Etikett: Pilgatan

Vägen mot ett friskare liv

Av , , Bli först att kommentera 5

Kämpar för att leva ett friskare liv.

Det tar sig. Äntligen har det tagits ett samlat, gemensamt grepp kring mina sjukdomar, diagnoser som går in i varandra, hänger ihop och gör att jag de senaste åren levt nära avgrunden. Det tog nästan tre månader att ställa in mitt blodsocker som under  två-tre års tid legat på tok för högt, livsfarligt högt. Diabetes talar man om när fasteblodsockret (fP-gluc) på morgonen är över 7,0 mmol/l på två olika dagar eller om blodsockret vid blodsockertest överskrider värdet 11,0 mmol/l. Jag har under långa perioder legat över 25,0 mmol/l.

Hälsocentralen jag tillhört i ett tiotal år ”tappade först bort” min kallelse till  uppföljning och provtagning. Fick sedan träffa åtta olika läkare under loppet på ett år. Till slut fick jag hurtfrisk ST-läkare som antog utmaningen att få ordning på min galopperande diabetes. ”Du ska bli mitt projekt”, sa han och tog bort ALLT insulin och ersatte det med piller som göra så att jag helt sonika pissade ut sockret. Det var bara det att jag pissade hela tiden – och i kombination med min Parkinson (där man har 30 sekunder på sig att kasta vatten när det tränger på), var jag till slut tvungen att gå omkring med blöjor i kalsongerna. Vilket naturligtvis ledde till ett långlivat och plågsamt svampangrepp. Dessutom drabbades jag av ett flertal blodsockerfall – en gång ner till 2,1 mmol/l. Dödligt lågt. Blev plötsligt förvirrad, hittade inte ens i min egen lägenhet. Om jag lagt mig för att sova den gången, hade jag förmodligen aldrig vaknat upp. Som tur var hittade jag en marmeladburk som jag skyfflade i mig. Hamnade hos en specialist på medicinkliniken, som blev heligt förbannad då hon menade att ST-läkarens ordinationer och behandling inte fick kombineras med min Parkinson. ”Är han inte klok?” muttrade den kvinnliga specialisten.

Sen kom Pandemin och jag blev sittande på arslet ett par år. Inaktivitet och misskötsel av kosten bidrog att jag åter låg över 20 i blodsockervärdena. Fick meddelandet från min dåvarande HC att jag fick vänta med läkarbesök och provtagning. När det blev lite lugnare fram mot försommaren 2021, så bad jag återigen om ett läkarbesök och undrade om det var möjligt att få träffa en och samma läkare (vilket jag har rätt till enligt patentlagen), varvid jag fick veta att jag ”inte skulle inbilla mig någon särbehandling (= att jag inte skulle tro att jag var någon), utan jag fick göra som alla andra och ta den läkare som erbjöds”. Alla skulle få lika usel behandling. Jo, det är ju rättvist … Jag försökte säga att jag är multisjuk (har ett flertal farliga diagnoser) och att merparten av besökstiden gick åt att förklara, beskriva mina sjukdomar och hur de går in i varandra.” ”Så arbetar vi inte här”, sa damen bakom glasluckan. Då bytte jag Hälsocentral och är nu listad på Ersboda HC. Vilken skillnad! Här på Ersboda möts jag av leende sköterskor och engagerade läkare som tar mitt tillstånd på allvar. Vid ett läkarbesök i onsdags fick jag tredje coronasprutan – när jag ändå var på plats. Inga problem, inga sura miner.

Fick tredje sprutan för tre dagar sedan.

Ringer var vecka
Nu har jag enbart ett långtidsverkande insulin, som tog ett par månader att ställa in. Dosen ökades dosen var tredje dag och  blodsockervärdena sjönk. Nu verkar dosen vara perfekt och fastevärdet ligger kring 5-7 mmol/l. Denna engagerade, snälla diabetessköterska har under hösten ringt mig en gång i veckan för att höra hur jag mår och för att peppa mig. I onsdags var jag på Ersboda för provtagning och läkarbesök för att ta itu med min smärtproblematik. Inte minst beroende på ”puckelbildningen” av bröstryggen och snedställningen av nacken. Remiss till röntgen. När jag ändå var på plats, så fick DESSUTOM den tredje vaccinationssprutan! Va, utan att ha behövt ringa var dag i tre veckor för att till slut få vaccin nr.2 (detta efter att ha blivit utskälld ett flertal gånger på min förra HC.)

