte är politisk, men som har blivit politiserad. Det är möjligt att jag någon gång för sådär 4 år sedan, på sociala medier, har “gillat” ett inlägg om att JK Rowling är transfob. Två, när jag för några veckor sedan såg en galen rubrik om henne, gick jag över till X och började följa Rowling där. Rubriken var JK Rowling Holocaust Denialism: Author Pushes Claims That Trans People Were Not A Target. Att nämna Rowling och förintelseförnekare i samma mening var för mycket för mig. Med andra ord, att på det sättet polarisera och kasta anklagelser vilt omkring sig är något som kan “backfire”. Att folk kan ta ställning för den personen som upplevs vara offret för vuxenmobbning. Inte för att det egentligen spelar någon roll om Harry Potter-författaren har en följare mer eller mindre.
Men för att gå tillbaka, var detta en påminnelse om att kan var kontraproduktivt att gå fram som en ångvält, vuxenmobba sina motståndare och så vidare. Extremism föder extremism, förutom att jag inte ser det som extremism att följa en brittisk författare. Just det, de personerna som jag eventuellt har gillat deras inlägg om transfobi, är amerikaner som försvann från mina vänlistor i samband med pandemin. De var så extrema fans av hårdhänta pandemi-restriktioner. De försvann antagligen för att de inte gillade att jag inte såg meningen med att sätta munskydd på treåringar, eller för att jag inte ville bli predika för om hur underbart det är med lockdowns. Polarisering. Och med små bokstäver skriver jag lite mera om ämnet längs ner.
Annars, något mera direkt om internet. Några av oss blev ju beroende av internet redan under tiden som numera kallas webb 1.0. Något att kommentera där är hur länge webb 2.0. har funnits. Att det inte har utvecklats något bättre. Facebook fick sin gilla knapp 2009. Det är länge sedan. En app som har uppenbara problem, nämligen Tinder lanserades 2012 och har mig har den veterligen inte ersatts med någon annan. Ni vet, för heterosexuellt dejtande är problemet att det för en man finns en reell risk att han får ordagrant inga matchningar och för en kvinna är problemet att Tinder ”threw the net too wide”. Det kanske är mänskligt dejtande som är problemet, men poängen är att tekniken fortfarande inte har hittat ett sätt att övervinna problemet. På lite samma ämne, undrar jag om inte webb 1.0 var bättre för att lära känna andra än vad webb 2.0 är? Här skriver jag medvetet spretigt, men jag brukade tro jag att det handlade om anonymitet, som gjorde att folk skrev mer öppet. På man-kvinna temat, som man kan man minnas att web 1.0 nästan är det enda stället jag i text sett kvinnor uttrycka sig positivt om sex. Samtidig var det på 1.0 man insåg hur vanligt det var att kvinnor hade varit utsatta för våld. I båda fallen kan anonymiteten spela roll (och det kunde vara samma heterosexuella kvinna som skrev båda sakerna). Men det är egentligen större skillnader än så mellan webb 1.0 & 2.0.
Det finns ett avsnitt av Förmiddag med Sara Stenholm på Sveriges radio där Katarina Barrling och Göran Greider diskuterar ABBA-nationalism och ett pågående nationsbygge. Nationsbygge, jag trodde det enda nationsbygget som skulle kunna bli aktuellt skulle vara för det självständiga Norrland. För som genuin norrlänning stöder jag det – alltså jag är född i Småland men jag har genuina intressen, samtidigt bor jag i Norrland, slå i hop de och jag är ”genuin norrlänning”. Det är väl så det fungerar? Okej, nationsbygget, det är tydligen något som kan pågå hela tiden. Eftersom jag tidigare har nämnt svensk 1900-tals poesi kan jag nu fråga mig om det finns någon chans att ”kidsen” högläser Karin Boye på tiktok? Det skulle vara nations byggande i samma anda som den nämnda Abba-nationalismen. (Det finns anledningar till att vägra ladda ner tiktok, men det är en annan historia.)
