Att resa lätt…

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi reser ganska lätt nu för tiden. Lätt med tanke på väskor på hjul, lätt material i väskorna och dylikt. Hur mycket man packar, i dessa lätta väskor, är givetvis olika. Beroende på hur länge resan ska vara, resans syfte med mera. Men också på vem vi är och vad vi gillar att ha med oss.

Förr i tiden var det krångligare. Det har man förstått av historien och av historier. Både av det man läst och hört, och på vad tingen berättar. Som kofferten på bilden till exempel. Det är farfar Abels Amerika-koffert. Den reste han med i sin ungdom. Farfar Abel var min mans farfar. Dennes bröder reste också västerut över havet.

När vi rest där själva, så har vi sett ett berg där det står “Molén mountain”. Vi har alltid undrat om det har något med farfar Abels bröder att göra. Men vi reste inte med koffert, utan med väskor på hjul. Kofferten gick sedan i arv till vår sons farfar. Men han reste förmodligen aldrig med den. Mer än när han flyttade och tog den med sig tillsammans med övrigt bohag.

Nu står kofferten i vår övre hall, med en del av vår sons saker i den. Det är fint att ha den där – den ser trevlig ut och har en fin släkthistoria. Idag åkte sonen till Tyskland på språk- och studieresa. Han packade inte i kofferten. Han tog en lite större sportväska och särskilt tung blev den nu inte.

Jag tog på mig mina jeans idag…

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag tog på mig ett par jeans idag. Det har jag inte gjort på väldigt länge. Så sommaren har nog inte varit så tokig i alla fall. Det har jag förresten aldrig tyckt. Har bara hört andra tycka det.

Det påminde mig om någon vi träffade en gång, som sa just det – “Jag tog på mig mina jeans idag.” I och för sig inte särskilt konstigt. Det lite festliga var att vi aldrig träffat henne förut. Hon kom ut ur sin bil och sa det som på en gång. Ja, vi sa förmodligen hej eller något först – på engelska, eftersom det var i Nova Scotia.

Sen berättade hon att hon var på semester och ensam kört bil, hela vägen från British Columbia. Och nu var vi här, längst bort i östra Kanada. Själva hade vi “bara” kört hit från Toronto. Vi hade varit här ett tag, studerat geologin och samlat fossil, mest runt Bay of Fundy. Och nu reste vi omkring lite på slutet, och befann oss för tillfället på en långsmal udde – full med hägrar – för att äta frukost.

Det var en tidig, mycket vacker morgon och vi hade på oss våra shorts! Det var förmodligen därför hon sa det – att hon hade tagit på sig sina jeans. Kanske hade hon haft shorts hela vägen från Brittish Columbia, och när hon såg våra så tänkte hon på det. Precis som jag gjorde idag, när jag för första gången på länge tog på mig mina jeans.

Det är lite intressant det där, med varför vi minns olika människor. Om hon inte sagt det där om jeansen så hade jag förmodligen glömt henne. Det är trevligt att tänka tillbaka till den där morgonen, diset, naturen, hägrarna – och så någon som kom och var glad!

En stillastående lus

Av , , Bli först att kommentera 3

Läste idag om en lite märklig sak. Eller rättare sagt, en lite lustig kommentar.

Det var i en artikel om nyupptäckta fossilfynd i bärnsten, som hittats i de italienska alperna. Fossilen bestod av ett par så kallade gallkvalster. Det är en speciell grupp löss, som enbart lever av växter.

Dessa gallkvalster visade sig vara så gott som identiska med de gallkvalster som lever idag. Den enda skillnaden var väl egentligen att de fossila tros ha levt av de tallar, som kådan kom ifrån. Den kåda som inneslöt dem, och sedan stelnade till det vi kallar bärnsten. Enligt evolutionsterin och den geologiska tidsskalan dateras gallkvalstern till 230 miljoner år.

Och nu kommer jag till den lite märkliga kommentaren. I artikeln stod något i stil med att fynden banar väg för för en bättre förståelse av den väg evolutionen tagit. Men hallå! De fanns där fullt färdiga, och ser likadana ut idag!

En märklig väg må jag säga, om den inte slingrade sig framåt under 340 miljoner år!

Källor: http://www.pnas.org/content/early/2012/08/21/1208464109.abstract
http://phys.org/news/2012-08-prehistoric-bugs-million-years.html

(Bärnstenen på fotona kommer från Baltikums rika bärnstensfyndigheter. Fossilen inuti är inte gallkvalster, utan några andra av de småkryp man så ofta hittar i bärnsten.)
 

Om dinosaurier och rymden

Av , , Bli först att kommentera 0

Så snabbt sprang en dinosaurie genom leran att den inte ens hann att sätta ner hälarna. Det uppdagades nyligen då dess fotavtryck hittades på NASAs domäner i Maryland. Snabbt måste det också ha gått då väldiga mängder av sediment, som nämnda dinosaurie försökte undkomma, begravde fotavtrycken. Annars hade de knappast bevarats in i våra dagar.

