Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Vad får vi för pengarna? Den samlade kostnaden för alla politiska nämnders verksamhet i Umeå kommun under innevarande år (2023) beräknas uppgå till 8 615 miljoner kr (eller 8,6 miljarder). Detta kallas för driftbudgeten.
Investeringsbudgeten beräknas uppgå till 1 490 miljoner (eller 1,5 miljarder). Totalt beräknas alltså nämndernas verksamhet kosta 10 105 miljoner kr (eller 10,1 miljarder) bara under innevarande år. Det är en hel del. Minst sagt.

Vi umebor har därför rätt att ställa oss frågan: Vad får vi för våra skattemedel?

Del ett
En satsad miljard ger oss, tyvärr, inte alltid en miljard tillbaka. Vi ska utveckla denna tanke noggrannare i ett kommande blogginlägg. Men låt oss först titta på kostnaderna för de fem nämnder som har störst verksamhet inom Umeå kommun:

* för- och grundskola 2,2 miljarder

* socialtjänst 1,6 miljarder

* äldreomsorg 1,3 miljarder

* gymnasier och komvux 0,5 miljarder

* tekniska (gator, lokaler, IT) 1,4 miljarder

Summa: 7,0 miljarder

Kommentar: Kostnaden för verksamheterna i tabellen ovan beräknas uppgå till 7 miljarder kr under 2023. Detta utgör hela 80 procent av den samlade driftbudgeten för Umeå kommun. När vi talar om Umeå kommuns verksamheter talar vi därför, oftast, om just verksamheterna i denna tabell.

Del två
Alla vet att kommunens kostnader måste täckas av lika stora intäkter – annars kan inte verksamheterna finansieras. Och kan de inte finansieras måste de krympas. Det är nu vi närmar oss själva kärnfrågan: Vad får vi för våra inbetalade skattemedel?
Vad får vi tillbaka för kommunal service:
a) för driftbudgeten på 8 515 miljoner – varav 80 % går till verksamheterna i tabellen,
b) för investeringsbudgeten på 1490 miljoner,
c) för de 10,1 miljarder som det beräknas kosta att driva Umeå kommuns samlade verksamheter – drift och investeringar – under 2023?

Avslutning
Används verkligen dessa väldiga summor på bästa sätt? Arbetarpartiet (AP) anser inte att så är fallet. Vi anser att det krävs, minst, fyra trendbrott i Umeå kommun – för att umeborna ska få valuta för sina inbetalade skattemedel.

Vi ska förklara vilka trendbrott som vi anser vara nödvändiga. Detta genom att titta närmare på några av kommunens absolut viktigaste verksamheter i kommande blogginlägg.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Strejken lönade sig
Ett 60-tal taxiförare i Umeå har strejkat i protest mot låga ersättningar och för att de känt sig utnyttjade av taxiföretaget Cabonline Group. Vissa av de strejkande var taxi-åkare som äger en eller några bilar – och ofta kör själva. Andra strejkande äger inga bilar utan är taxichaufförer. Strejken var kulmen på en längre tids missnöje bland förarna. De hade lämnat över en skrivelse till Cabonline Group i början av februari men ansåg sig inte ha fått något gehör.

Del ett
Strejken tvingade dock Cabonline Group till förhandlingsbordet. Resultatet blev ett antal förbättringar för förarna. Oavsett storleken på de rent materiella förbättringarna har taxiförarna vunnit en annan sak: ökad respekt från arbetsgivaren. Cabonline Group vet numera att de inte kan köra över sina anslutna taxi-åkare, och deras taxichaufförer, ostraffat.

Del två
Nya strejker kan bli följden. Det ligger i tiden. Titta på Tyskland, Frankrike och de brittiska öarna. För att ta några exempel. Ett ytterligare exempel är lokförarna i Stockholm. Vi har för övrigt skickat ett stöduttalande till dessa. Det borde fler göra.

Avslutning
Stämningen kanske är på väg att vända – även i Sverige. Fast i Sverige rör det sig om vilda strejker. Jag och Arbetarpartiet stöder både taxi- och lokförarnas strejker. Fullt ut. För full hals.

PS. Jag drar mig plötsligt till minnes en gammal progglåt: ”Vilda strejker” – framförd av orkestern ”Nynningen”.
Jag brukade aldrig lyssna på proggmusik på den tiden då det begav sig. Proggbanden tog alltför ofta sig själva, och sina texter, på alldeles för stort allvar. Därför var proggmusiken nästan helt humorbefriad – fast ofta väldigt humoristisk. Den var humoristisk på ett ofrivilligt och omedvetet sätt. Själva humorlösheten och tendensen att ta sig själv på alldeles för stort allvar blev, i sig, väldigt rolig. Rätt så ofta.

Den låt vi ska få höra är ett exempel på detta.

Apropå ofrivillig humor: ni skulle bara se ett av Nynningens andra skivomslag. Där kan man skåda en manlig person, i långt hår och moderiktiga snickarbyxor, gå till anfall mot kravallpolisen – beväpnad med hammaren i ena handen och skäran i den andra!  Intill står en ung kvinna och skriker, stumt, ut sin fasa. Det går att läsa in influenser från Skriet av konstnären Edvard Munch i just denna del av skivomslaget. Det omslaget hör till en annan skiva av Nynningen än den som innehåller låten ”Vilda strejker”.