Jag är inte biolog – jag spelar bara en på internet – men om jag ska kommentera lite mera, för mig känns det spontant naturligt att personer, i sällsynta fall, kan födas med en kvinnlig hjärna och manlig kropp eller tvärt om. Som en vän i Österrike sade ”det mesta kan hända i naturen” (fiskar har inte utvecklat propellrar och inte heller livet kan bryta naturlagarna, men i övrigt kan vad som helst hända). På just sociala medier har jag väl också sett en eller två forskare som säger just det. Någon annan som hörs i debatten är orden “biologiskt kön”, här är jag antagligen lite löjlig, men här irriterar det mig lite att det aldrig definieras. Kön bestäms av vilka könsceller, stora eller små, en individ har potential att producera, något som hos däggdjur och fåglar styrs av kromosomer. Det måste vara det som menas med “biologiskt kön”, samtidigt – även om hjärnan och könsceller nästan alltid håller med varandra – är hjärnan också biologisk. I sammanhanget finns det bara två könsceller, vilket måste vara irriterande för de som hävdar att det finns fler än två kön. Och nu har jag kanske irriterat båda sidorna i debatten. Dessutom behöver detta stycke inte ha någon relevans för den debatt vi har haft i västvärlden de senaste åren. Norrland, självklart kommer vi inte att bli ett självständigt land. Tanken var att vi är en universitetsstad. Vi behöver locka studenter och forskare från hela världen och ju sämre sverigebilden blir, desto svårare kan det bli? Alexanderhugget skulle vara att strunta i sverigebilden och istället starta ett nytt land. I värsta fall bygga en mur mot söder. Haha
Är det någon som vet om Minus Coffee finns tillgänglig i Sverige? Deras marknadsföring är att de tillverkar “Coffee minus beans”. Istället för att odla kaffebuskar använder de mindre resurskrävande jordbruksprodukter – chicory, dadelkärnor, linser … fermenterar det hela med mikrober för rätt smak och tillsätter koffein för rätt kick.
Det är väldigt likt moderna köttsubstitut. Förr hade vi hantverksmässiga köttsubstitut som tofu och tempeh. Dessa produkter behöver inte vara fel, jag som är gammal nog att minnas när de knappt fanns sådant i Sverige, tycker det är kul att de nu finns i vanliga mataffärer (inklusive då att det finns ett företag i Skåne som gör tempeh på sötlupin). Det sagt, nu när vi kan ta hjälp av vetenskapen finns det köttsubstitut som verkligen smakar kött. Jag vet inte om Bryssel tillåter Impossible Burger i Europa, men de var väl de verkliga pionjärerna inom området. På samma sätt har folk i ransoneringstider tillverkat egna kaffe-substitut av maskrosrötter med mera, idag kan livsmedelsindustrin ta fram kaffesubsitut som smakar kaffe och innehåller koffein.
Om jag hade haft mer pengar än jag visste vad jag skulle göra med, skulle jag ta en tur till New York och fylla en eller två resväskor med minus coffee. Sedan skulle jag kunna bjuda på kaffe som har lägre klimatpåverkan än vanligt kaffe har. Förutom då att jag skulle ha flugit fram och tillbaka till USA. 🙂
Ett nöje med A.I. är att be den rita bilder från dikter. Karin Boyes dikt Önskan innehåller följande rad: “Så är den vida världen ett daggkåpeblad”.
Bladen är väl inte från daggkåpa, A.I. gör inte skillnad på blad och blad? Eventuellt är det roligare om jag gör samma sak med rader från mitt eget manus. Inspirerad av bioteknik, av forskning på Umeå universitet och av populärkultur innehåller det lyrik-manuset rader om renar med vingar och om en kvinna som har transplanterat tigerpäls till armen. Det första är också inspirerat av Västerbottens och Venedigs vapen: “Venedigs vapen föreställer ett lejon med vingar / Västerbottens vapen en ren utan vingar”. Om det andra, A.I. ritar bara attraktiva människor. Om du vill “sälj grej med tjej” kan den bilden bli ett bra bokomslag. Haha. Förutom då frågan om vem som har copywrite till A.I. generade bilder?
