Kampen mot nazismen fortsätter

Av Jan Hägglund, 13 maj 2015 kl 10:51, 5 kommentarer

Att hålla minnet av Förintelsen levande samt att försvara historien om nazisternas dödsläger mot de som förnekar Förintelsen är en viktig del i kampen mot nazismen. Idag liksom i samband med Nürnbergrättegångarna efter krigsslutet 1945. Att förneka historien, och framförallt Förintelsen, är något mycket viktigt för dagens nazister.

Den 18 april i år var det 40 år sedan som jag organiserade mig politiskt. Under dessa 40 år har en viktig del av mitt politiska arbete bestått just av kampen mot vår tids nazister. Detta har uppmärksammats av nazister och irriterat dessa. Jag har varit så pass irriterande för dagens nazister att de följer min blogg på VK och Folkbladet! De tycker uppenbarligen att det jag skriver är så pass viktigt att det kräver en kommentar.

Nedan publicerar jag denna kommentar från Nationell.nu, en hemsida som drivs av nazister. Lägg märke till den vikt de lägger vid just förnekandet av Förintelsen. Jag publicerar inte hela deras artikel, utan enbart den del som handlar om mig.

Hänsynslöst av Åsa Romson att förminska Förintelsen

Av Jan Hägglund, 11 maj 2015 kl 09:44, 1 kommentar

”Vi håller på att, i Europa, göra Medelhavet till det nya Auschwitz”
– Citat från Åsa Romson (MP) i partiledardebatten söndag 10 maj

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson förminskar den systematiserade industriella utrotningen av 6-7 miljoner judar, och även romer, som nazisterna genomförde under Andra Världskriget. Detta på ett fruktansvärt och fullständigt oacceptabelt sätt.

Förintelsen är historiens mest skrämmande brott. Även om det dött lika många, eller fler, människor vid andra tillfällen så finns ingen motsvarighet i historien där en regim använt större delen av Europas transportsystem för att samla ihop och frakta ca sex miljoner judar och en miljon romer till dödsläger för industriellt organiserad avlivning.

Åsa Romson säger i sin s.k ”ursäkt” att hon tog till ett kraftuttryck pga sin egen ”smärta” över bilderna där människor drunknar i Medelhavet. Hon försöker skyla över sin totala brist på alternativ när det gäller att stoppa de konflikter i Afrika och Asien som skapar de enorma flyktingströmmar som kan utnyttjas av människosmugglare. Den ursprungliga roten till dessa konflikter finns att söka i den europeiska imperialismens härjningar i dessa världsdelar, förstärkta av USA:s härjningar, något som förhindrat uppbyggnaden av fungerande politiska strukturer och ekonomisk utveckling och istället orsakat katastrofer i form av krig, inbördeskrig och svält.

Varken Åsa Romson eller Miljöpartiet är kapabla till en elementär analys av historien och samtiden. Detta försöker Romson skyla över genom att förminska Förintelsen med en jämförelse av Medelhavet och Auschwitz. Ställd inför sin monumentala förolämpning mot de judar och romer som utsattes för Förintelsen försöker Romson, på ett makalöst fräckt sätt, göra det hela till en fråga om sin egen ”smärta”. Detta försök av Åsa Romson att komma undan konsekvenserna av innebörden i det hon faktiskt sa förtjänar bara förakt. Det förtjänar också att kommas ihåg. Åsa Romsons försök att skyla över sin obeskrivliga behandling av historien med sin egen persons känslor kan bara betecknas som extremt – både hänsynslöst och ohederligt. Det går inte att hantera historien om Förintelsen på det mest orimliga sätt och sedan, istället för att ärligt och ödmjukt be om ursäkt, försöka tillgodogöra sig sitt misstag genom att antyda att hennes egen ”smärta” är så oändligt stor. Indirekt säger hon att just hennes ”smärta” är större än alla andra människors. Återigen förminskar hon andra. Denna gång inte bara judar och romer utan alla andra partiledare och alla som kan ta del av hennes uttalande.

Åsa Romson är en av den svenska politiska nutidshistoriens mest hänsynslösa och minst kunniga personligheter. Ingen har som hon försökt att förminska Förintelsen. Ingen har som hon försökt förstora sin egen ”smärta” med hjälp av dagens fruktansvärda flyktingkatastrofer.

I övrigt anser Arbetarpartiet att andra länder i Europa bör ta emot fler flyktingar samt att stödet i kampen mot ISIS bör öka.

En falsk och cynisk flyktingpolitik

Av Jan Hägglund, 30 april 2015 kl 17:02, 5 kommentarer

FN-organen säger att antalet flyktingar uppgår till 50 miljoner.

Det var fel och falskt av Fredrik Reinfeldt att inte understryka att Sverige inte kan ta emot alla samt att inte berätta att hans sätt att ”öppna sitt hjärta” gick ut på att ta gigantiska summor pengar från biståndsbudgeten. Det är lika fel och falskt av den nuvarande regeringen att göra samma sak. Varken Reinfeldt, Löfven eller Språkrören öppnar sina hjärtan. Eller sina plånböcker. Däremot är de, allihopa, bra på skådespel.