Som f.d. ambulerande sköterska har jag många gånger kommit till avdelningar där det råder kaos, där ilskan satt sig i väggarna, där patienterna är till besvär. Ofta finns det ett par-tre stycken i personalen med en informell makt som sprider negativa vibbar. 

När man är sjuk är det viktigt att bli sedd och tagen på allvar av vårdpersonalen. Det är läkande.

På måndag ska jag få träffa en neurologspecialist för justering av Parkinson medicinerna, då jag går sämre (korta steg) i kombination med sämre balans och med en mer trögtänkt hjärna. Ytterligare en klinik är inblandad i ”räddandet av Lundholms liv”. Träningsperioden på Neurorehab har förlängts med två veckor fram till den 22 december och jag har dessutom fått en permanent tid i träningsbassängen (onsdagar 09.15).

I ÖVRIGT VÄNDER DET
Samtidigt händer det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv. I måndags kom ett skattefritt stipendium på 100 000 kr. Dessutom ska en god vän hjälpa mig att ”plantera” ett tiotal filmmanus hos rätt person inom filmbranschen.

Tackmejlen fortsätter att strömma in, men nu allt oftare utanför mitt provinsiella bakland. De senaste veckorna har mejlen och telefonsamtalen kommit från läsare i Ystad, Malmö, Karlskrona, Stockholm, Göteborg. ”Älskade Ester” fortsätter att sälja bra. Förlaget som för två veckor sedan fick hem den femte upplagan sedan boksläppet den 10 juni, har snart, återigen, slut på böcker. Helt otroligt. Samtidigt fortsätter inbjudningarna att strömma in. Nu senast från Granö och Grubbe bilioteket. (Är dock ”ledig” fram till februari.)

Kom till Pilgatan och köp den perfekta julklappen: ”Älskade Ester”. Signerad!

I övrig: Detta förbannade coronavirus. På med munskyddet, undvik folk i klunga, sprittorka händerna.

Fakta och fiktion

Av , , Bli först att kommentera 1

Fullt i mina tre rum. Ulf Isenborg ligger i TV-rummet och snarkar på en uppblåsbar säng (liknar mer en flotte), medan Lena sussar sött i mitt sovrum. Har landat efter boksläppet. Under gårdagen var kroppen stel och öm; ryggen värkte och händerna skakade. Åkte upp till Ersboda för att köpa en svart skjorta, men varenda en av de jag provade var ett par nummer för små. Måste kanske besöka en sportbutik och köpa ett tält …

Kent2
Boksläppet på Pilgatan den 5/9 2019. Fullsatt.

Nästa torsdag bär det av till Lycksele. Där brukar brukar det ju alltid komma mycket folk. Men så är det ju också min hemstad och som geografiskt ligger 3-4 mil från Baklandet där fem av mina romaner utspelar sig.

woman-737438_960_720

Kände under framträdandet i torsdags, att jag blivit bättre på den muntlig berättarkonsten. Lärde mig en hel del av Linda Marklund (Burträsk) när vi var ute på turné med våra två berättarföreställningar under åren 2015-2017. Precis som när man skriver en roman, så måste en muntlig berättelse ha en dramaturgisk plan; en resa från A till B, en stegrande spänning och en knorr på slutet. Man lär sig alltid nåt nytt – även på äldre dar.

Har fått alltmer fakta om Ester Nilsson; känd i som Ester Duva. Men fakta i sig berättar ju inte alltid vad som faktiskt hände, vilket gör att jag måste ikläda mig den fiktiva rollen. Vad är mest logiskt? Vilka personer kan ha varit inblandade i händelseförloppet? Hur hårt vågar jag driva mina spekulationer utan göra åverkan på hela storyn? Inte lätt. Dessutom – det som var tänkt bli en kortroman på ca 150 sidor har redan blivit 250 sidor. Men sedan ska jag sätta mig ner och stryka. Dock kvarstår faktum: Någon kortroman lär det inte bli.

Men i första hand är det ”Män som spelar schack” som gäller i höst. Åtta föreställningar kvar. Men det ska gå.

Anteschack
En man som försöker spela schack. Ante på boksläppet.

För övrigt tycks allt som jag lyckas fånga i handen, snabbt ta formen av en flykt.

Mingelbilder från boksläppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Så var då boksläppet avklarat. Torsdagen den 5 september anno 2019 blev en lång dag, som sög musten ur mig. Men i stort orkade jag mer än jag trodde. Det var väl adrenalinet som ”bedövade” mig. Ett sextiotal hade sökt sig till Bokcafé Pilgatan för att få sig något till livs och sedan lyssna på mitt kåserande kring min nya roman ”Män som spelar schack. Romanen som behövde 16 år på sig för att bli till.