Men Nynningen kunde både spela och sjunga. Och dessutom bra. Det är mer än man kan säga om alla proggband. Mitt problem var alltså bristen på självdistans. Och att politiska manifest är så svåra att sjunga – oavsett om man gillar eller ogillar innehållet.

Lyssna och jämför dåtid med nutid. Dåtiden var år 1974.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Taxichaufförerna strejkar – och deras motpart är Cabonline Group.

Del ett
Vissa av de strejkande äger egna bilar. Dessa är taxi-åkare och de kan äga en, eller några, bilar – och de kör nästa alltid själva en av bilarna. Andra som strejkar äger inte någon bil utan de är taxichaufförer. Men oavsett om taxiförarna äger sin bil/bilar eller inte så har de Cabonline Group som motpart.

Del två
Vilka är Cabonline? Det kommer att visa sig i samband med denna konflikt. Det jag ska börja med är att berätta lite om detta företags för-historia.

Företaget hette tidigare Fågelviksgruppen. Ägaren var den s.k. taxikungen Rolf Karlsson. Bolaget Fågelviksgruppen granskades 2015 i en P1 dokumentär som hetten ”Taxikungen”. Vid denna tid ägdes bolaget fortfarande av Rolf Karlsson. I dokumentären framkom bland annat att förarna kritiserat löner och övriga arbetsvillkor under många år. En organisation, Taxi för Bättre Villkor, ansåg att verksamheten präglades av skandalöst låga löner, ingen semesterersättning, ingen tjänstepension, ingen sjukersättning eller föräldraledighet.

Detta tillbakavisades av Svenska Taxiförbundet.

Del tre
Företaget såldes. Senare samma år som granskningen av ”Taxikungen” gjordes i radions dokumentär (2015) sålde Rolf Karlsson företaget till det amerikanska riskkapitalbolaget H.I.G. Capital. Året efter bytte företaget namn till dagens Cabonline Group.

Det är emot Cabonline Group som taxiförarna riktar sin strejk.

Del fyra
Denna blogg kommer att uppdateras i takt med händelseutvecklingen. Min sympati ligger hos förarna. Jag vistades mycket i Malmö-Lund under åren 2015-2016-2017. Då kom jag i kontakt med många förare på en taximarknad som var rena ”Vilda västern”. De förare som arbetade där kunde knappast ha en familj – detta på grund av de låga lönerna som innebar att de tvingades arbeta nästan jämt. Jag hoppas slippa se en liknande utveckling här i Umeå.

Avslutning
Det är min mening att Umeå kommun både har ett ansvar och en möjlighet att påverka utvecklingen när det gäller framtiden för taxiförarna. Detta i sin egenskap av storkund hos taxi-åkarna genom sina beställningar av färdtjänst och skolskjutsarna.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

I radions P1 hörde jag häromdagen någon journalist säga att, enligt nya siffror från SCB, har inflationen börjat minska!

Minska?

Låt oss reda ut detta.
Från februari i fjol till februari i år, under denna tolvmånadersperiod, ökade priserna med 12 procent – om ränteökningarna medräknas. Under samma tolvmånadersperiod ökade priserna med 9,4 procent – om räntehöjningarna inte medräknas. Dessa prisökningar känns för oss med låg eller normala inkomster .

De nya siffrorna från SCB visade följande:
Från mars i fjol till mars i år (en lite annan tolvmånadersperiod) ökade priserna med 10,6 procent – om ränteökningarna medräknas. Utan ränteökningarna medräknade ökade priserna med 8,0 procent. Innebär detta att inflationen minskar?

Låt oss ställa frågan på följande sätt: innebär utvecklingen under den senare tolvmånadersperioden att priserna har börjat sjunka?
Svaret är naturligtvis Nej med stort N!
Priserna fortsätter att öka – i rekordfart. Det är takten i prisökningarna som har avtagit något. Men jag repeterar – priserna fortsätter att öka – i rekordfart !

För att understryka detta vill jag berätta att Riksbanken, för något år sedan, trodde att prisökningarna vid den här tiden år 2023 skulle ligga på 4,5 procent. Det gör de inte. Prisökningstakten ligger på nästan det dubbla! Mot denna bakgrund är det sannolikt – om än inte säkert – att Riksbanken kommer att höja räntan ytterligare. Detta riskerar att, bland mycket annat, öka arbetslösheten. Syftet med en ytterligare räntehöjning är att minska takten i prisökningarna. Men en räntehöjning kommer att innebära ett hopp uppåt när det gäller räntekostnaderna för alla de som har lånat till sina bostadsrätter – vilket kan innebära en katastrof för vissa av dessa. Och återigen: en ytterligare ränteökning riskerar att öka arbetslösheten än mer.