Jag anser att Sverige ska fortsätta att ta emot flyktingar. Och tillhöra de länder i Europa som tar störst ansvar. Men flyktingmottagandet måste framöver klaras oändligt mycket bättre än idag. Alla vi som såg programmet ”Uppdrag granskning” (Den slutna cirkeln) den 25 mars vet hur dåligt flyktingmottagandet är. Direkt inhumant. Allt pekar på att de flyktingar som beviljats asyl och uppehållstillstånd i Sverige kommer att omvandlas till en permanent arbetslös underklass – i utanförskapsområden. Det finns idag 155 utanförskapsområden med nästan 520 000 invånare. Av denna dryga halvmiljon är strax över hälften utrikes födda och ca 32 procent är födda utanför Europa.

Låt oss sedan titta på hur regeringen plundrar biståndsbudgeten.

För det är inte bara de utsatta flyktingar som kommer till Sverige som behandlas illa. De som inte kommer till Sverige behandlas också illa. Och alldeles förbannat cyniskt. ”I år går nästan var fjärde biståndskrona till att betala för asylsökande” (DN 30/4). Regeringen (S och MP) tog ytterligare nästan 500 miljoner från Sveriges utlandsbistånd för att bekosta den ökade asylinvandringen – till Sverige! ”Sammanlagt innebär det att 9 miljarder kronor för 2015 försvinner ur biståndsbudgeten – nästan en fjärdedel – till att finansiera mottagandet av asylsökande” (DN igen). Detta innebär en väldig nedskärning på Sveriges insatser mot fattigdom och ohälsa säger en representant för en av landets största biståndsorganisationer (Diakonia). ”Det motsvarar Sveriges samlade årliga bistånd till allt som har att göra med hälsovård, allt till barns utbildning, allt till att få fram rent vatten och allt katastrofbistånd tillsammans. Detta är mer än dubbelt så mycket som går till Afrika per år”, säger denne representant. På detta sätt ställer det politiska etablissemanget svaga grupper mot varandra.

Det politiska etablissemanget leker, på det mest cyniska sätt, ”humanistisk stormakt”. Men i verkligheten behandlar detta överbetalda skattefrälse både de flyktingar som kommer till Sverige – OCH de fattiga som blir av med Sveriges bistånd – mycket illa. Cynismen och falskheten är fruktansvärd.

Återigen: se ”Uppdrag Granskning” (Den slutna cirkeln) från den 25 mars. Detta program beskriver verkligheten på ett sant, och därför mycket smärtsamt, sätt för alla självbelåtna välgörenhetsivrare. Sådana personlighetstyper som lever sitt liv i vad en psykolog skulle kalla politisk ”förnekelse”. Just denna ”förnekelse” något som gör det möjligt för dessa att belåtet viska ”du är en riktig fet-humanist” när de tittar sig själva i spegeln varje morgon. Om självgodhet och självbedrägeri vore straffbelagt skulle dessa ”förnekare” sitta inne på livstid. Inte bara de ledande politikerna utan även deras låtsashumanistiska hejarklack runt om i landet.

Detta är det osmakliga resultatet då man inte vågar utmana makten – men samtidigt vill vara med och gapa om ”öppna hjärtan”.

Det som krävs i Sverige idag är ett väldigt upprustningsprogram för att renovera gamla, och bygga nya, för- och grundskolor, äldreboenden, vårdcentraler och lasarett. Men framförallt bostäder. Men detta kommer inte automatiskt. Det enda som kommer automatiskt, för de asylsökande i Sverige och fattiga utomlands, är arbetslöshet och modullägenheter samt svält. Och när arbetslösheten väl slagit rot och modullägenheterna börjat massproducerats i Sverige samtidigt som sjukdomarna ökar i Afrika, kommer arbetslöshet, misärboende och svältdöd att sätta sin prägel på samhället. Hemma, i Afrika och på andra ställen.

Därför måste vi kämpa för en akut upprustning av välfärden. Detta kräver resurser. Resurser får man inte genom att krypa för Makten. Det får man genom att sparka Makten mellan benen. Hårt. Och med båda fötterna.

Det krävs både återtagna skattesänkningar från Alliansregeringens tid och att resurser från de mest vinstrika storföretagen och bankerna ianspråktas. Vinsten i de tjugo mest framgångsrika svenska företagen uppgick ifjol till 450 miljarder. Även kapitalexporten, som leder till avindustrialisering i Sverige och industriuppbyggnad i diktaturländer, måste stoppas. Landet har inte råd med den förlust av jobb, skatteinkomster och kunnande som en fortsatt industridöd innebär. Både ökade skatteintäkter och företagsvinster måste sedan koncentreras till ett väldig nysatsning på jobb och bostäder om välfärden ska kunna försvaras. Och utlandsbiståndet försvaras.

En viktig del i detta består av en demokratisk kontroll över kapitalströmmarna. Detta för att styra skatteinkomster och vinster till de akuta och nödvändiga investeringar som krävs. Samhället måste ta över ägandet av bankerna och övriga kreditföretag. En demokratisk facklig rörelse utgör en viktig del av samhället. Kommunsektorn en annan.

