Så tynar hon bort, kroppen ger vika och sakta, sakta ger hon sig av. Vi, sjukvårdarna gör allt för att rädda henne. Lågt viskar hon ’nu går jag vidare’ men vi hör inget, vi är fullt upptagna med att rädda henne. Så ger hon sig av, till nästa hållplats, lämnar oss. En tystnad lägger sig över rummt, vi pratar, för en hektisk konversation men mäker tystnaden, för vi vet att hon gett sig av. Vet att hon bestämt sig och att vi bara kan se på, hon dör ifrån oss ändå.

Alla ska inte räddas, de bara är så.
De finns en skillnad, att leva eller att vara vid liv.

Att dö är en del av livet.

Tillbaka i Göteborg. Tillbaka i min tillflyktsort som jag börjar känna mig hemma i. Tillbaka där oron och nyfikenheten lättar lite, men ändå finns kvar. Tillbaka.

Jag älskar att vara på resande fot, att vara påväg. Men jag älskar ännu mer att komma fram. Tågresan på 15 timmar gick bra, den var lång och sömnfri men helt okej. Jag tycker om att åka tåg, att se hela Svergie utanför och jag bara åker förbi, påväg mot något annat. Påväg någonstans.

Jag är 21 år gammal och har under tre gånger i mitt liv känt mig nära utbrändhetsgränsen, ikväll är tredje gången. Mitt huvud exploderar i huvudvärk, jag ser stjärnor, kan inte fästa blicken, balansen falerar och de ända som gör att de känns lite mindre jävligt är att ligga ner. Då snurrar inte hela världen.
Så tanken slår mig, varför jobbar jag så mycket att jag nästan blir utbränd? Varför jobba människor överlag så mycket? Varför vill vi jobba övertid så ofta? Och, om jag har dessa tecken nu, vid 21 års ålder, hur mår jag om 40 år om jag fortsätter i samma takt? Om jag fortsätter i samma takt i 40 år till så lever jag troligtvis inte. Och de borde ju få mig att fatta, de är dags att lugna sig, rejält.
Men varför vill vi jobba så mycket? Varför strävar vi efter att jobba, tjäna mycket pengar och sen, långt fram i tiden, ska vi ha de bra? Kan man inte komponera dessa och göra de samtidigt?

Jag har snart nått taket för antalet övertidstimmar en undersköterska max får göra per år, de är inget jag är stolt över eller ser som något positivt, snarare en läxa att detta är första och sista året som de blir så mycket övertid.

Jag ska återgå till soffan, ligga raklång och bara ta de lugnt.
Nyårslöfte Nr. 1; Mera lugn och ro, mindre övertid.

Over and out.

Helgen börjar lida mot sitt slut. Jag har varit i Umeå i drygt 48 timmar nu och visst är de härligt att vara här, mitt fina Umeå!
Men någonstans, långt inne i mig, så blir de ändå lite skönt att åka tillbaka till Göteborg ikväll, de går inte att förklara eller beskriva varför men de bara känns så. Mitt fina, fina Umeå, jag ska vallfärda hit och bo här, men inte än.

Helgen har förflutit väl, mycket att göra och stå i men det har varit riktigt trevligt också. Umeå har, som alltid, hållit måttet.

Idag står de inte mycket schemat, lugn, mys, packning och lite rensning i gamla saker. Och ikväll så sätter jag mig på tåget söderöver igen och så väntar 11 dagars arbete.

Jag kommer till insikt.

Här börjar och slutar min rotlöshet, min rastlöshet, min oro och min nyfikenhet. Här, i de gula radhuset har allt sin början och sitt slut.
Jag är tillbaka i Umeå, tillbaka i mitt flickrum, tillbaka bredvid skolan där jag gick som 7åring och tillbaka på parkeringen som jag lärde mig köra bil på.
I 4 månader har jag hållit mig borta ifrån detta, inte velat åka hit, inte velat bli ställd mot väggen med allt som jag saknar.
De är inte lika hemskt som jag trodde att vara tillbaka här, jag njuter av varje minut, insuper så mycket kall norrlandsluft jag bara kan. Men bävar också inför att de är mindre än 48 timmar tills jag åker igen.
De är bitterljuvt.

