En osund kultur har vuxit fram i Umeå kommun. Denna kultur har, tror jag, mycket att göra med de täta banden mellan ledningen för socialdemokraterna och moderaterna. Dessa band betyder mer för den faktiska politik som förs och hur den förs än de skillnader som Lindberg och Ågren nu krystar fram under valrörelsen. Jag tror, och hoppas, att det finns många till höger och vänster politiskt som, trots övriga politiska meningsskiljaktigheter, ser att denna kultur är ett allvarligt demokratiskt problem som måste brytas. I detta inlägg ska jag lyfta fram exempel på denna osunda kultur och ge min bild av varför jag anser att Umeå skulle må bättre av att socialdemokraterna och moderaterna försvagas politiskt. För att förekomma en uppenbar invändning: formellt sett är moderaterna i opposition till socialdemokraterna. Men jag menar att detta formella faktum betyder mindre i praktiken är vad som är hälsosamt för den lokala demokratin.

1) Varken socialdemokraterna eller moderaterna ifrågasätter uppenbart odemokratiska metoder
Paradexemplen här är rivningen av Apberget och Bostaden-affären. I det första fallet framkommer att både politiker och tjänstemän spridit missvisande uppgifter om orsakerna bakom rivningen. I själva verket revs samlingsplatsen/talarstolen efter påtryckningar från fastighetsägare och enskilda handlare i centrum. Ett sådant övertramp – där man fört allmänheten bakom ljuset – borde i en sund politisk kultur leda till kraftfulla åtgärder för att förhindra att liknande saker händer igen.

I det andra fallet visade det sig att folkvalda undanhållit planer på att sälja ut allmännyttiga hyresrätter. Detta trots att kommunalrådet Lindberg en månad före valet 2014 lovade att allmännyttan INTE skulle säljas ut. (Läs min kommentar till processen här) I en sund politisk kultur skulle förstås ledningen inom socialdemokraterna gå ut till sina egna medlemmar och väljare och öppet deklarera att man bytt fot i frågan om utförsäljningar och föra en debatt i frågan. Istället förde man hemliga förhandlingar med det privata fastighetsbolaget Heimstaden om affären, kallade till extrainsatta möten med kort varsel utan att utlysa mötena på korrekta sätt (detta fälldes man senare för i Förvaltningsrätten) och skyndade igenom beslutet. Detta trots att tusentals Umeåbor, via en namninsamling, protesterat mot hanteringen efter att uppgifterna läckt till pressen. Denna punkt anser jag personligen borde räcka för att neka Lindberg och Ågren samt deras hejaklackar i fullmäktigegrupperna fortsatt förtroende.

2) Socialdemokraterna och moderaterna har ett helt inkonsekvent sätt att agera mot missförhållanden inom kommunen. År 2017 genomförde Västerbottens-Kuriren en granskning av slöseri inom Umeå kommun. I denna granskning visade det sig att verksamheter under Stadsbyggnadskontoret haft en mängd svårförsvarade utgifter. Det har rört sig om nöjesresor, skotersafari, trerättersluncher, surfplattor till 90 anställda vid jul, dansbandsfest när en chef gick i pension och höga kostnader för höga chefers resande. Ställda inför detta anmärkningsvärda faktum stod den politiska ledningen passiv. Istället lät man Margareta Alfredsson, dåvarande direktör för Samhällsbyggnadskontoret och därmed i sista hand ansvarig för de kritiserade verksamheterna, själv utreda den verksamhet hon ansvarade över.

År 2018 stängdes två chefer, bl.a. den nu avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää, av. Många frågade sig förstås vad denna mycket ovanliga åtgärd berodde på. Efter en tids tystnad menade kommunalråden Lindberg och Ågren att det handlade om arbetsmiljöproblem. Efter ytterligare en tid kom det fram att det tillsatts två utredningar om arbetsmiljön inom ekonomienheten. Både Lindberg och Ågren tog tydlig ställning i ansvarsfrågan men påpekade, trots detta, att det var en fråga för tjänstemännen. Återigen var det Margareta Alfredsson, nu i rollen som tillförordnad Stadsdirektör som hamnade i centrum.

Sista ordet är inte sagt i frågan om cheferna vid ekonomienheten. Granskningar har till exempel visat att det också fanns en konflikt mellan Alfredsson och Aidanpää. Dessutom menar Jan Hägglund från Arbetarpartiet att det har att göra med att Aidanpää har arbetat fram siffror som visar att kommunens ekonomi är på väg i en allvarlig kris. Om så är fallet har naturligt vis både Lindberg (som högsta ansvariga för den förda politiken) och Ågren (som vill betala mindre och inte mer skatt) ett intresse av att det inte kommer ut inför valet. Vad som stämmer och inte stämmer i denna förvirrande soppa vet jag inte eftersom tystnaden är så kompakt i denna fråga.

Det jag vill lyfta fram här är vad den här typen av inkonsekvent agerande leder till. För det första skapar det en rädsla och otrygghet bland kommunens anställda. Detta kan i sin tur leda till att färre vågar påpeka brister och missförhållanden i verksamheten. Om den som övervägar att lyfta fram obekväma saker gällande verksamheten sett hur andra stängts av och karaktärsmördats i pressen utan att någon egentligen inte vet varför kommer man tyvärr nog att tänka sig för bara en och två gånger innan man landar i att det är för riskabelt att säga ifrån. Ytterligare en omständighet som pekar på att Umeåandans politiker inte tar denna fråga på allvar är att det beslut om skärpt skydd för visselblåsare i kommunen som fattades 2011 (!) ännu inte lett till några konkreta åtgärder.

3) Socialdemokraterna och moderaterna har ett respektlöst och arrogant förhållningssätt mot kritiker och meningsmotståndare Under senaste mandatperioden har det uppstått kritik och protester mot den förda politiken. Socialdemokratiska och moderata politiker svarar systematiskt på sådan kritik genom att försöka misstänkliggöra eller smutskasta. Ta exempelvis de föräldrar som i sin oro över de stora barngrupperna i Umeås förskolor bildat Föräldranätverket för att få politiker att agera. Istället för att vissa uppskattning för föräldrars engagemang väljer man att försöka förminska problemen eller misstänkliggöra föräldrarna som en högljudd bortskämd minoritet. (Se Lindbergs kommentar om Föräldranätverket här.) Ett annat exempel, där moderaterna har tagit på sig vilseledartröjan, är det huvudlösa misstänkliggörandet av lokalmedia. Läs mer om detta här och en debattartikel jag själv skrivit i en angränsande fråga här.

Jag ska inte försöka mig på att psykologisera över varför ledande politiker är så känsliga för kritik. Men de flesta borde vara överens om att det inte är ett gott tecken när politiskt ansvariga impulsivt reagerar med att slå ifrån sig all kritik. En allvarlig effekt är att de delar av allmänheten som anstränger sig för att följa med i, sätta sig in i, granska och kritisera den politik som förs nöts ut och tystnar. Jag känner många personer som gått in i ett engagemang i lokala frågor men skrämts bort av hur de bemötts. Det är förvisso bara en personlig anekdot men ni som läser detta har säkert fler exempel på att denna arrogans skapar en trötthet hos många vettiga personer som försöker bidra till förändring.