Karlssonschack
Män som spelar schack.Stefan Karlsson och Ante Lindström.

Många av mina vänner var på plats, men även gamla bekanta jag inte träffat på länge: Viking, Calle Hård, Gösta Nilsson, Ola Tunstedt, Conny Sjögren. Blev glad och överraskad när den forne landshövdingen Georg Andersson dök upp; en gång i livet tog vi varje chans att diskutera, analysera och läsa högt ur Torgny Lindgrens böcker.

Kentläser
”När Rulle Stenlund återvände till Baklandet för att dö, hade han med sig ett mycket vackert schackspel och ett par liter flytande morfin”.

Förutom min värkande rygg och en aning för tunga fötter, så gick framträdandet riktigt riktigt bra. Rösten höll. Talade en hel del om vänskapen mellan vän och hur de löser konflikter: De visslar! Eller ”blister” som en i publiken påpekade att det heter på dialekt.

KentPublik
Jag och mina läsare.

Hade inte fixat detta om inte Ulf Isenborg, dottern Hanna och min älskade Lena varit på plats och fixat tilltugg och hjälpt till med bokförsäljning och efterstädning. Tack även till ni på Pilgatan som alltid är så snälla och hjälpsamma – och som ställer lokalen till förfogande när vi umeförfattare ska släppa våra böcker.

Tilltugg
Uffe och Hanna fixar tilltugg.

Några mingelbilder

AnnikaE
Annika Edlund, Pilgatan.

GeorgA
Georg Andersson undrade om jag inspirerats av Torgny Lindgren. Svar: Ja!

Publiken
Publiken lyssnar när jag berättar om Rulles kvinnoaffärer.

Nästa vecka bär det av till Lycksele: 12/9 Stadsbiblioteket 18.30

Väl mött! /Kent Lundholm

Lita inte på minnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

piller

 

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester Duva10
Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

cows-4270352_960_720

 

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm

Bilder från boksläppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan, trots att jag ”nyss” rasade ihop på sängen vid elva snåret, totalt utmattad. Det kräver sin man att ”släppa sig” inför publik  – fast i det här fallet var det ju en bok jag släppte. Nu har jag överlämnat boken till er läsare. Jag har gjort mitt, då jag under fyra års tid skrivit de dryga trehundra sidorna – stundom under stor vånda. För detta är den svåraste text jag haft att göra med och ibland har jag verkligen balanserat på en knivsegg. Det har handlat om att ständigt väga för och emot, hur mycket eller hur lite jag ska berätta – allt för att inte i slutänden själv bli sårad och framför allt inte såra någon annan. Tror att jag lyckats rätt bra med det.

20160315_163208

Timmarna före boksläppet på Kafé Pilgatan, satt jag i direktsänd radio (P4 Västerbotten) och berättade så öppet jag kunde om bokens innehåll. Under morgon kunde jag dessutom läsa den fina text som Lars Böhlin skrivit om mig och boken i VK. Jag insåg att jag oåterkalleligt hade ”klivit ut ur garderoben” för att bli en bipolär, nykter alkoholist som dessutom har diagnoser som ADHD, dyslexi, diabetes, stroke och färgblindhet. Mannen som drabbats av ”allt” – men som ändå lyckades upprätthålla bilden av sig själv som en man i språnget, som ständigt klättrat på karriärstegen, som kom och gick som om dörrarna var bortplockade i de rum han befann sig i. Men som till slut gjorde en rejäl buklandning och vaknade upp på IVA – halvdöd, halvlevande. Mannen som sedan försvann från världen, blev osynlig och hamnade utanför alla sociala sammanhang.

Fast i själva verket kämpade jag för mitt liv. Målet var hela tiden att en dag göra comeback. Men gud vad jag fick kämpa.

Bokslapp5

När jag igår stod inför publiken på PIlgatan, ett 60-tal personer som jag på något sätt hörde ihop med, blev mitt hjärta mjukt och jag blev ödmjuk. Jag fanns igen, jag var en del av ett sammanhang, jag kände mig begriplig, förstådd och jag kunde äntligen förlåta mig själv och sluta skämmas. Jag fick berätta min historia och blev befriad från det förflutna.