Arbetarpartiet kommer aldrig att reducera sig självt till att bistå Regeringens, Oppositionens och Svenskt Näringslivs önskan att splittra arbetare och fackföreningar genom att bygga barriärer – i form av arbetslöshet och nya och värre utanförskapsområden med modulbostäder – mellan svenskfödda och de som nu får asyl och uppehållstillstånd. Det är Arbetarpartiets plikt att utmana Makten för att skaffa de resurser som krävs för att, så många som möjligt, ska få ett drägligt liv. Och för att förhindra att arbetarrörelsen samt facket splittras.

Första Maj ska inte vara någon promenad i solskenet. Det kommer att bli en regnig dag för de med mörkt sinne. Slut upp i morgon.

Holmlund har rätt om föräldrar, knark och Whitney Houston

Av Jan Hägglund, 18 mars 2015 kl 00:17, 9 kommentarer

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Under dessa nästan 24 år finns det ingen – absolut ingen – som Lennart Holmlund har angripit lika hårt som han har angripit mig. Och jag förväntar mig nya attacker i framtiden. Men det hindrar inte att även jag är en knarkmotståndare. Och som Lennart Holmlund anser jag att knarkande föräldrar utgör en fara för sina barn. Som Whitney Houston gjorde.

Media har beskrivit Houstons dotter som ett ”chanslöst” offer för den omgivning som mamma Whitney försatte henne i. En omgivning bestående av kändisar, knark och pengar. Det finns ingen anledning att misstro den beskrivningen. Whitney Houstons livsstil var tragiskt nog sådan under ett antal år fram till hennes död. Detta innebär att Houston inte var någon bra förälder – även om hon kunde sjunga.

Den 16 mars hade Folkbladet en artikel kallad ”Holmlund fick lektion i flum”. Där beskriver Folkbladet hur Holmlunds blogginlägg ”utsattes för granskande satir på Littfest i podcasten Flumskolan”. Vidare står det ”När Klenell säger att det är dags för det ökända inlägget om Whitney Houstons död suckar alla i lokalen högljutt” … Han [Holmlund] upptäckte den geniala lösningen att knarkare borde sluta knarka, sa Lundqvist och pekade på att Holmlunds skrivande ligger nära en narkomans beteende” och fortsätter (enligt referatet) ”Han kan inte sluta skriva, man säger åt honom att han inte borde, men han kan bara inte sluta, sade Lundqvist…”.

Jag utgår från att Folkbladets referat är rättvisande. Och utifrån detta måste jag säga att det är typiskt hur lättvindigt problemet med knarkande föräldrar avfärdas. Och hur typiskt detta avfärdande är för drogliberaler.

Först slår Klenell an tonen genom att säga att det är dags för det ”ökända” inlägget. Bara så att alla på Littfest (och alla läsare av Folkbladet) ska veta hur man ska tycka. Sedan kommer föraktet. Holmlund påstås ha upptäckt att knarkare borde sluta knarka. Till sist avslutas hela parodin med att en komiker (vad annars) säger att Holmlunds beteende är likt en narkomans.

Vips! Därmed var det bevisat, det som skulle bevisas, nämligen att det inte fanns någonting i det som Holmlund skrev. Samt att Holmlund, dessutom, var dum som över huvud taget skrev.

Denna metod är typisk för drogliberaler. Om den som kritiserar kändisföräldrar för att de låter sina barn fara illa är dum, då måste också kritiken mot knark och mot knarkande föräldrar vara dum! För att inte säga hur fruktansvärt dum kritiken mot själva knarket är.

Men kärnan i Holmlunds inlägg handlade främst om detta (citat): ”…Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes dotter inte följt i sin mammas fotspår …”.

Whitney Houston klarade inte av att hålla sitt barn borta från den värld som ledde till stjärnans egen död. För detta förtjänar Whitney Houston att kritiseras. Inte Lennart Holmlund. Holmlund har kritiserats för mycket (av mig och av andra) och det med rätta. Men han ska inte förlöjligas eller förfalskas för detta. Det var MODIGT av Holmlund att gå emot strömmen och ta upp frågan om media, knarkande megastjärnor som också borde vara föräldrar men inte är det.

Alla kan läsa Holmlunds blogginlägg, i sin helhet, längre ned. Jag formulerar mig annorlunda än Holmlund. Allt han skriver skulle inte jag ha skrivit – innehållsmässigt. Men jag är en svuren motståndare mot knark och mot knarkliberaler. Och knarkande föräldrar är för allvarligt och för trakiskt för att skrattas bort på det sätt som uppenbarligen skedde på Littfest – om man får tro referatet. Och jag tror på referatet.

Till sist: Jag anser att de i panelen förtjänar kritik för sin överslätande attityd mot knarket. Det är väldigt mycket bättre att resa frågan, som Holmlund gjorde, än att manövrera bort den, på det sätt som den oemotsagda panelen gjorde. Sedan kan panelen ha gjort hur många träffsäkra poäng som helst i Holmlunds övriga bloggmaterial. Detta förändrar ändå inte att det är fel att skratta bort ett så allvarligt problem. Tala om lättvunna segrar – inte över knarket, för mot knark slåss inte panelen – utan över alla oss icke-närvarande knarkmotståndare.

