Är det elakt att jämföra Lasse Jacobsson (V) med figuren Hamlet? Läs nedan och avgör sedan själv.

I lokaltidningarna kunde vi förra veckan läsa att vänsterpartiets Lasse Jacobsson är ”jätteupprörd och besviken” över att Apberget ska rivas under det att den nya gallerian Utopia byggs.

Jag instämmer med alla de Umebor som vill ha Apberget kvar. Platsen är viktig för folk som vill träffas och äta glass i solen samt för politiska, sociala och kulturella evenemang. Om Apberget försvann för gott vore detta en verkligt stor förlust. Dessutom har umebor kunnat tala från denna plats i decennier – långt före att Apberget byggdes.

Men åter till redan nämnde Jacobsson. Han undrar nämligen om Umeå är ”en kommun som bugar och bockar för starka fastighetsägare?” Frågan är minst sagt berättigad! Vi var många som ställde oss den då Vänsterpartiet (Jacobssons parti) först var emot en flytt av stadsbiblioteket så sent som bara nio dagar före valet 2010 och sedan ändrade sig strax efter valet. Jacobssons ”jätteupprörd” blir underhållande, av den tragi-komiska sorten, med tanke på att den som läser Jacobssons artikel luras tro att han är yrvaket överraskad av beslutet. Men så är inte fallet. Lasse Jacobsson är ordförande för Tekniska nämnden, ledamot i kommunstyrelsen och ersättare i kommunstyrelsens Arbetsutskott (kommunens regering).

Lasse Jacobsson är alltså direkt och omedelbart, likt en minister fast för en kommun, personligt ansvarig för det som händer i Umeå. Dessutom är han som ordförande för just Tekniska nämnden extra ansvarig för följande frågor: den uteblivna förbättringen av luftmiljön i centrala Umeå, flytten av Stadsbiblioteket, det nya Äventyrsbad som, enligt Länsstyrelsen, riskerar att skapa en ”trafikinfarkt” längs Östra Kyrkogatan (ÖK).

Så när Lasse Jacobsson kritiserar Umeå kommuns agerande kritiserar han alltså sig själv, sitt eget parti samt sin koalitionspartner Socialdemokraterna. Men det framgår liksom inte då han med en skådespelares påhittade yrvakenhet låtsas överraskad av att Apberget ska rivas.

Detta inte är första gången som Jacobsson är ute med en bitande skarp kritik – mot sig själv. I samband med utförsäljningsplanerna av Scharinska Villan var Jacobsson en av de röststarkaste kritikerna. Han hördes han. Samtidigt hade han, och hans eget parti, röstat för det lokalförsörjningsdirektiv som låg till grund för försäljningen. Då frågan om Scharinska kom upp våren 2012 satt Jacobsson, även vid detta tillfälle, i Kommunstyrelsens Arbetsutskott (Umeås regering). Och det var detta Arbetsutskott som tidigare (2009) gett ”go ahead” åt den s.k. försäljningslista på vilken Scharinska Villan ingick. Sådant ska en ordförande i Tekniska nämnden känna till. Jacobssons kritik, i samband med förslaget att sälja Scharinska Villan, var därmed riktad dels mot honom själv, dels mot hans egna partikamrater, dels mot regeringspartnern Socialdemokraterna.

För den som vet vilka som styr Umeå (dvs Vänsterpartiet och Socialdemokraterna) kan Jacobssons allt oftare och allt upprördare kritik mot sig själv, sitt parti och sin koalitionspartner framstå som ett stycke lyckad vardagskomik. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att Jacobssons agerande i själva verket utgör en del av en Politisk Metod. En del av Vänsterpartiets Politiska Metod.

Metoden har två sidor. Den ena sidan går ut på att Vänsterpartiet vill vara med då det är kul att styra kommunen. Den andra sidan går ut på att kritisera beslut som umeborna inte gillar. Eftersom umeborna inte gillade flytten av Stadsbiblioteket var V emot den. Före valet. Sedan erbjöds man att styra stan med S. Detta innebar att V gjorde en helomvändning och stödde flytten. De stödde sedan skrytprojektet Kulturhuset/väven på kajen dit stadsbiblioteket ska tvingas flytta. Det innebär också att V ansvarar för nedskärningar på nattpersonalen inom äldreomsorgen. Detta i utbyte för att (V) har fått en kommunalrådspost, andra politiska positioner och utrymme i media – som alla kommunalråd får.

