Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
Tack alla som hört av sig och, med oro i rösten, frågat hur jag mår. Jag har blivit rörd över den omtanke som många visat mig. Svaret på frågan är att jag nu mår bättre och har starkare fysik än exempelvis under valrörelserna 2014 och 2018. Jag kommer att börja träna med vikter på allvar igen nu på söndag. Målet är att pressa 100 kg i bänk, dra 100 kg i mark samt ta 100 kg i benböj (knäböj). Det enda som jag är säker på att jag kommer att klara är ”bänken” – med en aning studs. När det gäller mark och benböj utgör knäna ett hinder. För att behålla det sjukvården gett mig ska jag lägga till konditionskrävande promenader med viktväst samt besöka en dietist för att börja äta bättre. Jag har deponerat 1000 kr i partiets kassaskåp, som en sorts skatt, ifall mina partikamrater ser mig glufsa vetebullar till kaffet. Jag vågar dock inte lova något när det gäller RED Bull – när f-n ska jag få mitt reklamkontrakt av denna tillverkare av energidrycker : )

Nya styrkebloggar kommer i sinom tid. Men det ”brinner” i både Göteborg och Malmö. Så dessa bloggar måste dröja ett tag.
Återigen: Tack till er som visat mig omtanke.

Del ett
Det råder ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad. Det jag tidigare kände till var att personer knutna till kriminella nätverk hade upprättat egna vägspärrar bland annat i stadsdelarna Hammarkullen och Hjällbo (Göteborgs-Tidningen tis 25/8). Enligt polisen speglade detta upptrappningen i konflikterna mellan de två rivaliserande kriminella nätverken Backagänget samt den kriminella delen av släktnätverket Ali Khan. Till saken hör också att andra nätverk också dras in i denna konflikt. Många personer som är beredda att använda kraftigt våld, även dödligt våld, dras in i konflikten. Det hör även till saken att vissa av de kriminella självklart bor i en del av Göteborgsområdet men har sin verksamhet i en annan stadsdel. Den väpnade maktkampen mellan de kriminella nätverken utspelar sig därför över hela Göteborg med omnejd. Det har uppstått vad som måste beskrivas som ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad.

Så långt tidigare bloggar.

Del två
Kriminella utlyste även undantagstillstånd. Nu har det framkommit nya uppgifter. Det har visat sig att den kriminella delen av Ali Khan-nätverket inte endast ”drabbade” lokalbefolkningen genom att sätta upp egna vägspärrar och kontrollera delar av trafiken. Detta släktbaserade nätverk besitter även det ”våldskapital” som krävs för att utlysta något som i praktiken var ett undantagstillstånd i bland annat stadsdelen Hammarkullen. Och bara där bor det uppåt tiotusen invånare. Den 28 augusti hade nya uppgifter framkommit som GT beskrev på följande sätt:
”Hela bostadsområden låg folktomma och öde sedan gängkriminella uppmanat invånare att hålla sig inomhus. Föräldrar i flera områden i Göteborg höll barn hemma från förskolor. Allt medan beväpnade och maskerade män kontrollerade infarter, där även kommunpersonal stoppades och kontrollerades […] 
– Det är en maktdemonstration, säger Göteborgs polischef Erik Nord.”

Ta dig tid, käre läsare, och fundera på innehållet detta citat från Göteborgs-Tidningen. Det kriminella nätverket utlyste vad som i praktiken var ett undantagstillstånd som, på olika sätt, påverkade tiotusentals göteborgare. Samma nätverk hade även våldskapital nog för att stoppa och kontrollera kommunens personal!

Få umebor skulle uppskatta om hantverkare och kvartersvärdar från AB Bostaden måste godkännas av vad som under 50- och 60-talen kallades för Berghemsligan? Detta fruktade gäng av tio- till tolvåringar som påstods skära dig i handen för att sedan hälla salt i såret. Ali Khan-nätverket har också tolvåringar – men dessa backas upp av betydligt äldre personer med betydligt kraftigare vapen än fällknivar och salt.

Och

Till skillnad från polisen stänger de kriminella knarklangar-nätverk inte receptionen mellan 15.00 på fredag fram till 09.00 på måndag. Deras närvaro är mer beständig och existerar 24-timmar om dygnet. Annars kan man inte utlysa ett undantagstillstånd som påverkar tiotusentals människor i Sveriges näst största stad. I Umeå är det så förbannat illa att om en person, i djup själslig nöd, vill bekänna ett brott för att orka genomleva helgen går detta inte. Receptionen stängde för en kvart sedan upplyste en uniformerad man. JAG VET DETTA. En bekant till mig hade en bekant som ville bekänna ett brott. Då folk vet att jag sitter i fullmäktige och dessutom har arbetat inom kriminalvården händer det att både folk som jag känner, och inte känner, ber mig om hjälp. Tyvärr tvingades jag bli riktigt frän för att personen från ledningsgruppen för polisregion Nord skulle förstå att det kunde vara bra för polisarbetet om en person, i djup själslig nöd, fick bekänna det brott som personen ville bekänna. Frågan löstes till slut på ett bra sätt – av en patrullbil från den på många sätt, utmärkta, umepolisen – blev jag senare informerad om.

Det går naturligtvis inte att ha en situation där det är lättare att köpa knark hos kriminella nätverk än att bekänna brott hos polisen… bara för att klockan blivit 15.00 på en fredag.

Del tre
Parallella samhällsstrukturer. Situationen har underlättat för de kriminella nätverken att kringgå, och även ersätta, svensk lagstiftning med andra regler och värderingar. Situationen har även underlättat för andra som strävar efter att skapa parallella samhällsstrukturer. Jag tänker på de som, med alla medel, vill försvara och bevara hederskulturen i sina hemländer även sedan de fått asyl här i Sverige. Jag tänker på de islamister – Muslimska Brödraskapet och wahhabitiska salafister – som sedan länge mycket medvetet strävar efter att ersätta de svenska grundlagarna med sharia.

För att skapa parallella samhällsstrukturer.

Och till detta kommer nu nämnda maktdemonstrationer från ytterst inflytelserika kriminella nätverk. Jag har nämnt den kriminella delen av Ali Khan-nätverket samt Backagänget i Göteborg. Men liknande nätverk finns även i exempelvis Stockholm, Malmö och Örebro.

Del fyra
Gängkonflikter i Sverige, bland annat i Stockholm, har fått Danmark att sätta upp gränskontroller – mot Sverige. Under augusti i år pågick en uppmärksammad rättegång kopplad till ”exporten” av kriminalitet från Sverige till Danmark. Nyss dömdes fem män till långa fängelsestraff (tre fick livstid) för ett dubbelmord som inträffade i Köpenhamnsförorten ”Herlev” hösten 2019. Både offren och förövarna var, eller hade varit, svenska medborgare. Enligt polisen utgjorde morden en del av en pågående gängkonflikt – i Stockholmsområdet !

Stanna upp igen och fundera på det du just läst. Danmark känner sig tvingat att sätta upp gränskontroller mot den organiserade brottsligheten i Sverige – vars konflikter i Stockholmsområdet leder till mord och livstidsstraff i Danmark.

Dessa kriminella gäng och nätverk har tillåtits att växa i styrka under mer än flera årtionden! Många har tvivlat på Stefan Löfvens duglighet. Ibland är det, för dessa personer, bättre att hålla mun än att öppna munnen och undanröja varje tvivel. Löfvens yttrande om att vi ”inte riktigt såg det komma” utgör ett klassiskt exempel. Men Löfven och socialdemokraterna är inte ensam om att ha saknat det nödvändiga modet att se den vardag som så många tvingats leva i. Ansvaret vilar tungt på båda de traditionella politiska blocken och på pk-media. Återigen: I oktober 2019 meddelade regeringen i Danmark att den inför gränskontroller mot Sverige! Den danske justitieministern motiverade gränskontrollerna med att gängkriminaliteten i Sverige hade spridit sig till över sundet till Danmark.

Och det var sant.

Avslutning
Ansvarslös asyl- och invandrarpolitik. Den utveckling som nu tar sig uttryck i att kriminella nätverk upprättar vägspärrar och utlyser utegångsförbud i vissa stadsdelar i Sverige definitivt inte kommer som en blixt från en klar himmel. Situationen som har gjort det möjligt att bygga upp parallella samhällsstrukturer har växt fram under årtionden.

En avgörande faktor till det som hänt är den uppseendeväckande ansvarslösa asyl- och invandrarpolitiken. Denna har bidragit till att skapa en segregering – både av arbets- och bostadsmarknaderna – i form av utanförskapsområden där det (ofta) inte ens är nödvändigt att tala svenska! Samtidigt som det svenska språket är nyckeln till Sverige. En annan avgörande faktor är att kunskaperna om de svenska grundlagarna, och de sedvänjor som är baserade på dessa grundlagar, är mindre än liten. Då inte ens folkvalda och kommunens personal klarar av att stå upp för grundlagarna – exempelvis i Kulturnämnden och på Umeå stadsbibliotek – är det väldigt osannolikt att de folkvalda (som grupp) står upp för de demokratiska fri- och rättigheter då konflikter uppstår och situationen ställs på sin spets. Och ansvaret för detta ligger naturligtvis på politiskt fega och röstmaximerande regeringar från båda de traditionella politiska blocken. Men sedan kommer vi till vad som ska ske framöver. Olika partier kan dra olika slutsatser av sina tidigare tillkortakommanden.

De politiker och partier som tror att det, även i fortsättningen, räcker med att mumla kommer att tvingas se sin organisation gå under. Tyvärr verkar Socialdemokraterna tillhöra de partier som är minst benägna att inse tidigare fel och åtgärda dessa. Jag tror att vi ser en skymningen för socialdemokraterna – om de inte gör ett djupgående omvändelse under galgen. Tyvärr tror jag inte att dagens S innehåller tillräckligt mycket av varken demokrati eller socialism.

Därför måste en ny arbetarrörelse byggas upp. En arbetarrörelse som förmår återerövra arbetarna från SD – men inte för att locka dem tillbaka till S.

Det råder ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad –
detta kommer dagens S aldrig att förstå.

               ”Det är svårt att vara ödmjuk”, brukar många inleda sina skämt med.