Ett annat exempel är förstås den här bloggen som det före detta kommunalrådet och nuvarande fullmäktigeledamoten Lennart Holmlund inte bara krävt ska stängas ner. Han menar också att jag är olämplig för mitt jobb (som ju inte har något att göra med den här bloggen) och tycks också (även om det inte är helt lätt att hänga med) anse att min arbetsgivare bör tänka sig för om man vill ha en anställd som kritiserar en samarbetspartner (nämligen kommunen). Holmlund har också givit sig på bloggaren Beatworld och då handlar kritiken om att bloggaren är anonym. Men med tanke på hur Holmlund behandlar de som går ut med namn (gäller ju inte bara mig utan det finns fler exempel) så är det ju fullt begriplig att folk vill utnyttja sin rätt att vara just anonyma. Men detta är ju bara Holmlund, kanske någon invänder. Men tystnaden från Lindberg och resten av hans entourage är tydlig: detta är helt ok beteende från partiets politiker.

4) Socialdemokraterna och moderaterna har satt i system att skjuta ansvar från politiker till tjänstemän. Kommunens verksamheter är alltid i sista hand ett politiskt ansvar. Lindberg och Ågren har vid upprepade tillfällen struntat i detta och låtit tjänstemän klä skott i kontroversiella frågor. Exemplen på detta är många men jag nöjer mig här med att lyfta fram den aktuella frågan om de chefer som stängdes av i våras. Lindberg och Ågren har i hårda ordalag kritiserat cheferna i vad som närmast kan beskrivas som ett karaktärsmord. Underlaget för dessa slutsatser har varit två utredningar som togs fram efter avstängningarna. I utredningen av Ernst & Young framkommer skarp kritik mot Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) där Lindberg är ordförande och Ågren är vice ordförande. Ingen av dessa politiker låtsas om denna kritik utan fortsätter skjuta ifrån sig ansvaret till enskilda tjänstemän vilket naturligtvis är oansvarigt. Läs Inge-Bert Täljedals, bl.a. före detta socialdemokrat och ordförande i Umeå kommunfullmäktige, långa men viktiga och skarpa analys här.

Vad ska vi då rösta på?
Vad ni som läser detta röstar på är inte min ensak. Däremot kan jag ju skriva något om hur jag tänker inför kommande kommunval. Jag hoppas på ett val som ger en tydlig signal till socialdemokraterna och moderaterna om att vi är många i Umeå som är trötta på den ”Umeåanda” som punkterna ovan är uttryck för. Det görs genom att tillräckligt många som övervägt att rösta på socialdemokraterna eller moderaterna aktivt väljer att inte göra det. Det behöver förstås inte betyda att dessa aldrig mer ”återvänder” till de partier de sympatiserar mest med. Men det betyder att man, för denna gång, väljer att agera mot en oroväckande utveckling. OM det nu vore så att det fanns oppositioner inom dessa partier som visar en verklig vilja till förändring hade det förstås varit ett alternativ att kryssa de personer på listorna som representerar det alternativet. Men i nuläget finns, som jag ser det, inga sådana trovärdiga alternativ varför det är ett bättre alternativ att rösta med fötterna.

På den borgerliga sidan har jag egentligen bara sett ett parti som stuckit ut under mandatperioden och det är Centerpartiet. Där verkar det finnas politiker som tar principer om transparens på allvar. Partiet har politiker som agerat på respektingivande sätt i frågan om bevarande av byskolorna som engagerat många föräldrar och bybor. Jag vill också lyfta fram det faktum att Centerpartiet var det parti som – trots att de var för Bostaden-affären, ändå ansträngde sig att skriva ett svar på de kritiska mejl som hundratals Umeåbor skickade istället för att tiga. På den andra sidan av det politiska spektrumet är det Vänsterpartiet och Arbetarpartiet som aktivt höjt rösten mot ovan nämnda missförhållanden. Vad som händer med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ är svårt att säga och det låter jag därför bli att uttala mig om.

Det här är mitt försök att väcka en tanke hos fler inför det stundande kommunvalet. Men jag vill också vara tydlig med att jag inte tror att det räcker. Om vi vill se en verklig politisk förändring – där det följer konkreta åtgärder för att förändra kulturen i Umeå kommun (skydd för visselblåsare, stopp för hemlighetsmakeri och bristfällig insyn i beslutsprocesser, öppen debatt med högt i tak osv.) krävs att vi engagerar oss i enskilda frågor och utövar ett tillräckligt starkt folkligt tryck. Det är vårt gemensamma ansvar.

I en krönika i Västerbottens-Kuriren skriver Olof Kleberg om behovet av att förnya demokratin. Där oroar han sig över om regeringen verkligen tar de utmaningar demokratin står inför på allvar: ynka fyra miljoner kronor avsätts för bildnings- och studieförbundens demokratiarbete. Han konstaterar: ”Andra måste nu ta på sig uppgiften att stärka medvetenheten om fördelarna med en demokrati: lika rättigheter för alla, hänsyn till alla och inflytande för alla”.

En sådan uppmaning måste tas på allvar och gäller inte bara på riksplanet. Även lokalt kan man ta till åtgärder för att stärka demokratin. Om den politiska viljan finns vill säga. De som idag styr Umeå verkar mest av allt intresserade av att lämnas ifred och inte störas av allmänhetens frågor och synpunkter. En första åtgärd vore att upphöra med ”påverkansformer” som ger demokrati dåligt rykte. Här skulle jag som exempel vilja påminna om den ”kreativa workshop” som Umeå kommun kallade till efter den hårt kritiserade rivningen av mötesplatsen Apberget i centrala Umeå år 2013.

Först en kort bakgrund: Hösten 2013 revs Apberget på Rådhustorget. Många frågade sig förstås varför. Politiker och tjänstemän påstod att det hade att göra med att det skulle grävas kablar till det nya köpcentret. Mediala granskningar visade dock att detta var lögn. Istället revs Apberget efter möten med privata intressenter som fastighetsägare och handlare som tyckte att Apberget hindrade flödet mellan köpcentren. Även om man kan tycka olika om Apberget som sådant så fick det en symbolisk betydelse: det speglar den stadsomvandling där kontrollen över Umeås utveckling flyttas till informella överenskommelser mellan en klick politiker och företagare. När Apberget, som länge fungerat som en mötesplats och en demokratisk scen, revs lämnades ett tomrum som gav en föraning av det tomma och livlösa Rådhustorg vi ser idag (Fotbolls-VM undantaget).

När protesterna växte bjöds alltså Umeåborna in till en ”kreativ workshop”. Arrangörerna gjorde i början klart att workshopen skulle vara framåtsyftande och inte gräva i det som varit. Men en stor del av det 50-tal personer som sökt sig dit ville förstås också diskutera vad som hänt. Varför ljög politiker och tjänstemän om orsakerna bakom rivningen? Hur ställs de till svars? Hur kan vi vara säkra på att dessa odemokratiska fasoner inte upprepas framöver, i andra frågor?