Här nedan följer det ”ökända” inlägget av Holmlund

”Sluta höja Whitney Houston till skyarna….
Av 18 februari 2012 kl 17:40,
Sluta höja Whitney Houston till skyarna. Idag begravs hon efter att ha knarkat ihjäl sig. Tidningar som Aftonbladet gör precis som knarkkungarna spekulerar för att få folk att köpa tidningen, så gör alla media i detta fall.
Visst var hon en bra sångerska men jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne till att knarka, inte en enda utan det är hennes eget beslut.
Däremot är det synd om alla som tycker om hennes musik och köpt skivor så hon har kunnat köpa knark för flera miljarder som hamnat i händerna på den organiserade
brottsligheten. De måste känna en besvikelse eftersom de har finansierat hennes knarkande. Jag har själv några skivor men för vad.
Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes dotter inte följt i sin mammas fotspår
Att bruka droger kan aldrig skyllas på någon annan än personen själv och eftersom Whitney har haft hur mycket pengar som helst har det funnits pengar till att komma bort från knarket men hon valde i stället både knarket och döden och den organiserade brottsligheten som är knarkleverantörer och som förstör livet för så många människor.
Media bör ta sitt ansvar och inte vara marknadsförare av ett liv i knark som ger framgång och en snabb väg till döden”

Fnitter, vapen och blod går inte ihop, Ebba Busch Thor

Av Jan Hägglund, 20 februari 2015 kl 11:36, 3 kommentarer

Jag vill uppmana alla att se bilderna och läsa den DN-artikel som jag länkar här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/ebba-busch-thor-pa-kontroversiella-bilder-i-israel/. Läs därefter min kommentar nedan.

Partiledarkandidaten i KD, Ebba Busch Thor, poserar tillsammans med sin kollega i KD Sara Skyttedal, tillsammans med israeliska pansarfordon på en resa till Israel 2009. Ebba B T tittar sig näpet om över axeln, iklädd en israelisk militär t-shirt, i en klassiskt modeposé. Hennes kollega Skyttedal är mer krigisk. Hon poserar bakom ett tungt maskingevär. Detta är sällsynt osmakligt. År 2009 genomförde Israel ett av de mest brutala angreppen mot Gaza-remsan i hela mellanösterns blodiga historia. Beräkningarna från bl a FN och PCHR uppger att det då dog ca 1 400 palestinier samtidigt som över 5 000 skadades. Det var över 50 000 som tvingades lämna sina hem.

Vissa kommer att försvara Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal med att de var yngre på den tiden. Men deras besök skedde mot en bakgrund som var så blodig och brutal att den även fick Israels mest trogna vänner att kritisera landets regering. Jag minns det som hände det året smärtsamt väl. Under januari kom det nya och allt högre siffror på döda, skadade och flyende palestinier – varje dag. Det är mot denna bakgrund som dessa näpna bilder på Ebba Busch Thor ska ses. Det finns något påtagligt fnittrigt över bilderna. Detta – tillsammans med de blodiga krigshandlingar som pansarfordonen och vapnen troligen deltagit i – gör bilderna sällsynt osmakliga. Sett i sitt sammanhang är detta ett mycket tydligt politiskt ställningstagande. Och ett blodigt sådant.

Återigen: jag tycker att kombination av fnitter och poserande tillsammans med vapen och pansarfordon, mot bakgrund av vad som hände bara några månader tidigare, är sällsynt osmakligt.

Nej till terrorism

Av Jan Hägglund, 15 februari 2015 kl 17:51, Bli först att kommentera

Arbetarpartiet uttalar sin avsky för morden på två människor i Köpenhamn med judisk tro – och mot terrorism. Vi förstår de säkerhetsåtgärder som nu vidtas bland annat vid judiska skolor.

Arbetarpartiet vill peka på den likhet som finns mellan de massakrer som skett på Utöya i Norge, i Paris för en dryg månad sedan samt nu de två morden i Danmark. I alla dessa fall har det handlat om isolerade individer som begått morden och terrorhandlingarna. I detta läge manar vi till försiktighet när det gäller långt gående politiska slutsatser och för inskränkningar i det öppna samhället. Vi betonar vikten av uppslutning bakom människor av judisk tro och bakom det fria ordet.

Nej till galleria i stadsbibliotekets gamla lokaler – och historieförfalskning

Av Jan Hägglund, 26 januari 2015 kl 16:30, Bli först att kommentera

På kommunfullmäktige den 26/1 var det inte mindre än tre enkla frågor om vad som ska hända med gamla stadsbibliotekets lokaler. Frågorna var ställda till Hans Lindberg(S), och kom från Anders Ågren(M), Ulrika Edman(V) och från mig.

Det som stack ut i debatten var Vänsterpartiets försök att skriva om historien. V försöker framställa sig som motståndare till flytten av stadsbiblioteket. Men under åren 2010-2014, när V var en del av regeringsmakten i Umeå, var tongångarna från Vänsterpartiet helt annorlunda. På kommunfullmäktige den 29/8 2011 var Vänsterpartiet mycket entusiastiska inför bygget av Kulturväven. Så entusiastiska att de gjorde en särskild protokollsanteckning som lyder som följer;
”Vänsterpartiet står bakom projekterande och byggande av det planerade Kulturhuset. Inte enbart utifrån en passiv position, utan (V) har genom att vara aktivt och pådrivande i beslutsprocessen verksamt dragit sitt strå till stacken…”.

