Det är på söndag ett år sedan jordbävnings-, tsunami- och kärnkraftskatastrofen i Japan. Bilderna som nådde oss var obeskrivliga, overkliga, otäcka. Vågen som svepte med sig allt, krossade allt. Den brinnande bråten som vällde in över landet. Människor och djur som försvann i kaoset. Samhällen som utplånades.

Det var dagar och veckor då fasorna inte verkade ha någon ände. Och det kanske de inte har heller. Det kommer att ta lång tid för drabbade områden och människor att komma tillbaka till vardagen. Spökstäder står kvar som monument. Radioaktiviteten syns inte men finns och kommer att påverka lång tid.

Vi som bor i en från naturkatastrofer förskonad del av världen kan nog inte förstå vidden, fullt ut. Men vi var, och är, många som kände med Japan och japanerna.

Jag jobbade mycket på vk.se med bevakningen av katastrofen i Japan, genom att följa utvecklingen direkt från nyhetskällorna i Japan, via Youtube och Twitter, och genom att helt enkelt titta på livesändningarna från Fukushima under de mest dramatiska dagarna då härdsmältans konsekvenser ännu var oöverskådliga.

Närmast nedan, ett färskt tv-reportage om det arbete som ännu pågår för att hitta offren och röja upp. Längs ned, två inslag från katastrofen då den hände.

[clip:12274]