Den här typen av arrangemang har blivit allt vanligare. Man bjuder in till öppna möten i frågor som rör utveckling för att ge medborgare en känsla av att påverka. Problemet uppstår förstås när människor tar sig till dessa möten och upptäcker att de inte har något röst. Istället är mötena så strikt regisserade att frågor som politiker och tjänstemän vill undvika helt enkelt är bortplockade från agendan. Jag tror att det är ett stort misstag att prata om den här typen av ”dialoger” i samma andetag som man pratar om ”inflytande”, ”påverkansmöjligheter” eller ”demokrati”. Varför? Därför att om man låter den här typen av arrangemang representera demokrati då riskerar man svärta ner själva idén om demokrati.

Så, vad ska man göra istället? Se till att skapa forum där folk ges verklig möjlighet att påverka och göra sin röst hörd. I boken Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin ger författaren David van Reybrouck exempel på hur detta kan se ut. Bjud till att börja med inte in till öppna möten. Problemet är att många människor har begränsat med tid och möjlighet att närvara. Lägg där till att många människor är väldigt obekväma i politiska sammanhang. Om man inte riktigt vet hur upplägget ser ut och vad som förväntas av dem som deltar kommer många dra sig för att gå dit. Det gör att urvalet av medborgare som påverkar blir skevt. Skapa istället ett system för påverkan som folk känner till och som tillämpas konsekvent. van Reybrouck föreslår ett system där medborgare lottas fram att delta. Målet är att få fram ett representativt urval som speglar de många olika intressen och perspektiv som finns i en befolkning.

En annan viktig sak är att skapa villkor för att delta i dessa möten som är lockande. Om det nu är viktigt att fördjupa demokratin genom att öka folkliga påverkansmöjligheter bör man visa det genom att ge deltagarna möjlighet att vara lediga från sina arbeten och få skälig ersättning. Men det räcker inte. Dessutom ska deltagarna, precis som politiker, få tillgång till sakkunniga som kan hjälpa dem att sätta sig in i frågor om lagstiftning, budget och andra tekniska frågor. Genom en sådan åtgärd kan man komma åt ett stort problem med hur man ofta rådfrågar ”folket” idag. Bjuder man in till ett öppet möte eller ber medborgare skicka in synpunkter i en viss politisk fråga tar man bara del av det som på engelska kallas ”raw opinion” och som grovt översatt kan kallas löst tyckande. van Reybrouck påpekar att sådant löst tyckande är något helt annat än grundade åsikter. Personer som får tid, resurser och möjlighet att tänka efter, läsa på, lyssna och diskutera kommer landa i andra, och antagligen vettigare och rimligare, slutsatser än vad de på magkänsla angav i en opinionsundersökning.

Fördelarna med denna typ av påverkansformer är många. För det första ger det medborgare möjlighet till inflytande mellan val. För det andra leder det fram till mer balanserad input än vad ytliga opinionsundersökningar eller informella möten med fastighetsägare gör. För det tredje skulle det ge en större del av befolkningen möjlighet att delta i demokratiska processer som, rätt skötta, skulle ge fler de positiva erfarenheter av demokrati som krävs för att man ska vara beredd att försvara demokratin mot dess fiender.

Exakt hur sådana påverkansformer ska utformas beror förstås på gällande lagstiftning, lokala förhållanden och politiska prioriteringar men jag hoppas att detta inlägg gett inspiration för tankar och diskussion om i vilken riktning vi kan gå för att fördjupa demokratin.

Det finns något märkligt i hur företrädare för socialdemokraterna och moderaterna reagerar på kritik från bloggare eller personer som skriver inlägg på sociala medier. Båda dessa partier har anställda och arvoderade som sprider valmaterial på gator och torg. Dessutom har de pengar att köpa annonsplatser i massmedia för att nå ut med sitt budskap. Ändå reagerar de som om enskilda personer som skriver kritiska inlägg dominerar informationsflödet. Senast går det moderata kommunalrådet Anders Ågren ut i ett inlägg och uppmanar sina läsare att ”inte gå på lögnerna” som sprids om att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå tillsammans.

Vad beror denna smått paranoida ängslighet på? Kanske har det att göra med en känsla av att förlora opinionen? Det skulle förklara varför man undviker att svara på så många frågor eller att kommentera medias granskningar. Det skulle förklara varför man har så bråttom att skicka fram tjänstemän i känsliga frågor istället för att ta politiskt ansvar. Men att allmänhetens bild av den socialdemokratiska och moderata kommunledningen förändras beror knappast på några enskilda bloggares eller insändarskribenters texter. Om något så är det den egna arrogansen som syresätter kritik och missnöje.

Exempel på denna arrogans? Förra året skrev hundratals Umeåbor mejl till ledamöter i kommunfullmäktige inför den skandalöst hanterade Bostaden-affären. Insändarsidor fylldes med frågor och kritik mot de regelvidriga sammanträden som lagt grunden för beslutet. Lindberg och Ågren, som båda drev på denna kuppartade försäljning, valde tigande eller misstänkliggörande av meningsmotståndare istället för att, som ansvarsfulla politiker gör, svara på frågor och ta debatten med en oroad allmänhet. Samma arrogans ser vi nu inför valrörelsen: de två partier som säger sig stå i opposition till varandra har företrädare som möter meningsmotståndare i kör och avfärdar kritik och frågor som ”lögner” från ”kommunister” (Holmlund, s) eller ”vänsteraktivister” (Ågren, m)?

Det är förstås den här typen av agerande som sprider känslan av att de partier som formellt sett står i opposition till varandra i praktiken är som ler och långhalm. Så fort det blåser upp till storm, då ställer sig Ågren, Lindberg och Holmlund upp och gastar LÖGNARE eller (den mildare varianten) Prata med tjänstemännen istället.

Självklart är inte socialdemokraterna och moderaterna samma parti. I partierna finns medlemmar och förtroendevalda som står långt ifrån varandra politiskt. Men i nuläget har kommungrupperna en ledning som står så nära varandra att det är svårt att skilja dem åt. Som jag skrivit tidigare hoppades jag länge att de vettiga socialdemokrater som jag vet finns i partiet ska bli tillräckligt starka för att agera mot den egna ledningen. När Holmlund skrev sina imfamösa inlägg om hur romer ”bajsar” eller om hur tiggande romer åker i ”lyxbilar” så blåste det visserligen upp till storm. Samma sak i samband med utförsäljningen: enskilda socialdemokrater påpekade att så här får det inte gå till. Men till syvende och sist ändrades ingenting. Nu har partiet enats om en lista inför valet där man belönar Umeandans politiker med höga listplaceringar inför ännu en mandatperiod. Det tyder att de vettiga krafterna i s antingen är för svaga eller för rädda för partipiskan för att vända denna skuta själva. Därför hoppas jag att tillräckligt många Umebor, som vanligtvis röstar på socialdemokraterna eller moderaterna, väljer att lägga sin röst på andra partier med företrädare som uppvisar ödmjukhet, förmåga till självkritik och en genuin vilja att förändra Umeå i en riktning där kommunens framtid avgörs genom en öppen debatt mellan tydliga politiska alternativ, inte genom på förhand uppgjorda handskakningar.

