Jag hatar att träna på kvällen. Visst är de skönt att gå och lägga sig när man är riktigt trött och slutkörd men jag gillar ändå inte att träna på kvällen.
Det är så otroligt mycket folk på gymmet just då. Jag och hela övriga västra götaland ska samtidigt trängas i sportlifes lokaler.

Och sen har vi alla dessa män. Alla dessa pumpade, vältränade, muskulösa män. Som går runt i linne och pösiga byxor och skriker när dom tränar.
Jag kände en gång en man som hade tränat sig sönder och samman, vägt 110 kilo och inte ett gram fett på kroppen och jag frågade honom ’blev du nöjd?’ Nej, sa han. Och jag undrar om alla dessa pumpade män på gymmet som inte går, utan vaggar fram, någonsin blir nöjda?
Och varför tränar dom egentligen? Varför vill man bli sådär sjukt, galet stor? Vad ger de en, mer än försmå tröjor och fördomar hos övriga svenska folket?

Han som jag kände sa att ett av hans mål, när han tränade som värst, var att folk skulle vara rädda för honom, att folk skulle ha resepkt och vara rädda för honom, att dom skulle backa. Varför vill man uppnå det? Vad har man varit med om som får en att vilja att andra människor, som man inte känner, ska vara rädda för en?
Och jag undrar, dom där männen på gymmet, känner dom samma sak? Vill dom att folk ska vara rädda för dom?
Jag var aldrig rädd för honom jag kände. Och han sa det, att han visste nu att muskler inte ger den respekt han ville ha.

Nåväl, jag tränar i ett helt annat syfte.
Och helst inte kvällstid.

7 veckor och 1 dag kvar.

Farwell.

Nu är de så officiellt det kan bli.
Jag ska flytta. Hemhemhem.

Jag ska lämna världens bästa arbetskamrater. Världens finaste avdelning.
Och jag gråter bara jag tänker på det.
Hur ska jag någonsin kunna gå ut ifrån 14 och veta att jag inte kommer tillbaka?

Jag är blödig.

Jag gjorde en missberäkning imorse. Jag brukar skojja och säga att att jag är sveriges mest frusna norrlänning och de är bannemig sant.
Nåväl, imorse när jag skulle bege mig till jobbet och fått på mig strumpbyxorna, långtröjan, koftan och stövlarna så tänkte jag att jag orkar inte ta dunjackan idag, jag tar höstjackan. jag går mig ändå varm sen.
Men jag gick mig inte varm, de var svinkallt. Så när jag kom till jobbet så fick jag veta att de var – 16 grader ute!!!!
Skönt med kyla, men jag var inte riktigt rätt klädd om man så säger.

Tänkte träna ikväll men kom av mig, hade ingen lust och sug.
Så jag anammade soffan och sex and the city filmen.

Nåväl, mitt flytt är iaf officiell nu. Och de känns bra, de känns rätt. Men ack så jobbigt att lämna.

Carrie kallar.

Sen jag flyttade till Göteborg har jag varit hem 4 gånger. Och för varje gång så blir de konstigare och konstigare att åka ner. Och framförallt nu, när jag förbereder flytten tillbaka. En vecka i Umeå är avklarad och jag ska bege mig iväg till Götet igen. Fina Göteborg, min fina lägenhet och mitt underbara arbete. Men de saknas något där.

Min oro, min nyfikenhet, min hunger, mitt ständiga sökande efter något nytt, något mer, har börjat sina. Jag känner mig mer lugn, mer tillfreds, mindre orolig och som L.W slöng, mindre ’hungrig’.

Det är skönt att känna så. Skönt att komma till insikt, skönt att inte vara lika orolig.
Men så säger en liten röst inom mig ’Du är bara 21 år! Man ska vara orolig, resa, festa, leva livet!’ Men vad innebär att leva livet? De måste ju vara upp till var och en. Kanske är de att karatefyllor 5 dagar i veckan, pizza, tim-anställningar och lägenhet som luktar illa? Eller kanske är de att göra något annat? Kanske jobba, plugga, resa lite, göra de man vill? Eller iaf ta reda på vad man vill?
Svåra frågor.

Hur som helst, jag har kommit en bit på väg.

14 Timmar på tåget väntar, jag bunkrar med böcker och glasögon, matsäck och mjukiskläder. De är mysigt att åka tåg. Fint.

Och imorrn ska jag träna mig tokig.

God fortsättning.

Förra torsdagen när jag jäktade till tåget, genom torget och spårvagnen och förbi lilla dagiset så tappade jag min ena vante. Min fina, fina vante.
Min käre mor köpte dom till mig i Kiruna en decemberdag för några år sedan och jag fick dom sen i julklapp, mina fina, fina vantar.
Jag har använt dom flitigt sen dess, i stockholm fick jag beröm av främmande damer som tyckte att jag hade vackra vantar och samma sak hände här i Göteborg på spårvagnen. Och nu är min ena vante förlorad.
Jag var till hemköp idag och frågade efter min vante men den var borta, och jag får väl insè de, att den är förlorad föralltid.

Jag insåg idag att jag endast inhandlat 2 av 4 julklappar, jag måste panikköpa två klappar på måndag, de strider mot mina principer, inte bra.

På söndag beger jag mig hemåt igen, efter en vecka i Götet. Ska bli skönt att få komma hem igen, måste fixa en massa saker när jag väl befinner mig på fredad mark.