Men det finns tillfällen då man verkligen känner sig ödmjuk. På djupaste allvar. Det hände mig i tisdags. Klockan kvart i åtta på morgonen skulle jag göra ett arbets-EKG. Klockan 14.00 blev jag skjutsad i en rullstol till en avdelning som heter eftervård PCI eller Kardiologen. Jag tror att jag passerade fyra ”stationer” på hjärtcentrum under dessa sex timmar. Först alltså Klinfys där jag cyklade. Sedan blev jag ledsagad till PCI. För mig var detta ”station” två. På PCI undersökte de och åtgärdade min – genom årtionden och helt på egen hand misshandlade – kropp. Sedan tillbringade jag resten av eftermiddagen och kvällen på eftervård PCI eller Kardiologen.

När jag låg ned på PCI och blev undersökt och åtgärdad var det svårt att inte känna en oändlig tacksamhet mot sjukvården. Instrument och vätskor tillfördes kroppen och det skulle ha kunnat vara skrämmande om det inte var för att personalen, på ett lugnt och pedagogiskt sätt, hela tiden förklarade vad och varför jag kände det jag kände. Under hela processen diskuterade vi styrketräning och de negativa effekterna av anabola steroider och tillväxthormoner. Som vi alla visste inte bara intas av elitidrottare utan även amatörer ute på gymmen. När allting var klart tittade en kvinna, som jag inte vet om hon var läkare eller sjuksköterska, mig stint i ögonen och sa ”du får inte ”bänka” nånting under den närmaste veckan”. ”Bänka” är det ord som vi som tränar med vikter använder för bänkpress.
”Va fa-an”, sa jag, för att verka tuff.
”Nae”, sa hon. ”Ska du köra bröst får du göra flyes istället – utan att anstränga höger handled det allra minsta!”

Gissa om jag blev imponerad.

Den kvinnan kunde uppenbarligen lika mycket som jag om styrketräning. Eller mer. Jag var tvungen att fråga ”träna´ru mycke” (en tuff gammal umebo ska tala långsamt och lätt nasalt). Hon nickade med ett brett leende. Vi fick till och med in Arnold Schwarzenegger i samtalet. Men jag glömde tyvärr att fråga om hennes fascinerande huvudbonad.

Dessa samtal utspann sig mellan mig och fyra till fem av sjukvårdspersonalen. Jag gissar att runt mig fanns det hela tiden två-tre läkare  och två-tre sjuksköterskor. Vi talade samtidigt som de genomförde mycket avancerade undersökningar och åtgärder med hjälp av mycket avancerad apparatur. Efter ett tag så slog mig dock stundens allvar, samtidigt som undersökning och åtgärder började ta på mina krafter, och jag förlorade medvetandet, för att efter ett kort ögonblick väckas av en mild men bestämd skakning i axeln.
”Somnade jag”, frågade jag. ”Ja, men bara i fem sekunder”, blev svaret. ”Bra”, svarade jag, så karskt jag kunde, i ett försök att hålla uppe den tuffa attityden.

Och plötsligt var allt klart!

”Du kommer att må mycket bättre framöver”, sade någon av alla dessa så yrkesskickliga. ”Men inga tunga lyft i bänk på en vecka”, lade kvinnan med den vackra huvudbonaden och det stora kunnandet (även om styrketräning) till bestämt. Hon tillbringade uppenbarligen en hel del av sin tid i gym hon också. Jag lovade. Efter det så bar det av i rullstol till den fjärde stationen som alltså var eftervård PCI. Där togs jag om hand av en gentleman som jag också kunde prata träning med – konditionsträning. Jag klagade över att jag inte kunde springa längre på grund av mina slitna knän. Han tyckte att detta var synd eftersom löpning var ”grunden” för all träning. Så även honom plågade jag med träningssnack. Så mycket som jag bara kunde!

När han gick hem tog ett nytt gäng över den milda men noggranna efterkontrollen.

De två jag minns bäst var en lång svensk grabb och en tjej från andra sidan Bottenhavet. På denna ”station” fick jag äta sen lunch, tidig middag och mycket fika. Jag lyckades givetvis få igång en diskussion om träning. Med killen. Vi utbytte erfarenheter om onda ryggar och om träning både för att bli starkare och för att få mindre ont. Mitt intresse för dialekter gjorde att jag inte kunde låta bli att gissa varifrån tjejen.Jag hamnade i rätt land men inte i rätt län. Jag hoppas att hon åtminstone var lite imponerad över mitt dialektala kunnande. Båda tog hand om mig på bästa sätt. Speciellt när blodet började rinna ordentligt och jag blev – inte rädd, givetvis inte – men en aning förvånad för att inte säga förvirrad.

För övrigt, när det gäller att plåga personalen med träningssnack så kom naturligtvis de som genomförde arbets-EKG:t på mig inte undan. För vad ska man prata om, om inte om träning, under ett arbets-EKG? Jag tror till och med att jag lyckades prata träning under själva transporten från arbets-EKG:t till PCI. När jag nu sitter och skriver blir det uppenbart, till och med för mig själv, att allt detta prat om träning på hjärtcentrum handlade om min egen nervositet. Och att personalen, t.o.m. under undersöknings- och åtgärdsfasen, förstod detta och därför lät mig utveckla det hela till ett samtal i vilket även de deltog. Kunniga om kropp och själ var de ju alla – oavsett om de tränade eller inte.

Den hemska tanken slår mig att det finns en möjlighet att sjukvårdspersonalen har träffat nervöst babblande patienter tidigare – och att jag därför inte lyckades hålla uppe min tuffa attityd. Jag får försöka leva med denna verkligt skrämmande insikt.

Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet för den insats som alla dessa människor gjorde för mig i tisdags och fortsätter att göra för andra, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet (ordet stor räcker inte till) över den lilla avgift som jag betalar för att bli omhändertagen av så många duktiga och empatiska människor samt avancerade maskiner som andra duktiga människor har byggt. Den totala kostnaden samhället betalade för mig i onsdags måste vara astronomisk.

Det finns de som frågar ”vad f-n får man för skattepengarna egentligen”.

Frågan kan bara ställas av någon som tjänar väldigt mycket pengar och aldrig har varit sjuk. Eller av hänsynslösa politiker samt politiserade högre tjänstemän- och kvinnor (politruker).

Jag vill tacka alla inom sjukvården för allt arbete som ni gör månad efter månad. För mig och för så många andra. Och det sätt jag ska tacka på är att bekämpa de orimliga beslut som politiker och politruker tog i 17 av Sveriges 21 regioner (landsting) år 2019. Dessa innebär fortsätta nedskärningar inom sjukvården. Inte nödvändiga nysatsningar.

För Västerbottens del innebar fjolårets beslut nedskärningar på ca en halv miljard kronor under åren 2020-2021-2022. För Stockholms del innebar fjolårets beslut nedskärningar på 1,1 miljard – bara under år 2020. Dessutom: besluten togs alltså innan coronapandemin slog till. Alla vet – t.o.m. den grupp av ofta, om än inte alltid, verklighetsfrämmande folkvalda – att pandemin har inneburit en vårdskuld som gör dessa planerade nedskärningar ännu mer orimliga!

Sjukvården har fått ta stryk under årtionden. Och trots det togs alltså ifjol beslut om nya nedskärningar i hela 17 av Sveriges 21 regioner (landsting). Och dessa nedskärningsbeslut har inte rivits upp! Trots pandemins effekter, i form av ”sig själv” och av den vårdskuld som pandemin har skapat, håller nu de beslut som fattades ifjol om nya nedskärningar på att verkställas!

Allt förnuft säger att besluten om nya nedskärningar inom sjukvården måste rivas upp. Allt förnuft säger att de små punktvisa satsningar som har gjorts under coronapandemin måste omvandlas till generella upprustningar av hela sjukvården. Men detta kräver antingen att alla förbannade folkvalda hamnar där jag hamnade. Eller en form av ”sjukvårdsrevolution” underifrån. Från personal och patienter. Sjukvården behöver ökade resurser – inte minskade. Detsamma gäller även för äldreomsorgen.

Jag är oändligt tacksam för den sjukvård jag fick av hjärtcentrum i tisdags och jag vill tacka alla – inklusive den läkare på min vårdcentral (på Dragonfältet) som skrev den ursprungliga remissen till hjärtcentrum. Sverige har en sjukvård som, jämfört med andra länder, håller en väldigt hög kvalitet. Det gäller inte minst personalen. Men sjukvården innebär i sig, genom att den är skattefinansierad, en väldig omfördelning från de med både hälsa och pengar till de som har mindre av hälsa och mindre av pengar. Även i detta finns ett väldigt värde. De verkliga makthavarna i Sverige – till vilka jag ännu inte hör, även om jag också är folkvald – har slagit in på en kurs som riskerar att kvadda den dyrbara skatt som svensk sjukvård utgör.

Återigen: Sjukvården måste tilldelas mer resurser. Inte mindre. Bland annat för att korta de ibland alldeles för långa vårdköerna – vårdköer som inte är sjukvårdspersonalens fel.

Återigen: Ett ödmjukt tack till er alla.

PS. Mitt besök på NUS innebär inte att jag tänker dra ned på den politiska verksamhet jag sysslat med sedan 1975.

Tvärtom.

Tack vare den fortfarande fantastiska sjukvården kommer jag att kunna gå upp från 70 arbetstimmar i veckan till 75. Men, för att inte sabba det jag har fått av sjukvården ska jag inte göra detta. Jag ska hålla mig till 70 arbetstimmar även i fortsättningen. Men kanske, och detta är inget löfte, ska jag lyssna på kvinnorna i mitt liv – min dotter, min fru (som jobbar på mikrobiologen) samt på mina ”bestämda” kusiner – och dra ned på antalet Red Bull.

Kanske.

Vi ses på barrikaderna, eller åtminstone på Rådhustorget, i morgon lördag kvart i ett. DS.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Detta blogginlägg ska läsas som en fortsättning på de två föregående inläggen (26 och 29 augusti)

Ingress
Den offentliga debatten om flyktingpolitiken i Sverige har under åratal präglats av orimligheter. En av alla dessa orimligheter går ut på att börja jämföra det svenska flyktingmottagandet med det totala antalet människor som befinner sig på flykt i världen. I jämförelse med denna siffra kommer det svenska flyktingmottagandet alltid att framstå som mycket blygsamt.