Dinosaurien ifråga var en nodosaurie, en ca 4 – 6 meter lång bepansrad reptil med korta ben, kort nacke, stel liten svans och smalt nosparti. Det vet forskarna att berätta utifrån andra nodosaurie-fossil som hittats på andra platser. Hur det gick för den som lämnade sina fotavtryck i Maryland vet man ingenting om. Men man kan kanske gissa att det inte gick så bra.

Kanske spanade den mot framtida NASA och rymdskepp i ett försök att undkomma? Läste nyligen om en forskare som varnade för att avancerade former av T rex och andra dinosaurier kan ha  utvecklats på andra planeter ute i rymden. Han menade att vi skulle ta oss i akt om vi planerade planerade framtida rymdresor. Det hade något med aminosyror att göra, och att dessa dinosaurier kanske utvecklats till riktigt monstruösa bestar.

Artikeln drogs sedan tillbaka av den tidskrift där den publicerats. Dock ej för innehållet utan något om copyrighten. Nämnde forskare påpekar dock att, även om det kan ha gått till på det sätt som han beskriver, inte är detsamma som att det verkligen har gjort det. Det känns ju lite betryggande. Om vi nu skulle börja resa lite mer på allvar ute i rymden.

Kanske skulle vi bara möta en ensam nodosaurie, som tog sin tillflykt uppåt, i en tid då stora mängder jord och grus och sand och lera forslades fram av stora vattenmassor härnere på jorden. Och kanske var inte den så farlig! Har förresten hört att den T rex som levde en gång inte var så farlig den heller. Men det är en annan historia.

Källor:

http://phys.org/news/2012-08-cretaceous-footprints-goddard.html

http://phys.org/news/2012-04-advanced-dinosaurs-planets.html

Vänliga grönsaker

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är inte bara att det finns så fräscha och fina grönsaker, nybakat bröd och annat gott! Och att det känns så bra att handla närproducerat!

Det är något med den vänliga atmosfären och positiva stämningen på “Bondens egen marknad” som gör att man trivs så bra. Är det sedan en så vacker sensommardag som innevarande dag känns det förstås extra bra. Helst vill man inte missa någon av de lördagar som tillfället bjuds här i Umeå – intill Vänortsparken. Tänk så bra parknamnet stämmer in på marknaden!

Och tänk om det fick vara så där vänligt och positivt annars också! På andra platser på stan och i livet! Det vore väl inte så omöjligt. För det är väl typ vanliga människor som vanligtvis finns överallt som finns också här på marknaden, eller…?

Är det kanske de extra vänliga och livsbejakande Umeå-borna som samlas här och köper närproducerat. På något sätt tror jag inte det, utan bara några av oss vanliga (gnälliga?) som blir både gladare och vänligare när det saluförs extra goda gurkor!

 

Allt tar sin tid…

Av , , Bli först att kommentera 0



Vi köpte nyligen en ny äggklocka! Vår gamla som har åtskilliga år på nacken börjar kännas lite trög. Och så har vi märkt att den går lite efter den vanliga tiden. Och så är det ibland bra med två, om man behöver passa olika rätter samtidigt.

Det fixade sig då vi hade en spis med pling, men så pajade spisen – och därmed plingen. Den nya spisen har ingen (men det var vårt eget val). Men så var det vår nya äggklocka då. Den visade sig gå snabbare än vanlig, ordinär tid. Nästan dubbelt så fort som den gamla äggklockan – åtminstone om man räknar på typ 10 minuter eller däromkring.

Tiden springer ifrån oss, säger vi ibland. Och ska man gå efter vår nya äggklocka så stämmer det. Men egentligen gör den väl inte det, inte om man räknar på vanlig standardtid. Kanske är det vi som försöker pressa in för mycket i den. (I tiden alltså, inte äggklockan.) 

“Tiden är rättvis” hörde jag nyligen någon säga i ett seminarium. “Vi har alla precis lika mycket.” Han menade att när vi säger att vi har ont om tid så stämmer inte det. Och så refererade han till Predikaren i Bibeln där det står att “Allt har sin tid”. Han menade att det ordet även kan tolkas som att “Allt tar sin tid. Och så kom han in på det där som man ofta hör att det är en fråga om planering.

Lutar mot att de faktiskt har rätt – såväl Predikaren, som föreläsaren.

En historia, ett nu och en framtid

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här bordet står på vårt sovrum – en liten plats ganska vilsam för ögonen! Så idag tänkte jag på var alla sakerna kommer ifrån. För fastän det rör sig om så få saker, finns en rik och sammansatt historia.
 
Själva bordet kommer från ett håll, Bibeln från ett annat, de båda dukarna från två olika håll och växten o krukan från ett par andra. Och alla sakerna har sina egna historier. Längre, kortare eller någonstans där mittimellan. På det sättet kan man titta sig omkring i huset och i livet. Och upptäcka att vi lever mitt i, både vår egen och andras historia. Som tillsammans skapar ett nu och en framtid.