En av de tröttaste kommentarerna från politiker som kritiseras är den här: ”Det är lätt att stå på sidan och klaga! Det är svårare att ta ansvar”. Problemet är förstås att dessa politiker får kritik just för sin flykt från ansvar. Det kan handla om att ständigt gömma sig bakom tjänstemän och låta dem ta smällen (som i fallet med ekonomidirektören) eller vägran att möta medborgare i en offentlig debatt om allmännyttans framtid (som i fallet med Bostaden-kuppen).

Politik behöver förvaltare och förändrare. En god förvaltare har god kännedom om gällande lagar och avtal, politiskt uppdrag och budgetramar. En god förvaltare håller ordning och reda. En god förändrare lyfter blicken, ifrågasätter det förvaltarna tar för givet, påminner om att politik bygger på ideologi, värderingar och prioriteringar och att det vi gör nu inte räcker.

I ett sunt politiskt klimat finns plats för både förvaltare och förnyare. Men något händer när det politiska rummet fylls av personer som underordnar alla ideologiska mål under målet att sitta kvar på sin maktposition. Då blir förändrarna ett hot som till varje pris måste demoniseras och trängas undan. Den som har makt och vill behålla den – som Hans Lindberg och Anders Ågren – är förstås främst intresserad att framställa det som att det mesta fungerar som det ska. Ur detta perspektiv är Umeås utveckling ”på rätt väg” och får inte störas av frågor. Ifrågasättande av den vision som dominerar framställs då som naiv, oansvarig och som ett ”särintressenas” sabotage mot det arbete för allas bästa som redan pågår.

Någon kanske invänder och hänvisar till moderaternas alarmistiska kampanj om brottsligheten i Umeå. Detta förljugna och huvudlösa missbruk av kriminalstatistik handlar ju inte om att framställa Umeå som den bästa av världar utan som en krets i helvetet. Visserligen. Men det handlar inte om en politisk kursändring utan om ett desperat försök att flytta ledartröjan från en sosse till en moderat som har d e t gemensamt att de inte vill så mycket annat än att uppnå vissa positioner och klamra sig fast vid dem. Det bekräftar egentligen bara min poäng: moderaterna i Umeå är så ensidigt besatta av idén av makt att de är beredda att smutskasta den stad de själva är med och styr för att skrämma över väljare på sin sida.

En konsekvens av att karriärister och förvaltare i det närmaste totalt dominerar det politiska rummet är att många av de frågor som är akuta för oss som lever i samhället aldrig ställs. Varför? Därför att karriärister och förvaltare som redan sitter vid makten har ett intresse av att vi andra ska tro att det enda vi behöver göra är att välja om dem. Låt mig utveckla (för attparafrasera en Klungankaraktär) hur jag ser på den situation vi nu har att hantera:

Vi är ganska många som är födda under en tid av löften. Själv föddes jag i slutet av 70-talet. När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var ett av de bästa länderna i världen att råka födas i. Många saker framstod som självklara. Vuxna jobbade och pensionerades vid 65. När man blev sjuk fick man hjälp istället för att bli misstänkliggjord. Arbetarklassfamiljer kunde bo i stora rymliga hus och hade sommarstuga (i Norrland, men som barn var ju Norrland lika med världen). Under dessa uppväxtår staplades löften om en ljus framtid på varandra (för många av oss i alla fall).

En emotionssociolog som heter Jack Barbalet menar att generationer eller grupper inom generationer som växer upp med löften om ett gott liv men som förnekas detta (på grund av ekonomiska kriser, ett hårdnat klassamhälle, neddragningar i utbildningssystem, socialförsäkringssystem osv.) tenderar att bilda en delad känsla av förbittring (resentiment), en ilska mot att ha berövats något man anser sig ha rätt till och lovats.

Grejen med denna förbittring är att den inte är på förhand riktad åt ett visst håll. Den kan riktas mot grupper som får representera en inre fiende (”Det är invandrarna som tar våra jobb”, ”Det är migrationen som förklarar de låga pensionerna”, ”Det är feministerna som inte låter män vara män”). Den kan också riktas mot grupper som representerar etablissemanget (”Socialdemokraterna har svikit”, ”Politikerna är korrumperade”, ”Akademikerna sprider sjuka idéer”, ”Bankirerna lurar hederligt folk”). Sist men inte minst kan den riktas mot den ekonomiska och politiska ordning som bygger på/förutsätter ojämlikhet och exploatering.

Det sista alternativet är både det bästa och det svåraste. De föregående alternativen är sämre och sämst men frestande enkla eftersom de erbjuder ansikten som fungerar som måltavlor av kött och blod istället för en måltavla i form av ett opersonligt system av lagar (ekonomiska och juridiska).

Jag tror att en av orsakerna till den politiska situationen idag (det finns förstås fler orsaker) är denna uppdämda kollektiva förbittring hos oss som växt upp under framstegstankens guldår. Jag tror också att kraften i denna affekt är en viktig anledning till att ”fakta”, statistik och argumentation biter så dåligt. Folk behöver lösningar på problem, inte bli övertygade om att tänka annorlunda kring sin utsatthet (även om insikt förstås är nödvändig för att agera annorlunda). Nu pågår en dragkamp mellan reaktionärer och Oss om hur denna uppdämda vrede ska politiseras. Emellan oss står ett gäng: det kan handla om politiska karriärister, kommunalråd och PR-människor som irrat sig in i politiken. Eftersom de själva lever gott inbillar de sig att vi lever i den bästa av världar och lägger ned sin energi på att ropa att det egentligen inte finns något att kämpa för. Välj oss igen så gör vi några finjusteringar. Problemet är förstås att finjusteringar inte hindrar ett skepp från att sjunka.

En stor del av inläggen i denna blogg handlar om enskilda exempel på demokratiskt tvivelaktiga ageranden från den socialdemokratiska och moderata kommunledningen. Men dessa olika exempel hänger ju samman. I några inlägg framöver ska jag försöka formulera den röda tråden, som jag ser den, under rubriken ”Demokratins kris och vägar ut”.