Del ett
Flera representanter för Miljöpartiet har använt sig av denna metod i debatterna kring en parlamentariska migrationskommitténs förslag. Det avgående MP-språkröret Isabella Lövin förde fram ett resonemang i Sveriges Radios partiledarutfrågning (28/6) som gick ut på att Sverige skulle öka sitt flyktingmottagande eftersom det finns nästan 80 miljoner flyktingar i världen. MP-Lövins jämförelse utgjorde ett försök att medvetet vilseleda debatten. Låt mig förklara varför.

Del två
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befann sig 79,5 miljoner människor i världen på flykt i slutet av år 2019. Dessa fördelade sig på en rad olika grupper. Se tabellen nedan.

Tabell: Människor som befann sig på flykt år 2019

Källa: UNHCR Global Report 2019

Kommentarer:

1. Den största andelen av de människor som befann sig på flykt år 2019 – 45,7 miljoner – bestod av människor som var flyktingar i sitt eget land. Det största antalet av dessa internflyktingar fanns i Colombia (8 miljoner).

2. Drygt fem av de 79,5 miljonerna består av palestinska flyktingar. Dessa har levt i permanenta flyktingläger i decennier.

3. De 20,4 miljoner människor som räknas som flyktingar kräver en närmare förklaring. Denna grupp utgörs nämligen av människor som redan har fått sin status som flykting bekräftad. Detta innebär att myndigheterna i ett mottagande land, eller exempelvis FN:s flyktingorgan, har gjort bedömningen att dessa människor har rätt till skydd som flyktingar i enlighet med FN:s konventioner från 1951 och 1967. De 20,4 miljoner flyktingarna har alltså redan fått uppehållstillstånd i ett annat land än i sitt hemland. Den hjälp som de allra flesta av dessa behöver handlar inte om att förflytta sig till ett nytt land. Av de 20,4 miljoner som har har fått uppehållstillstånd i ett annat land är det 3,0 miljoner som har fått uppehållstillstånd i olika europeiska länder – däribland i Sverige!

Återigen: Dessa 20,4 miljoner människor har alltså redan fått sin flyktingstatus bekräftad och söker inte asyl i något annat land. De, i denna grupp, som har sökt asyl har alltså redan fått asyl.

4. De människor som nu kommer till Sverige och söker asyl hör till gruppen ”asylsökande”. Det var 4,2 miljoner människor som sökte asyl under 2019. Den största andelen av dessa återfanns i Nord- och Sydamerika. Det var under en miljon (893 600) som sökte asyl i Europa förra året.

De slutsatser som vi kan dra av siffrorna från UNHCR understryker hur medvetet bedrägligt det är att ställa det svenska flyktingmottagandet mot ”80 miljoner flyktingar i världen”. Detta eftersom de människor som kommer till Sverige hör till gruppen asylsökande. Och år 2019 var det alltså 893 600 som sökte asyl i Europa. Det är mot denna siffra som Sveriges asylpolitik ska ”vägas”. Inte mot 80 miljoner.

Del tre
Öka utlandsbiståndet. Majoriteten av de 79,5 miljoner människor som befinner sig på flykt i hela världen har varken intresse eller möjlighet att ta sig till Sverige. Däremot kan Sverige, genom utlandsbiståndet, ta sin del av ansvaret för dessa nästan 80 miljoner människor. Detta genom att öka Sveriges bidrag till FN:s flyktingorgan UNHCR.

Till sist
Metoden att jämföra Sveriges flyktingmottagande med ”80 miljoner i världen” visar på den kombination av hänsynslöshet och okunnighet som präglar Miljöpartiets agerande i flyktingdebatten. Sanningen är att Sveriges asyl- och flyktingpolitik ska jämföras med en (1) procent av 80 miljoner – nämligen  893 600 asylsökande.

MP – partiet som talar sant till en (1)  procent !

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Detta blogginlägg ska läsas som en fortsättning på det föregående

Ingress
Under de fyra åren 2012-2015 tillät Sverige i praktiken ett obegränsat flyktingmottagande. Denna period kommer att påverka det svenska samhället under decennier för att inte säga generationer framåt. Alla politiska partier måste presentera ett politiskt svar på den nya och svåra verklighet som dessa år har skapat. Eller fly in i lögn och förnekelse.

Del ett
Andra EU-länder måste ta ett större ansvar för de asylsökande
År 2019 beviljade Sverige uppehållstillstånd till dubbelt så många flyktingar, sett till befolkningens storlek, som snittet för alla länder inom EU. Men en bedömning av huruvida Sverige har tagit sitt ansvar för att hjälpa människor på flykt, i jämförelse med övriga EU-länder, kan inte enbart göras under ett år. En rättvis jämförelse måste kräver att Sveriges flyktingmottagande jämförs med EU som helhet under en tioårsperiod. Ett lands möjligheter att integrera de flyktingar som fick uppehållstillstånd under 2019 påverkas, naturligtvis, av hur många flyktingar som redan finns i landet. Och som befinner sig i en process av att lära sig språket samt skaffa jobb och bostad.

Källa: Eurostat

Kommentarer:
1. Av det totala antalet flyktingar som beviljades uppehållstillstånd i EU-länderna under tioårsperioden 2010-2019 var det nästan var tionde som fick uppehållstillstånd i Sverige (9,2 procent).

2. Detta ska jämföras med att Sverige endast har knappt två procent av befolkningen inom EU. Sverige har alltså tagit emot nästan fem gånger fler flyktingar än vad storleken på dess befolkning ”förpliktigar” landet till. Detta förhållande har alltså gällt under hela tio år!

3. Om Sverige hade tagit emot flyktingar i relation till storleken på landets befolkning skulle antalet ha legat på ca 56 000 under tioårsperioden 2010-2019. Inte 263 000. Återigen: Sverige har tagit emot nästan fem gånger så många flyktingar som storleken på landets befolkning ”förpliktigar” till.

Den slutsats vi kan dra är att Sverige, under åren 2010-2019, med har tagit sitt humanitära ansvar för de asylsökande som kommer till EU! Och mer därtill. Det finns inget annat land i Europa som ens kommer i närheten av att ha tagit emot så många flyktingar i förhållande till landets storlek som Sverige har gjort under åren 2010-2019. Därför är det ett berättigat krav att andra länder nu ska ta ett långt större ansvar.

Den senaste period då Sverige tog emot ett större antal flyktingar var i början av 1990-talet. Detta var ett resultat av de olika krig som bröt ut då Jugoslavien föll samman. Under åren 1993-1994 beviljades över 80 000 flyktingar asyl i Sverige. Majoriteten var alltså flyktingar från det forna Jugoslavien. Denna period av mycket stort flyktingmottagande följdes av nästan tio år då Sverige kraftigt minskade sitt mottagande. Detta för att klara av att integrera de flyktingar som kommit. Sverige klarade också av att integrera denna flyktingvåg. Till skillnad från idag.

De senaste tio åren av historiskt stort flyktingmottagande kräver en långt större ansträngning för att klara av integrationen. Därför anser alltså Arbetarpartiet att andra EU-länder, under överskådlig tid, måste ta ett långt större ansvar för de asylsökande som kommer till Europa.

Del två
Arbetarpartiet vågar se den nya verkligheten och presenterar här ett politiskt svar. I detta ingår bland annat en ny, realistisk och human asyl- och flyktingpolitik. Vårt övergripande med mål är att Sverige måste överge de föregående årens orealistiska och ansvarslösa flyktingmottagande och istället lägga sig på den nivå som utgör genomsnitten för EU-länderna. Detta av främst fyra skäl:
a) de med invandrarbakgrund som idag bor i Sverige måste integreras i samhället – detta innebär att dagens ansvarslösa och orealistiska asylpolitik omedelbart måste överges.
b) coronapandemin har understrukit behovet av en väldig upprustning och utbyggnad av sjukvård och äldreomsorg – vilket i sin tur kräver ett massivt utbildningsprogram i vilket både svensk- och utlandsfödda måste delta,
c) utlandsbiståndet utgör en av våra hörnstenar – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas.
d) denna omfattande omställning av samhället måste finansieras – vilket är ett av flera skäl till att andra EU-länder måste ta ett långt större ansvar för de som söker asyl i EU.

Dessa fyra punkter utgör grunden för en ansvarsfull och realistisk asyl- och flyktingpolitik. Men också för en human biståndspolitik. Detta är en del av Arbetarpartiets alternativ.

Del tre
Utlandsbiståndet är centralt – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas och även detta måste finansieras
Arbetarpartiet är alltså för en stramare asylpolitik. Däremot är vi för en ökad satsning på utlandsbiståndet. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig nästan 80 miljoner människor på flykt runt om i världen. Drygt hälften av dessa (43,5 miljoner) är på flykt inom sitt eget land. En överväldigande majoritet av dessa är inte intresserade av att ta sig till Europa. Dessa måste få hjälp på platsen. I många flyktingläger runt om i världen råder idag en akut brist på rent vatten, mediciner, sjukvårdspersonal, livsmedel och andra förnödenheter.

Men under år 2015, då nästan 163 000 människor sökte asyl i Sverige, beslutade en majoritet att överföra nästan en fjärdedel av den svenska biståndsbudgeten. Dessa pengar togs alltså från de människor som exempelvis behövde vatten i Afrika och användes istället som ett tillskott på hemmaplan för att Sverige skulle kunna ta emot åtta gånger så många asylsökande som EU-snittet under året 2015. Det handlade om nio miljarder kronor. En representant för Diakonia, en av landets största biståndsorganisationer, kommenterade nedskärningen av utlandsbiståndet på följande sätt i en artikel i DN (30/4-2015): ”Det motsvarar Sveriges samlade årliga bistånd till allt som har att göra med hälsovård, allt till barns utbildning, allt till att få fram rent vatten och allt katastrofbistånd tillsammans. Detta är mer än dubbelt så mycket som går till Afrika per år”.

Det är ingen som vet hur många fler människor som tvingades ta chansen i en båt över Medelhavet på grund av att den svenska biståndsbudgeten plundrades för att finansiera ett orimligt stort flyktingmottagande hemma i Sverige.