Jag vill understryka några saker extra mycket:
* Prisökningarna på livsmedel och alkoholfria drycker har ökat med 21 procent under den senaste tolvmånadersperioden. För att hitta en lika stor prisökning under en tolvmånadersperiod tvingas vi gå tillbaka hela 72 år i Sveriges historia – till året 1951! Under Koreakriget.
* Det är mot denna bakgrund som löneavtalen ska värderas – 7,4 procent på två år plus en viss låglönesatsning på 1350 kr.
* För att förstå hur dåligt avtalet blev ska vi (återigen) ta Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, till hjälp: hon har räknat ut att tio års reallöneökningar sopas bort på grund av kombinationen av prishöjningarna och de ingångna löneavtalen!

För att sluta där vi började: med radions besked om att inflationen minskar.

Detta besked betyder ingenting. Det som däremot betyder allt är att priserna fortsätter att öka i rekordfart – nästan dubbelt så snabbt som den takt som Riksbanken hade förutsett vid denna tid i år.

Sveriges arbetare och tjänstemän, landets alla knegare, behöver kämpande fackföreningar. Men besvikelsen över avtalet får inte innebära att knegarna vänder ryggen åt fackföreningarna. Knegarna ska däremot vända ryggen till bossarna inom fackförbunden. Arbetarna och tjänstemännen måste påbörja en medveten kamp för att de, medlemmarna, ska kunna återta kontrollen av de fackliga organisationerna. Några saker som jag anser vara extra viktiga:

* Avtalen måste ut på medlemsomröstning,
* Teorin om lön-prisspiralen måste förkastas. Denna teori är ett ideologiskt ställningstagande – från arbetsgivare, politiker och fackbossarna – riktat mot jobbarna. Tron på lön-pris-spiralen är allt annat än vetenskap,
* Fackföreningarna i länder som Tyskland, Frankrike och på de brittiska öarna tar strejken till hjälp för att driva sina krav. Ser vi vad som strejkerna handlar om varierar skälen från att gälla medlemmarnas reallöner till att handla om framtiden för sjukvårds- och pensionssystemen

Även den svenska fackföreningsrörelsen måste sätta kraft bakom orden genom stridsåtgärder som strejk. Men för att så ska bli fallet verkar det behöva en sorts ”kulturrevolution” med början bland medlemmarna, samt bland klubb- och sektionsstyrelser, riktad uppåt – mot bossarna i fackförbunden.

PS. Volvos vinst för första kvartalet i år var beräknad till 12 800 miljoner kr. Den blev 18 400 miljoner kr! Det är 43 procent bättre än det förväntade, goda, resultatet på 12 800 miljoner. Om jobbarna krävt mer än fackbossarnas s.k. ”märke” hade en del av dessa jättelika vinster gått till löner – inte till ännu att aktieägarna nu blir ännu rikare.

Däremot hade det inte startats någon lön-prisspiral!

Medlemmarna måste återerövra sina fackföreningarna – inte ge fackbossarna ännu friare tyglar genom att lämna fackföreningarna. DS.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram
_______________________________

– Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral, säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Sverige behöver ett krisprogram – första avsnittet

Ingress
Den nuvarande regeringen + SD verkar helt sakna insikt om den allvarliga kris, både politiskt och ekonomiskt, som är på väg att ”sätta sig” på djupet i Sverige. Situationen kräver ett omfattande krisprogram. Den budget som Moderater, SD, KD och Liberalerna antog i höstas kunde knappast ha varit mer kraftlös. Det talades om hur de fördelade eller omfördelade 40 miljarder kr hit och dit. Men det huvudsakliga problemet låg inte där. Huvudproblemet fanns, och finns, i att 40 miljarder är en löjlig struntsumma utifrån dagens situation. De totala utgifterna för staten, landets 21 regioner och 290 kommuner ligger nämligen på 2406 miljarder! Det viktigaste är inte om regeringen+SD omfördelade dessa 40 miljarder på ett bra eller dåligt sätt genom sin budget. Huvudproblemet består i att regeringen+SD endast ”hanterade” 1,6 procent av de totala utgifterna för staten, regionerna och kommunerna!

De som kritiserade budgeten, och som koncentrerade sin kritik på vissa omfördelningar – neddragningar på ett område och ökningar på ett annat – kan mycket väl ha haft rätt. Men rätt eller inte: de flesta missade tyvärr det som borde ha varit själva kärnan i kritiken –  budgetens s.k ”reformutrymme” på endast 40 miljarder! Denna summa var, och är, så liten att den avslöjade både regeringens och Sverigedemokraternas brist på insikt rörande situationens allvar och brist på handlingskraft. Ta bara de bristande åtgärderna mot den redan höga arbetslösheten. Eller de bristande åtgärderna mot de skrämmande stora prisökningarna.

Och oppositionen är, tyvärr, inte mer insiktsfull än regeringen och SD. Vi ska återkomma till detta nedan.

Del I
Tillväxten. Sverige spås få sämst ekonomisk utveckling inom hela EU både detta år och 2024. Dessa uppgifterna kommer både från EU-kommissionens rapport och från Sveriges eget finansdepartementet. I år beräknas Sveriges ekonomiska tillväxt t o m hamna på minus – ekonomin krymper alltså! För nästa år beräknas BNP öka med endast 1 procent – vilket är en tillbakagång även det – i praktiken. Men lågkonjunkturen i Sverige kommer troligen att hålla i sig även under 2025. Detta kommer bland annat att resultera i högre arbetslöshet – vilket vi ska fördjupa oss i.