Det återkommande side-steppandet av demokratiska spelregler är inte unikt för Umeå kommun utan del i en internationell trend. Som jag skrivit om tidigare så dras alltfler städer in i en konkurrens om att ”placera sig på kartan”. Målet är att bli attraktivare än andra städer och locka till sig investerare och välbeställda grupper. Det bästa jag läst om detta är kulturgeografen Ståle Holgersens bok ”Staden och Kapitalet” som jag recenserat här. För att lyckas med detta tenderar politiker att göra upp informellt med fastighetsägare istället för att föra en öppen diskussion där också andra gruppers intressen och synpunkter kommer fram. Målet är att förändringarna ska gå snabbt, men de politiska ledningarna får ofta brottas med protester, överklaganden och missnöje från de överkörda. Förutom att denna politik bidrar till ökade klyftor i ett redan ojämlikt samhälle så är jag övertygad om att det är skadligt för demokratin. Om politiker vid upprepade tillfällen kör över sina egna medborgare och bemöter dem med arrogans så spär man på en redan växande fientlighet mot demokratin som sådan.

Den belgiske författaren David van Reybrouck kallar denna ökande misstro för ”demokratins utmattningssyndrom”. I boken ”Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin” (på svenska år 2018) utvecklar han vad som får honom att dra denna dramatiska slutsats. I detta inlägg ska jag, med utgångspunkt i hans mycket läsvärda bok, skissera de olika samhällsförändringar som han menar har lett fram till den tilltagande krisen för den representativa demokratin.

Balansgången mellan effektivitet och legitimitet
Han börjar med att slå fast något grundläggande: Demokratiska politiska system måste alltid balansera mellan effektivitet och legitimitet. Ett politiskt system kan inte överleva om det inte förmår leverera lösningar på de problem människor upplever som svåra. Därför måste man kunna agera snabbt och kraftfullt. Men om ett demokratiskt politiskt system för ensidigt fokuserar på effektivitet riskerar man hota dess legitimitet. Om beslut fattas över huvudet på de som sägs företrädas så kommer snart motreaktioner där folk kräver att bli lyssnade på. Det är egentligen detta som är grunden i det som kallas populism. Populister säger att de är bättre och trovärdigare representanter för Folket än det sittande politiska etablissemanget. Men återigen: den regering eller ledning som fokuserar ensidigt på legitimitet riskerar att bli ineffektiv. Ängsliga försök att inte stöta sig med den allmänna opinionen gör de styrande benägna att undvika kontroversiella, men på lång sikt nödvändiga, beslut.

van Reybrouck konstaterar att effektivitetskriser och legitimitetskriser ofta kommit var för sig. Men idag sammanfaller de. Vi har alltså både en effektivitets- och en legitimitetskris. Effektivitetskrisen tar sig i uttryck i politisk handlingsförlamning. Över stora delar av världen, inte minst i Europa, vänder de politiska vindarna snabbt. Färre regeringar blir långlivade och färre partier har egen majoritet. Istället domineras de beslutande organen av svajiga tillfälliga koalitioner som får mycket svårt att fatta snabba och effektiva beslut. Här är kanske klimatfrågan det tydligaste exemplet. Det finns ett överflöd av kunskap om hur klimatkrisen kan och bör mötas men det är förtvivlat svårt att nå politisk enighet.

Legitimitetskrisen tar sig uttryck genom ett ökat folkligt missnöje med de styrande. En nedsättande term för detta är ”politikerförakt”. Och visst finns det ogrundad fientlighet mot politiker. Men det handlar i ännu högre grad om ett missnöje över ett faktum: många beslutsfattare lever under villkor som är mycket bättre än de som de ska representera vilket gör att många med rätta upplever att de inte representeras.

Orsaker bakom den representativa demokratins kris
Varför ser vi denna djupa kris? van Reybrouck radar upp flera faktorer och samhällsförändringar som han menar samspelar. Demokratiska system har aldrig varit jämlika. Tvärtom har de grupper som är mäktigast i samhället i regel också varit starkast politiskt. Under 1800-talet och 1900-talet hände dock saker som rubbade maktbalansen. Den amerikanska och den franska revolutionen beredde vägen för en serie åtgärder där aristokratins makt begränsades. Dessutom växte mäktiga folkrörelser fram. Fackföreningsrörelsen, småbrukarorganisationer och kvinnorörelsen byggde upp motmakter. Dessa rörelser startade egna tidningar, skaffade egna samlingslokaler och grundade föreningar och partier som förde fram deras intressen.

Men från cirka 1980 och framåt ändrades detta. Rörelsepressen lades ned. Andelen aktiva gräsrötter minskade kraftigt och det ideella engagemanget ersattes av avlönade funktionärer. Samtidigt ökade de kommersiella massmediernas inflytande. van Reybrouck menar att det var nu som valrörelserna och politiken övergick till ett medialt spektakel. Istället för att politiker förankrade sin politik i debatter i den egna rörelsens forum blev de istället upptagna med att få genomslag i de stora medierna. Denna utveckling förstärktes ytterligare av sociala mediers genomslag. Partierna blir alltmer upptagna vid att ”profilera sig” och etablera ”varumärken” som når genom mediebruset och allt mindre intresserade av ideologi och folkrörelsebyggande. Det verkar som att politiken alltmer liknar en marknad där politiker reduceras till ”producenter” som ängsligt svarar på signaler från medborgare – som i sin tur reducerats till konsumenter – via opinionsmätningar. Detta är ingen liten förändring. Opinionsmätningar mäter det som på engelska kallas ”raw opinion”. Enskilda individer ger uttryck för en åsikt utan att ha fått tid eller resurser att sätta sig in i sakfrågan. Det är något helt annat än åsikter som växer fram i rörelser där människor studerar och diskuterar sakfrågor kollektivt innan de landar i en ståndpunkt.

Dessa förändringar – försvagade folkrörelser och kommersialisering av massmedia – är nog så allvarliga hot mot demokratin. Men krisen förstärktes ytterligare av den djupa internationella ekonomiska kris som slog till år 2008. Sedan dess har klyftorna i samhället ökat kraftigt och politikers handlingsförlamning när det gäller reformer som många upplever som nödvändiga tilltagit.

Vi behöver skapa erfarenheter av demokrati
Nu ser förstås demokratins kris ut på olika sätt i olika länder. Men jag tror att den måste erkännas och mötas överallt. En vanlig strategi är att prata om demokrati. Men vad hjälper det om de som pratar om demokrati i praktiken motarbetar och tröttar ut dem som granskar och kritiserar de styrande? De styrande i Umeå – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen – gör just detta. De framställer sig som demokratins omslagspojkar men tvekar inte att smutskasta och misstänkliggöra meningsmotståndare eller motarbeta folkligt inflytande när det passar dem. Den typen av praktik förstärker demokratins kris genom att ge människor som engagerar sig negativa och avskräckande erfarenheter av mötet med de institutioner som ska stå för just demokrati. Jag tror istället att demokratin bäst försvaras genom att fler människor får uppleva demokratins fördelar. Om samhällen ser till att fler människor får verklig möjlighet att sätta sig in i enskilda frågor, att diskutera tillsammans med andra och får sin röst hörd så kommer demokratins försvarare att växa i antal. För att lyckas med det krävs dels ett politiskt ledarskap med respekt för demokratiska principer, dels aktiva åtgärder för att skapa förutsättningar för fler att delta i politiska processer. I kommande inlägg i denna serie ska jag gå in på några exempel på hur man kan göra för att öka det medborgerliga engagemanget och inflytandet.