Arbetarpartiet anser att en betydande del av den svenska biståndsbudgeten ska användas till att förbättra levnadsvillkoren för bland annat de 43,5 miljoner människor som befinner sig på flykt inom sitt eget land. Detta genom ökade bidrag till FN:s flyktingorgan UNHCR.

Del fyra
Integrationen av de flyktingar som redan fått asyl i Sverige måste prioriteras
Samma politiker som plundrade biståndsbudgeten, och därmed offrade nödlidande människor i Afrika för att kunna finansiera flyktingmottagandet på hemmaplan, är också ansvariga för den bristande integrationen av de flyktingar som nu finns i Sverige. Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” i augusti 2014 backades aldrig upp med en plan för hur alla flyktingar skulle få jobb och bostad. Eller hur det skulle gå till att lära alla nyanlända det svenska språket – samt Sveriges grundlagar!

Sverige ett av länderna i Europa där arbetslösheten bland invandrare är som högst och sysselsättningsgraden som lägst. Ryszard Szulkin, professor i sociologi vid Stockholms universitet, jämförde invandrarnas arbetslöshet och sysselsättningsgrad i femton europeiska länder år 2012. I denna studie stod Sverige ut – i negativ bemärkelse. Efter de första tio åren i sitt nya hemland hade färre invandrare fått arbete i Sverige än i exempelvis Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark. Den främsta förklaringen till den lägre sysselsättningen handlade, enligt Szulkin, om att en större andel av de invandrare som kommit till Sverige utgörs av flyktingar och deras anhöriga än i de jämförda länderna.

I juli 2019 var 47,4 procent av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen födda utanför Europa. Trots de senaste årens högkonjunktur tog det ca fem år innan hälften av de nyanlända hade etablerat sig på arbetsmarknaden (SCB). Svårast att komma ut i arbete har nyanlända kvinnor. Så var förhållandet under åren av högkonjunktur. Den djupa ekonomiska nedgång som har utlösts av coronapandemin riskerar nu att ytterligare förlänga den tid det tar för flyktingar att få arbete och därmed integreras i samhället.

Avslutning
.Ska integrationen klaras måste Sveriges flyktingmottagande ned till EU-snittet.
Efter dessa tio år går det inte att fortsätta i samma spår.
Fortsättning följer – i kommande bloggar

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress

Arbetarpartiet anser att Sverige måste ned till EU-snittet när det gäller flyktingmottagandet. Detta av främst fyra skäl:
a) andra EU-länder måste ta långt större ansvar för asylsökande till EU – detta kommer att påskynda integreringen,
b) utlandsbiståndet är centralt – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas – och finansieras,
c) de invandrare som redan bor i Sverige måste få jobb för att bli en del av samhället – och då kan inte dagens orealistiska asylpolitik fortsätta,
d) det behövs ett massivt utbildningsprogram för både svenskar och invandrare för att klara den väldiga upprustning som krävs av sjukvården – vilket också det måste finansieras.

Detta är en både realistisk och human asyl-, flykting- och biståndspolitik. Detta är en del av Arbetarpartiets alternativ.

Del ett
Aldrig har ett så litet riksdagsparti som MP, åstadkommit så stor skada, i en så viktig fråga som migrationspolitiken. Inte i Sverige under modern tid. Och dessutom aldrig under så många år. Det hela är fullständigt osannolikt. Nedan ska jag dels förklara Miljöpartiets katastrofala roll i Sveriges misslyckade asyl- och integrationspolitik. Dels ska jag ska förklara varför MP har fått härja så fritt. Detta lilla aggressiva MP har dels lyckats omvandla Sveriges traditionellt försiktiga arbetskrafts-, asyl- och flyktingpolitik till sin motsats. Dels lyckats förfalska historieskrivningen genom att få en stor del av befolkningen att tro att åren 2012-2015 var det normala för svensk asylpolitik – när sanningen är att det var just dessa fyra år (2012-2015) som var fullständigt onormala – vilket jag kommer att visa med stor tydlighet.

Det vore intressant om Miljöpartiet försökte göra som Donald Trump – och bemöta mig genom att presentera ”alternativa fakta”. MP skulle ju kunna börja med att förneka riktigheten i den tillbakablick som jag ska börja med.

Del två
Vad var det som hände den 24 november 2015? Det som hände var att ett första steg togs mot att återställa en för Sverige normal asylpolitik. Det som hände var att en majoritet i riksdagen tog ett första steg för att återställa en, i förhållande till övriga länder i Europa, normal asylpolitik. Detta är den sanning som kretsar inom politiska partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer och studieförbund samt media, tillsammans, har försökt att dölja. Och tyvärr även två falanger inom de splittrade socialdemokraterna:
a. (S)chvänstern,
b. islamistfalangen – inte muslimer utan exempelvis Muslimska brödraskapet.

Det som hände den 24 november 2015 var att ett första steg togs – bort från en ny, avvikande och kompromisslös asylpolitik som hade förts i Sverige under de fyra åren 2012-2015. Denna nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitik blev resultatet av en uppgörelse mellan Reinfeldts stora alliansregering och det lilla Miljöpartiet i mars år 2011. Genom att spela ut Alliansen mot Socialdemokraterna lyckades MP lägga om hela den traditionella svenska asylpolitiken.

Detta var en närmast osannolik framgång för det lilla MP – ett parti som strävar efter att Sverige i praktiken ska införa fri invandring.

Del tre
Tyvärr anslöt sig Socialdemokraterna till uppgörelsen mellan Alliansen och MP. Detta skedde då Stefan Löfven bildade regering år 2014. Det blev alltså en ny regering – men det lilla MP lyckades driva igenom att den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitiken – som blev resultatet av MP:s uppgörelse med Alliansen i mars 2011 – levde vidare. Jag måste repetera detta: det blev en ny regering 2014 – men det lilla MP lyckades få den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitiken att leva vidare. Och nu gick även Socialdemokraterna med på en historisk omläggning av den traditionella svenska asylpolitiken! Socialdemokraterna var tidigare ett parti som traditionellt hållit en stram linje i frågor som dels handlat om arbetskraftsinvandring, dels om asyl- och flyktingpolitik. Den som vill behöver bara gå tillbaka till Luciabeslutet 1989 för att själv kunna konstatera detta.

Detta var ytterligare en osannolik seger för det lilla MP – ett parti som strävar efter att Sverige i praktiken ska införa fri invandring.

Del fyra
Den nya, avvikande och kompromisslösa flyktingpolitiken under åren 2012-2015 var en orimlighet. Under dessa fyra (4) år sökte nästan lika många människor asyl i Sverige som under de föregående 17 åren!

Det handlade om nästan 350 000 människor. Detta är sanningen om den fyraåriga perioden 2012-2015.

Under helåret 2015 tog Sverige emot uppåt 163 000 asylsökande! Sett i förhållande till landets befolkning var detta nästan tre (3) gånger så många asylsökande som Tyskland tog emot. I förhållande till storleken på ländernas befolkning tog Sverige emot åtta gånger fler asylsökande än vad som var genomsnittet för länderna inom EU. Detta är sanningen om året 2015.

Jag vill repetera denna siffra för år 2015.

Detta år tog Sverige emot nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland (som tog emot näst flest), och åtta (8) gånger så många som genomsnittet för länderna inom EU, sett i förhållande till storleken på ländenras befolkning. Detta är sanningen om året 2015.

Del fem
De oförlåtliga bedrägerierna. Trots dessa fakta fanns det – hänsynslöst lögnaktiga – kretsar inom de politiska partierna, de skattefinansierade välgörenhetsorganisationerna och studieförbunden samt media som odlade myten om att ”asylrätten måste försvaras”.

Som om asylrätten skulle ha varit hotad!

Sverige hade alltså aldrig tagit emot så många asylsökande; inget land inom EU hade tagit emot så många asylsökande (i förhållande till befolkningens storlek) som Sverige. Ändå odlade dessa, tunga, opinionsbildare hänsynslöst myten om att  ”asylrätten måste försvaras”. De ropade till och med om att asylrätten var hotad innan Stefan Löfven bromsade asylmottagandet i november 2015.

De ropade om ”hotad asylrätt” trots att det i praktiken rådde fri invandring till Sverige under denna kaotiska period. Tre av fyra personer, vars asylansökan prövades i Sverige under åren 2014-2015, beviljades nämligen uppehållstillstånd.

I de allra flesta fall beviljades permanenta uppehållstillstånd. Ändå ropade de om att asylrätten var hotad. Detta är det första av de fyra politiska bedrägerier som inte kan förlåtas.

Del sex
Det andra oförlåtliga bedrägeriet handlar om begreppet de ”60 miljoner flyktingarna i världen”. Återigen handlade det om kretsar inom politiska partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer och studieförbund samt media. Från flera av dessa håll – speciellt från Miljöpartiet – hävdades att Sveriges asylpolitik skulle föras mot bakgrund av att ”det fanns 60 miljoner flyktingar i världen”. Syftet med detta argument var att ingen – i alla fall inte i Sverige – skulle räkna på vad som var rimligt när det gäller hur många asylsökande som Sverige skulle ta emot. Dessa kretsar försökte – och lyckades i orimlig hög utsträckning – få alla siffror att jämföras med ”60 miljoner flyktingar i världen”.

Det är i detta som det hänsynslösa bedrägeriet ligger.

Det enda antal som är intressant för Sveriges asylmottagande är hur många asylsökande som kom till EU-länderna! Och år 2015 detta inte alls 60 miljoner. Det var 1,3 miljoner. Det är endast mot denna siffra (1,3 miljoner) som Sveriges asylmottagande kan ses. Och det är då som sanningen kommer fram. Och sanningen tål att repeteras. Så låt oss repetera sanningen: År 2015 tog Sverige emot nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland (det land som tog emot näst flest asylsökande detta år), och åtta gånger så många som genomsnittet för länderna inom EU. Sett till storleken på ländernas befolkning.

Men de 60 miljonerna då? De allra flesta av dessa var flyktingar i sitt eget land. Och ifall Sverige skulle ha försökt hjälpa dessa – vilket Sverige borde ha gjort – kunde detta endast ske genom ett ökat utlandsbistånd. Men vad gjorde Sverige? Sverige minskade sitt utlandsbistånd – och överförde dessa pengar till det orimliga asylmottagande på hemmaplan! Därmed fick Sveriges asylpolitik vad som kan betecknas som katastrofala konsekvenser, bl a i delar av Afrika! 