Men ibland blir det alltså tungt att styra. Och då (V) nu sitter i koalition med (S) kan partiet inte bara byta position som de gjorde i frågan om Stadsbiblioteket för att få styra tillsammans med (S). Därför har Vänserpartiet utvecklat en ny svekmetod. Den Dubbla Svekmetoden. Å ena sidan röstar man med S även för det folk inte gillar. Å andra sidan går man ut och kritiserar de egna besluten. Detta innebär att man dels sviker Umeborna, t ex man röstar för förslag som försämrar luften i Umeå. Å andra sidan sviker man sin Koalitionspartner (S) eftersom man låtsas att ”kommunen” (alltså S) är det parti som står för det obekväma. Exempelvis en ändlös rad av brott mot miljölagarna.

Vänsterpartiet räknar kallt med att få umebor vet att V själva tillhör kommunens regering. Detta är förstås djupt oärligt och förutsätter att ingen – varken journalister eller andra politiska partier – sticker hål på bubblan.

Inför den budget som ska tas den 28 oktober har jag många önskningar. Låt mig nämna två små:

* pengar så att Apberget snart står på plats igen så att jag och andra kan stå där – många tycker faktiskt att jag hör hemma på Apberget, så det så!

* att Lasse Jacobsson, och Vänsterpartiet, efter alla tillfällen, slutligen besvarar den fråga Hamlet grubblade över: ”to be or not to be” en del av Umeås regering?

Nazisterna skadade minst tre umebor med blodvite som följd

Den våldsinriktade nazistorganisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) gjorde ett misslyckat försök att hålla torgmöte på gågatan i Umeå idag, lördag 7 september. SMR lyckades inte eftersom hundratals umebor samlades inom några få minuter och började ropa ”inga nazister på våra gator”. SMR förnekade sig inte. Minst tre personer som stod utanför Åhléns ingång skadades av glassplitter från flaskor kastade av nazisterna med blodvite som följd. SMR-medlemmarna gjorde även utfall och angrep umebor med flaggstänger.

Arbetarpartiet, som hade torgmötestid med anledning av slutspurten inför folkomröstningen om sjukvården, höll ett improviserat anförande om SMRs våldsamma historia inför ett hundratal applåderande lördagsflanörer.

Det hela slutade med att nazisterna eskorterades bort av Polisen mellan de uppåt 500 uppretade umeborna.

Man är stolt över att vara umebo idag, med tanke på den starka och snabba reaktionen mot nazisterna från vanliga lördagsflanörer. Jag kommer själv att sluta upp på Rådhustorget på måndag kl 18. Då samlas ”Umebor Mot Nazism”.

De sakfrågor folkomröstningen handlar om är viktiga. Men för många inlandsbor handlar folkomröstningen också om något mycket djupare: om rätten att bo kvar i sitt eget samhälle och om den egna kommunens möjligheter att överleva.

Ett JA stärker kampen mot nedskärningarna
En seger för JA-alternativet i folkomröstningen skulle kunna förbättra sjukvården i Åsele och Dorotea. Men en JA-seger skulle också stärka kampen mot vårdnedskärningarna i andra delar av länet. Att det över huvud taget blev en folkomröstning berodde nämligen på ett brett folkligt motstånd: 24 000 västerbottningar stödde uppropet för en folkomröstning. Till detta ska läggas 30 000 namnunderskrifter mot nedskärningar på Skellefteå lasarett samt protester från personalen på NUS i Umeå mot minskat antal vårdplatser.

Folkomröstningen visar vägen – även NUS och vårdcentralerna i Umeå måste försvaras
Det högsta priset för nästan två decennier av nedskärningar inom sjukvården i Västerbotten har betalats av personalen. Ständiga överbeläggningar, kombinerat med brist på personal, har skapat en oacceptabel arbetsmiljö som fått kritik av Arbetsmiljöverket. Det finns en risk för en ond cirkel. Stress och låga lönenivåer gör att personal säger upp sig, vilket ökar stressen ytterligare. I grunden kan denna cirkel bara brytas om mer resurser tillförs vården.