Frågan om varför kommunledningen tog till en så pass ovanlig och kraftfull åtgärd som att först stänga av och sedan avskeda ekonomidirektören Susanne Aidanpää har förblivit obesvarad. Kommunalråden Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) har försökt reducera det hela till en icke-politisk fråga. När Arbetarpartiet och Vänsterpartiet lyft en debatt har kommunalråden tigit och istället låtit tjänstemän sköta debatten. Det bästa jag hittills läst om denna märkliga situation är skrivet som ett Facebook-inlägg av Inge-Bert Täljedal, före detta socialdemokrat med lång erfarenhet av kommunpolitik i Umeå. Jag frågade Inge-Bert om jag kunde publicera hans inlägg på bloggen, vilket han vänligt nog så ja till. Läs och dela gärna!

”Ekonomidirektören och budgetchefen bör inte ensamma vara syndabockar för politikers tillkortakommanden.

Det drastiska beslutet att avskeda Umeå kommuns ekonomidirektör har bland annat motiverats med en revisionsrapport från konsultfirman EY (Ernst och Young). För att försöka förstå vad saken gäller, har jag idag ägnat några timmar åt att läsa den aktuella rapporten (10 sidor) samt ett antal protokoll från kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU), kommunstyrelsen (KS) och kommunfullmäktige (KF). Dessutom har jag lyssnat i cirka en halv timme till ljudinspelningen av KF:s sammanträde den 21 december 2015. Då beslöt KF att ändra kommunens budgetsystem på ett sätt som gett upphov till det trassel som i detta avseende läggs ekonomidirektören och den tidigare budgetchefen till last.

KF beslutade att det tidigare s.k. ”köp-sälj-systemet” för vissa verksamheter skulle överges till förmån för mer konsekvent rambudgetering. Det var resultatet av ett uppdrag som KS fått av KF ett halvår tidigare, nämligen att värdera köp-sälj-systemet och föreslå förbättringar.

Fullmäktigedebatten i december visade inte på några svåra motsättningar men väl på ett tvivel hos en del om att förslaget vore det bästa. Bland annat ville KD:s Anders Sellström att frågan skulle återremitteras för djupare analys.

Revisionsrapporten innehåller en hel del kritiska synpunkter på både tillkomsten och genomförandet av KF:s beslut. Till min överraskning är det dock ingalunda bara tjänstemän som kritiseras. EY har några verkligt bistra ord om hur KS och KSAU agerat. Med den vändning som historien har tagit, får man intrycket att tjänstemännen ensamma utsetts att klä skott offentligt för vad som i betydande del har varit ett ansvar för KS, inte minst dess ordförande som ju är den som har det yttersta ansvaret för att ärendena i styrelsen och arbetsutskottet handläggs korrekt.

Man kan naturligtvis säga att politiker alltid är beroende av att få bra underlag från de beredande tjänstemännen. Det befriar dock inte ordföranden, eller övriga politiska ledamöter, för att också ha ett eget ansvar för att saker och ting går rätt till. När man bedömer eventuella brister i tjänstemäns handläggning bör man ta hänsyn till de svårigheter att agera som eventuellt kan ha skapats av felaktigheter eller oklarheter i politiska beslut.

Enkelt uttryckt förefaller det vara så att tjänstemännens beräkningar har lett till att kommunens budgetram 2016 kom att öka något utan att vederbörligt beslut därom fattats i KF. Orsaken tycks vara svårigheter för budgetchefen och hans medarbetare att ordna övergången från det ena budgetsystemet till det andra. Det kanske är klandervärt, kanske ursäktligt givet förutsättningarna, vad vet jag.

Men är det så klandervärt att det kan utgöra skäl för att avskeda ekonomidirektören? Det tycks mig inte självklart, när man tar i beaktande vad EY skriver om KS.

För det första klandras KS för att över huvud taget inte ha levt upp till KF:s uppdrag att pröva möjliga förbättringar av köp-sälj-systemet. Den kritiken samspelar direkt med KD:s synpunkter under decemberdebatten. Som jag läser EY:s rapport, borde KF ha bifallit förslaget om återremiss.

För det andra säger EY att det förslag som KF biföll var otillräckligt berett och borde ha gett klarare besked om hur en successiv övergång till rambudgetering skulle genomföras.

Det är en i mina ögon mycket märklig omständighet, värd beaktande, att KF:s protokoll inte (sic!) redovisar det underlag från KS som kom att bifallas. Beslutsformuleringarna finns där förstås, men det framgår inte av KF:s protkoll att de inte härrör från tjänstemännen. Det antagna förslaget beskrivs bara med uttrycket ”det reviderade förslaget”. Därmed avses ett förslag som på väsentliga punkter avviker från det som tjänstemännen presenterat i KSAU och där tydligen fått antaget. Avvikelsen tillkom senare i KS, där det i praktiken lades fram av stadsdirektören, men pro forma, måste man anta, av ordföranden.

Tjänstemännen och KSAU hade föreslagit att övergången skulle ske direkt 1 januari 2016 och att nämndernas förändrade ramar skulle fastställas i januari. Detta ändrades i KS till att övergången skulle ske successivt under 2016 och att ramarna skulle fastställas i februari. Likväl innehåller det beslutsunderlag som presenteras i KF:s protokoll följande formulering, och endast den:

”Förslag till beslut:
att ta bort köp-och-sälj-modellen vad avser ekonomiska transaktioner fr o m 2016-01-01 [- – -]
att förändrade ramar per nämnd fastställs i januari 2016 [- – -]”

En viktig synpunkt i EY:s granskningsrapport tycks mig vara följande:

”Det underlag som i praktiken fanns bifogat till förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen lever enligt vår bedömning inte upp till det krav som kan ställas på ärendeberedning d.v.s. att den ska resultera i ett tillförlitligt, allsidigt och tillräckligt utrett underlag som gör det möjligt att fatta ett välgrundat beslut. Av ärendet framgår t.ex. inte hur och när utfasningen av köp- och sälj ska göras, vem som ansvarar för vad och en sammanfattande konsekvensanalys.”

Notera nu att förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen inte kom från ekonomitjänstemännen utan från KS (tydligen efter ett inpass från stadsdirektören vid sittande bord). Det är alltså inte ekonomidirektörens utan Hans Lindbergs förslag till KF som har sägs inte leva upp till kraven på ärendeberedning. Som särskilt graverande framstår det att ansvaret och sättet för genomförandet inte har preciserats i beredningen.

Man ser framför sig några ekonomitjänstemän som får ett dåligt berett KF-beslut i knät och ska försöka göra det bästa av situationen. När KS agerat på det viset, bör väl i rimlighetens namn även KS vara med och bära hundhuvudet för att det sedan gick som det gick.