Ibland läser jag i Bibeln som ligger på bordet, speciellt då jag läser i Psaltaren. Det är en gammal engelsk översättning. Språket har så sköna ord och uttryckssätt, lite annorlunda mot vad man är van vid. Och också här finns en intressant historia, men också ett nu och en framtid…

Om fjärilar och trilobiter

Av , , Bli först att kommentera 1

Allt är inte vad det ser ut att vara” hör och ser man allt som oftast. I olika situationer. Och nog är det sant många gånger.

Tänker på en kurs i Dalarna för några år sedan. Under fältstudier en dag blev några deltagare väldigt förtjusta då de trodde sig ha hittat fossila fjärilsvingar. Det var det nu inte, det var trilobit-stjärtar!

Som de flesta säkert känner till är trilobiter ett, numera utdött, kräftdjur. De fanns i en mängd olika arter och varierande storlekar. En av de arter man hittar i Dalarna är ganska stora. Oftast är de sönderslagna, så att man hittar stjärtarna för sig och huvudena för sig osv.

Och nog kan jag hålla med om att stjärtarna liknar fjärilsvingar, lite grand. Så – om man nu inte sett några fossila förut, eller vet att man inte brukar hitta fjärilsvingar i de lager där vi sökte – ja, då var det kanske inte så konstigt att man misstog sig.

Men det finns fossila fjärilar också. I andra lager, på andra platser runt jorden. Att fjärilar bevarats som fossil är kanske ännu mer förunderligt, än att trilobiter gjort det. Jag menar, trilobiterna var ju bottenlevande och lite mer robusta. Kröp omkring därnere på havets botten då de begravdes under stora mängder sediment. Medan fjärilarna flög omkring uppe i luften, och särskilt robusta är de ju knappast.

Men på något sätt har även skira fjärilsvingar begravts under sediment och förvandlats till sten. Andra har bäddats in i bärnsten. En sak är dock fint med fjärilar, jämfört med trilobiterna. De dog inte ut! En hel mängd arter finns kvar än idag och förgyller våra somrar, år efter år – livs levande.

Det ni ser förstenat som fossil på fotot är inte fjärilar. Det är trilobitstjärtar från Dalarna. Och det ser det kanske också ut för att vara!

Om saker

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är lite märkligt med saker. Hur man bryr sig om dem och så. En del kan man skiljas ifrån med lätthet. Eller till och med vara glad att bli av med. Annat kan man kan omöjligt tänka sig att skiljas ifrån.

Det kan vara av nostaligiska skäl, eller att de har som ett budskap. “De säger mig ingenting” säger man om sånt man inte bryr sig om. (Men ändå kan vara fint.) Det jobbigaste är egentligen de saker, som man inte riktigt vet om man vill behålla, eller göra sig av med.

Har en tid varit ganska trött på saker. Säljer och ger bort hellre än jag köper. Men så ibland händer det mystiska – man köper ändå något nytt som man inte behöver. Ja, det behöver inte vara helt nytt, gärna second hand. Och det behöver inte ens vara särskilt vackert eller värdefullt. Man blir bara så förtjust då man ser det!

Som krukan på bilden till exempel. Den har inget känt fabrikat, eller någon stämpel som visar på dess värde. Den är lite sliten och nött (en del av charmen?), och några skulle säkert kalla den för ful. Hittade den nyligen på en second hand för en tia eller femma och tyckte bara så mycket om den. Och på något sätt även nyfiken på dess historia. (Vaxduken under krukan är det inte jag som tycker om. Den har jag köpt för att min man skulle bli glad.)

Krukan står nu framme i köket hela tiden, med eller utan blommor. Just nu med lavendel från trädgården. På bilden syns nedersta bladen av renfana och någon slags rödklint. Och jag tänker inte sälja eller ge bort krukan. Åtminstone inte än på länge…

Om balans i ansiktet och livet

Av , , Bli först att kommentera 1


“Det finns en anledning” sa någon häromdagen, “att vi har två öron men bara en mun”. Och så la han till något om att Gud hade en tanke med det hela.

Nu känner jag inte personen så väl, så jag vet inte hur mycket han tror på Gud. Men det var intressant tänkt om hur Gud kan ha tänkt.

Budskapet från mannen var dock tydligt, vi ska lyssna mera än vi pratar. Och det är sant – för det mesta. Men ibland är det bra att prata också. Det beror förstås på vad vi säger. Ibland är det till och med viktigt att prata – riktigt viktigt! Så mycket har blivit fel på grund av tystnad.

Men nu var det ju inte det han sa – att vi skulle vara tysta. Tror att han menade att det skulle vara rätt balans.

Sen tänkte jag lite mera, på ansiktets balans. Att vi har två ögon, men bara en näsa. Kanske för att vi ska observera mera, än vad vi lägger näsan i blöt i det man ser. Men det sa den här mannen ingenting om….

Arkiv
Sidor