Att en folkomröstning över huvud taget kommit till stånd visar att engagemang från personal, patienter och anhöriga kan rubba beslutsfattarna. En JA-seger vore därför ett steg framåt. Men om resurserna till vården ska öka, och inlandet överleva, krävs fler namninsamlingar, demonstrationer och kanske även ockupationer också på andra ställen i länet – och i landet.

Ett första steg är att rösta JA i folkomröstningen den 8 september.

PS Rent formellt handlar Folkomröstningen främst om tre konkreta nedskärningar, på totalt tre miljoner, som drabbat kommunerna Åsele och Dorotea. Västerbottningarna får rösta om de tre försämringarna ska återställas eller inte.
– I Dorotea minskade antalet akutvårdplatser från fyra till två, som dessutom flyttades.
– I Dorotea försvann också den s.k. ”läkarjourkedjan”. Detta innebär att det inte längre finns en jourläkare på plats i Dorotea på kvällar och nätter.
– I Åsele byttes ambulansen ut mot en ”akutbil”, som har något sämre utrustning och en begränsning när det gäller vilka kommuner den får trafikera. DS

Gröna industrijobb – stark offentlig sektor – rikare fritid

Det som kan rädda inlandet är en satsning på gröna industrijobb – samtidigt som sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg tryggas. Arbetsmarknaden måste också blir mer differentierad. Till detta måste vi lägga en rikare utbud av handel och fritid. Det är främst kvinnornas vilja att bo kvar i inlandskommunerna som måste uppmärksammas.

Industrisatsningar – och ökat miljömedvetande

1. Syntetisk diesel baserad på biomassa. En stor möjlighet vore en industriell satsning på mindre miljöfarligt fordonsbränsle. Det gäller att kombinera olika förutsättningar som finns i länet: a) det vetenskapliga kunnande som finns vid de två universiteten i Umeå, b) skogsråvaran i inlandet, c) odling av energigräs, t ex rörflen, på nedlagd åkermark, d) det stora industriella kunnande som finns i länet, bl a inom skogsteknikföretagen.

Det finns uppåt en miljard personbilar, bussar och lastbilar i världen. Och antalet växer. Genom syntetisk diesel, baserad på biomassa, skulle utsläppen av koldioxid kunna minska med uppåt 80 procent – detta utan att förändra motorer, bränslepumpar eller transportsystem! För att rädda klimatet krävs ett arbete på två (minst) fronter. Dels snabba förbättringar, inom ramen för den rådande infrastrukturen, för att vinna tid. Dels stora satsningar på en kraftig ökning av energitillgång från sol, vind och vatten. Och Västerbotten har möjlighet att bidra på båda dessa fronter.

2. Bygg vindkraftverk i länet. Vid sidan av mindre miljöfarligt fordonsbränsle måste en kraftfull utbyggnad av vindkraft starta redan nu. Glädjande nog finns långt gående planer på att göra detta. Det finns många lämpliga platser för vindkraftverk i länet. Inte minst i fjälltrakterna och vid kusten. Den siffra som brukar nämnas är att det finns planer på att bygga 1 100 vindkraftverk. Det som då är viktigt, när det gäller framtiden för inlandet, är att produktionen av miljövänligt fordonsbränsle och byggandet av vindkraftverk sker ”på plats” här i Västerbotten. Annars kan inte trenden av tillbakagång brytas. När det gäller exempelvis syntetisk diesel baserad på biobränsle är det naturligt att en sådan produktion sker i Västerbotten – om det är här som initiativet till produktionen tas. Men när det gäller vindkraften är situationen annorlunda. Här kommer det att krävas en verklig kamp för att olika komponenter till vindkraftverken ska byggas i länet.

3. Gruvdrift en möjlighet – men hårdare miljökrav krävs. Det finns en väldig potential för ökad gruvproduktion i Sverige – inte minst på grund av tillväxten i exempelvis Kina och Indien. Men riskkapitalister, med snabba klipp som mål, går definitivt inte ihop med den långsiktighet som gruvdrift kräver. Snabba klipp går inte heller ihop med behovet av att skydda miljön. Det måste ställas hårdare miljökrav på gruvdriften. Och det finns numera långt mer kunskaper om hur miljöförstöring ska förebyggas vid gruvdrift än tidigare.