Del II
Arbetslösheten. Av EU:s 27 medlemsländer var det endast Spanien, Grekland, Italen och Cypern som hade högre arbetslöshet än Sverige i december ifjol. Den samlade arbetslösheten i Sverige låg då på 7,5 procent. Detta är väldigt högt. Men vad värre är: arbetslösheten splittrar inte endast befolkningen i de som har arbete och de som inte har. Splittringen är även etnisk. För de som är födda utomlands låg arbetslösheten på 16 procent och för de som var födda i Sverige låg arbetslösheten på 4,6 procent. På grund av den dåliga ekonomiska utvecklingen beräknas arbetslösheten öka ytterligare. Erfarenhetsmässigt kommer denna ökning att slå extra hårt mot de svagaste på arbetsmarknaden – de utrikes födda. Detta bygger i sin tur in väldiga motsättningar i det svenska samhället.

Del III
Inflationen. I mitten av mars presenterade SCB sina senaste siffror. Om ränteökningarna räknas in har priserna ökat med skrämmande 12 procent mellan februari ifjol och februari i år. Räknar vi inte med ränteökningarna har priserna ändå ökat med hela 9,4 procent under samma period. Matpriserna har dessutom ökat med drygt 20 procent – vilket givetvis drabbar de med minst ekonomiska marginaler – vilket ofta är de arbetslösa. Eller andra som lever på (låga) bidrag.

Del IV
Bristerna hos regeringen och SD. Med tanke på den minskade tillväxten, den redan höga och den förväntade ökningen av  arbetslösheten samt prisökningarna framstår regeringen och SD – med sitt ”reformutrymme” på 1,6 procent av utgifterna för stat, regioner och kommuner – som ett handlingsförlamad. Deras brist på viljeinriktning i budgeten kommer att förvärra arbetslösheten. Budgetens ”satsningar” inom exempelvis sjukvård och äldreomsorg motsvarar inte ens inflationen och kommer med största sannolikhet att öka nedskärningarna inom dessa verksamhetsområden – istället för att stärka dessa verksamheter vars anställda (hjältinnor och hjältar) nöttes så hårt under pandemin. Det är inte bara så att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson saknar förmåga att åstadkomma den kraftsamling som krävs inför den kris som Sverige redan är väg in i. Kristersson och Åkesson saknar dessutom insikten om att det behövs en kraftsamling mot krisen. De förstår helt enkelt inte vad som händer.

Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att stoppa prisökningarna.

Del V
Bristerna går igen hos oppositionen. Bristerna hos regering + SD går tyvärr igen även hos oppositionen. Istället för att ta nödvändiga initiativ verkar Socialdemokratins metod vara att vänta på att regeringen ska spricka. Detta ger SD utrymme för dubbelspel. Det var SD-Åkesson som opponerade mot nye statsministern (M) om denne skulle sänka a-kassan – inte Socialdemokraterna!
Magdalena Andersson har gnällt – ja just det, gnällt – om följande:
* el-stödet: som inte betalades ut i tid  – men när väl el-stödet betalades ut tappade S denna fråga att ”opponera” på,
* priset vid pump: som inte blev tio kronor – men att det skulle bli så mycket trodde bara de mest inbitna SD:are på,
* att Ulf Kristerssons statssekreterare hade tjuvfiskat ål – ett år tidigare!

Avrundning av den första delen
Med tanke på den kris som hotar i form av minskad tillväxt, ökad och splittrande arbetslöshet samt höjda priser är detta knappast den opposition som Sveriges befolkning – arbetare och tjänstemän, unga och äldre, svenskar och invandrare – förtjänar. Och Socialdemokraternas passivitet har går igen även hos V och MP.

Återigen: Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att hejda prisökningarna. Grunderna för ett krisprogram ska vi återkomma till i nästa inlägg.

Det blir det andra avsnittet i denna bloggserie.

_______________________________

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram
_______________________________

Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral, säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Ingress
I ett tidigare blogginlägg (26 mars) skrev jag bland annat följande: ”Med tanke på inflationen och företagens stora vinster vore det ofattbart dumt av fackförbundens ledare att gå med på fleråriga avtal. Visar det sig att avtalen innebär ännu större reallönesänkningar än väntat är, på grund av fortsatta stora prisökningar, kan ett dåligt avtal – från löntagarnas synpunkt – för ”år ett” omedelbart kompenseras genom en bättre avtal ”år två”. Detta gäller alltså om avtalet endast blir ett-årigt.”

Men nu har fackpamparna sålt ut sina medlemmar genom att skriva på ett två-årigt avtal – detta i en situation då all facklig erfarenhet skriker ”skriv endast under ett ett-årigt avtal. Industrins avtal ger 7,4 procent under två-år och innehåller en viss låglönesatsning.

Innebörden av detta avtal är att löntagarna förlorar tio års löneökningar.