Svensk 1900-tals poesi, om du lyssnar på äldre svensk poesi på youtube kan algoritmerna rekommendera dig Igår var jag full av Nils Ferlin (”Vi träffas – i bakrus på yttersta dagen”). Jag säger inte att alkohol inte längre har någon koppling till universitet, men när jag var där hade vi en och annan teoretisk diskussion om andra sätt att påverka kroppen. Det är inte vad ni tror, jag syftar på teoretiska anti-åldrande-mediciner och så kallade smart drugs. Det kanske inte är alla som känner till det sista men det är iden att vissa läkemedel teoretiskt (tredje gången jag använder det ordet) kan hjälpa dig att prestera intellektuellt. Det var faktiskt första gången jag hörde talas om Joe Rogan, en vän där delade en länk till hans podcast om ämnet. Detta är också med i mitt manus.
Om jag slutligen får utveckla om renen med vingar. Det är inte en inspiration men kul att nämna. Den amerikanska paleontolog Jack Horner har sagt att vi med Crispr-Cas9 kan tillverka ”självlysande enhörningar”, om vi känner för det. Fast vingar kan vara svårare att få fram än ett horn. Här är det obligatoriskt att nämna att Jack Horner var inspiration till Dr. Alan Grant i Jurassic park och att Emmanuelle Charpentier, som fick delade ett nobelpris för hennes arbete med Crispr-Cas9, var anställd av Umeå universitet samtidigt som jag var där. Ni förstår att detta måste var med i en diktsamling om Umeå/Västerbotten.
Ps. jag skrev jag skulle ta upp JK Rowling. Det får vänta tills nästa vecka.
Ibland ser man en video som är så bra att det inte räcker med att bara ge den ett gillande, utan som jag vill dela överallt. Tyvärr var det i detta fallet en youtube-shorts och det verkar inte som denna blogg-plattform är anpassad till det formatet. Jag får länka till videon: Can shrimps solve maze. En annan poäng, som är en långsökt poäng men ändå en poäng, är också att killen i videon gör andra experiment inom biologi och biokemi. En examen i biokemi* var ett av mina mål. Om mål, saken är den att kemisten Ulf Ellervik skrev, i en av sina böcker, att anledningen till att medelåldern är så svår, är att det är åren vi inser vi inte kommer nå våra mål.
I och med att jag inte kan nå mina mål, börjar jag fundera på att göra något helt annat. Visst kan jag, t.ex., fantisera om ”change in geography”, att flytta. Med ett framtida körkort och min nuvarande examen från en yrkeshögskola, kan jag söka jobb på fiskodlingar från Jämtland i väster till Åland i öster. Okej, eftersom det inte gick att dela en video, skrev jag istället om varför jag är avundsjuk på manen bakom videon. Det var i alla fall första stycket och jag tror jag avslutar här. Jag blev lite för personlig, mitt inlägg nästa måndag kommer att vara mindre självcentrerat, mindre ”me, myself and I”. Nästan inlägg kommer att nämna JK Rowling.
* Något nertonat jag skulle gärna blivit biomedicinsk analytiker, då skulle jag också varit en del i totalförsvaret. [Edit: jag menade inte att det studierna är enklare, det vet jag inget om, utan att jag tror det är enklare att få jobb.]
