För några veckor sedan var det en pappa som sände mig ett längre mejl med några funderingar. Har avmaskat så det inte framgår vem det är men har kvar hans högst relevanta frågeställningar.
Jag är pappa – har det någon betydelse?
”Jag är inte bara tandläkare, utan också mamma” löd en reklamslogan för många år sedan. Mammornas roll har alltid varit viktig, men man har även börjat uppmärksamma pappornas stora betydelse för barnens uppväxt och välmående.
Frånvarande pappor har anförts som skäl för en mängd problem, och jag har som pappa sträckt på mig lite extra när jag berättat om mina perioder av pappaledighet med mina barn. Jag är stolt över att skjutsa till träningar, gå på föräldramöten och hjälpa mina barn med läxorna.
Nu har dock pendeln svängt – eller hur ska man tolka förslaget att ensamstående kvinnor med offentligt stöd ska få rätt att skaffa barn, som inte kommer att ha någon möjlighet att ens ta reda på vem deras pappa är, förrän tidigast vid 18 års ålder? Det är att ta flera steg bakåt i utvecklingen om en sådan lag blir verklighet – inte bara för de barn som kommer att växa upp utan möjlighet att ha kontakt med sin pappa, utan faktiskt även för alla oss pappor som vill ta ansvar för våra barn. Om staten på detta sätt signalerar att pappor är onödiga – har då jag och min strävan att ta papparollen på allvar någon betydelse?
slut citat.
Jag kan inte annat än hålla med i hans funderingar. Vart är samhället på väg? Det behövs partier med en etisk kompass.
.jpg)
Senaste kommentarerna