Del ett
Per Widorf, förhandlingschef hos Industriarbetsgivarna, säger bland annat att ”… vi är trots allt positiva till avtalet   ”.
Det stod klart redan från första början att arbetsgivarna skulle dominera denna avtalsrörelse. Alla tecken pekade nämligen på detta. Låt mig nämna några av dessa tecken:
* en massiv propaganda från arbetsgivarna, ekonomiska ”experter” och vissa politiker – som alla sade att höga löneökningar endast skulle drabba löntagarna själva genom den s.k. lön-pris-spiralen,
* medlemmarna i fackföreningarna hade ingen insyn alls i avtalsförhandlingarna – de stod helt och hållet vid sidan av,
* fackpamparna låtsades inte ens stå upp för sina medlemmar genom att, som de gör ibland, åtminstone skramla med strejkvapnet.

Del två
Löntagarna kommer att förlora tio års löneökningar med industrins löneavtal. Detta har Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, räknat ut. SvD Näringsliv rapporterar även att Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, säger att det finns en risk att löntagarna inte accepterar detta och därför kommer att kräva högre löner när de lokala avtalen ska förhandlas senare i år. Ett skäl till att detta skulle kunna ge upphov till spänningar är att tjänstemän har en starkare förhandlingsposition och kan ta ut mer och därför återhämta sina reallöner snabbare.

Risk för ännu större inkomstklyftor alltså – se min blogg 26 mars om just de ökade inkomstklyftorna i Sverige.

Del tre
Lön-pris-spiralen är ingen ekonomisk grundlag – som fackpampar kan gömma sig bakom. Både Internationella valutafonden (IMF) och Karl Marx har avvisat tanken på att detta samband skulle vara något självklart. Internationella valutafonden (IMF) har kommit fram till detta genom empiriska (erfarenhetsmässiga) studier. Karl Marx kom fram till sin slutsats genom teoretiska analyser. Två olika ideologier – samma slutsats.

Del fyra
Gör detta tankeexperiment: OM det skulle missgynna löntagarna att ställa krav på höga löneökningar i ett läge när prisökningarna redan är genomförda – varför kräver då inte fackpamparna istället direkta lönesänkningar för sina medlemmar? Enligt den teori som lön-pris-spiralen bygger på vore ju detta det bästa!

Sanningen är att industrins vinster är väldigt stora. Vinstprognosen för de 30 företag vars aktier köpts och sålts mest på Stockholmsbörsen (OMX S30) under andra halvåret visar på en vinst för dessa bolag på hela 468 miljarder under år 2022 – en vinstökning på nästa hela 19 procent! Denna prognos speglar trenden hos väldigt många andra företag.

Innebörden av detta är följande: Om arbetarna och tjänstemännen kräver en större del av den vinstökning som de har arbetat ihop till leder detta inte till ökad inflation – en ökad löneandel minskar däremot företagens höga vinster!

Det högljudda gapandet om lön-pris-spiralen gör anspråk på att vara vetenskap. Men det handlar om allt annat än vetenskap. Det handlar om ett ideologiskt ställningstagande – för aktieägarnas rätt till högre utdelningar och emot löntagarnas möjlighet att kompensera sig för de höga prisökningar som redan har genomförts! 

Det är därför som jag kallar fackpamparna för just … fackpampar. De har nämligen tagit ställning för kapitalägarna – och emot sina egna medlemmar genom detta två-åriga löneavtal.

Del fem
Hoppet står nu till Transportarbetareförbundet. Detta fackförbund ställer sig utanför industriavtalet. Transports orförande, Tommy Wreeth säger bland annat följande till Ekot: – Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral.
Jag hoppas att de övriga fackförbunden tar intryck av dessa ord från Transports orförande och inte från industriavtalet.
Jag hoppas att Transports ordförande klarar den press som han, och de övriga i Transports ledning, nu kommer att utsättas för.

Avslutning
Ett tips till Tommy Wreeth och Transports ledning. Det blir väldigt mycket lättare att stå emot det hårda trycket från arbetsgivarna, de ekonomiska ”experterna”, politikerna samt främst PAMPARNA INOM LO SAMT ANDRA FACK om ni i Transports ledning tar stöd hos era egna medlemmar. De övriga LO-ledarna kommer att tala om behovet av enhet – en enhet mellan arbetsgivarna och fackpampar. Men den enda enighet som gäller för en ärlig fackföreningskämpe är enigheten mellan fackförbundets ledning och fackförbundets medlemmar. Det bästa sättet att ”cementera” enigheten mellan Transports ledning och dess medlemmar är genom att förbereda förbundets medlemmar för den strejk som kan bli nödvändig inom kort – och en strejk är nu tillåten enligt alla tänkbara lagar och avtal.

Och väldigt motiverad.

