Etikett: Lars Ahlin

Ödet eller hårt arbete

Av , , Bli först att kommentera 3

Fördelen med tidiga morgnar är det lugn och den tystnad som omger en. Inga bilar ute på gatan, inga ljud från grannarna. Så här vid femsnåret är det betydligt lättare att fokusera än mitt på dagen, då bakgrundsbruset tar över och stör mig.

”Att bli konstnär eller författare är ett öde. Man drabbas innan man kan försvara sig”, skrev författaren Lars Ahlin. Kanske är det så, men jag tror mer att ett konstnärskap växer fram i en blandning av medvetna och omedvetna tankar. Och hårt arbete. Så drevs i varje fall mitt författarskap fram. Redan som femtonårig skrävlade jag om att jag en dag skulle bli författare, men när inget hade hänt på den fronten efter 20 år, utan att jag i stället mest fyllde pärm på pärm med refuseringsbrev, tog det omedvetna över och fick mig fortsätta mitt skrivande. Det var ytterst nära att jag lagt av och slutat skriva.

student-849825_960_720

Levde under några år i föreställningen att skrivandet var terapeutiskt och läkande för min trasiga själ. Men i bakhuvudet levde tanken som funnits där sedan jag var femton år: En dag ska jag bli författare. Det är möjligt att det är ett öde som drabbar en, som Ahlin skriver. Men nog krävs det lika mycket transpiration som inspiration för att skriva en roman; det är mycket som måste försakas innan man får hålla i sin debutroman och gråta av lättnad. 1999 debuterade jag 42 år gammal. Nu i augusti kommer min femte roman, ”Män som spelar schack”. Ödet? Nja …

Lars Ahlin
Lars Ahlin.

Lars Ahlin fick kämpa i sitt författarskap, i varje fall i slutet, då han drabbades av ohälsa av olika slag. Efter romanen ”Bark och löv” från 1961, tystnade Ahlin. Men han skrev i denna tystnad. Det gick 24 år innan nästa roman kom: ”Sjätte munnen” (1985), sen kom ytterligare en roman året därpå, innan han överlämnade sitt livsverk: ”Din livsfrukt” (1987); en stor kärleks- och idéroman på 614 sidor. Inledningen är underbar: ”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred. Jag var ännu inte sex år fyllda.”

För övrigt skriver filosofen Kirkegaard följande: ”Vad är ungdom? En dröm. Vad är kärlek? Drömmens innehåll.”

 

Den första meningen

Av , , Bli först att kommentera 0

En regnig dag. Rätt så skönt, tycker då jag.Har pysslat på med ditt och datt, då jag lite kravlöst gått barfota över knarrande golv, iklädd brynja och mysbrallor, på väg mellan rum för att ständigt komma på att jag befunnit mig i fel rum. Har jag trott i varje fall. Sett bitar ur en riktigt usel svensk svart-vit film utan handling och med teatralisk dialog, läst ett par sidor ur en roman, skrivit en sida på min egen roman och försökt klura ut vad jag skulle kunna skriva på den här bloggen. Vad gäller det senare var det helt blankt. Ansåg mig inte ha något vettigt att skriva.

Men jag har strukit kläder. Jo, det har jag gjort. Dock utan att själv vara påstruken. Har kört järnet.

Tänker på gårdagen och på det mäktiga i att stå framför en publik och försöka fånga den. Vi lyckades, jag och Linda Marklund. Idag har vi bytt några ord om vad som ska förbättras i våra historier. Vi jobbar på ett bättre anslag, en ingång som fångar lyssnarna direkt och håller kvar dem. Inte världens lättaste sak.I romankonsten talas det ofta om vikten av att få till en riktigt bra första mening. En plågsam process som gett många författare svår ångest.

Några exempel på riktigt bra första meningar:

August
Han fick till en riktigt bra första mening.

 ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” ­August Strindbergs ”Hemsöborna”.

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” ”Främlingen” (1942) av Albert Camus.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma Lagerlöf, ”Gösta Berlings saga”.

Sedan min favorit (som är två meningar …) ”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.” ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin.

Den läsande människan

Av , , Bli först att kommentera 0

Var någonstans finns den läsande människan; var någonstans på skalan finner vi en människa som håller i en bok och tar till sig de ord som strömmar emot henne. Det finns väl inga bra svar på det. Klart är läsaren invaderas av den verklighet som finns på boksidorna.Vare sig vi vill eller inte.

Ett krav som krävs från människan är uppmärksamhet. Det går inte att skumma sig igenom texten i tron att man ska kunna ta till det som stör skrivit, på raderna eller mellan radarna. Det ställs med andra ord motkrav mot läsare. Inte minst är det den inre världen som kräver uppmärksamhet.

Om vi lyckas så kan somliga scener följa oss genom hela livet. Man kan säga att grundmeningen både är ensam och en socila akt. Däremot blir de böcker vi hastar igenom, inte lämnar några avtryck. Ibland kan det vara på det viset att det är böcker som läser oss.

Klart är att läsandet skapar empati och inlevelse i andra människor livsöden och i slutänden ger oss ett rikare språk.

I "Brott och straff" står det skrivit:" Varje människan måste ha någonstans att gå" Samtidigt är männikan utlämnad till språket.

Det finns en roman som lämnade efter sig ord, meningar, figurer. Det var "Din Livsfrukt" av Lars Ahlin från 1987. En mastodontbok. Den börjar ödesmättad: "Det hände på den tid mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenhäten. Tiden var tung och vred." Ett lyckat anslag som fick mig att läsa boken från pärm till pärm. Jag var fångad, blev ett med boken.

shareThis();