Tandläkaren idag, jag gjorde de utan bedövning och höll på att somna, var ganska trött eftet tågresan. Var och hälsade på mitt gamla jobb, fina fina arbetskamraterna bjöd mig och Nina på avdelningsfesten som är ikväll, så vi ska åka dit om ett tag.
Luchade med Camilla och hann även med att klippa mig och att köpa ett par skor som jag inte vet om jag vill ha.

Jag längtar bort, men hem.

David Urwitz sjunger till mig. Han sjunger om besvikelse, enkelhet, att ge upp och att fortsätta kämpa.
Jag köpte hans skiva idag, den är riktgt bra. Tankvärd, rotlös och lite orolig, ungefär som jag.

Jag har varit på facklig kurs idag. På eftermiddagen pratade en riktig rödsprätta med oss, en kvinna som var sosse långt utanför fingerspetsarna, och tanken slår mig, att jag nog aldrig komemr bli lika hängiven politiskt som hon var/är. Hon berättade bland annat om hur besviken hennes då 7årige son blev när sossarna förlorade valet -06, efteråt framför tvn, hade han sagt, ’Mamma, nu är den där jävla idioten på tv igen!’ (Dvs reinfeldt) och hon hade skämts för sitt språk.

Jag lämnade in min mobil idag och fick en riktig tegelsten som lånetelefon och de slog mig hur bortskämd jag är med tekniksa prylar som bara ska funka och som ska vara små och praktiska, jag ska nog lyckas komma överens med tegelstenen, men jag längtar redan efter mitt svarta lilla hjärta till mobiltelefon.
Han som tog emot min mobil, han är från Byske, ganska trevlig grabb, men lite påstridig, som dom är, försäljare. Vi pratade dock om skidbackar och tillsammans konstaterade vi att Hemavan och Tärna har dom bästa backarna, han kanske är lite vettig grabben ändå, sitt yrke till trots.

Imorgon, 17.00 går tåget. Tåget hem till Umeå, hem till de jag kallar hemma, hem till de som jag längtar efter, Hem.
4 månader sen jag sist var i den stan och jag vet precis hur de kommer att kännas på söndag när jag ska tillbaka till göteborg, klumpen i bröstet kommer att växa lavinartat och de kommer grusas i ögonen. Min hemlängtan kommer att vara gigantisk och första veckan tillbaka här kommer att vara hemsk. Men, de är en smäll jag gärna tar bara jag får åka hem.

Efter att jag hade varit hos 3 och lämnat in min mobil och hoppat av vagnen hemma så kände jag suget. De kom som en svallvåg över mig och jag tänkte för mig själv, när gjorde jag de senast? Kunde snabbt konstatera att de var alldelens för länge sen så jag gick med bestämde steg till Lidl och köpte en påse polly som jag öppnade redan på vägen hem. Jag hoppas att de är en man som kom på polly-godiset, för om jag aldrig hittar en man, bra nog, så ska jag gifta mig med honom.

Dammsuga, diska, packa, sova.

Punkt.

Ett tag sen sist nu, jobb, sömn, träning och tid med yrvädret har fått gå före.
Idag har vi dock en lugn och skön morgon, så jag kan unna mig en stunds bloggande!

Helgen givk åt till att jobba, i vanlig ordning, känner att jag börjar lessna nu, ska göra 4 hekgen i rad nu till helgen och de känns inte vidare roligt direkt, men de blir vad man gör de till. Jag brukar baka en kladdkaka till 14-kaffet och på morgonen brukar jag koka gröt och baka scones, allt för att de inte ska kännas så hemskt att tillbringa helgen på jobbet.