Trots att jag är medelålders och barnlös får jag denna månad klara mig ekonomisk på mina besparingar och på den lön jag fick från kommunen, efter att ha varit med och läst en dikt på biblioteket. Anledningen till mina pengabekymmer är att jag var tvungen att bråka med försäkringskassan, extra irriterande är att deras hemsida inte fungerade i mobilen eller i min laptop*. Självklart hade jag inte planerat att vara i en situation när jag behöva pengar från försäkringskassan. Jag hade högre ställda mål än så. Det är lätt att hamna i planer som är lite väl spektakulära. Denna blogg tar ofta upp mina idéer om att kunna utveckla mig, kunna skapa något eget. Jag har redan nämnt poesi och mitt förra inlägg handlade helt och hållet om det. Ni får gissa hur mycket jag skämtar men någonstans inom mig tror jag fortfarande att mina dikter kommer att leda till att jag en dag kommer att få vara med i en större pratshow, kanske kommer de andra gästerna vara Michel Houellebecq och Fröken Slas. Visst, vad jag vet finns det inte någon kändis med namnet Fröken Slas, jag tyckte det var charmigt att slå ihop namnen Stig “Slas” Claesson och Fröken Snusk.
Bild: DALL E3.
Jag har någon gång skrivit att jag började studera life science när jag var i samma ålder som Ulrich i romanen Mannen utan egenskaper, av Robert Musil, var när Ulrich gjorde sitt sista försök att bli en betydande man. Och naturvetenskap är ännu mer intressant än litteratur. Tydligen var det en man i Montana som olagligen importerade klonade embryon av marco polo får (Ovis ammon polii), vilda får med enorma horn**, för att erbjuda jakt till rika trofejägare. Jag har några poäng biokemi, plus en yrkeshögskoleutbildning om fiskuppfödning. Det var omöjligt att inte fundera på att göra samma sak med fiskar. Klona exotiska fiskar, plantera in de i en damm och låta rika betala för att fiska exotiska troféer. Jag säger inte det är en bra ide, om inte annat kan vi funderar över ordet ”olaglig”. Däremot är jag ganska säker på att vi kan klona fiskar, rättare sagt, enligt 15 sekunder på google kan vi det. Det är inte alla djur som kan klonas. Skämtsamt tänker anta att alla vet vi inte kan klona t.ex. fåglar och sniglar. En dag kommer en betydande man, eller en betydande kvinna, att utveckla metoder för att klona en snigel från adulta celler. Nåja, det är inte det viktiga. Saken är väl att jag hade hoppats komma längre i livet. Men att inte nå sina mål, är väl en anledning till att var och varannan människa drabbas av medelålders-ångest? Jag har aldrig sagt jag är unik.
* Nej jag kunde inte öppna myndighetens hemsida med min laptop eller med min budgettelefon. Det är lätt att tänka sig att mina enheter har för lite datakraft för att kunna öppna dessa sidor, och myndigheter tänker: ”Vi kan programmera ihop en sida som kräver mycket datakraft. Personer på bidrag är kända för att ha kraftfulla och dyra datorer”, Men jag insåg att problemet egentligen var att jag hade en VPN-tunnel påslagen.
Om jag kan säga att delar av Umeås kulturarbetare* har berömt mig för mina dikter, betyder det att jag åtminstone ska skriva ett poesimanus, och ha en favoritpoet. Det sista först, min favoritpoet är nog ändå Nils Ferlin. Det råkar vara så att jag mins två dikter från högstadiets svenskalektioner: Du har tappat ditt ord och Stjärnorna kvittar det lika. Nu hade jag en väldigt bra svenskalärare på högstadiet, men det säger väl ändå något att jag minns två dikter från mina tidiga tonår och att båda var från samma poet. Mannen hade talang.
Meningen med att ha ett manus kan ifrågasättas. Eller kan det vara så att medelålders män är en brist i kulturvärden, nu för tiden? Jag har ett manus, med ett arbetsnamn efter den sista dikten, ett namn som också sammanfaller med titeln på ett av mina tidigare inlägg: Weird wild north. Den första dikten heter Dansa med björklöv, eftersom den ukrainsk-amerikanska poeten Ilya Kaminsky – som var på littfest 2023 och som hamnade i USA pga sovjetisk antisemitism – debuterade med boken Dansa i Odessa (är inte Odessa rysk stavning?).