_______________________________

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram
_______________________________

Ingress
Tyvärr kan byråkratiska absurditeter göra det ännu svårare att ha funktionshinder. Och just detta – byråkratiska absurditeter – är vad som pågår bland annat i Umeå kommun. Den grupp som jag skriver om är funktionshindrade som av sjukvårdens läkare beviljats elrullstolar för utomhusbruk. Detta eftersom de funktionshindrades liv skulle påverkas positivt, på ett avgörande sätt, om de fick tillgång till en elrullstol för utomhusbruk. Men de funktionshindrade som, utan egen förskyllan, bosatt sig i fel hus har berövats detta hjälpmedel – en elrullstol för utomhusbruk. Det handlar om en tragikomisk historia.
*Djupt tragisk för de funktionshindrade som drabbas.
*Komiskt på grund av kombinationen av byråkratiska absurditeter och politisk handlingsförlamning.

Del I: Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser
En ny lag rörande bostadsanpassningsbidrag (BAB) trädde i kraft i juli 2018. Syftet med lagen var att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Bra. Men i december 2020 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen att bostadsanpassningsbidrag inte längre kunde lämnas till garage för elrullstolar för utomhusbruk. Detta då domstolen inte längre såg elrullstolsgaraget som en bostadsanpassning.

Innebörden av detta blev att de funktionshindrade, som sjukvården ville utrusta med elrullstolar för att detta (på ett avgörande sätt) skulle förbättra deras liv, nu inte längre kan få elrullstolar – om dessa inte kan förvaras i befintliga utrymmen i en fastighet. Den tidigare möjligheten att hjälpa de som sjukvården beviljat en elrullstol med ett garage att förvara elrullstolen i – denna möjlighet försvann alltså. Och med dessa de, av sjukvården beviljade, elrullstolarna för utomhusbruk. En ny tolkning av en ny lag – en lag som skulle innebära en förbättring – resulterade alltså i en avgörande försämring för vissa funktionshindrade människor. Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Del II.  Umeå kommunfullmäktige gånger två
Efter kontakt med funktionshindrade har vi, vid två tillfällen, tagit upp detta tragikomiska problem i Umeå kommunfullmäktige. Jag repeterar: Djupt tragisk för de funktionshindrade som drabbas. Komiskt på grund av kombinationen av byråkratiska absurditeter och politisk handlingsförlamning.

Den första gången vi tog upp frågan i Umeå kommunfullmäktige var i november i fjol. Den andra gången var i måndags den 27 mars – fyra månader senare.

I november i fjol höll ordföranden (S) för funktionshinderrådet med oss helt och fullt. Ordföranden (S) för funktionshinderrådet sade skriftligt att ”det stundtals [kändes] som ett besök i en Kafkavärld”. En Kafkavärld brukar avse något som känns overkligt och mardrömslikt (Jan H). Ordföranden skrev även följande ord: ”Det är inte acceptabelt” och syftade då på den situation som uppstått för de som beviljats elrullstol av sjukvården men som, på grund av en ny lag och en ny tolkning, inte kunde få tillgång till dessa. Dessa starka ord riktades mot bland annat mot konsekvenserna av den nya tolkningen av den nya lagen (se ovan).

So far so good.

Men när det sedan gällde vad Umeå kommun kunde göra åt frågan blev orden från ordföranden för funktionshinderrådet mindre starka. Det fanns en möjlighet att på studs bevilja pengar till dessa garage. Omedelbart alltså! Detta skulle göra så att de elrullstolar som beviljats av sjukvården skulle kunna användas. Enligt Socialtjänstlagen Kap 4, §2 finns det inget krav på ekonomisk behovsprövning om stöd beviljas i annan form än pengar – något som ledamoten Liv Zetterberg klarlade. (Just behovsprövningen var annars vad ordföranden hade använt sig av som argument för att Umeå kommun inte skulle göra något för att lösa problemet för de funktionshindrade).

Men efter detta klarläggande i debatten från Liv Zetterberg var situationen glasklar: Det enda som hindrade frågan från en lösning var bristande politisk vilja. Det var bara att höra av sig till Hiss- och liftteknik HB. Dessa kunde, mycket snabbt, leverera och installera garaget för elrullstolen för cirka 80 000 kr!

Efter att ha förlorat sitt enda, egentliga, argument gjorde ordföranden (S) i funktionshinderrådet sitt bästa för att retirera i god ordning genom att säga att problemet ska lösas (citat fritt ur minnet / Jh) ”så snart vi bara kan”, samt att ett förslag kommer från en arbetsgrupp (citat fritt ur minnet /Jh) ”som vi politiker kommer att få ta ställning till ganska snart”.

Del III.  Andra gången – inte gillt alls
I måndags hade det gått fyra månader och tidsgränsen för uttrycken så snart vi bara kan och ta ställning till ganska snart hade rimligtvis passerats.

Men ingen lösning hade uppnåtts.

Återigen ville ordföranden (S) i funktionshinderrådet, i första hand, rikta uppmärksamheten mot riksplanet. Regeringen hade gett Boverket i uppdrag att utvärdera den nya lagen från juli 2018 och redovisa sina slutsatser för Socialdepartementet senast den 28 februari. Men, tänka sig, detta hade ännu inte skett. (I måndags var det den 27 mars).

