Vi behöver samordna oss – för barnen med NPF-diagos

Av , , 2 kommentarer 4

Jag tänker på Hydra, det mytologiska monstret med åtta huvuden. För varje huvud som höggs av växte två nya ut. Hydra var nästintill omöjlig att döda. Just så känns kriget mot ohälsan hos barn och unga. Och vidare ohälsan hos kvinnor (dessa barns mammor). Jag läser text efter text, rapport efter rapport, skrivna av BUP, BRIS, högsta ansvariga politiker, branschtidningar och experter. Jag står i Västerbottens regionfullmäktige och debatterar ämnet med oppositionen. Alla pratar symptom, ingen pratar orsaker. Och så länge vi endast pratar om symptomen så kan vi fortsätta att hugga huvuden, tills monstret är totalt oövervinneligt. Vi måste förstå vad som livnär monstret för att kunna besegra det. De långa väntetiderna till BUP måste bort, och det med hjälp av ett långsiktigt och förebyggande arbete. Inte för att vi lägger problemen någon annanstans för att visa på kortsiktigt positiva siffror.

Vi skapar allt mer en värld som är till för experter och elit. Och kanske är det inte ett dugg konstigt. Det ligger ju i vår natur att ständigt utveckla och förfina. Men det riskerar att allt fler av våra barn hamnar i ett utrymme bredvid det som är normen. Och här gör vi oss en stor otjänst. För det är just tack vare våra olikheter vi har överlevt som art. Tack vare de som snabbt agerar på en idé men inte tänker efter så värst, tack vare de som hellre stannar hemma och läser än att vara ute och klubba, tack vare de som pratar vitt och brett och berättar en historia som de hört, tack vare de som kritiskt granskar källor. Alla har vi för och nackdelar, men med dagens snäva mall riskerar många att inte passa in. 

I dag går tre gånger så många barn i Sverige på antidepressiva läkemedel jämfört med för 15 år sedan. 2008 levde 10 000 barn 0-19 år med en neuropsykiatrisk diagnos (NPF). 2021 var antalet över 50 000. Experter säger att antalet diagnoser länge har ökat stadigt, men efter 2011 har antalet ökat lavinartat. Och fortsätter. 2011 fick vi en ny läroplan där gränsen för att få godkänt betyg blev oerhört skarp, och kraven på eleverna blev betydligt högre vad gäller att ta ansvar för sin egen utbildning. Grundskolans undervisning drogs mer åt att likna universitetens. Vid den här tiden försvann också väldigt många små undervisningsgrupper. Integrering var ordet. Har det ett samband med antalet ökade diagnoser?

Vad det är som bestämmer hur många som får en NPF-diagnos? Ja, det är den som bestämmer vilka krav som ska ställas på dessa barn. Kraven skapas av många. Av skolan, av sociala medier, av sjukvården, av globaliseringen. Av strävan att alltid utveckla och förfina.

Förutom barnen, så är föräldrarna förtvivlade. Vem tar ansvar för den här situationen? Jo, framför allt mammorna. Eller, de försöker, men slår huvet i väggen gång på gång. Hälften av föräldrarna till de här barnen sjukskrivs för utmattning, och de allra flesta är mammor.

Skolan behöver en diagnos för att få mer resurser, hälsocentralerna har inte tillräckligt med kompetens eller personal för att ta emot alla som efterfrågar hjälp. Väldigt många av barnen väntar på en neuropsykiatrisk utredning. Många får vänta så länge att de utvecklar depression och suecidbeteende. Då är Barn- och ungdomspsykiatrin rätt instans, men det var ju inte det när problemen först uppkom!

I dagsläget finns siffror som visar att över hälften av eleverna med en NPF-diagnos som går ut nian inte får gymnasiebehörighet. Den siffran ökar. Många av de här barnen har ingen stadig framtid vad gäller försörjning, och det finns stor risk att den psykiska ohälsan utvecklas till psykisk sjukdom. Symptomen av detta ser vi bland annat på köerna till BUP. Som ökar. Framför allt när det kommer till att ställa NPF-diagnoser och vidare hjälpa de barn som fått en sådan konstaterad.