Nästa helg bär de dock av hem till Umeå, 4 månader sedan jag var i den stan sist nu. De är faktiskt den längsta tiden som jag hållt mig borta därifrån. När jag bodde i stockholm så kunde jag inte vara borta mer än 2-3 veckor innan jag kände ett enormt behov av att åka till Umeå, att åka hem. Nu har jag nånstans lärt mig att de är okje att tycka om en annan stad, de är okej att tycka att Göteborg duger som hemma nu och Umeå finns kvar. Sen finns ju inte möjligheten att åka hem på samma sätt nu heller, de tar 15 timmar med tåget och 3 med flyget så man får välja sina tillfällen väl.
Men de ska bli kul att få åka hem, att få träffa gamla kompisarna, gå en sväng på stan och kika på folk, sova i sin egen säng, umgås med familjen och allt de där.

Just denna vecka bor dock ett yrväder hos mig, lill-skruttan, lill-grisen och lill-hjärtat, kärt barn har många namn. Min fina lillsyster Frida är här och tillsammans gör vi göteborg osäkert!
Vi går på stan, skrattar oss fördärvade på spårvagnen, fikar, provar kläder och skor till förbannelse och igår var vi hos våran faster och åt middag.
Kort sagt, vi har supertrevligt!

Nu vankas de frukost här, sen bär de av mot Kungsgatan, ska nötas gatsten idag! 🙂

Take care!

Fina fina Lars Winnerbäck sjöng för mig idag när jag gick till jobbet. De kändes som om han sjöng om mig, till mig.
Jag har varit hungrig, letat efter än de ena, än de andra. Men jag är påväg att lämna stadiet hungrig och är nog påväg mot nöjd, lugn, tillfreds.
Mamma säger de, att de märks, att jag börjar bli mer nöjd och lugn, och till och med Krister sa de, att jag är på mycket bättre humör nu än förra hösten. Att jag är mer nöjd med tillvaron.

se dig om
här är din beskärda del
stor eller liten
trasig eller hel
blev du stärkt av allt eller sårad och öm
vad blir rätt och vad blir fel
och när släpper man en dröm

se dig om
är du hungrig eller nöjd
är vägen snårig
eller öppen och röjd
du kan sitta upp nu eller kasta dig av
på väg mot himlens höjd
eller på väg ner i din grav.

Jag prioriterade bort träningen igår. Och valde Marie, en drink, polly och sex and the city istället. Vi hade en trevlig kväll, skvallrade, uppdaterade varandra och pratade om allt viktigt och oviktigt. Hon förstår Marie, vad jag menar. Med hemlängtan, tankar, handla på coop och gå på O`learys.

Jag flexade ut ikväll på jobbet, vi hade ingenting alls att göra, så jag satte mig på vagnen hem, bytte om till mysjeans, mössa och vantar och traskade iväg till ica. Och så ringde jag till min fina mamma, pratade om hemlängtan, hunger och Boden.

Så ny vecka; träning, lunch med anna, fika med marie, tvätta och jobb står på schemat. Och på söndag, om exakt en vecka så kommer min lill-gris till mig! Lill-hjärtat mitt som ska vara här i 4 hela dagar och vända upp och ner på hela min vardag. Det är lillasyster Frida jag pratar om, vi ska shoppa, äta god mat, träffa faster anna, gå i botaniska trädgården och bara ha de hur bra som helst.

Krypa till kojjs dags nu.
Och ställa klockan för att bege sig till gymmet.

Sov gott, gott folk.

Jag gick hem ifrån jobbet idag, genom fina, fina Botaniska trädgården. De gick inte att lyssna på tystnaden idag, för att de var människor som pratade, så jag fick nöja mig med underbar musik i mp3-spelaren.
Vinden fläktade, solen riktigt strålade och värme gott och de var lite lagomt kyligt i luften, och helt plösligt så finns den där. Känlsan som jag känner väldigt sällan, känlsan som jag nog egentligen jagar med inte finner, kanske just på grund av jagandet? Hur som helst, känslan av att vara tillfreds, Känslan av att vara nöjd, att de är okej.
Jag längtar hem som en galen gris just nu men de är okej, för jag är tillfreds ändå.