Vänstern röstade alltså, med både själ och hjärta, för bygget av Kulturhuset Väven. I beslutet fanns två formuleringar som är av intresse för dagens debatt. Det ena var att ”innehållet (i Kulturhuset Väven, min anm.) baseras på ett nytt bibliotek.” Stadsbiblioteket skulle alltså flyttas. En annan formulering, som stod i centrum för dagens debatt, är ”att kommunen säkerställer att en icke kommersiell mötesplats fortsatt finns och utvecklas vid Vasaplan.”
Arbetarpartiet var det enda parti som röstade mot bygget av Kulturhuset Väven, av en rad olika skäl. Därmed var vi också emot en flytt av stadsbiblioteket.

Nu försöker alltså Vänsterpartiet skriva om historien. Så här beskriver de nu sitt eget agerande när det gäller biblioteksflytten: ”Vänsterpartiet var emot flytten av biblioteket till Väven, men för att värna det politiska samarbetet med Socialdemokraterna gick vi med på att hitta en samförståndslösning som resulterade i en paketöverenskommelse.”

Jämför detta med vad man sa när man fick vara med i kommunens regering. Då var Vänsterpartiet ”aktivt och pådrivande i beslutsprocessen” när det gäller biblioteksflytten. Något helt annat än en ”samförståndslösning” för den politiska husfridens skull.

Vidare är det värt att nämna något om framtiden för stadsbibliotekets lokaler. Mot bakgrund av Hans Lindbergs(S) svar på frågorna står det klart att det är fullt möjligt att gamla stadsbibliotekets lokaler kan användas för kommersiell verksamhet, exempelvis en ny galleria, i en inte alltför avlägsen framtid. Detta ligger tyvärr i linje med det beslut som antogs (med stöd av alla partier utom Arbetarpartiet) av kommunfullmäktige den 31/1 2011, alltså ”att kommunen säkerställer att en icke kommersiell mötesplats fortsatt finns och utvecklas vid Vasaplan.”

Jag är glad att Vänsterpartiet stöder att det ska finnas icke kommersiella verksamheter i stadsbibliotekets gamla lokaler. Det behövs i en stad som Umeå där privata fastighetsägare styr allt mer av stadens utveckling. Men att vänstern nu försöker få det att framstå som att man alltid varit motståndare till Kulturhuset Väven är skamligt. Om Vänsterpartiet ångrar att man gav aktivt stöd till Kulturhuset så borde man säga rakt ut att man gjort fel och att man ändrat sig. Partiets nuvarande linje är inget annat än historieförfalskning.

Ledare från hela världen – förenade i hyckleri

Av Jan Hägglund, 13 januari 2015 kl 17:11, 4 kommentarer

Mitt förra blogginlägg var tillägnat offren för terrordådet i Paris – redaktionen, polisen, gisslan – och deras anhöriga. Men också alla de miljoner människor som chockades av dådet och som i väldiga manifestationer visade sin avsky för massakern i söndags. Samt sin begripliga rädsla. De mördade, deras anhöriga samt alla som visade sin avsky för terrorn förtjänar respekt. Därför skrev jag mitt förra blogginlägg i en anda av just respekt.

Detta blogginlägg är tillägnat alla de ledare i världen som efter dådet, och som i söndags, har tävlat om att vräka ur sig påståenden om att de stöttar ”det fria ordet”, ”demokratin” och ”yttrandefriheten”. Plus ett otal andra klichéer och lögner. Dessa ledare förtjänar inte respekt. Detta blogginlägg skrivs därför inte heller i en anda av respekt.

För vem och vad hotar det fria ordet?

Jag anser att det finns två, huvudsakliga, källor som hotar det fria ordet och övriga demokratiska fri- och rättigheter. Det ena är marknadsekonomin. Det andra är statliga ingripanden.

Marknadshotet

Rupert Murdoch är en värdig representant för de mediemoguler som hotar det fria ordet. Detta genom marknadskrafternas tendens att koncentrera ägandet av medier. Murdoch kontrollerar världens näst största mediekoncern. Denna delades visserligen upp år 2012, efter en avlyssningsskandal, men Murdoch kontrollerar fortfarande koncernens bägge delar. Och han vet att använda den makt som media ger. Nu hetsar Murdoch mot muslimerna. Han vill nu, mer eller mindre, hålla alla muslimer ansvariga för massakern i Paris. Tänkt om alla kristna skulle hållas ansvariga för Breiviks mord på ungdomarna på Utöya?

Statliga hot

Ett annat hot utgörs av statsmakterna världen runt. Jag hoppas att ingen har glömt NSA – National Security Agency – med vars hjälp USA har avlyssnat och olovligt tagit del av en gigantiskt stor del av världens kommunikation. Jag hoppas att ingen har glömt vårt eget IB eller vad som pågick ibland annat i Storsien i Norrbotten under andra världskriget (googla på ”Storsien” om du inte känner till vad jag syftar på).

