Bilder från boksläppet

Uppe i ottan, trots att jag ”nyss” rasade ihop på sängen vid elva snåret, totalt utmattad. Det kräver sin man att ”släppa sig” inför publik  – fast i det här fallet var det ju en bok jag släppte. Nu har jag överlämnat boken till er läsare. Jag har gjort mitt, då jag under fyra års tid skrivit de dryga trehundra sidorna – stundom under stor vånda. För detta är den svåraste text jag haft att göra med och ibland har jag verkligen balanserat på en knivsegg. Det har handlat om att ständigt väga för och emot, hur mycket eller hur lite jag ska berätta – allt för att inte i slutänden själv bli sårad och framför allt inte såra någon annan. Tror att jag lyckats rätt bra med det.

Timmarna före boksläppet på Kafé Pilgatan, satt jag i direktsänd radio (P4 Västerbotten) och berättade så öppet jag kunde om bokens innehåll. Under morgon kunde jag dessutom läsa den fina text som Lars Böhlin skrivit om mig och boken i VK. Jag insåg att jag oåterkalleligt hade ”klivit ut ur garderoben” för att bli en bipolär, nykter alkoholist som dessutom har diagnoser som ADHD, dyslexi, diabetes, stroke och färgblindhet. Mannen som drabbats av ”allt” – men som ändå lyckades upprätthålla bilden av sig själv som en man i språnget, som ständigt klättrat på karriärstegen, som kom och gick som om dörrarna var bortplockade i de rum han befann sig i. Men som till slut gjorde en rejäl buklandning och vaknade upp på IVA – halvdöd, halvlevande. Mannen som sedan försvann från världen, blev osynlig och hamnade utanför alla sociala sammanhang.

Fast i själva verket kämpade jag för mitt liv. Målet var hela tiden att en dag göra comeback. Men gud vad jag fick kämpa.

När jag igår stod inför publiken på PIlgatan, ett 60-tal personer som jag på något sätt hörde ihop med, blev mitt hjärta mjukt och jag blev ödmjuk. Jag fanns igen, jag var en del av ett sammanhang, jag kände mig begriplig, förstådd och jag kunde äntligen förlåta mig själv och sluta skämmas. Jag fick berätta min historia och blev befriad från det förflutna.

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett framträdande som denna gång. När jag satt och signerade böcker, så hade jag svårt att komma på namnen på mina närmaste vänner, glömde vilket datum det var, bitvis kändes det som om jag inte visste var jag befann mig. Min hjärntrötthet slog till, den jag ärvt av min stroke. Men jag bet ihop. För innerst inne var jag lyckligare än någonsin, för jag var ju omgiven av människor som älskar mig, av människor som jag älskar. Detta torde vara meningen med livet – inte 42 som en annan känd författare skrivit.

Jag vill passa på att rikta ett tack till mitt förlag Ord & Visor, till Biggan som var med under kvällen och stöttade mig, och till Göran Lundin som under åren väglett mig i arbetet med mina böcker – i synnerhet ”Spring Kent, spring!”. Jag skickade in tre förslag under årens lopp, som Göran skickade tillbaka och tvingade mig att tänka ett varv till. Först med den fjärde versionen, som jag godkände i augusti 2015, så vara boken klar. Några veckor senare slogs jag till marken av en stroke. Där jag låg på golvet, utan att kunna röra armar eller ben, så tänkte jag: ”Jag hann i varje fall skriva klart min självbiografi – sedan blev jag förbannad på Gud och skrek: ”Men för helvete, jag har ju två böcker till jag ännu inte skrivit klart! Nu låter du mig leva ett ta till!”

Sen vill jag tacka Lena för att hon står vid min sida och ger mig trygghet och hopp. Ett stort tack till Mattias Hjalmarsson som knäppt alla fina bilder till boken. Bockar och tackar även inför gänget på Pilgatan, som lät mig hålla boksläppet i deras trevliga kafé.

Nu väntar fem berättarföreställningar i skelleftetrakten, sen Boksläpp 2 i Lycksele. Men fram till dess ska jag ta det lugnt. Vila skallen och själen. Det är jag värd.

För övrigt så sover Uffe Isenborg på min soffa. Han ligger där och snarkar som han inte gjort annat.