Idag ropar MP om att det finns ”80 miljoner flyktingar i världen”.

Men inte som ett argument för att hjälpa flyktingarna där de finns, vilket är möjligt i många fall, utan för att sabotera strävan att Sveriges asylpolitik ska närma sig snittet för EU-länderna. Men MP kan inte tillåtas sabotera en uppgörelse om asylpolitiken på hemmaplan – och om en större satsning på utlandsbiståndet på bortaplan. Detta hänsynslösa bedrägerie från MP kan inte förlåtas. Däremot måste konsekvenserna av MP:s strävan efter en i praktiken fri invandring avslöjas.

Del sju
Det tredje oförlåtliga bedrägeriet. Regeringen Löfvens beslut den 24 november 2015 innebar alltså ett första steget bort från den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitik som fördes under de fyra åren 2012-2015; beslutet innebar ett steg i riktning tillbaka mot vad som alltid varit normalt för Sverige.

Återigen: studera Luciabeslutet från 1989.

Men trots detta har kretsar inom partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer och studieförbund samt media lyckats med det största bedrägeriet – med den största OFFENTLIGA LÖGNEN – nämligen att omläggningen av Sveriges asylpolitik i november 2015 skulle ha inneburit en ny, främlingsfientlig och nästan rasistisk invandrarpolitik.

Detta är, som jag har visat ovan, en lögn från början till slut. Och lögnens främsta bärare är Miljöpartiet.

Det som skedde i november 2015 var ett första steg mot en normalisering och en återgång till vad som alltid varit Sveriges traditionella asyl- och invandrarpolitik. Detta under hela perioden efter andra världskriget – med undantag för under den korta period då Jugoslavien föll samman. Men Löfven orkade endast med ett första steg. Det hade krävt fler steg. Och detta kan aldrig ske tillsammans med MP – ett litet aggressivt parti vars mål är vad som i praktiken innebär fri invandring.

Del åtta
Ett fjärde bedrägeri, eller offentlig lögn, är att Sverige har gått ned på ”EU:s miniminivå” när det gäller beviljade uppehållstillstånd till asylsökande. Sanningen är att Sverige, även efter 2015, har beviljat fler uppehållstillstånd än snittet inom EU!

Låt oss ta år 2019 som exempel. Detta år beviljade Sverige dubbelt så många uppehållstillstånd till flyktingar som vad som utgjorde snittet bland EU-länderna! Ändå finns det de som ropar om Sveriges omänskliga asylpolitik. Men de som ropar högst talar tyst om alla övriga länder. Detta medvetna bedrägeri kan heller inte förlåtas.

Sanningen finns i tabellen nedan.

Detta understryker att Sverige inte alls har lagt sig på EU:s miniminivå när det gäller antalet beviljade uppehållstillstånd!

Avrundning

Ansvaret för att MP har fått ett så orimligt stort inflytande över asyl- och integrationspolitiken faller tungt på Moderaterna och Socialdemokraterna. På M eftersom de gav MP dess ursprungliga maktposition genom uppgörelsen i mars 2011. Sedan på S som tillät MP att spräcka sommarens förhandlingar genom att ge efter för MP:s hot om att fälla regeringen. Till detta ska läggas att både Centern och Vänsterpartiet står för en politik som ligger mycket nära fri invandring de också.

En bedömning av ifall Sverige har tagit sitt ansvar
för att hjälpa människor på flykt, i jämförelse med övriga EU-länder,
kan inte avgöras under endast ett enda år. Eller ens under fyra år. För att
möjliggöra en rättvis jämförelse måste Sveriges flyktingmottagande
jämföras med övriga EU-länder under en tidsperiod på tio år.
Jag ska återkomma till en sådan jämförelse
– på tio år – i mitt nästa blogginlägg.

Ingress
Man ska inte ägna sig åt att driva med personer. Däremot kan man driva med deras politik. För övrigt, varför skulle man driva med folk som har utvecklat förmågan att förlöjliga sig själva till en konstart – en konstart av rent galaktiska proportioner (lägg begreppet ”galaktiska” på minnet!)

På fredagar bjuder jag ofta mina partikamrater på en kanelbulle och högläsning ur boken ”Credo 2000 – 373 umebors tankar om framtiden”. Jag har, fram till igår, levt i tron att sammanställningen av ordstaplar i ”Credoboken” innehöll (ett antal av) de mest olidligt pretentiösa texter som umebor någonsin påtvingat andra umebor (naturligtvis finns även ett antal fyndiga och djupsinniga credotexter). Så jag och mina kamrater har ätit bullar, druckit kaffe och ibland diskuterat guldkornen – men oftast skrattat så att tårarna runnit då vi påmints om de våldsamt pretentiösa texterna i den Credobok som många glömt – och få saknar.

Men jag har levt i en vanföreställning.

Det finns värre texter än de allra värsta i ”credoboken”! Det finns direkt smärtsamt pretentiösa texter – med tanke på att de är menade att tas på allvar. Politiskt. Jag syftar på den ordstapel som lösgjort sig från den bloggare som, givetvis mycket pretentiöst, döpt sig själv till ”holmsundarn”. Han har inte döpt sig till holmsundaren – utan just till ”holmsundarn”, med dialektal stavning – i ett försök att hålla fast en tid som flytt. Sin senaste ordstapel har ”holmsundarn” döpt till ”Neofeodalismen och framtiden”. Ja. Neofeodalismen och framtiden…

Fråga: Varför framhålla något som är värre än olidligt? Som är rent smärtsamt.
Svar: Därför att ”holmsundarn” (med dialektal stavning) representerar en strömning bland yngre socialdemokrater – på jakt efter meningen med det politiska livet.

Del ett
Det finns dom av oss som oroar sig för jordnära ting. Jordnära ting som påverkar vardagen. Låt mig nämna några:
*coronapandemins negativa effekter på folkhälsa, ekonomi och arbetslöshet,
*klimatförändringar i vars spår följer översvämningar, bränder, torka och svältkatastrofer,
*de största inkomstklyftorna sedan SCB började mäta dessa 1991,
*en havererad integrationspolitik,
*organiserad brottslighet där knarkhandeln resulterar i skjutningar, sprängningar och mordbränder,
*en åldersstruktur som är på väg att rasera ekonomin för kommuner och regioner.

Tycker du att dessa jordnära och vardagliga problem framstår som skrämmande?

I så fall finns inte lösningen på problemen i ”holmsundarns” (med dialektal stavning) senaste alster – Neofeodalismen och framtiden. I denna ordstapel riskerar nämligen ingen att bli påmind om jordnära bekymmer. Nej, nej, nej. Ska du följa i ”holmsundarns” spår måste du rikta stjärnkikaren uppåt-bortåt. Tusen ljusår. Minst.

Del två
Det är just jordnära saker som ”holmsundarn” absolut inte sysselsätter sig med. Bröd med för mycket socker och överviktiga barn lyser exempelvis helt med sin frånvaro i hans senaste alster. Detsamma gäller höga hyror, underminerade kollektivavtal och låg personaltäthet inom sjukvård, äldre- och andra omsorger. Sådana jordnära ting är inget för vår dialektale vän.

Istället ställer sig ”holmsundarn” – sannolikt på hela mänsklighetens och världshistoriens vägnar – frågor av långt större betydelse. Tillåt mig citera honom:
”Hur säkerställer vi att rymdens resurser tillfaller hela jordens befolkning och inte de enskilda företagen?”

Ja. Det är just sådana frågor som ”holmsundarn” sysselsätter sig med – alldeles på riktigt! Kom ihåg att jag inledde med att be läsaren komma ihåg begreppet ”galaktiska”. Dessa frågor, som sysselsätter holmsundarn, utgör förklaringen till att jag ville att du, käre läsare, skulle komma ihåg begreppet ”galaktisk”. Det är i dessa sfärer som ”holmsundarn” snurrar. Tillsammans med Merkurius, Venus, Mars, Pluto och Jupiter.

Hans frågor är, det måste jag erkänna, inte helt lätta att besvara. Speciellt inte då han ”glömt” att definiera följande saker:

a) Vilka är vi? Kan det vara Holmsunds S-förening för vilken vår vän ”holmsundarn” (med dialektal stavning) är ordförande!
b) Avses med begreppet rymden endast galaxen Vintergatan med sina 200 – 400 miljarder stjärnor? Eller talar ”holmsundarn” om begreppet ”rymden” i en bredare bemärkelser där vi – förutom ett oändligt antal galaxer – även måste räkna in de resurser som kan tänkas lura i exempelvis s.k. svarta hål?
c) Och vad avses egentligen med rymdens ”resurser”? Handlar det om eventuell järnmalm som ska fraktas till jorden med rymdfärjor eller menar vår ”holmsundarn” (med dialektal …) någon form av energiutvinning från solen – eller kanske från den kosmiska bakgrundsstrålningen?

Jag lämnar ”holmsundarn” åt sitt öde. Tillsammans med hans sannolikt svårmodiga läsare.

Han och hans vänner klarar säkert, alldeles på egen hand, av att fortsätta diskussionen rörande om ifall dagens tidsperiod ska definieras som ”kapitalistisk realism” eller en ”techindustriellt driven neofeodalism”? För även denna frågeställning ryms inom ”holmsundarns” senaste ordstapel !

En sak är säker: oavsett svaret på dessa, djupsinniga, frågor behöver ingen oroas av att ”holmsundarn” skulle resa några frågor som berör mer jordnära ting – som alltför långa vårdköer eller höjda mjölkpriser. Nej, nej. Han snurrar tillsammans med galaxernas planeter.

Del tre
Som jag tidigare sa: ”holmsundarn” representerar en strömning bland dagens yngre socialdemokrater – på jakt efter meningen med det politiska livet. Under mina 29 år i fullmäktige har yngre sossar relativt ofta kommit ut, i pauserna, under fullmäktiges möten. De har velat inte sällan velat berätta för mig om sina funderingar kring Karl Marx.