Till hoten mot de demokratiska fri- och rättigheterna hör en rad av de ledare som, hycklande, demonstrerade i Paris i söndags. Vi har David Cameron från GBR, under vars regering tidning The Guardian hotades med nedstängning, eftersom tidningen publicerade dokument läckta av Edward Snowden. Men värre blir det. Eller vad sägs om kung Abdullah från polisstaten Jordanien och utrikesminister Sameh Shoukry från Egypten. Med fanns premiärminister Ahmet Davutoglu från Turkiet. Hur många politiska dödsdomar som avkunnats i Egypten vet jag inte. Däremot vet jag att Turkiet hamnar ännu längre ned än Egypten på ”reportrar utan gränsers” pressfrihetsindex. Och med detta Turkiet förhandlar EU sedan länge om ett inträde! Med fanns också utrikesministrarna från Ryssland och Algeriet samt representanter för Förenade Arabemiraten. En annan person som gör skillnad på folk och folk var premiärminister Benjamin Netanyahu från Israel. Många av dessa ledare kommer från länder där både journalister och vanliga bloggare förtrycks systematiskt. Det är dessa ledare som har makten att hota de demokratiska fri- och rättigheterna. På riktigt.

Plump, kränkande och ibland rasistisk – men absolut ingen måltavla för mördare

Jag erkänner att jag tillhör alla dem som, före morden, inte kände till satirtidningen Chalie Hebdo. Ska jag vara ärlig imponerar inte tidningens bilder i allmänhet på mig. Tidningen slår inte sällan nedåt – istället för uppåt. Och många av dess bilder är riktigt plumpa, kränkande och ibland direkt rasistiska. Åtminstone i mina ögon. Men, och det är detta som är avgörande, detta gör inte tidningens medarbetare till några legitima måltavlor för mördare.

Därför vill jag upprepa följande: Jag känner mycket starkt för offren för massakern i Paris, för deras anhöriga, och för alla de miljoner människor som nu är rädda. Till de rädda hör både ateister, kristna och muslimer – människor som aldrig skulle kunna tänka sig att själva ta till terroristiskt våld. Alla har min respekt.

Hårresande hyckleri

Men för alla dessa ministrar, och en och annan mediemogul, som i söndags tog chansen att försöka framstå som om de, alldeles på riktigt, skulle stå upp för de demokratiska fri- och rättigheterna saknar jag helt respekt. Dessa hycklare, utövare av förtryck av de demokratiska fri- och rättigheterna runt om i hela världen, borde ha haft vett nog att stanna hemma. Men istället försökte de osmakligt nog vinna inhemska politiska poänger på andras lidande och död.

Det är från många av dessa ”demonstrerande” ledare som det verkliga hotet mot det fria ordet, och mot övriga demokratiska fri- och rättigheter, kommer idag. Och nu har terroristerna gett dem en scen på vilken de tagit chansen och försökt återupprätta sin solkiga – och ibland även blodbestänkta – auktoritet. Låt oss hoppas att denna förening av hycklare från världens alla hörn misslyckades med detta – i söndags.

Terrorism och hotet mot demokratiska rättigheter

Av Jan Hägglund, 9 januari 2015 kl 18:49, 2 kommentarer

Morden på medarbetarna i tidningen Charlie Hebdo, samt de poliser som skulle skydda redaktionen, är avskyvärda. De skyldiga måste gripas och bestraffas. Om detta kan det inte råda minsta tvivel. Jag är en av alla de som känner avsky för massakern, och som känner starkt med de mördades anhöriga. Jag förstår och sympatiserar med de franska ungdomar som klättrar upp på monument och ropar ”Jag är Charlie”.

Jag minns Baader-Meinhofligans blodiga terroraktioner på 1970-talet. B-M-ligans perversa logik gick ut på att arbetarna hade blivit köpta av kapitalismens välstånd i Västtyskland (BRD) samt att staten i förbundsrepubliken var fascistisk. Men dold. Så genom att mörda ledande representanter i stat, näringsliv och politik skulle polisen och militären bli öppet auktoritära och därmed avslöja sitt sanna väsen. Det ökade förtrycket från denna utveckling skulle ”väcka” de försoffade arbetarna. Dessa tankar avslöjar ett våldsamt arbetarförakt. Något fascistiskt BRD skapades inte av RAF. Men deras aktiviteter bidrog till att ett yrkesförbud infördes som drabbade många med socialistiska åsikter och fredliga metoder.

Hotar morden demokratin?

Trots sorgen över alla som redan dött – och över de som kommer att dö framledes som ett resultat av de redan genomförda morden i Paris – måste frågor ställas. Trots sorgen. Två viktiga frågor: a) stämmer det att terrordådet riktade sig mot det fria ordet; b) hotar dessa avskyvärda mord demokratin?

Även tidigare har terrordåd tagit många människoliv. Detta har skett genom terrorangrepp på mycket höga byggnader, mot kollektivtrafik och kafeér, mot polisstationer och civilklädda soldater. Samt mot åtminstone ett politiskt ungdomsförbunds sommarläger. De vapen som används har bestått av flygplan och av mängder med bomber. Men också av gevär, pistoler och knivar.

Var det folk av Breiviks kaliber som tryckte av?

