Vilken årstid är bäst

Jag har kommit i otakt med årstiderna. Vintern är en förbannelse som tar aldrig slut. Vårens övergångar har jag aldrigt lärt mig att förstå mig på. Sommaren kommer och går. En helt klart överskattat tid på året, där pressas man, ständigt å jämnt, att njuta av solljuset, värmen – och allt jävla regn. När det gäller solen för en flintskallig typ som jag och med rött pigment i huden (ett arv från pappas sida), så slutar alltid solningen med en brännande katasrof.

Invävt i sommaren finns alla dessa krav. Det ska arrangeras picknickar till havet, det ska umgås i trånga stugor, spelas kubb och gå långa promenader för att fånga sju sorters blomster. Till vilken nytta? Denna sommar ska ge oss lösningen på hur vi finner den totala lyckan under den mycket korta sommaren.

Sen kommer hösten, den tid då skyarna blir högre, när det blir lättare att andas – den tid då man kan skröva omkring i skogarna i jakten efter svamp och bär. Den tid då all mygg dukat under av kylan. 

Summa summarum: Allt har sin tid. Vi må bråka med våra årstider och alldrig skola vi bli eniga om vilken som är den bästa.

Förnärvarande röstar jag på hösten. Jo, det är min tid, här på jorden.