I flera fall har det varit mycket tydligt att de trott att detta skulle imponera så mycket på mig att jag skulle glömma att de just hade röstat JA till nya nedskärningar tillsammans med de kommunalråd som de (då och då) antydde att de också var kritiska mot! Det var inte bara Karl Marx de hade funderingar kring. Jag fick även ta del av funderingar kring andra auktoriteter som exempelvis Noam Chomsky. Men inte heller denne kunde dölja att dessa, yngre och ”radikala”, socialdemokrater tryckte på exakt samma knappar då det var dags att votera i kommunfullmäktige. Och med exakt samma resultat. Nämligen fler skrytbyggen till priset av minskad personaltäthet inom omsorger och skola. Detsamma gällde för de i ”Ung Vänster” och moderpartiet V.

Del fyra
Metoden att fly en påfrestande verklighet genom citat tagna från politiska ”kändisar” är inte ny. Speciellt inte bland yngre socialdemokrater – på jakt efter meningen med det politiska livet. Tvärtom. Den är mer än tjugo år gammal bara här i Umeå. Och den finns säkert även inom andra politiska partier. Men ändå – ”holmsundarn” ÄR speciell.

Hur då?

Därför att ingen yngre sosse har tidigare känt sig nödgad att fly ända till ”rymden” för att slippa undan dagens jobbiga och jordnära frågor. Detta är det sätt på vilken ”holmsundarn” är unik. Han har gått längre än någon annan i sina försök att distansera sig från de problem som traditionella socialdemokraterna tvingades hantera i samband med varje möte med kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, nämnder, bolagsstyrelser och tingsrätter.

Avslutning
Tidigare generationers socialdemokrater skulle vrida sig i sina gravar om de tvingats lyssna på ”holmsundarn” och hans försök att både vara en gammaldags socialdemokrat, från slutet av 1800-talet, och samtidigt låtsas oroa sig för de rättviseproblem som kan tänkas uppstå när hittills oåtkomliga rymdresurser ska fördelas. Om tusen år. Ifall det skulle finnas något att fördela.

Skälet till att tidigare generationers socialdemokrater skulle vända sig i sina gravar är att de försvarade sin politik istället för att – som ”holmsundarn” – fly tusen år framåt i tiden och dessutom till ”rymden”. Allt för att både leka socialdemokrat – och samtidigt distansera sig ifrån den politik som socialdemokratin idag bedriver.

Jag hoppas, käre läsare, att mina ord har lockat dig att läsa hela ”holmsundarns” senaste alster (Neofeodalismen och framtiden). Jag ska göra det extra enkelt för dig att ta del av hans filosofiska funderingar – om både tid och rum. Jag har nämligen citerat hela hans blogginlägg, i all sin sprakande språkliga prakt, här nedan.

Så, för dig med stabil och uthållig läggning, här kommer ”holmsundarns” ”Neofeodalismen och framtiden”.
Ta ett djupt andetag och scrolla nedåt.
Berätta sedan i en kommentar, eller i ett mail, till mig ifall du anser att vår tidsepok ska kallas:
a) ”kapitalistisk realism”
b)”techindustriellt driven neofeodalism”,
c) eller ”något annat”.

Jag ser fram emot ditt svar.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

5 787 människor har mist livet till följd av coronaviruset i Sverige (18 augusti). En bidragande faktor till det stora antalet avlidna i Sverige har varit att coronaviruset tog sig in på ett stort antal äldreboenden runt om i landet.

Men coronapandemin hade inte behövt drabba äldreomsorgen så hårt som den gjorde!

Detta enligt Socialstyrelsens tidigare generaldirektör Lars-Erik Holm som intervjuades i Sveriges Radios Ekot i morse (19 aug). Enligt Lars-Erik Holm hade äldreomsorgen stått bättre rustad inför pandemin om Socialstyrelsens föreskrifter för bemanning och kompetens inom äldreomsorgen från 2012 hade fått vara kvar. Föreskrifterna krävde bland annat ökad personaltäthet inom äldreomsorgen. Ekot rapporterade i juni att de äldreboenden i Stockholms-området som fått in coronasmittan hade en högre andel tillfälligt anställd personal än de som lyckats hålla smittan borta.

Det är fortfarande bara fem länder i världen som har högre dödstal än Sverige.
Detta i förhållande till storleken på ländernas befolkning. Uppgifterna kommer från EU:s smittskyddsmyndighet ECDC. I tabellen nedan har jag räknat bort San Marino, Andorra, Jersey och Sint Maarten då dessa länder/territorier har under 100 000 invånare.

Danmark, Norge och Finland har långt färre avlidna än Sverige. Detta både i absoluta tal och sett till befolkningens storlek. Även länder som USA och Brasilien, som har flest respektive näst flest dödsfall i världen i absoluta tal, har färre avlidna sett till befolkningens storlek än vad Sverige har!

Se nedan den tragiska listan över de stater som har flest döda i världen i förhållande till storleken på sin befolkning:

1. Belgien: 868 avlidna per 1 miljon invånare
2. Peru: 808 avlidna per 1 miljon invånare
3. United Kingdom: 621 avlidna per 1 miljon invånare
4. Spanien: 610 avlidna per 1 miljon invånare
5. Italien: 586 avlidna per 1 miljon invånare
6. Sverige: 565 avlidna per 1 miljon invånare
7. Chile: 551 avlidna per 1 miljon invånare
8. USA: 517 avlidna per 1 miljon invånare
9. Brasilien: 511 avlidna per 1 miljon invånare
10. Frankrike: 454 avlidna per 1 miljon invånare
* Tyskland: 111 avlidna per 1 miljon invånare
* Danmark: 107 avlidna per 1 miljon invånare
* Österrike: 82 avlidna per 1 miljon invånare
* Finland: 60 avlidna per 1 miljon invånare
* Norge: 49 avlidna per 1 miljon invånare

Källa: EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) 18 augusti

Statistiken globalt 18 augusti
* 21 689 832 människor har bekräftats smittade
* 770 273 har bekräftats avlidna
* 13 907 711 har tillfrisknat

Källa: Siffrorna för antalet bekräftade smittfall och avlidna kommer från EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) 18 augusti. Siffran för antalet tillfrisknade kommer från Johns Hopkins University 18 augusti.

Sverige totalt
bekräftade smittfall: 85 045
bekräftade avlidna: 5 787

Källa: Folkhälsomyndigheten 18 augusti

Tisdagen den 4 december 2018 blev en bil av modell BMW beskjuten med ett flertal skott på Ålidhem! Bilden nedan är tagen i samband med polisens brottsplatsundersökning samma dag.

Foto: Davis Kaza

Under senare år har det skett ett flertal skjutningar i Umeå.
Vissa med dödlig utgång. Men varför skjuter man en BMW? Av samma skäl som restaurang Chaplin blev skjuten med 14 skott från en AK-4 år 2004. Det handlar, naturligtvis, om att ett antal personer vill varna andra personer som man ligger i fejd med. De flesta av oss är vana vid att en varning består av att en lärare ringer hem till ens föräldrar om man ofta busade på lektionerna. Det kan till och med hända att man får böta för fortkörning och i samband med detta blir varnad för att ”nästa gång kan du bli av med ditt körkort”. Men de allra flesta av oss är definitivt inte vana vid att bli varnad genom skottlossning. Men idag blir detta allt vanligare. Det handlar om två skilda världar. I den gamla världen ringer läraren dina föräldrar och polisen utfärdar böter samt säger dig några sanningens ord. I den nya världen – en väldigt annorlunda värld – kan varningen bestå av att man skjuter sönder bilar och restauranger.

Det handlar inte om händelser på två sidor av jordklotet. I båda fallen handlar det om Umeå. Fast före respektive efter år 2010. Under de senaste tio åren har det skett en skrämmande stor förändring i Umeå. Och denna förändring pågår fortfarande.

Både Umeå kommun och polisen har tagit lovvärda initiativ. Men den brottslighet som växer fram kring något som handlar om så mycket pengar som knarklangning blir av en helt annorlunda art. Den blir organiserad och beväpnad. Hot övergår i misshandel, misshandel övergår i skottlossning mot redan döda ting. Denna typ av skottlossning riktas senare mot människor. Sådan är tyvärr logiken när knarkhandel utvecklas.

Polisens framgångar i Götet innebär ”export” av kriminalitet till Umeå
Många av oss har uppfattningen att de brott som sker i Umeå utförs av personer vars kriminella bana började i Umeå. För många av oss framstår det också som naturligt att om polisen lyckas dra åt tumskruvarna på den organiserade knarkbrottsligheten Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Uppsala gynnar detta också umeborna. Men detta behöver paradoxalt nog inte vara fallet! Ett framgångsrikt polisarbete mot knarkbrottsligheten är självklart positivt – för Sverige som helhet. Men då polisen lyckas göra det förbannat obekvämt för kriminella på vissa orter (samtidigt med ökad konkurrens från andra kriminella) kommer vissa yrkeskriminella att ”exportera” sig själva till orter där de uppfattar att klimatet är ”mildare”. ”Exporten” har bl a gått till Umeå. Alltså: Förutom den förgrovade kriminalitet som knarklangning skapar hos personer uppvuxna i Umeå har det tillkommit en ”export” av grövre kriminella – exempelvis från storstadsområden och från Mellansverige. Detta handlar om en ”framgångens paradox” när det gäller polisens arbete.

Detta leder till att den kriminalitet, vars kärna består av knarkhandel, måste bemötas på olika sätt.

1. Det som alltid kommer att vara grundläggande är den förebyggande verksamheten.
Annorlunda uttryckt: Att förebygga nyrekryteringen av unga kriminella. Det är här det behövs ett helt batteri av åtgärder. Vi måste börja med att bekämpa en segregering vad gäller arbets- och bostadsmarknaderna. Vi måste fortsätta genom att bekämpa segregering i skolorna. Det är ovärderligt med en satsning på ett rikt utbud av kultur & fritid – exempelvis fritidsgårdar. Dessa ska vara tillgängliga för alla.

Här är samhällsbygget på bland annat Ersboda ett föredöme. Kommunen har gjort väldigt många satsningar på Ersboda. Bland annat i form av två fritidsgårdar, idrott & kultur samt olika boendeformer. Men en kommun kan inte skapa en arbetsmarknad som inte är segregerad. Till detta kommer att Umeå kommun inte har velat erkänna att det finns islamister som motarbetar integrering. (Muslimer motarbetar inte integrering – men islamister gör det). Därför är Ersboda – trots imponerande satsningar från kommunen – ett av flera segregerade bostadsområden i Umeå. Detta gynnar kriminaliteten.