Var verkligen dådet organiserat av någon sorts hemlig ledning som ”sitter någonstans just nu och detaljplanerar ett nytt terrordåd, i Frankrike, i Tyskland – eller kanske i Sverige”, som DN:s utrikeskommentator skriver? Eller är detta ett av många vidriga attentat, utförda av kriminella, som missuppfattat vad islam innebär; utförda av kriminella som missuppfattar religionens innebörd på samma sätt som Anders Behring Breivik missuppfattade vad det innebär att vara kristen?

Igår uppgavs att 90 000 militärer, gendarmer, poliser och andra deltar i jakten på de skyldiga. Vi får hoppas att de skyldiga grips snabbt. Detta för rättskänslans och de anhörigas skull. Men också för samhällets. Denna enorma insats, från beväpnade styrkor i uniform, kommer – om den blir långvarig – att skapa ett belägringstillstånd. Alltför många uppryckta dörrar leder oundvikligt till nya väpnade sammanstötningar mellan polis och rädda individer. Både de med och utan brott på sitt samvete. Jakten har redan lett till åtminstone en ytterligare skottlossning – söder om Paris. Resultatet blev att en kvinnlig polis dödades och en kommunanställd skadades svårt. Och nu inkommer rapporter om ett gisslandrama med dödlig utgång.

Frankrike har kastats in i en process vars effekter kommer att pågå långt efter begravningen av medarbetarna i Charlie Hebdos redaktion. Terrorismen är avskyvärd. Terrorismen måste bekämpas. Morden på medarbetarna i Charlie Hebdo är en tragedi. Men morden, hur avskyvärda de än är, hotar inte i sig självt de demokratiska rättigheterna. Till detta är demokratin för stark.

Tillbaka till 1970-talets BRD

Blir den väpnade jakten, från vad som i praktiken är en armé, alltför långvarig – och ger dådet upphov till nya lagar – kan de demokratiska fri- och rättigheterna komma att inskränkas. Detta visar händelserna i Västtyskland på 1970-talet. Detta tål att sägas en gång till.

Baader-Meinhofligan misslyckades naturligtvis med att återinföra den fascism som föll i Tyskland vid krigsslutet 1945. Demokratin var för stark. Men RAF:s blodiga våldsdåd hjälpte till att förstöra livet för många oskyldiga i Tyskland. Dels genom sina våldsdåd, dels genom att deras våldsdåd bidrog till lagar som gav upphov till yrkesförbudet. Bland annat. Yrkesförbudet drabbade många, många fler än våldsdåden. Och bestod längre.

Terrorism innebär ett hot mot de demokratiska rättigheterna. Erfarenheten från 1970-talet och Västtyskland visar att det inte är de vidriga våldshandlingarna som inskränker demokratin. Alla unga, och äldre, som ropar ”Jag är Charlie” kommer att sätta stopp för detta. Detta är det positiva i reaktionerna efter dådet. Det som kan komma att inskränka demokratin kommer från en jakt där framgångarna uteblir och som därför blir för långvarig.

Jag hör nu att terroristerna dödats. De kommer inte att kunna förhöras. Det hade varit av yttersta vikt att kunna klarlägga om våldsverkarna var isolerade psykopater. Sådana som kan jämföras med Breivik. Eller om de ingår i ett större nätverk.

Terrorism är i sanning en reaktionär handling!

Fel att ställa in nyvalet – och fegt

Av Jan Hägglund, 27 december 2014 kl 19:29, 3 kommentarer

Det politiska etablissemanget behåller sitt maktmonopol
Genom att ställa in nyvalet undviker de två etablerade blocken att dra in den arbetande befolkningen i lösningen av den politiska krisen. Arbetarpartiet har hela tiden stött förslaget om nyval (extra val). Vi delade ut Umebladet till 15 000 hushåll, bara i Umeå, för att bidra till att besegra Alliansen och SD i nyvalet.

När det gäller sakfrågan om budgeten har Alliansen retirerat. Nu släpper de fram både a) en statsminister som bildar regering och b) den nya regeringens budget. Sett med det politiska etablissemangets ögon borde detta naturligtvis ha skett direkt. För budskapet under hela valrörelsen, från partierna i Alliansen, var att de skulle släppa fram Löfven som regeringsbildare om S tillsammans med MP och V blev större än M+FP+C+KD. Men sedan ändrade sig Alliansen. De gjorde sitt yttersta för att framställa Stefan Löfven och den nya regeringen som oförmögna att regera genom att först låta S och MP utse ministrarna. Och sedan dra undan mattan för den nya regeringen genom att fälla dess budget två månader senare med hjälp av Sverigedemokraterna.

Alliansen backade inför hotet om nyval
Ser vi till det som har skett utifrån de två traditionella politiska blockens synvinkel framstår Stefan Löfven / S+MP-regeringen som segrare. Alliansen har backat inför hotet om nyval. Ser vi detta ur SD’s synvinkel innebär det inställda nyvalet troligtvis en utebliven framgång.

Om vi stället utgår ifrån den arbetande delen av befolkningen så förlorar dessa på att nyvalet ställs in. Ett nyval innebar i princip att det politiska etablissemanget tvingades erkänna sitt misslyckande när det gällde att lösa den underliggande politiska krisen som är ett resultat av uppbrottet från sociademokratin och framväxten av ett tredje politiskt block i form av Sverigedemokraterna som erövrat en väldigt stor del av de arbetarväljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna (SD är nu mera det näst största partiet inom LO).

