Om att skriva sig galen
En grå dag, en alldeles lagom grå dag. Tyst i mina rum, tyst i hela huset, inget brus från gatan utanför, men så är inte klockan mer än några minuter över halvsju i denna arla morgonstund. Jo, det känns igen. Alltid uppe med tuppen och det är ingen mening att försöka ligga och dra mig, även om klockan bara visar fyra-fem morgontid. Väl vaken är det bara att kliva upp; det gör bara ”ont” att ligga kvar i sängen. Det märkliga är att min hjärna ofta är på högvarv i gryningen, det är som om tankar och idéer vuxit till sig under de få timmar jag sovit och uppstigen måste jag ta hand om dem, sortera bilder och ord i rätt fack, och sedan ta del av allt när min kreativa process startar. Litterärt är jag som vassast någon gång mellan fem och nio-tio, sedan släcks lågan och jag får ta mig an mer vardagliga uppgifter som att diska, städa, promenera, dra ner på stan.
I det stora hela orkade jag inte vara författare under åren jag jobbade heltid – när jag jobbade åtta timmar dagtid och sedan försökte skriva mina romaner under kvällar, nätter eller klev upp vid fyra och skrev till dess mina ”världsliga” arbetsuppgifter väntade. Onekligen har jag vid flera tillfällen lyckats skriva mig in i bipolära skov i försöken att jobba heltid och vid sidan skriva romaner – något som hände 2003 när jag jobbade heltid som pressinformatör på länsstyrelsen och först skrev romanen ”All världens lycka” och sedan ett filmmanus till samma roman. Detsamma skedde 2011 när jag jobbade heltid som sjuksköterska och nattetid skrev ”Vedtjuven” – samtidigt som jag plågades av en nyupptäckt höftartros i form av en bitande, skärande nervvärk. Då hamnade jag, efter några dygns sömnlöshet, i ett bipolärt blandtillstånd där jag kastades mellan hypomani och djupa depression flera gånger per dygn – kunde vara uppåt om morgonen, djupt deppad vid lunchtid, uppåt vid eftermiddagsfikat, deppad vid middagstid och sedan full fart på mig vid läggdags. Höll på att slitas i bitar. Med detta i minnet har jag numera fått det bättre då jag i lugn och ro kan kliva upp i ottan och skriva, utan att ha ett jobb att passa. Nu har jag en trygghet i en sjukersättning (visserligen en liten sådan) och en tredjedel där jag kan driva mitt författarskap och boka in tider som passar min ork och med lagom långa intervaller. Jag skulle nog inte klara av ett ”vanligt” jobb längre. Konsekvenserna av det liv jag levt, de diagnoser som blivit upptäckta på senare år, har gjort mig mycket sårbar och stresskänslig. Får numera ”fort åt nerverna” och då släcks min hjärna ner och slår ut mina kognitiva färdigheter – inte minst ryker mitt arbetsminne.
Det rullar på med mina nya bok ”Spring Kent, spring!” Tvåa på förlagets försäljningslista, fina recensioner, nu senast från BJT där boken fått betyget 5 (av 5 möjliga) vilket kan leda till att många bibliotek köper in den. Bokens innehåll har öppnat nya dörrar för mig. Har fått frågan om att vara konsult när en ny ”tjänst” eller snarare förstärkning inom psykiatrin ska skapas, bestående av människor som lever sina liva med bipolär sjukdom, ADHD o.s.v. kliver in i vårdarbetet och blir en medmänniska från ”Yttervärden”. Jag har även fått frågan om att bli ambassadör för projektet Hjärnkoll, vilket kan leda till en del föreläsningar. Det låter spännande. Sprida kunskap, berätta om allt som kan finnas inom en människa – utan att det syns utanpå. Jag har även hittat boken på en stor norska boksajt och på några landstingswebbar där man rekommenderar min bok till patienter och anställda.
Jag och Lena (som ligger och sover) har inga stora planer för dagen. Kanske tar vi bilen och shoppar en stund eller så bär det av på en promenad. I går gick vi en dryg runda i Gammliaskogen – det kändes som om det sluttade svagt uppför hela tiden. I dag, vid middagstid, när jag tillrett några fina torskryggar kommer Hanna på middag. Senare om kvällen är det dags Mellon där trettio länder tävlar i musik – lika hopplöst som att få två konstnärer att duellera, på tid, om vem som gjort den vackraste tavlan. Allt hänger ju på den enskilda tolkningen och avgörs av betraktarens subjektiva ögon.
För övrigt har någon skrivit att ”där makten inte finns regerar våldet”, och det ligger en hel del idet. De områden som samhället ”släpper” mutas snabbt in av våldsverkarna.
Om ”Spring Kent, spring!”
”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet!” Helhetsbetyg: 5
Katharina Jacobsson i BTJ-häftet nr 11, 2016
Senaste kommentarerna