2. Det behövs också mer offensiva åtgärder i kampen mot kriminaliteten.
När grovt kriminella som fyllt både 30 och 40 år, och som besitter både ”street cred” samt ett våldskapital, etablerar sig i Umeå räcker det inte med att bygga ytterligare fritidsgårdar eller fotbollsplaner. När det gått så långt att de kriminella utmanar polisen genom att försöka ta hela Umeå som gisslan (se föregående blogg) måste dessa bemötas med helt andra metoder. Denna insikt släpar efter på många håll. Både bland politiker och journalister – ”som är för det som är bra och emot det som är dåligt”.

Det krävs en mycket bred diskussion i syfte att skapa ett kraftigt ökat engagemang från de boende på drabbade stadsdelar.
Detta är helt avgörande.
Dessutom behöver vi kvarterspoliser – eller områdespoliser med permanenta poliskontor ute på stadsdelarna. Men även denna polisiära verksamhet kommer att misslyckas utan det breda engagemanget hos de boende. Här kan vissa folkvalda spela en viktig roll genom att gå före och föra ut diskussionen från sammanträdesrummen till en bred allmänhet. De partier som alltid försöker gömma sig bakom självklarheter som att ”myndigheternas samarbete måste fördjupas” förtjänar inget annat än att gå under.

Det som måste fördjupas är samarbetet mellan de boende, en återuppbyggd kvarterspolis och folkvalda eldsjälar – som vågar lämna stadshuset.

Därför: Vi behöver diskutera den kriminalitet som växer fram runt knarklangningen – samt hur kriminaliteten ska bekämpas. Dels den som har sitt ursprung lokalt i Umeå. Dels den grövre kriminalitet som är ett resultat av en ”export” hit från södra Sverige. Det mot denna bakgrund som jag och andra i Arbetarpartiet bjuder in till ett offentligt möte kring dessa frågor i morgon på Ersboda. Adressen är Byttgränd 88 – mitt emot Ersboda Folkets Hus. Mötet börjar kl 12.00. Kom gärna – kom i tid – och väldigt gärna tillsammans med någon du känner!

Foto: Davis Kaza

Avslutning
All vandalism och allt elände är naturligtvis inte ett resultat av kriminellas handlingar. Det finns fortfarande ungdomar som begår oacceptabla handlingar p g a bristande förstånd eller p g a vuxna som inte klarar av att sätta gränser. Natten mot tisdagen brann det på ytterligare två platser. Dels i ett soprum på Norra Slevgränd. Dels i en kommunal lokal där det bedrivits fritidsverksamhet för särskolebarn (Mångubben). Se bilden ovan.

David Helgesson, gruppchef vid grova brott i polisområde Västerbotten, uttalade sig i VK i tisdags morse. Vi detta tillfälle sa han att polisen då inte såg någon koppling till tidigare bränder i Umeå.

Ingress
Bränderna på Ersboda under natten till tisdag har utlöst stor oro. Främst på Östra Ersboda. Men även i övriga Umeå. Efter att 60-70 bilar brunnit upp på stadsdelar som Mariehem, Tunnelbacken, Ålidhem, Holmsund samt Ersboda har oron spritt sig runt om i, och utanför, hela kommunen. På Östra Ersboda har även en kvarterslokal eldhärjats vid två tillfällen. De som är ansvariga för detta håller ett vapen riktat mot alla umebor. Detta är inga tomma ord. Det är viktigt att alla verkligen förstår följande: FÖRÖVARNA  FÖRSÖKER  MEDVETET  TA  ALLA UMEÅS  MEDBORGARE  SOM  GISSLAN.

Det råder nämligen inte någon tvekan om att de ovan uppräknade bränderna utgör de kriminellas hämnd för att polisen i Umeå kraftigt ökat trycket mot de kriminella individerna och nätverken. Och eftersom de kriminella inte kan slå mot polisen bränner de istället upp ”civila” umebors bilar och kvarterslokaler – vilket drabbar både ungdomar, vuxna och äldre. Detta är den svage och feges metod: håller polisen efter oss för hot, knarklangning och våld mot person bränner vi upp saker i samhället för ”tredje part”. Denna metod kallas sedan andra världskriget för att ”ta gisslan”. Och gisslan är alltså alla, betonar ALLA, umebor.

§ 1. Kriminella nätverk och förbannade småglin
Men polisen kan inte backa för detta. I så fall skulle rättsstat, demokrati och all samhällelig struktur bryta samman. Men så allvarlig har situationen blivit i Umeå att kriminella, genom utpressning i form av hot mot Umeås ”civila”, försöker hindra polisen från att göra sitt jobb och stoppa kriminalitet. Dessa inslag är exakt de inslag som finns i krig och ockupation – fast detta krig är vad som brukar kallas för ett lågintensivt krig.

Är då bränderna vid byggnaden för en kommunal fritidsverksamhet för särskolebarn på Östra Ersbodaskolan och i ett soprum på Norra Slevgränd en del i de kriminella nätverkens lågintensiva krig – och utpressning – mot polis och umeborna? Detta tror inte polisen. Och det gör inte jag heller. Det handlar sannolikt om vad som ibland kallas för ”ungdomligt oförstånd”. Ett oförstånd som brukar tillta inför skolstarten. Men ingen vet. Naturligtvis inte heller jag. Det pågår en förundersökning och vi får vänta på dess resultat. Jag har försökt visa hur allvarligt situationen i Umeå har blivit i jämförelse med tidigare. Men vi måste alla behålla vårt sinne för proportioner. Allt sabotage, hot och våld är inte resultatet av kriminellas aktiviteter.

Det finns fortfarande vanlig individuell vandalism och idiotisk ansvarslöshet av ouppfostrade småglin.

Men det som hänt har många bottnar. Även ”ungdomligt oförstånd” kan spegla den långsiktiga samhällsutvecklingen. Tidigare handlade det ofta om att krossa fönster på ”sin” skola. Men att tända eld på ett soprum och ett fritids intill en skola, med följden att man gör sig skyldig till mordbrand, speglar den upptrappning av våld som präglar hela samhället av idag. Inspirationen kan mycket väl komma från de 60 – 70 utbrända bilarna här i Umeå.

§ 2. Det räcker inte att repetera det som var sant ifjol – eller för 40 år sedan
Jag har tittat igenom en del blogginlägg skrivna av vissa folkvalda. Och de är bara sååå förutsägbara. En vill ha mer, ibland poliser och denna gång övervakningskameror. En annan tror inte att bilar och lokaler självantänder (?) – samt kräver ”krafttag”. En tredje vill fortsätta det täta samarbetet mellan kommunen och polisen.

Intet nytt under solen. Alltså.

Men det behövs inte fler – det har faktiskt aldrig funnits så många. ”Krafttag” definieras inte – denna gången heller. Och det vore ganska sensationellt om Umeå kommun, i just detta läge, INTE ville fortsätta sitt täta samarbete med polisen! Naturligtvis håller jag med om att myndigheter ska samarbeta. Finns det någon som inte håller med om detta? Men detta sades även för 40 år sedan! Jag vet. Jag minns det.

ALLA dessa inlägg hade kunnat sägas för ett, två, fem eller tio år sedan. Och så skedde också!

§ 3. Fler poliser – eller områdespoliser i fasta lokaler ute på stadsdelarna?
Låt mig istället slå ett slag för de goda initiativ som delar av polisen i Umeå försöker förverkliga! Idag drar en del av polisens verksamhet åt det håll som förr i tiden kallades för ”kvarterspolis-verksamhet”. Och detta ser jag på med väldigt positiva ögon. Det finns idag uppåt ett dussin poliser, och antalet beräknas öka, som idag arbetar som ”områdespoliser”. Dessa har en speciell inriktning på Umeås mest utsatta stadsdelar. Tanken är att de boende, även de yngre, inte ska tänka ”här kommer polisen (snuten, aina, bylingen, mässingen, o s v). Den i mitt tycke så riktiga tanken är att de boende ska tänka ”här kommer Olle, Stina och Bashar”.

Som jag förstått det går polisens strävan ut på att återuppbygga det stora förtroende som de tidigare kvarterspoliserna, i sina bästa stunder, hade gjort sig förtjänt av. Ute på många stadsdelar. I Umeå och runtom i Sverige. Jag har fått reda på något som verkligen imponerar på mig. Under en period hyrde polisen i Umeå ett rum på Ersboda Folkets Hus under ett antal timmar två dagar i veckan. Detta blev ingen succé. Men jag måste verkligen ställa mig bakom inriktningen på detta initiativ. För att polisen i Umeå, och överallt annars, ska lyckas bygga upp sitt förtroende måste ”Olle, Stina och Bashar” ha en mindre polisstation ute på stadsdelar som Ersboda, Mariehem och Ålidhem – en plats där deras arbetsdag både börjar och slutar. Tanken med områdespoliserna är väldigt rätt. Och jag vill stötta den fullt ut. Men jag vill också gå ett steg längre.

Ska boende, ofta rädda för andra boende, våga bryta med en allt fastare ”tystnadskultur” måste områdespoliserna vara ”bofasta” på vissa stadsdelar. Och då är det inte tillräckligt att hyra en lokal under ett antal timmar ett par dagar i veckan. Det krävs en etablering ute på stadsdelarna som (för att citera en annan folkvald) är ”uthållig och långsiktig”. De boende måste veta att polisen kommer att finnas på deras stadsdel permanent – under det kommande decenniet. De poliser som ska arbeta som områdespoliser måste finnas på plats – och gå att söka upp när det passar de boende. De boende kan inte stå ”på pass” för att få träffa poliserna.

Jag ger alltså allt stöd till tankegångarna bakom områdespoliserna – och även till ”människan bakom uniformen”. Fast med det tillägget att satsningen även måste omfatta små, lokala, polisstationer ute på de stadsdelar som är mest utsatta. Och varför revs den verksamhet – baserad på kvarterspoliser och det förtroendekapital dessa hade byggt upp – upp med rötterna, så att polismyndigheten nu måste börja om från början i vissa stadsdelar?

