Den läsande människan

Var någonstans finns den läsande människan; var någonstans på skalan finner vi en människa som håller i en bok och tar till sig de ord som strömmar emot henne. Det finns väl inga bra svar på det. Klart är läsaren invaderas av den verklighet som finns på boksidorna.Vare sig vi vill eller inte.

Ett krav som krävs från människan är uppmärksamhet. Det går inte att skumma sig igenom texten i tron att man ska kunna ta till det som stör skrivit, på raderna eller mellan radarna. Det ställs med andra ord motkrav mot läsare. Inte minst är det den inre världen som kräver uppmärksamhet.

Om vi lyckas så kan somliga scener följa oss genom hela livet. Man kan säga att grundmeningen både är ensam och en socila akt. Däremot blir de böcker vi hastar igenom, inte lämnar några avtryck. Ibland kan det vara på det viset att det är böcker som läser oss.

Klart är att läsandet skapar empati och inlevelse i andra människor livsöden och i slutänden ger oss ett rikare språk.

I "Brott och straff" står det skrivit:" Varje människan måste ha någonstans att gå" Samtidigt är männikan utlämnad till språket.

Det finns en roman som lämnade efter sig ord, meningar, figurer. Det var "Din Livsfrukt" av Lars Ahlin från 1987. En mastodontbok. Den börjar ödesmättad: "Det hände på den tid mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenhäten. Tiden var tung och vred." Ett lyckat anslag som fick mig att läsa boken från pärm till pärm. Jag var fångad, blev ett med boken.

shareThis();