Jag fick ett sms i förra veckan av Camilla, de handlade om att man inte ska ta folk för givet, att de är bättre att ha färre diamanter än många stenar. Så jag skickade de till alla mina diamanter och idag fick jag ett underbart svar av min fina vän Stefan i Umeå, han skrev ’Jag måste skicka detta tillbaka till dig, eftersom att du är en diamant. Slipad och klar.’

En gammal men ack så sann klysha, tiden går verkligen galet fort. Jag tycker att de är ganska nyss som jag flyttade hit, och vi planerar redan arbetet och schemat för januari. Och jag har redan hunnit bo här i 5 månader, helt galet.

TTG.

Jag köpte ett träningskort i torsdags, äntligen!
Och jag körde ett spinningpass, mycket skönt! Men jag känner mig själv, jag tränar gärna som bara den nu, helst varje dag för att sen helt tappa motivationen. Så därför har jag bestämt att börja lugnt, ett pass i torsdags och ett pass imorrn, sen 3 pass nästa vecka.

Åkte på att jobba övertid i helgen, så de blev ingen tredagarsledighet. Dessutom så blir de 4 helger på rad jag ska jobba, vilket innebär inget liv alls. De blir en riktigt tung jobbperiod nu, 7 av 9 helger ska avverkas och en hel del kvällspass, men sen blir bättre.

Pratade med Sandra igår, Sandra som jag var som ler och långhalm med i ett par svajjiga år under högstaidet och gymnasiet. Hur som helst så var de mycket trevligt att prata med henne, hon kanske kommer hit och hälsar på under hösten.

Och detta ang utbildningen, jag har ju varit den veligaste på planeten sen jag tog studenten, jag har nog varit inne på dom flesta spår i yrkesväg, men nu i snart 4 veckor har jag varit inne på samma spår, sjuksköterska. De kanske blir en syster Josefin av mig trots allt?

Annars rullar de på. Som sagt, mycket jobb nu och träning. Fast de blir bra, jag ser nog fram emot de, trots allt.

Frukost-tajm!

Jag åkte till Boden i helgen. Till fina, döda, nostalgiska Boden. Jag missade tåget dit, klantiga, förvirrade jag. Men jag fick tag i en billig flygbiljett och tog således flyget upp i fredags. Jag satt förresten på raden framför Björn gustavsson på flyget mellan Arlanda och Kallax, han ser så moloken ut till och från.

Iaf, min helg i Boden blev trevlig. Fick träffa mammsen, Frida och Dag för första gången på 3 månader, mycket trevligt! Hann en sväng till Luleå också och så ’grånd finale’ Balen med försvarsmakten. Vi lockade mitt hår, mamma sydde upp klänningen och balskorna åkte på. Och så tjusiga som vi var! Krister, min allra bästa killkompis, var klädd i sin finkostym från militären, med märken och hatt och handskar och hela baletten och jag i min tradera-klänning.
En väldigt trevlig kväll blev de iaf, balkvällen. En slutsats drogs; Även militärer som är så stela och allvarliga kan faktiskt dansa, skratta och ha roligt.

Så på söndagen blev de en promenad i regnet, fika och mitt älskade renskav till middag sen blev de dags att sätta sig på tåget till Göteborg. Och den molande känslan i bröstet steg. Så när mamma skulle lämna av mig kunde jag inte se henne i ögonen och när hon ringde mig efteråt och stod utanför och vinkade, tappade jag rösten och fick inte fram mitt hejdå. Min fina mamma. Hon hade gjort äggmackor åt mig, men glömt saltet.

Så följde en tågresa på 18 timmar. En hel del tankar, minnen och funderingar hinner passera genom ens huvud på den tiden. Fina, jobbiga, svåra, glada och ledsna minnen. Allt i en salig blandning.
Men så kom jag fram till slut, for på jobbet och fick lite perspektiv på livet.

De som är mest negativt med att dra norröver såhär, är att man får en sådan grotesk längtan hem. Vill bara boka en flygbiljett och gå i land på känd Umeå-mark. Vill bara göra en massa saker som går att göra i Umeå.
Men de är kanske positivt att jag längtar? De kanske innebär att jag inte helt kopplat bort umeå ur min hjärna, vilket jag ibland tror.

Work-time.