§ 4. Husby-bornas exempel i samband med bilbränderna år 2013 manar till efterföljd
Skjutningar och bilbränder följer ett mönster som känns igen från liknande händelser i storstadsområdena. Det finns alltså tidigare gjorda erfarenheter som både folkvalda (som mig), polis och allmänhet i Umeå kan lära sig av. Vi går tillbaka till de mycket uppmärksammade bilbränderna i Stockholmsförorten Husby i maj 2013 då över 100 bilar förstördes. Även i Husby var bilbränderna organiserade av ett nätverk av kriminella samt deras ”hangarounds” – som var hemmahörande både i själva Husby och i ett antal angränsande förorter som Ärvinge och Kista.

Den faktor som förmådde lugna ned situationen I Husby för sju år sedan var ”eldsjälarna” bland lokalbefolkningen. Många boende var ute och försökte få stopp på bränderna och skadegörelsen redan under den första natten. Under de följande veckorna ställde hundratals människor upp, och nattvandrade, både i Husby och i de angränsande förorterna. Den folkliga mobiliseringen var imponerande. Ännu mer imponerande var de syften som Husby-borna hade. De ville:
a) ta reda på vilka skadegörarna var, skälla ut dem själva samt även meddela föräldrarna vad deras ungar sysslade med,
b) förhindra sammandrabbningar mellan ungdomar och polis – sju poliser skadades och de som dömdes fick svåra efterräkningar
c) i ett senare skede, då det blivit fler nattvandrare, försökte de stoppa ytterligare skadegörelse i form av bilbränder,
d) genom att själva ta tag i ”ortens” unga strävade Husby-borna att ta udden av den ”street cred” (auktoritet speciellt bland unga) som de kriminella, som låg bakom bilbränderna, annars skulle ha fått.

Kanske förstår inte alla storheten i det hundratals Husby-bor försökte göra. Kanske kommer vissa läsare endast ihåg att det var då som en större allmänhet fick upp ögonen för att ungdomar kastade sten på blåljuspersonalen. Dessa negativa minnena är sanna. Men det positiva agerandet från nattvandrarna, som dessutom stöddes av en absolut överväldigande del av de boende i Husby, är också en del av sanningen. Och det är dags att lyfta fram dessa positiva exempel som något vi i Umeå borde ta fasta på.

Det är därför som jag vill organisera nattvandringar tillsammans med boende på drabbade stadsdelar – och samtidigt kämpa mot nedskärningar, för fler jobb samt satsningar på exempelvis nya fritidsgårdar.

Utan denna typ av aktivitet, underifrån, från de boende finns en mycket stor risk för att andra trender (som också finns) inom polismyndigheten – parallellt med det tänk som ”områdespolisen” bygger på – tar över. Jag vill peka på den militarisering av polisen som också pågår. En militarisering som motiveras med det lågintensiva kriget med kriminella grupperingar. Detta främst i olika område runt storstäderna. Husby-borna fick känna på effekterna av denna militarisering i samband med de händelserna år 2013.

§ 5. De som vet vilka som ligger bakom måste berätta – och då garanteras anonymitet och säkerhet
Bränderna har skapat en otrygghet bland de boende på bl a Ersboda – den stadsdel som drabbats av flest bränder. Det är bara ren tur att ingen människa har kommit till skada. Men bränderna har även skapat en djup avsky och ilska riktad mot de kriminella. Ilskan riktas även mot det samhälle som inte verkar kunna få bukt med det eskalerande inslaget av skjutningar och bränder – både i Umeå och runt om i Sverige. Ingen vill börja sin arbetsdag med att komma ut till en utbränd bil. Eller sluta sin arbetsdag med oro för att bilen ska brinna upp sedan man gått och lagt sig.

Till sist vill jag säga att det är dags att de boende – på Ersboda och på andra drabbade områden – stiger fram och berättar vilka kretsar och vilka individer som tänt på. Den kunskapen finns naturligtvis. Utan medverkan från de boende kommer de flesta positiva satsningar, från polis och andra myndigheter, att falla platt till marken.

Men myndigheterna måste kunna garantera anonymitet
och säkerhet för de civila som tar sitt ansvar i
kampen mot de kriminella i Umeå
och berättar.

Ingress

Jag lägger ofta ned mycket tid på mina svar på kommentarerna. Dialogen med läsarna är bland det viktigaste.
Därför händer det att jag gör ett eget blogginlägg av en kommentar tillsammans med mitt svar. Detta då jag anser att innehållet i mitt svar på kommentaren har ett allmänintresse för mina läsare – vänner och ovänner. Den 7 augusti lade jag ut ett blogginlägg som provocerade fram en kommentar som jag kände mig tvingad att publicera – tillsammans med ett rejält svar: Nu har jag gått ett steg längre och omvandlat den provokativa kommentaren samt mitt svar till ett helt eget blogginlägg. Det ursprungliga blogginlägget från den 7 augusti hade rubriken:

”Sveriges Unga Muslimer” står inte för demokrati som jämställdhet och förbud mot diskriminering – tvingas återbetala 1,3 miljoner i statsbidrag”.

Nedan följer först kommentaren och sedan mitt svar. Allra längst ned förklarar jag, bland annat, varför beslutet i Högsta Förvaltningsdomstolen även var ett nederlag för ”Miljöpartiet – av idag”. Samt varför beslutet även var ett nederlag för Socialdemokraterna – inte minst i Umeå.

____________

Kommentaren.
”Hur skulle en sån återbetalning av 1,3 miljoner gå till rent praktiskt? Detta är bara ännu en symbolisk dom med ett straff som inte går att utkräva. Lika tandlöst som med utvisningen av de imamer som ansågs vara ett hot mot rikets säkerhet.”

Svar på ovanstående kommentar
”Här måste du tänka om. Och det ordentligt.

a) På det juridiska planet förlorade SUM den första ronden, vann den andra (vilket var en enorm besvikelse – och ett nederlag – för oss som verkligen VÅGADE ta striden offentligt med SUM:s anhängare i Umeå). När SUM slutligen förlorade, i sista instans, var det en verklig seger för oss som under lång tid har hävdat att SUM är en islamistisk och odemokratisk organisation. Det är lätt att påstå att beslutet är tandlöst – för någon som inte själv vågar ta striden offentligt. Men för exempelvis Arbetarpartiets medlemmar, varav jag är en, hade det inte gått att skriva den blogg som du just läst utan detta domslut. Och vi, samt många andra, kan nu gå vidare med stärkt moral på grund av denna juridiska seger. För SUM är det tvärtom. Det juridiska nederlaget har en långt större negativ effekt för SUM det moraliska planet än på det ekonomiska.

b) Men sedan har du sååå fel även vad gäller nederlagets ekonomiska betydelse. För SUM har, på grund av detta, inte heller fått sitt tidigare stora statliga stöd under åren 2017-2018-2019! Om du tror att detta inte svider i SUM:s plånbok tror du väldigt fel. Det svider och troligen ordentligt.

c) Till sist: om du läser om blogginlägget så kommer du att förstå att det allra viktigaste med detta beslut är att det kommer att bli prejudicerande. Innebörden är alltså att beslutet kommer att gälla andra och liknande organisationer. Nu handlar det om att vi som vågar stå upp mot islamisterna (gärna tillsammans med muslimer) måste bli fler.

Detta så att vi klarar av att sätta press på myndigheterna – så att myndigheterna lever upp till sina egna beslut. För detta krävs två saker:
1. Att de som har åsikter baserar sig på fakta och dessutom förstår beslutens faktiska innebörd,
2. Att den som yttrar sig vågar ta striden – öppet och offentligt.

Det räcker inte långt om du endast försöker förringa de segrar som vi – som tar striden, öppet och offentligt – vinner. Gör du så saboterar du vår kamp mot islamisterna. Det du skriver förvandlar dig till en del av problemet – inte till en del av lösningen. I praktiken hjälper din attityd islamisterna – inte sådana som mig och de muslimer som accepterar de svenska lagarna.

Så fråga dig själv: vill du vara en del av lösningen – eller fortsätta att själv utgöra en del av problemet?

                  _______________

Till sist:
1. Jag ber mina träningsintresserade läsare om ursäkt.
De sex sista blogginläggen om styrketräning kommer med början under nästa vecka.

2. De senaste inläggen om MP och islamisterna kände jag mig tvingad att skriva.
Detta som en del i den kamp som jag, Arbetarpartiet och många andra (inte minst muslimer) bedriver mot islamister som ”brödraskapet” och wahhabiterna. Och mot vad som mer och mer framstår som ett verktyg för islamisterna i Sverige – nämligen Miljöpartiet – av idag. Se mina blogginlägg från den 28 juli och den 2 augusti.

3. Beslutet i Högsta Förvaltningsdomstolen gjorde även Socialdemokraterna till stora förlorare. Inte minst i Umeå. Jag har själv suttit mitt emot en ledande socialdemokrat – med poster både inom sitt parti (S) och inom Umeå kommun – som försvarat att han vägrat ta avstånd ifrån ordföranden i ”Sveriges Unga Muslimer” Rashid Musa. Och ändå reagerar inte Socialdemokraterna mot detta genom att exempelvis ta av denna person hans politiska uppdrag. Jag tror att detta kommer att stå S dyrt.

Jag avslutar med att säga det igen:
SUM representerar definitivt inte de unga muslimerna i Sverige.

PS.  Jag får ofta kommentarer på det jag skriver. Det vanligaste är att kommentarerna kommer direkt i anslutning till mitt eget blogginlägg men även via mail. Men ibland får jag kommentarerna via telefonsamtal eller genom att läsaren kommer fram till mig under en paus då vi har ett torgmöte.
Min princip är besvara varje seriös kommentar – även om mitt svar ibland kan dröja. Det spelar ingen roll ifall personen som skrev kommentaren håller med mig eller inte.
I några fall svarar jag inte. För att ta två exempel: om ett svar skulle kräva att jag skrev en mindre avhandling för att bemöta alla framförda påståenden publicerar jag inte inlägget. Kommentarer som kräver ”avhandlingar”, för att kunna publiceras, innehåller oftast för absurda konspirationsteorier. Och om kommentaren endast har till syfte att föra fram rasistiska, nazi-anstrukna eller andra extrema åsikter – med min hjälp – publicerar jag naturligtvis inte denna heller.  DS.