Etikett: Adhd

Allt eller inget

Av , , Bli först att kommentera 4

Promenerade en liten sväng i helgen, och har fått en irriterande, smärtande träningsvärk. Jag är med andra ord rysligt otränad. Men det känns ändå så nära i tid då jag ständigt sprang, fort och långt. Typ 40 kilo sedan … En gång var jag en springande människa. 4000 meter terränglöpning var min favoritdistans.

Nån gång i 18-års åldern kutade jag milen på 35 minuter nånting och i lumpen sprang I 20-skogens tunga milspår som mest bestod av slakmota efter slakmota och ett blött sågspånsunderlag på finfina 37 minuter. Ja, nu låter det väl som om jag sitter här och skryter, att jag rent av förhäver mig, men jag slogs bara av vilken ytterligheternas man jag varit – i alla stycken. Antingen springa fort och dagligen, eller gå långsamt eller inte alls.

 

Jag tycks ha delat in livet i svart eller vitt. Eller i olika intensiva projekt då jag enbart sysslat med det som ingick i just det projektet – världen runt omkring mig försvann i ett ointressant töcken. Tänker på hur ofta jag bytt jobb, arbetsplatser, flyttat, rest och farit. Alltid relativt ambitiös och duktig på det gjort – till dess jag blivit uttråkad. En KBT-terapeut beskrev mig som en förare som hade svårt att sköta gas- och bromspedalerna på ett mjukt sätt. Gasen i botten eller tvärnit. Stämmer bra om man vill beskriva en pojke/man som har ADHD.

 

Numera är mina projekt de romaner jag skrivit och ska skriva – eller skriver på för tillfället. Blir lätt uppslukad. Tiden försvinner. Kan sitta i timmar och skriva om en värld, en trakt där jag aldrig varit men som jag kan beskriva i detalj.

 

 

Människor i långvarig isolering lär regrediera, alltså gå bakåt i utvecklingen. Är inne på dag 40 i min isolering, tror jag … Jo, jag regredierar. Jag har börjat gå åttabak å kryp fyromfot.

Jag har funnit en viss tjusning i att spela kula mot mig själv och att låta högerhanden utmana den vänstra i ett parti luffarschack? Den högra handen har hittills vunnit cirka 70 procent av ett par hundra partier. Jag har slutat läsa romaner av Hesse och Torgny Lindgren, utan finner numera återigen ett stort nöje i min ungdomslitteratur.

Kalle Anka läser jag fortfarande med förtjusning, särskilt om jag kommer över en äldre årgångstidning eller pocket.

Istället för att läsa goda sagor för min lillasyster, så läste jag Kalle Anka för henne. Hon efterfrågade aldrig Astrid Lindgrens värld eller heller bröderna Grimm. Nej, det skulle vara Kalle Anka. Hon kom att prenumerera på Kalle Anka till en bit upp i tonåren.

Jag läste en hel del pojkböcker med grön rygg, som exempelvis Biggles och om nån smygande indian som hette Hjortfot. Men det var ändå marginellt i mitt totala läsande. När jag fick bukt på min dyslexi i årskurs sju, övergick jag ganska snabbt till vuxenlitteratur och läste Harry Martinsson, Vilhelm Moberg och en hel radda böcker som handlade om universum, kosmos, stjärnor och kometer. Hade ett stort intresse av himlavalvet – under ett av mina ”projekt” som jag beskrev ovan.

Varma hälsningar från en coronaisolerad man …pojke?

Ps! Snart börjar Bollibompa.

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.

 

 

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Okunniga troll

Av , , Bli först att kommentera 8

Naturen har gett mig ett uselt tålamod. Har svårt att sitta stilla. Drabbas ofta av tankeflykt, har svårt att koncentrera mig. Jag blir även snabbt uttråkad. Att under dessa betingelser sitta isolerad, håller på att kännas som att bli utsatt för en medeltida tortyrmetod.

Att stänga inne en person med ADHD är inte så lyckat. Kemin i våra hjärnor ju så uppbyggd tt den tvingar oss att vara i ständig rörelse – men om tiden stannar så kan vi bli paralyserade och istället fastnar vi i en fåtölj eller i mitt fall i skinnsoffan. Stel av oro och ångest.