Arbetsgruppen som ordföranden talat om i november (bestående av Umeå och Skellefteå kommuner samt Region Västerbotten) – och som skulle komma med ett förslag som vi politiker kommer att få ta ställning till ganska snart – hade inte heller kommit med något förslag. Trots tre möten.

Återigen antydde ordföranden (S) i funktionshinderrådet att en snar lösning var att vänta. Underförstått: vi i Arbetarpartiet och de funktionshindrade vi varit i kontakt med måste ge oss till tåls.

Men det finns tre problem med detta:
1. Den i november antydda snara lösningen uteblev – varför skulle vi tro på en snar lösning denna gång,
2. De med funktionshinder har fått vänta ända sedan i december 2020 – i två år och tre månader – då den nya tolkningen av lagen kom och berövade dem deras elrullstolar för utomhusbruk; detta är alldeles för länge,
3. Umeå kommun kan, precis som i november, bara lyfta luren och ringa ovan nämnda företag och lösa frågan till en kostnad för cirka 80 000 kronor. Bara så där.

Ordföranden (S) i funktionshinderrådet och arbetsgruppen (Umeå och Skellefteå kommuner samt Region Västerbotten) vill uppenbarligen vänta på utvärderingen från Boverket innan de gör något. Alls. Och deras utvärdering kan dröja.

Men de funktionshindrade – som fått vänta sedan den nya lagen förvandlades från ett löfte till en Kafkaitisk fälla (overklig mardröm) – har fått vänta nog. De har getts förhoppningar som inte infriats.

Avslutning
Bristande politisk vilja. Frågan står nu så här: Ska Umeå kommun vänta passivt på Boverket, eller, under väntetiden hjälpa det fåtal – men desto hårdare drabbade – funktionshindrade som det handlar om. Valet står Umeå kommun helt fritt.

Umeå kommun behöver bara ringa till företaget som jag nämnt ovan och därmed, omedelbart, lösa de funktionshindrades problem. Som tidigare sagts: detta är helt möjligt för Umeå kommun enligt Socialtjänstlagen Kap 4, §2. Eller ska Umeå kommun låta de funktionshindrade tvingas vänta ännu längre – enbart på grund av bristande politisk vilja.

Till sist: Jag har varit hård mot ordföranden (S) i funktionshinderrådet i denna blogg. Med rätta anser jag. Men jag har inte uppfattat det som om något annat parti – som helhet – har ställt upp bakom oss och därmed gått emot ordföranden i funktionshinderrådet. Jag anser alltså att den bristande politiska viljan i detta fall även gäller för övriga partier i Umeå kommunfullmäktige.

Tyvärr.
Tyvärr för de funktionshindrade – som länge har hindrats från att få ut de elrullstolar som sjukvården anser att de har rätt till.

_______________________________

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar
_______________________________

Situationen i Sverige blir mer och mer absurd.

Sverige har idag de största inkomstskillnaderna i Norden. Inkomstskillnaderna har ökat i alla de fem nordiska länderna sedan millennieskiftet. Men inkomstskillnaderna har ökat mest i Sverige. År 2000 hade Sverige de näst lägsta inkomstskillnaderna – endast Finland hade mindre inkomstskillnader än Sverige. Men sedan dess har klyftorna ökat snabbast i Sverige – vid en jämförelse med de övriga nordiska länderna. Sverige ”tog täten” när det gäller storleken på inkomstskillnaderna 2009 och låg kvar i toppen 2017. Det är så långt som statistiken sträcker sig. Inkomster av kapital, förutom lön och bidrag, ingår i jämförelsen. Detta visar en rapport från nordiska ministerrådets forskningscenter från 2020.

Ett annat mått på de ökade klassklyftorna i just Sverige är hur många industiarbetarlöner som det går på en VD- eller koncernchefslön.
1950: 26,1 industriarbetarlöner på en VD/koncernchefslön – i snitt,
1970: 14, 2 industriarbetarlöner på en VD/k
1980: 9,1 industriarbetarlöner på en VD/k
2020: 64,8 industriarbetarlöner på en VD/k

Kommentar:
Denna grova statistik följer andra mätningar när det gäller utvecklingen i Sverige. Först minskade klyftorna i samhället efter slutet på andra världskriget. År 1980 gick det långt färre industriarbetarlöner på en VD/k än 1950 (9 löner jämfört med 26). Men sedan har klassklyftorna ökat våldsamt. Idag går det 65 industriarbetarlöner på en VD/k.

Storföretagen gör väldiga vinster. Vinstprognosen för de 30 bolag vars aktier omsattes mest på Stockholmsbörsen ( OMXS30) under det första halvåret 2022 visar på en sammanlagd vinst för helåret på hela 468 miljarder. Detta skulle, om prognosen stämmer, innebära en vinstökning med nästan 19 procent (18,8) i jämförelsen med 2021. Uppgifterna kommer från Factset och har bearbetats av Finwire.
Detta innebär att dessa företag, vars vinstutveckling speglar utvecklingen för företagen i stort, kommer att klara inflationen. Med råge!

Inflationen. Då vi jämför februari 2021 med februari 2022 har prisökningarna legat på 12 procent – om ränteökningarna räknas in. Utan ränteökningarna har prisökningarna legat på 9,4 procent under samma tolvmånadersperiod. Detta enligt SCB (15/3-2023).