Men EY:s kritik mot KS slutar inte där. Konsulterna säger att de beslut om ramändring som kom att fattas av KSAU ligger utanför de befogenheter som KSAU egentligen bör anses ha. KS sägs ha gett KSAU en vidare delegation än vad KS självt har fått från KF! Revisorna säger till och med att denna vida delegation innebär en risk för beslut i strid med kommunallagen.

Enligt EY:s revisionsrapport borde beslutet om ramändring ha tagits av KF, och inte av KSAU.

Naturligtvis bör höga tjänstemän ha god kläm på hur ärenden ska beredas och vad lagar och förordningar säger. Men av politikerna på hög nivå måste man kräva minst detsamma.

Att KSAU sitter och fattar felaktiga beslut, felaktiga till både innehåll och vad gäller KSAU:s behörighet, kan inte bara vara tjänstemäns fel. I så fall kan man undra vad vi ska ha kommunalråd till över huvud taget. Jag lutar åt att tycka att den väldigt vassa kritiken mot ekonomidirektören borde balanseras av lite ödmjuk självkritik från kommunalrådens, och gärna även från övriga KS-ledamöters sida”.

I princip varje människa anser att förskolan är en av samhällets bärande verksamheter. Här lämnar vi våra minsta barn som, samtidigt som vi arbetar, får ta del av aktiviteter planerade av pedagoger. Samtidigt är situationen i förskolorna – både för pedagogerna och för barnen – ansträngd.

Förskoleupproret har bland annat genom kampanjen #pressatläge gjort ett imponerande arbete för att väcka insikt om att förskolan är i skriande behov av satsningar. En viktig del i denna kampanj är att bryta tystnaden inom en bransch där många biter ihop trots att de inte får det stöd de förtjänar för att kunna göra sitt jobb som de skulle vilja. Alla som arbetat inom vård, skola och omsorg vet att det är svårt att protestera när man vet att det riskerar väcka oro bland brukare och anhöriga. Dessutom har klimatet i arbetslivet hårdnat vilket gör att alldeles för många – trots att meddelarfrihet gäller inom offentlig sektor – inte vågar slå larm av rädsla för repressalier.

I en debattartikel signerad fackliga företrädare i Lärarförbundet beskrivs situationen i Umeås förskolor. De refererar till berättelser om barn i behov av särskilt stöd men som inte får det på grund av pressad budget, om problem med undermåliga lokaler som inte åtgärdas och om pedagoger som förväntas bedriva kringsysslor som inte ingår i deras uppdrag. Lärarförbundets representanter sammanfattar med att konstatera ”att gränsen är passerad när det gäller balansen mellan krav och resurser”.

Debattörerna kontrasterar detta mot hur ”Umeå kommun försöker pressa in fler barn i grupperna, med syfte att tillgodose kravet på att tillhandahålla förskoleplats inom ramen för den lagstadgade tiden”. Men det som krävs, enligt facket, är mindre barngrupper, satsningar på specialpedagoger, resurser som räcker för att möta barnens behov och åtgärder för att se till att pedagoger ägnar sin arbetstid åt det de kan bäst: att utveckla och utföra den pedagogiska verksamheten.

Detta är ingen nyhet för det politiska ledarskapet i Umeå kommun. Lärarförbundet påpekar att de redan år 2014 signalerade att läget var allvarligt i Umeås förskolor. Trots detta har de ”inte noterat någon satsning från Umeå kommuns sida, när det gäller att minska antalet barn i grupperna och öka resurserna så att personalen hinner sitt arbete inom ramen för arbetstiden utan att de ska riskera att bli sjukskrivna”. I Umeå finns också Föräldranätverket som samlar föräldrar och verkar för minskade barngrupper. Förutom att de politiska initiativen har varit svaga har ledande politiker haft en märkligt arrogant grundinställning. Förra året uppmärksammade SVT Västerbotten ett blogginlägg där kommunalrådet Hans Lindberg (s) kommenterar budgeten inför 2018 med utgångspunkt i Föräldranätverkets krav på ökade resurser. Där skriver Lindberg ”det finns definitivt inte någon förskolekris i vår kommun” och kallar nätverket en lobbygrupp som har ”vältaliga människor med goda kontakter till media”.

Nu när vi närmar oss val är tongångarna annorlunda. Plötsligt nämns välfärd i var och varannan mening. Men just därför är det viktigt att komma ihåg hur det har sett ut mellan val. Min grundinställning är att det enda som kan få politiker att agera i frågor som denna är genom ett massivt folkligt tryck där de inser att deras maktpositioner står på spel om de inte handlar. Där kan fackföreningar (så länge de sätter medlemmarnas intressen framför lojalitet med enskilda parter främst) och initiativ som Föräldranätverket göra en otroligt stor skillnad genom att samla personal tillsammans med oss föräldrar.

Det blir allt trängre i ankdammen. Nu har ytterligare en sosse-profil hoppat i. Denna gång har man dammat av en ett och ett halvt år gammal debattartikel där jag presenteras som disputerad i sociologi. Lite bakgrund: debatten gällde en visselblåsare, Fredrik Gunnarsson, som gick ut och vittnade om missförhållanden inom Region Västerbotten. Läs mer om detta här.

Visselblåsare tenderar att vara förtvivlat ensamma. De blir visselblåsare för att de försökt lyfta frågor internt men insett att klimatet är så hårt och ängsligt att de problem de lyft fram inte kan lösas inom organisationen utan att man måste gå via media. I mina debattartiklar lyfte jag fram ett par vetenskapliga studier samt en rapport från Riksrevisionen som pekar på att organisationer av Region Västerbottens typ rör sig inom en gråzon. Det är en typ av organisation som saknar fullgoda revisionsprocedurer vilket öppnar för risker för jäv och vänskapskorruption. Mitt ganska blygsamma förslag var att det skulle utföras en oberoende extern granskning av Region Västerbotten för att klargöra huruvida visselblåsarens kritik var befogad eller ej.

Även i detta fall skickades Lennart Holmlund fram som ”debattör” där han bemötte mig och visselblåsaren med osakliga angrepp. Precis som nu handlade det om ett desperat försök att flytta fokus från sakfrågor till att misstänkliggöra meningsmotståndare. Holmlund menade att det inte låg något alls i kritiken och att jag och visselblåsaren är ”kommunister” som ”hatar Frimurare” osv. Ironiskt nog skrev den före detta socialdemokraten tillika ordföranden i kommunfullmäktige Inge-Bert Täljedal ett debattinlägg samma dag som i princip lyfte samma frågor som jag. Det inlägget valde Holmlund att helt ignorera, antagligen eftersom till och med han förstod att snacket om ”kommunister” skulle framstå som löjligt i fallet Täljedal.

Tillbaka till det jag skrev inledningsvis: Holmlund, och bevisligen också några av hans partikamrater inom Region Västerbotten, upprörs alltså över att det under mitt namn stod att jag är disputerad i sociologi. För det första så är det upp till debattredaktörer att avgöra hur en debattör lämpligen presenterar sig (vilket kan variera från fall till fall). För det andra så tänkte jag faktiskt efter när dessa inlägg publicerats och har sedan dess aktivt bett om att INTE presenteras med min akademiska titel när jag skriver debattartiklar. Detta för att undvika just den här typen av diskussioner. När jag för ett par månader sedan skrev en debattartikel riktad till Region Västerbottens Anders Sellström bad jag istället att få bli titulerad som vänsterskribent och aktiv i sociala rörelser.