Ester-romanen har stannat upp i väntan på lagfarten till Nygård. Men jag skriver ändå, annat, inte minst krönikor till Lokaltidningen. Skickat två stycken idag som jag jobbat med under gårdagen och nu på morgonen. Sedan har ABF försett mig med en stor mikrofon som liknar en satellit eller snöboll, så att jag kunnat tala in första avsnittet i ny kulturpodd. Pratade i drygt 30 minuter om berättarkulturen i Västerbotten.

Det som får mig att lyda råden om att hålla mig undan coronaviruset är den förfärliga kvävningsdöd som Covid-19 utsätter oss för. Måtte de få stopp på denna pest. Skulle nån galning i ledande ställning få för sig att utnyttja denna pest för att exempelvis göra militära vinningar och krossa demokratin, så brakar kampen mot smittan ihop och miljoner och ytterligare miljoner kommer att dö. Mänskligheten lever under dödshot.

Okunnigheten är farlig. Den leder till förnekande och spridandet av lögner.

Brasiliens president Jair Bolsonaro, som håller till ute på yttersta högerkanten, säger till sitt folk att Covid-19 inte är värre än en vanlig förkylning. Jo, för somliga passerar sjukdomen som en förkylning, men för 150 000 människor i världen har pesten lett till en förfärlig död (förmodligen är siffran mångdubbelt högre då många länder inte räknat gamlingarna som dött i Covid-19 på ålderdomshemmen).

Kikade härom dagen in på en facebooksida som skulle vara en nyhetssida i Lycksele. Där dök det en av dessa förfärligt okunniga som undrade varför inte folk som kom till hennes garage-loppis. Många reagerade med ilska. Hade hon inte läst tidningarna eller sett nyheterna på TV de senaste månaderna. Jag skrev nåt kort om att vi måste hjälpas åt, vara solidariska för att skydda de sårbara från smittan. Pang så var nättrollen på plats och började sprida lögner. Jag besvarade inte stolligheterna. Såg igår kväll att man plockat bort hela inlägget och dess knasiga inlägg.

Dessa nättroll. Såg i morse reprisen av just Nättrollen som utmanas av Robert Aschberg. Det är lätt att sitta bakom ett tangentbord och sprida skit och håna folk. Att hata! Då behöver man inte se eller samtala med personerna som de hatar. När sedan en sån som Aschberg dyker upp, så blir trollen bleka, fega och mycket tystlåtna och små.

Det finns väl ett talesätt om att när trollen, hatarna, kastas ut i solljuset, så spricker de. Låter bra.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.

Röken ur proppskåpet

Av , , Bli först att kommentera 5

När jag läser om hjärnan och försöker förstå hur allt hänger ihop, så framstår den där fettklumpen på dryga kilot som en självgående kemisk fabrik. Därinne finns miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom att elektriska impulser skickar över olika ämnen till varandra. Denna hjärna är jag. Här formas mina tankar, startar mina känslor och här lagras mina minnen. Vi kan utan att förhäva oss påstå att hjärnan är skapelsens krona – i varje fall när allt fungerar som det ska.

100 miljoner nervceller skickar meddelande mellan varandra (synapser) i en hastighet av 300 km/h. Det går blixtsnabbt.  I det yttre skiktet, hjärnbarken, kontrolleras våra sinnen, rörelser och högre funktioner som språk, minne och känslor. Hjärnan består av två delar och har specialiserats sig på olika områden. Lite slött kan vi säga att den vänstra står för logiken medan den högra är mer kreativt lagd. De kan kommunicera genom hjärnbalken. Vi har en storhjärna, en lillhjärna och en hjärnstam. Komplicerat – och rent av genialt.

Men ibland uppstår fel i denna kemiska fabrik. Vi kan drabbas av en stroke, tumörer, Parkinson, ADHD eller schizofreni, för att ta några exempel. Återkommande dyker ett ord, ett ämne, upp om och om igen. Dopamin. Nyckeln till som leder till kroniska sjukdomar, men även ämnet  som  räddat mänsklighetens överlevnad: det som skapar vällust och belönar oss – mycket riktigt har det en viktig funktion i det Limbiska systemet, allt så det som brukar kallas för belöningssystemet. Det får oss att njuta av sex, en god kaka, av att springa långt och fort – sådant som var viktigt för grottmänniskornas överlevnad; ett system som fortfarande finns kvar i oss och som får oss att springa ut ur brinnande hus och slåss för våra liv i fall vi blir överfallna.