Bokslapp1 Bokslapp2

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett framträdande som denna gång. När jag satt och signerade böcker, så hade jag svårt att komma på namnen på mina närmaste vänner, glömde vilket datum det var, bitvis kändes det som om jag inte visste var jag befann mig. Min hjärntrötthet slog till, den jag ärvt av min stroke. Men jag bet ihop. För innerst inne var jag lyckligare än någonsin, för jag var ju omgiven av människor som älskar mig, av människor som jag älskar. Detta torde vara meningen med livet – inte 42 som en annan känd författare skrivit.

Bokslapp8Bokslapp7Bokslapp6

 

Jag vill passa på att rikta ett tack till mitt förlag Ord & Visor, till Biggan som var med under kvällen och stöttade mig, och till Göran Lundin som under åren väglett mig i arbetet med mina böcker – i synnerhet ”Spring Kent, spring!”. Jag skickade in tre förslag under årens lopp, som Göran skickade tillbaka och tvingade mig att tänka ett varv till. Först med den fjärde versionen, som jag godkände i augusti 2015, så vara boken klar. Några veckor senare slogs jag till marken av en stroke. Där jag låg på golvet, utan att kunna röra armar eller ben, så tänkte jag: ”Jag hann i varje fall skriva klart min självbiografi – sedan blev jag förbannad på Gud och skrek: ”Men för helvete, jag har ju två böcker till jag ännu inte skrivit klart! Nu låter du mig leva ett ta till!”

20160214_065250

Sen vill jag tacka Lena för att hon står vid min sida och ger mig trygghet och hopp. Ett stort tack till Mattias Hjalmarsson som knäppt alla fina bilder till boken. Bockar och tackar även inför gänget på Pilgatan, som lät mig hålla boksläppet i deras trevliga kafé.

Nu väntar fem berättarföreställningar i skelleftetrakten, sen Boksläpp 2 i Lycksele. Men fram till dess ska jag ta det lugnt. Vila skallen och själen. Det är jag värd.

För övrigt så sover Uffe Isenborg på min soffa. Han ligger där och snarkar som han inte gjort annat.

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”

Förlorat något

Av , , Bli först att kommentera 0

Vaknar med en tung känsla i kroppen. Sov med min mått rätt så länge och vaknade med en vag aning om att ha drömt intensivt, men utan minne om vad. Bara en vag känsla över att ha förlorat något.

Ser ut att bli en fin dag. Inte ett moln på en blekblå himmel och en vind som rör sig i björken mitt emot. Ska mitt på dagen promenera bort till kafé Pilgatan för att träffa Micke Berglund som varit hygglig att fixa webben till tidningen Vasaplan. I övrigt är mina medrbetare ute på fältet för att skriva sina reportage och att bildsätta dessa texter. Två veckor till deadline. Sedan börjar jobbet med läsa texterna och rensa dem från fel.

Omslag VAS23
Förra numret av Vasaplan. Författaren Micke Berglund prydde omslaget.

Känslan av att inte räcka till kan bli plågsam och med tiden fylla en med skam. En känsla av att vara oduglig, otillräcklig. Det finns människor som aldrig blir nöjda, för än hur mycket man går dem till mötes så flyttar de hela tiden fram riktmärket för dugligheten, om och om igen, och för varje kliv man tvingas ta, desto mer måste man blotta sin sårbarhet .För det är ju så att i dessa människors ögon kommer man aldrig någonsin att räcka till. De tycks vilja ha dig som en odugling, det passar dem bäst. De får dig att krypa in i ditt skal, att sluta dig. Det är då man ska resa sig upp och gå.

För övrigt har jag redan druckit två koppar kaffe. Jag är på väg och känner mig värdefull. Säljer mig dyrt. Förlorat något? Jo, kanske det. Men vunnit något annat.

En typisk mellandag

Av , , Bli först att kommentera 0

Detta är en typisk mellandag. Inga stora planer, dagen efter ett framträdande, iklädd mysbyxor och intagandet av en sen frukost. Men även sådana dagar har sin charm. Det gäller bara att upptäcka den – att bli medveten om att finna sig i lugnet.

Under gårdagen framträdde jag på Café Pilgatan i Umeå. Ett 40-tal besökare på plats. Det blev en riktigt trevlig stund. Det är en mäktig känsla att möta sina läsare, att höra dem skratta,  se dem nicka instämmande. Jo, detta var ett av de ögonblick som jag längtat till under hela skrivprocessen.

Sol på en klarblå himmel. Plusgrader. Vad månne det bli av denna dag?