Ett nyval hade understrukit klassmotsättningarna
Ett nyval hade därför inneburit att det politiska etablissemanget hade tvingats be den arbetande befolkningen om hjälp. Detta skulle ha inneburit en förskjutning av den politiska makten på så sätt att självmedvetandet och självförtroendet skulle ha ökat bland jobbarna ute på arbetsplatserna och i de lokala fackföreningarna – ungefär på samma sätt som vid en (politisk) strejk.

De politiska valmanifesten och debatterna inför ett nyval skulle ha blivit mer klassmässiga. Lönernas andel av BNP har inte varit så liten som det är idag på hundra år. Löneskillnaderna, exempelvis mellan tjänstemän och arbetare, har aldrig varit så stora sedan 1930-talet. Arbetarklassen har utgjort förlorarna i samhället under flera årtionden. Det gäller exempelvis i frågor som berör skolan, hälsan och arbetslösheten. För att återvinna arbetarväljarna från SD hade Socialdemokraterna behövt lyfta fram behovet att kämpa för ökad jämlikhet mellan klasserna i samhället. Socialdemokratin hade tvingats lyfta fram frågan om de tio ordningsreglerna för schyssta villkor på arbetsmarknaden för att återvinna arbetarväljare från SD. Partiet hade behövt ta tag i frågan om bemanningsföretagen (som utnyttjar den fria rörligheten av arbetskraft på ett oacceptabelt sätt) på allvar. Vi vet alla att vissa arbetare från andra länder tvingas arbeta under förhållanden som liknar slavarbete medan allt fler jobbare som följer svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt oroar sig för att bli av med sina jobb. Socialdemokraterna och LO hade tvingats leva upp till de löften de gav för ett år sedan om att komma tillrätta med de stora problemen som skapats av bemanningsföretag i kombination med fri arbetskraftsinvandring.

Den politiska krisen består
De två etablerade politiska blocken (S med sina stödpartier och M med sina) har tillfälligt ”löst” de rent parlamentariska låsningarna. Men detta innebär inte på något sätt att de två traditionella blocken har löst den underliggande politiska krisen i samhället.

I samband med dagens presskonferens nämnde varken Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra eller någon annan de verkliga politiska problemen i samhället: Den hotande industridöden på grund av kapitalexporten, åtstramningspolitiken, den höga arbetslösheten speciellt bland ungdomar samt de problem med bemanningsföretag och fri arbetskraftsinvandring som vi nämnt ovan (i form av att svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt undermineras). Det fanns inte ens någon politisk samstämmighet vad gällde de tre områden som de etablerade partierna pekat ut som särskilt viktiga i att bli överens om: a) utrikes- och säkerhetpolitik, b) pensionerna, c) och energin. Här kunde man bara presentera en förhoppning om en framtida samsyn.

Till saken hör också att Sverigedemokraternas politiska styrka består! Som vi tidigare skrivit består den politiska krisen till avgörande del av att Socialdemokraterna förlorade en tredjedel av sina väljare mellan åren 1994 och 2010. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna har växt från 0,4 procent av väljarkåren till nästan 13 mellan 1998 och 2014. Det inställda nyvalet innebär att Socialdemokraterna avstod ifrån att försöka återerövra arbetarväljarna från Sverigedemokraterna. Nyvalet var Socialdemokraternas chans att göra detta genom att man hade en politik för att stoppa industridöden, öka antalet arbetstillfällen och slå vakt om svenska kollektivavtal och svensk arbetsrätt. Nu kommer dessa frågor att fortsätta att hänga i luften – olösta. Samtidigt kommer Sverigedemokraterna att kunna fortsätta att skylla samhällets ökade problem på invandringen. Därför vill vi understryka att den politiska krisen i Sverige består.

Sammanfattning
De två etablerade politiska blocken har, genom att ställa in nyvalet, slagit vakt om sitt monopol när det gäller den politiska makten i Sverige. Genom denna handling undvek de att dra in den arbetande befolkningen i Sverige i politikens centrum. De etablerade partierna har också, för en tid framåt, lyckats neutralisera Sverigedemokraternas möjlighet att manövrera på den rent parlamentariska arenan (riksdagen). Men det politiska etablissemanget verkar inte ha ägnat en enda tanke till de effekter som det inställda nyvalet kommer att få på arbetsplatserna, uti i bostadsområdena och i stora delar av samhället i övrigt. Riksdagsledamötena i de etablerade partierna, med S och M i spetsen, har måhända lyckats göra det enklare för sig själva i riksdagen. Men de har inte löst ett enda problem för Sveriges arbetande befolkning. Den så kallade ”decemberöverenskommelsen” har, genom att inte ta itu med de verkliga politiska-ekonomiska problem, snarast förvärrat situationen för ”vanligt folk”. Det förhåller sig uppenbarligen på följande sätt: för dessa parlamentariker både börjar och slutar det politiska livet i samband med att man passerar dörrarna till riksdag och regeringskansli.

Men det politiska etablissemanget har endast lyckats vinna lite tid när det gäller behovet att lösa de verkliga, och växande, problemen som tornar upp sig för Sveriges arbetande och arbetslösa befolkning.