Jag håller som sagt på att läsa om min Agatha Christiesamling, runt sjuttio böcker och då räknar jag inte med novellsamlingar där hon har bidragit med en novell. Däremot räknar jag novellsamlingar där hon skrivit alla noveller.
Jag är inte särskilt förtjust i deckare, inte av den moderna kriminalroman-typen. Jag gillar Agatha Christe-typen av deckare. Där fingeravtryck och DNA inte är det viktigaste utan motivet. Särskilt förundras jag över de komplett planlagda morden.
Mer än ett och ett halvt hyllplan Christie.
En av mina favoritkaraktärer är deckarförfattaren Ariadne Oliver, en karikatyr av Christie själv. Jag gillar att indirekt läsa hur Christie skojar med sig själv. Damen måste haft ruskig humor!
Ariadne har oftast den senaste moderna frisyren som hon hela tiden ruffsar till när hon tänker, hon är besatt av att äta äpplen, hon är ultra-feminist och nykterist. Hon avskyr sin romanfigur, gillar inte att få beröm för sin begåvning och verkar sådär lite charmigt tankspridd och nyckfull.
Det är lättläst men fascinerande litteratur, man får nästan alltid en ärlig chans att lista ut vem skurken är och efter att ha läst ett par, tre stycken böcker i rad brukar det inte vara ett problem. Men när jag väl listat ut skurken brukar jag istället fascineras över hur författarinnan kommit på den intrikata historien.
Agatha Christies karaktärer är inte sådana som sparkar in dörrar med pistolen i högsta hugg och jag tycker att det är riktigt skönt att slippa allt actionvåld. Istället använder sig hjältarna av slagfärdiga repliker och stillasittande.
Och fastän de oftast inte själva har några kärlekshistorier blomstrat kärleken här och var under överinseende av hjältarna. Lite kärlek, lite mord och väldigt avslappnande för stressade små grå hjärnceller.
Enda problemet är att jag alltid måste ha en kopp te nära till hands… Och det är inte mycket till problem.
Och snubblar ni över en av Agatha Christies böcker där Ariadne Oliver förekommer så kom ihåg att uppskatta humorn!
Senaste kommentarerna