Annars rullar de på, jag kommer till insikt efter insikt och inser hur snabbt livet är föränderligt på både gott och ont.

Ja, dags återgå till min paradfilm, Populär musik från vittula. De är kärlek de.

So long lovers.

Jag tycker om finanskrisen. Jag har inga miljoner som töar bort likt snön en majmorgon, inte heller är jag anställd i något bolag som måste avskeda mig och jag har inget huslån som gör mig sömnlös. Däremot så shoppar jag julklappar till fyndpriser på grund av finanskrisen och de gör mig kanonglad! Priserna bara rasar i butikerna och de är nog fler än jag som gillar det.

Högen med julklappar på mitt köksbord växer, jag har börjat fundera på hur jag ska få med mig alla klapparna hem utan att förstöra dom helt, jag tror att dom ska få en egen väska, privat kupè. Men hur ska dom överleva 14 timmars tågresa i en väska? Jag måste lösa detta.

Jag tackade nej till festligheterna ikväll till förmån för tvätten, städningen, storkoket och sömnen. Och jag finner mig själv, hemma, ensam en fredagkväll med glögg och lussekatter, och jag njuter.

Julskivan som jag fick av min mormor för drygt 14 år sedan rullar i mina högtalare, de är samma låtar på den som på alla andra julskivor men de är något speciellt med denna skiva. Det var min första alldelens egna cd-skiva och jag fick den av min mormor som bodde i Boden! (De bästa jag visste när jag var liten var att åka till Boden)
Dessutom är den köpt av världsnaturfonden och min mormors favoritlåt finns med, små men ack så viktiga ting.

De luktar pepparkakor i mitt trapphus, familjerna bakar och jag kan se mig själv stå i köket hemma hos min mamma och baka. Vi spelar julmusik, sjunger lite, dansar medans pepparkakorna gräddas och min mamma säger ’Jag älskar er!’ och kramar oss ungar. Just ikväll längtar jag lite efter de, men nästa helg befinner jag mig på fredad mark, i ett vitt landskap och med allt de där runt omkring mig.

Så jag skickar er tanke, ni fina och älskade där hemma. Och så tar jag en lussekatt till.

Idag river hemlängtan i mitt bröst. Längtar efter snö, minusgrader, norrländska, bilkörning, spontanfika, familjen, vännerna och allt som hör Umeå till.
Lite träning kanske lugnar känslan en aning, eller ett samtal hem?

Jag, precis som många andra människor uppskattar många saker. Såsom god mat, gott vin, träning, sömn, lön, trevligt sällskap och en massa andra saker. Idag såg jag något om jag uppskattade, något som gjorde mig glad. De finns en staty längs med spårvägen som går hem till mig, de är en kvinna som sitter på en sten och tittar på spårvagnarna. Idag när jag åker förbi så ser jag att de är någon som har satt en halsduk runt hennes hals och en basker på hennes huvud, mysigt!
Sånt uppskattar jag.

Fick världens största tackkram idag också, tre gånger dessutom. Jag är nog en bra Undersköterska, trots allt.

Vi ses hemmavid.

Min mamma och hennes äkta man Dag kom hit i torsdags. Mina fina, fina!
Dom gjorde en massa föräldrasaker såsom handlade mat, lagade min brandvarnare, betalade middagen ute och följde mig in i varenda designbutik i hela Göteborgs stad. Dessutom fick dom sova i min dubbelsäng och så köpte vi kok-kaffe. Och jag fick prata brett med min mamma, lycka!

Jag har även insett, December är den månad där jag reser mest. I december förra året så flög jag med 4 olika flygbolag och gjorde 5 tur och retur flighter till sthlm, besynnerligt. Denna december blir de endast två turer till norr, dock inom samma vecka.

Adventsfika idag hos min barndomsvän och hennes sambo, trevligt och mysigt. Gott med glögg och typiskt decemberfika. Jag ska tillbringa december med att fika!

Dags att fortsätta min kväll i telefonen.

Bye!

Igår skulle jag äta en rejäl macka på eftermiddagen.
När jag ätit ungefär hälften så biter jag mig i tungan. Och inte biter, smånafsar, utan biter ordentligt!
Hela tungan domnade bort, de blödde, jag fick en rejäl blåsa bredvid köttsåret och jag tillbringade kvällen med att läspa.
Underbart.

Idag känns de bättre. Men de svider. Och är domnat.

Jävla skit.

Jag kommer till insikt.

Jag är less på att flytta runt, på att ständigt söka något jag inte finner, på att ständigt leta efter nya pltser, människor, häftiga arbeten och erfarenheter jag ändå inte får. Jag vill ha min fasta punkt. Min stadga och trygghet.
Jag vill känna mig nöjd. Tillfreds. Min hunger börjar sina (tack gode gud!) och min känlsa av att vara nöjd börjar ta vid.
Men min plan spricker. Jag vill känna mig nöjd i Umeå, mitt umeå, mitt hjärta.

Jag berättade för min mor igår. Ang A/K. Jag trodde att hon skulle skölja en tsunami med förmaningar över mig men de gjorde hon inte. Hon sa ’jag är inte förvånad’. Jag älskar henne, runt alla galaxer och tillbaka, min fina mamma.

Jag kommer till insikt.