Vid ADHD vet man att det strular med med upptaget av dopaminet, så att det råder en brist av dopamin. Det gör det även om man drabbas av Parkinson, men av en annan orsak: De nervceller som bildar dopamin dör ut, så att man måste tillföra mediciner som ”låtsas vara dopamin” eller simulerar tillväxten av det som finns kvar. Bristen på dopamin gör att klickar i den information som dopaminet skickar ut till övriga delar av hjärnan och till våra muskler. Nervdöden leder alltså till dopaminbrist som gör den parkinsonsjuke stel i musklerna (inte minst i ansiktet vars mimik stelnar) och det påverkar även balansen som får den sjuke att falla och slå sig. Det mesta går långsammare, så väl talet som tankarna.

Det blir kortslutning i hjärnan. Det ryker ur proppskåpet.

Nu vet man att tankar kan påverka kemin, att tankeverksamhet kan förbättra minnet. Dopaminbristen gör en slö och långsam och arbetsminnet (det vi minns i Nuet) försämras i så väl ADHD som när man drabbas av Parkinson. Att spela ett par partier schack om dagen ska göra susen – något jag borde börja om med. Det är så mycket jag borde suga tag i vad gäller såväl träning av minnet som min kropp. Men jag kommer mig aldrig i väg till vattengympan, boxningsträningen, parkinsondansen för att bli starkare och få bättre balans. Jag har en helt klart en igångsättningsproblematik.

I morgon kommer grabbarna som deltar i bokcirkeln Bokpratarna. Då måste jag förklara varför jag svänger så snabbt mellan glädje och ilska/sorg så att de ska förstå att det är deras personer jag fräser åt. Märkligt nog mår jag riktigt bra. Jag märker ju vad jag gått miste om när jag under stora delar av livet inte kunnat njuta. Jag har inte känt de naturliga kickarna – som jag tidigare i livet ersatte med stora mängder alkohol.

I kväll ska jag underhålla de psoriasissjukas förening nån timme före  deras årsmöte. Fram till dess ska jag väl som vanligt skriva på romanen om Ester – och packa nån flyttlåda. Det drar ihop sig till flytt.

För övrigt finns det en mängd mediciner som ger parkinsonliknande symtom. Det kan även vara så att somliga piller kan utlösa sjukdomen. Så se upp!

Ordning i kaos

Av , , Bli först att kommentera 4

Senil cement – eller bara allmänt disträ. Eller beror det på ”slow thinking” som jag skrev om förra veckan; det som drabbar oss med Parkinson. Steget efter … Har börjat göra anteckningar, viktiga sådana, på pappersbitar, avrivna ark, vad som helt finns till hands och detta sker ofta när jag sitter och för anteckningar vid skrivbordet.

Härom dagen var det en viktig person från ett museum som ringde mig för att hjälpa mig hur sjukvården fungerade kring 1900. Fick namn, telefonnummer, tips. Kanon! Nu är den lappen eller vad jag nu skrev ner denna viktiga information på, borta med vinden. Kan ha kastat den eller skrivit på insidan av nån bok eller lagt lappen i kylskåpet.

Har ett jättelikt skrivbord, ett gammal läkarbord jag köpte på 80-talet, just för att rymma oerhörda mängder med information. Typ post-it-lappar med viktiga anteckningar på. Har under åren haft en ordning i detta milda kaos och ofta vetat i vilken av pappershögarna jag ska leta. Fast ibland blir det oordning i kaoset.

På senare tid har  jag köpt in bokhyllor, korgsystem, satt in information i pärmar. Det fungerade väl nåt halvår, sen tog kaos-Lundholm över igen och flyttade verksamheten till skrivbordet. Risken är att att om man försöka stävja ett kaos, så uppstår ett nytt kaos på ett annat ställe. Sen lär ett visst kaos tyda på ett mått av kreativitet. Det är faktiskt så att vi blir MER kreativa av kaos. Dessutom går det ju åt en jäkla massa tid att var morgon ”städa” och lägga var sak på rätt plats.