Men dessa sosse-profiler är förstås inte intresserade av att se en sådan förändring. Det skulle tvinga dem att inse att jag är en reflekterande människa och inte den tok de vill framställa mig som.

Det ironiska i det bråk som pågår nu mellan mig, bloggaren Beatworld (som jag rekommenderar er att följa om ni inte redan gör det) och några sosse-profiler är att det jag tidigare hävdat om en osund politisk kultur i Umeå illustreras klart och tydligt. Ledande socialdemokrater är helt oförmögna att ta kritik. Istället för att diskutera sakfrågor försöker man smutskasta och/eller misstänkliggöra meningsmotståndare. Det handlar heller inte om att man bara har problem med det de kallar ”kommunister”. Minns exempelvis hur Holmlund gav sig på en chef vid Västerbottens museum under förra mandatperioden. Det som är än mer oroväckande är att det inte tycks finnas några socialdemokrater som ser denna metod som problematisk. Ingen ställer sig upp och markerar mot det här sättet att ”debattera” utan tystnaden är kompakt. Ytterligare ett bekymmersamt faktum är de dubbla måttstockar man jobbar med. När en socialdemokratisk tjänsteman kritiseras av moderater för att blanda samman sitt arbete med sitt politiska etablissemang sluter man stridbart upp och värnar om den demokratiska rättigheten att vara politiskt engagerad. Samtidigt går man med full kraft ut för att försöka misstänkliggöra och i förlängningen tysta de som uttrycker åsikter de själva inte gillar.

Det är fantastiskt oseriöst.

Jag har blivit upplyst om att det pågår fortsatta diskussioner i olika forum efter Holmlunds uthängning. Dels handlar diskussionerna om den viktiga principiella diskussionen om fri åsiktsbildning och akademisk frihet, dels om den ganska oviktiga diskussionen om mig som person. Därför vill jag börja med att tacka alla er som i olika sammanhang försvarat mig och min rätt att uttrycka mina åsikter! Det betyder väldigt mycket och ger energi och hopp!

Det som oroar mig mest med denna soppa är vad det skapar för typ av politisk kultur. Om alla som står i politisk motsättning till kommunens politiska ledning ska behöva riskera få sin person och sin professionalitet recenserad så är jag rädd att många kommer att dra sig för att uttrycka sina åsikter. Jag har gjort mitt för att göra det bortom allt tvivel klart att jag skriver som privatperson. Ingenstans i min blogg skriver jag vad jag jobbar med. Men efter Holmlunds uthängning blir det lik förbannat så att jag – eller de som känner mig – måste bedyra att jag sköter mitt jobb. Jag ska inte försöka gissa mig till vad Holmlunds beteende beror på eller varför hans partikamrater tycks ge sitt tysta medgivande till hans personangrepp. Men det man kan konstatera är att den här typen av påhopp är ett väl beprövat sätt för makthavare att flytta fokus från den politik de för – i detta fall brutna vallöften, undanhållande av information gentemot allmänheten eller demokratiska haverier till beslutsgångar – till spekulativa recensioner av meningsmotståndares personligheter. Detta skifte av fokus har ytterligare en konsekvens: man utsätter den enskilda personen för ett sådant obehag att lusten, motivationen och modet att fortsätta uttrycka sin åsikt riskerar brytas ned. Om denna metod upprepas skapar man till sist ett klimat och en kultur som präglas av rädsla, försiktighet och misstänksamhet.

Holmlund menar att jag ”ljuger”. Men vad det handlar om i grunden är olika synsätt kring vad som krävs för att politiker ska ha fortsatt förtroende. Den gränsen har enligt mig steg för steg passerats under nuvarande mandatperiod. När pågående stadsomvandling väckt protester (t.ex. mot den skuldsättning som byggandet av Väven medför, rivningen av Apberget, nedläggning av Sagateatern eller hur välfärdssatsningar på arbetsmiljön inom förskolan fått stå tillbaka) hade ledande politiker kunnat välja att bemöta denna kritik på ett sakligt och öppet sätt. Istället har man fokuserat på att misstänkliggöra medborgare genom att klistra på dem olika nedlåtande epitet eller så har man kallat till ”dialogmöten” som av många upplevts som skendemokratiska. Därigenom har man bidragit till en gradvis polarisering mellan politisk ledning och delar av opinionen. För egen del landade jag i att den politiska ledningen definitivt förbrukat sitt förtroende i och med utförsäljningen av 1601 allmännyttiga hyresrätter som skedde över huvudet på befolkningen. Förutom hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen spreds felaktiga uppgifter både om köparen Heimstaden och om de tusentals Umeåbor som protesterade mot utförsäljningen. (Detta har jag skrivit utförligare om här)

Min intention med denna blogg är att lyfta detta fram till höstens val. Sedan är det förstås upp till väljarna att avgöra om förtroendet för sittande ledning är intakt eller inte.

Lennart Holmlund har tagit smutskastningskampanjandet till en ny lägstanivå. Denna gång pekar han ut mig som en olämplig ”representant” för Umeå universitet. Detta är så vridet. Inte någonstans i denna blogg nämner jag ens en gång vilken min arbetsgivare är. Än mindre skriver jag i egenskap av forskare eller lärare utan – naturligtvis – som privatperson.

Holmlund brukar ofta krydda sina inlägg med att nöjt konstatera att han jobbat med politik i trettio år. Men om man nu varit i politiken i tre decennier hur kan man ha missat något så grundläggande som att vi har fri åsiktsbildning i Sverige?

Holmlund gissar vilt kring hur jag sköter mitt jobb och när jag bloggar. Den delen av inlägget är bara pinsam. Mer beklämmande är att han tycks mena att enskilda universitetsanställda inte ska få ägna sin fritid åt att som privatpersoner kritisera Umeå kommun för att kommunen samverkar med universitetet.

Nu har ju Holmlund gjort sig ökänd som en som kan säga och skriva lite vad som helst. Minns t.ex. det skandalösa uttalandet om hur tiggande romer ”bajsar”. Därför är jag inte ett dugg förvånad över denna kortslutning. Det man funderar över är förstås hur sanktionerat detta sätt att bemöta politiska motståndare är hos övriga socialdemokrater. Är det såhär man bemöter partikamrater och kommunanställda med avvikande uppfattningar då fattar jag att många räds att uttrycka sin åsikt.

Som jag skrivit flera gånger tidigare i denna blogg: Min personliga uppfattning är att socialdemokraterna och moderaterna förverkat sitt förtroende att styra denna kommun och bör ersättas. Det är förstås provocerande för de som tillhör ledningen i dessa partier att höra men det är faktiskt inte förbjudet att framföra den åsikten.