Det tunga beskedet.

Jag minns för ungefär 2 år sedan när pappa var på sjukhuset, jag jobbade den dagen, han ringde mig och med ett darr på rösten sa han att vi behövde pratas vid om en sak men han ville inte ta det över telefon. Han bad mig komma till honom på avdelningen och där möttes jag av honom och en psykolog. Sedan satt han där och berättade att han hade cancer och det var inte något jag fick berätta för någon fler (så är det ofta för de som drabbas, de vill inte att andra människor ska veta).

Hårdhudad som jag är så frågade jag ledande om tillståndet och såg till att få de svar jag kände att jag behövde. Åkte sedan hem berörd över hans oro över hur jag skulle reagera. – Du har inte så många människor runt dig under din livstid som tänker på din som närståendes reaktion när den själv har en livshotande sjukdom.

För honom var beskedet mycket tungt överlag och han tappade till stor del livsglädjen efteråt. Mycket vanligt det med.

Människor får liknande besked varje dag, varje timme och minut. Det ger ett annat perspektiv på livet.

Idag fick jag veta att en som jag hade på besök några gånger i somras fått sitt besked, värsta sorten.

Så här tänker jag, man ska fundera på vad man verkligen värnar om, det ska man ägna livet åt, dag för dag. En dag får du och jag uppleva vår sista stund.

Ta vara på livet