Lönekraven är väldigt låga. Förenklat uttryckt låg utgångsbudet från LO, inför årets löneförhandlingar, på 4,4 procent, plus en låglönesatsning. Arbetsgivarnas utgångsbud låg på provokativt låga 2,0 procent plus en engångssumma på 3000 kr. I båda fallen handlade det hela om ett-åriga avtal.

Arbetsgivarna siktar på tvåårsavtal – minst. Nu har de första lönebuden utväxlats och avvisats – som brukligt är. Det som hittills är värt att ta fast på är inte några procentsatser utan några andra saker:
1. Arbetsgivarna, som godkände ”medlarbudet”, uppger att de har nått ”smärtgränsen” – samtidigt har de fackliga organisationerna avvisat detta första bud,
2. Det bud som arbetsgivarna, trots deras smärta (jämför med vinstökningen), godkände är ett tvåårsavtal!

Med tanke på inflationen och företagens stora vinster vore det ofattbart dumt av fackförbundens ledare att gå med på fleråriga avtal. Visar det sig att avtalen innebär ännu större reallönesänkningar än väntat är på grund av fortsatta stora prisökningar kan ett dåligt avtal – från löntagarnas synpunkt – för ”år ett” omedelbart kompenseras genom en bättre avtal ”år två”. Detta gäller alltså om avtalet endast blir ett-årigt. Detsamma gäller i förhållande till företagsvinsterna. Fortsätter vinsterna att öka, och lönernas andel av produktionsresultatet att minska, ökar även detta både motiven och möjligheterna för arbetare och tjänstemän att omedelbart ställa högre lönekrav i nya löneförhandlingarna. Om avtalet blir ett-årigt.

Arbetarna och tjänstemännen måste bli delaktiga i avtalsrörelsen
Fackföreningarna måste förbereda sig för konflikt genom att ta vara på stridsviljan hos sina medlemmar. Lita på att stridsviljan finns efter de hårda pandemiåren och de rekordstora prisökningarna.
De fackliga ledarna får, under inga omständigheter, gå med på fleråriga avtal – det måste bli ett-årsavtal. Och medlemmarna måste förberedas för strejk. Kombinationen av väldiga företagsvinster och väldiga prisökningar gör att avtalsrörelsen måste bli alla arbetares och tjänstemäns angelägenhet.

Avtalsrörelsen får Inte fortsätta att vara en angelägenhet endast för några förhandlare, journalister och ekonomiska ”experter”. Detta borgar alltid för SVEK – med stora bokstäver.

Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar
_______________________________

En av våra medlemmar uppmärksammade mig, vänligt men bestämt, på att det var världs-poesidagen igår (21 mars). Vad innebär då detta?

Citat unesco.se

”Den 21 mars infaller årligen Unescos Världspoesidag. Dagen instiftades 1999 för att hjälpa Unescos medlemsländer att stärka muntliga berättartraditioner, att synliggöra samtida poesi och öka kontakterna mellan poesi och andra konstarter.

Många författare förföljs eller hålls fängslade för sin poesi och prosa och ett av Unescos viktiga uppdrag är att stärka yttrandefriheten för bland andra journalister och för författare.

– Poesin är en av de få uttrycksformer som är tillgänglig för alla och är i många fall en kraft som ger styrka till förändring. Låt internationella poesidagen bli en årlig manifestation till rätten för människor att uttrycka sina tankar och åsikter, säger Mats Söderlund ledamot i Svenska Unescorådet, ordförande i Författarförbundet och poet.

Världspoesidagen firas med uppläsningar, författarbesök och högläsning i många medlemsländer.”

Då detta citat, och därmed världspoesidagen, ligger i linje med min devis här ovan (Yttrande- och tryckfriheten måste försvaras …) vill jag självklart uppmärksamma denna dag.

Jag fick förslag på två dikter – en av Majakovskij och en av Eeva Kilpi.
Då Majakovskij, i mina konservativa ögon och öron, är för bullrande och påträngande väljer jag en kort dikt av Eeva Kilpi.

”Ja. Det finns skönhet. Det finns kärlek. Det finns glädje. Alla ni som lider av världens elände försvara dem!”

Sedan över till Bob Dylan.
Hans egentliga namn är Robert (Allen) Zimmerman. För er som känner till Bob Dylan behövs inga förklaringar och just denna del av detta blogginlägg är för er. Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016. Motiveringen till priset var att
han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.Det är därför jag vill publicera något även av honom en dag som denna.

Det jag idag vill säga om Bob Dylan är detta: Det är få artister förunnat att kunna sätta fingret på, och uttrycka, den djupa stämning av uppbrott som fanns hos så oändligt många inom hela två generationer av människor under en av nutidshistoriens viktigaste epoker: 1960-talet. Detta lyckades Bob Dylan med i sin låt ”The Times They Are a-Changin”.
Han skrev och spelade in den låt redan i oktober 1963.

Lyssna gärna på denna låt av Bob Dylan

KLICKA PÅ DENNA LÄNK