Det krävs också en långt positivare syn från regeringen än idag. De styrande måste ta ett mycket större ansvar för att få till stånd en allsidig utveckling, både av arbetsmarknad och samhällsservice, på de platser där stora och lönsamma mineralfyndigheter finns. Här skulle statliga gruvbolaget LKAB kunna spela en viktig roll när det gäller branschkunskap. Pensionsfonder är en aktör som skulle kunna garantera den långsiktiga finansiella styrka som krävs vid gruvdrift.

När det gäller skatten måste frågan ställas om vad gruvföretagen ska betala. Idag betalar de endast 0,5 promille (0,0005) av de värden som utvinns. I Australien är motsvarande siffra hela 30 procent. En anständig skatt skulle hålla lycksökarna borta från gruvbranschen och bidra till att finansiera den allsidiga utveckling av ”gruvkommunerna” i glesbygden som är nödvändig för att folk ska flytta till dessa och bo kvar. Liksom när det gäller vindkraft måste det s k ”oljeplattformssyndromet” bekämpas. Innebörden är att folk flyger in, från Umeå eller Stockholm, för att arbeta i gruvorna i två veckor och sedan åka hem i två veckor, o s v. Det betyder att de nya jobben varken leder till en ökning av antalet invånare eller av skatteunderlaget.

Sammanfattningsvis måste gruvorna ses som en tillgång när det gäller möjligheten att stoppa den utarmning som präglar stora delar av Sverige. Gruvbranschen, med sina krav på en utbyggd infrastruktur i form av järnvägar och djuphamnar, innebär en möjlighet att öka antalet jobb och invånare utanför de tre storstadsområdena. Detta gäller både för Norrland och Mellansverige. Men ska trenden kunna vändas till en positiv utveckling måste särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas situation.

Regionalpolitik för hela landet

Västerbotten får inte reduceras till en råvaruproducerande koloni där folk bara arbetar men inte bor. Ska detta lyckas måste kampen föras för något. Inte bara emot. Vi ser en aktiv industri- och regionalpolitik som grunden för att rädda glesbygden och övriga regioner utanför storstadsområdena. För oss är industrisatsningar, baserade på miljömedvetenhet, centrala. Det är mot denna bakgrund vi vill satsa på miljövänligt fordonsbränsle, vindkraft och en ansvarsfull gruvdrift. Detta kräver att de tillgängliga resurserna samordnas. Detta är vad Arbetarpartiet kallar för en socialistisk regionalpolitik – för att hela landet ska leva.

Moderaten Anders Ågren har missförstått det mesta. På sin blogg skriver Ågren att Arbetarpartiet fruktar en socialdemokratisk vänstersväng. I verkligheten är det precis tvärtom. Ingen skulle vara gladare än vi i Arbetarpartiet om Socialdemokraterna verkligen återvände till sina rötter inom arbetarrörelsen. Vi skulle välkomna ett socialdemokratiskt budgetförslag som ökade personaltätheten inom vård och skola. Eller som gav fasta jobb åt kommunens vikarier. Eller som innebar att den individuella lönesättningen i kommunen avskaffades. Tyvärr har inga sådana s-budgetar presenterats.

Istället har vi sett hur Socialdemokraterna tagit över allt mer av Anders Ågrens allianspolitik av nedskärningar och privatiseringar. Tillsammans har S,V och Alliansen beslutat om att satsa uppåt hundra miljoner av umebornas skattepengar på K14-året. Vi har också sett hur de lokala socialdemokraterna, tillsammans med Ågrens Allianspartier, gett frikort åt de lokala byggherrarna när det gäller exploatering av Umeå centrum. Exempel på detta är Kulturhuset och de nya tvillingtornen vid älven. Dessa beslut har dessutom stötts av Vänsterpartiet – som lydigt följt Socialdemokraternas marsch högerut.

Mot den bakgrunden, dvs de konkreta beslut som fattas av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i kommunfullmäktige, är Ågrens anklagelse om ”vänstersväng” helt enkelt inte överensstämmande med verkligheten – varken vad gäller S eller V.

Socialdemokraterna har inte svängt till vänster. Tyvärr.