För att utveckla om manuset. Umeåbor som besöker universitetet har kanske lagt märke till att busskuren vid universum sticker ut. Jag säger inte att den är bra designad, men jag tror mig förstår att just den busskuren ska vara mer kreativ och sticka ut. På samma sätt, mitt manus i skrivandets stund inleds med en drogreferens och avslutas med ett könsord. Därimellan är det oskyldigt, förutom någon enstaka referens till självskadebeteende. Sådana grejer, försök att vara edgy, är säkert vanliga och behöver det inte vara en bra idé, men det ger kanske något extra – i alla fall om det i detta fall inte är en vanlig gatudrog.
Vad mera säga? Det är dikter från norr, i en värld där det kan snöa varje dag i en vecka, där det kan bli -35°C, men mera stad än landsbyggd. Mera industriprodukter än vilda växter. Mera amerikanska skådespelare än renskötare. Ja, när jag hänvisar till min gymnasietid, kan jag alltid referera till The breakfast club.
PS. om du reagerar på liknelsen mellan en busskur och mitt manus. Jag hade även en annan liknelse som jag tog bort.
*En konstnär, en författare och en kameraoperatör (engelska Wikipedia använder orden “camera operator”).
Jag är lite orolig att det skulle vara genant att jag som medelålders man har hört några epadunk-låtar. Men förklaringen är att jag är med i en fritidsaktivitet, där en mycket yngre man har varit snäll nog att ge mig skjuts och han spelade sådana låtar i bilen. Därför vet jag bla att det finns en artist från Dalarna som sjunger om “små grodorna “.
Och efter att ha hört en handfull låtar kan jag självsäkert göra en samhällsanalys av epadunk. Först är genren en motreaktion på gangsterrap? Mer landsbygd än förort vilket, naturligtvis, bland annat innebär andra etniciteter och kulturer. En kultur baserad på alkohol, sex och bilar är problematisk på sitt sätt, men jämfört med ”gangsterkultur” är det väl ändå ett steg uppåt?
Sedan Dalarna har redan nämnts och man ju inte kunnat undgå att ordet “dalahäst” spelar en roll i en epa-dunk-hit. Det leder oss till podcasten En svensk tiger och dess avsnitt om sjömansvisor och svenskheten. Det avsnittet kopplar nämligen sjömansvisor och deras popularitet, från 1920-talet och framåt, samman med att vi samtidigt fick för oss att skärgården var det svenskaste som finns. Innan hade det varit just Dalarna som var “det svenskaste”. I USA är det “the heartland” inte kusterna, som är “the real America” och motsvarande uppfattning finns även i andra länder. Icket att förglömma under rasbiologins tidevarv kunde kustsamhällen “anklagas” för att vara “rasblandade” (Listerlandet i Blekinge lär vara ett exempel). Men under denna tiden, i det exportinriktade och resande folkhemmet, blev kusten “det svenska”, “jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”.
Nej, att koppla musikgenren till en eller en annan form av nationalism, är väl lika seriöst som filmen Stockholm Bloodbath skulle vara en korrekt återgivelse av den historiska händelsen. Men att det är en reaktion på gangsterrap tycker jag ändå är en intressant tanke.
Jag heter Anders Ekergård. Detta började som en blogg om neuropsykiatriska funktionshinder, men det finns det andra som skriver om (exempelvis Paula Tilli). Jag gled över till att skriva om framtidens mat.
Biologi, odling, matlagning och skrivande har varit mina specialintressen. Jag har några relevanta universitetspoäng, jag har jobbat i restaurangkök och jag läser om ämnet. Se detta som en mat- och odlingsblogg som berör den stora frågan hur vi i framtiden ska producera och distribuera mat till en växande befolkning. Samtidigt som jag inte är i utbildningsbranschen. Jag är i inspirationsbranschen