Det vi kan konstatera är: det finns ingen samordning. Det finns ingen som tar det övergripande ansvaret. Skolan, socialtjänsten, rehabiliteringen, Försäkringskassan, BUP – föräldrarna upplever ingen samordning mellan de här instanserna.

I Västerbotten har vi påbörjat försök till samordning, men vi är långt ifrån framme. Mycket mer måste till. Och risken är stor att vi inte kommer i mål förrän hela Sverige kan samordnas. Men vi måste börja där vi står. Västerbotten måste bli bättre på att ta hand om sina barn och unga, och deras mammor.

2 kommentarer

Är du man? Då får du får en gratisbiljett – för vi behöver verkligen dig

Av , , Bli först att kommentera 4

PLING PLONG! Tåg mot framtiden inkommer strax in till spår 1A. Spår 1A.

Är du man? Toppen! Du har en gratisbiljett, för vi behöver verkligen dig. Det är bara att sätta dig på tåget och åka med. Du bör veta att det finns många andra män som, trots gratisbiljett, kommer att stå kvar på perrongen, och kanske till och med försöka hålla fast tåget. Det första kommer inte att ge ett skit och det senare är så klart ren idioti. Du gör i alla fall som du vill, och du är varmt välkommen ombord. 

Ni som inte riktigt vet vad som kommer att hända på tåget, för er kan jag berätta:

  • Det kommer att finnas massor av andra män där, vissa är taggade till tänderna, andra är lite deppiga. Men de flesta är nog som du, ovetandes och förväntansfull.
  • De som är lite deppiga måste du stötta, de har nämligen kommit till insikt att de har deltagit i sexuella trakasserier mot kvinnor och andra män. De var inte medvetna om det då, ville egentligen inte såra någon och nu känner de troligen skam, och vill hitta ursäkter. 
  • De taggade är de du ska lära och inspireras av. Dessa män har troligen också nära erfarenheter av sexismen, men de har kommit förbi den förlamande skammen och nu vill de förändra.
  • Var beredd på att det kommer att komma jobbiga stunder under den här tågresan, stunder då du minns situationer som helst vill glömma. Kanske någon situation som liknar det vi idag pratar om som sexuellt övergrepp, tvång eller till och med våldtäkt. Det kan hända att det får dig att skämmas jättemycket. Du kanske inte var delaktig, men du sa heller inte ifrån. Och skammen eldar på försvaret. Då ska du komma ihåg att du inte är ensam. Tåget är fullt av andra män som vet precis vad du går igenom. Berätta för någon du känner förtroende för och be om stöd.
  • Det kommer också att komma stunder då du blir jävligt less på det här tåget, då du tänker att du har fått nog, du vill kliva av. Men gör inte det. Snälla stanna ett tag till, det är då magin kommer. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!
  • Det kliver på fler män som känner skam, som söker ursäkter. Du kommer så småningom att känna otålighet, allt oftare kommer du att välja att umgås med de män som pratar framtid, hur de vill förändra den. 
  • Du kommer själv att börja formulera tankar om framtiden, kanske säger du dem högt, kanske inte. Med dessa tankar kommer så småningom en lätt känsla. Den kommer av att du, kanske för första gången i ditt liv, har makten. Du kan bestämma precis vem du vill vara. Du är inte längre styrd av andras förväntningar och du känner ingen rädsla inför att stå upp för dig själv. Du har berättat om din skam, men männen runt dig finns fortfarande kvar, gillar dig ändå.
  • Att känna friheten i att vara precis den du är kommer att leda till stor ödmjukhet inför andra människors upplevelser och känslor. 

Tåget bromsar in och stannar. Du kliver ut och promenerar hem. Tiden går och då och då kommer väldigt jobbiga känslor över dig, men nu är det inte skam du känner. Det är empati. Det går inte att göra sig av med erfarenheter och dina är stora. Världen behöver dem. Det skulle vara så lätt att packa ner dem i en väska och låsa den, du skulle slippa se så många orättvisor. Men när du klev på det där tåget gjorde du det tack vare ditt mod, du åkte med ett tåg du aldrig åkt med tidigare mot en destination du aldrig varit på förr.

Nu har du bestämt dig för att förändras, och det är nog det modigaste en kan göra. 

Bli först att kommentera