I oredan tvingas man att prioritera, att fatta beslut (var man ska leta) och på så sätt finner vi på lösningar – istället för att damma, sortera, lägga tingen på plats. Personligen gillar jag mer kaos på mitt skrivbord, än ett kalt, rensat skrivbord. Då syns det ju inte att man är inne i en process, att något händer, att här huserar en kreativ människa som skapar. Välstädade skrivbord är helt enkelt tråkiga.

Värre är väl när det blir kaos i skallen, när vi får för mycket information på en och samma gång, så att hjärnan börjar koka. Måste också erkänna att jag lägger ner en hel del tid på att leta efter försvunnen information och att jag då lätt retar upp mig. En period hade jag pippi på att lägga bort bilnycklarna. En gång låg de ovanpå smörasken inne i kylskåpet. I unga år så tappade jag två bilar! Visste inte var jag hade parkerat dem. Detta skedde i Lilla Lycksele. Båda gånger fick jag åka runt i en polisbil och söka efter min bil.

Det är vanligt att vi med ADHD tappar saker och ting. Man tar nycklarna i handen för att lägga dem på den idiotsäkra platsen i hallen, sen kommer tankeflykten. Jag börjar bära bort soppåsar, sortera tvätt, kolla e-posten – hela tiden med nycklarna i handen. Sålunda kan de hamna var som helt – som i botten på tvättkorgen eller som några år sen: nere containern dit jag kastade soporna.

För övrigt ska jag posta en jäkla massa brev idag. Sen jaga presenter till en 60-ring – vars födelsedag jag totalt glömt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
kent.lundholm@gmail.com
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!

Långsamt tänkande

Av , , Bli först att kommentera 7

En långsam färd från Skellefteå där jag varit hos L. sedan i fredags. Behövde en annan miljö för att bli klar med den 4:e (eller 5:e?) korrläsningen, som sedan överlämnades till L. som ska göra en översiktlig genomläsning för att känna efter om dramat håller. Romanen ”Älskade Ester” tar sakta men säkert form.

Klev upp klockan 04.00 för att hinna göra alla ändringar av de 70-tal sidor som var kvar av de totalt 400 sidorna, drygt. Var klar vid 11.00. Var helt slut i skallen. Storyn håller, möjligen att den går att förtäta lite till, men inte för mycket. Drygt 100 sidor har jag strukit. Jag följer ju ett liv som varade i 89 år och som var  tudelat av 1. Isolering i skogen. 2. Nyorientering i stadsmiljö. Det är även en krönika om Lyckseles tillväxt.

Det är en vecka sedan jag skrev och jag har funderat en hel del på den personlighetsförändring  som följer med Parkinsons sjukdom. Bristen på dopamin ställer till en hel del, inte bara skakningar, stelhet, usel balans och förstoppning. Tidigare i livet har jag fungerat dålig i större grupper, då genom en taskig impulskontroll och usel koncentrationsförmåga. Detta blev bättre när jag fick min ADHD-medicin. Då tycktes världen gå för fort, vilket gjorde att jag hade svårt att hänga med i samtalen. Jag blev förbannad.

Nu handlar det om att det mesta har börjat gå för långsamt, men nu inne i min hjärna. De senaste åren har jag inte kunnat sitta med i grupper större än 3-4 stycken, knappt ens det. Slow thinking (långsamt tänkande) gör att jag är steget efter hela tiden och hinner heller inte begära ordet – och om jag skulle få ordet så kan jag börja svara på en fråga som ställdes för fem minuter sedan. Helknäppt.

All energi går åt till att försöka följa med i samtalet, allt medan jag blir allt mer frustrerad. Fan, ser de inte att jag vill säga nåt. Nä, tydligen ser jag mest ointresserad ut. Jag och min hjärna börjar att koka. De som råkat ut  för utbrändhet känner igen detta med den ”kokande hjärnan”. I det läget försöker min hjärna att stänga ner sig och trycka på off-knappen. Då slår tröttheten till (akut trötthet) och kan jag plötsligt sitta och nicka till, rent av somna några sekunder. Nu tror folk att jag är totalt intresserad av samtalet, rent av oförskämd som sitter och sover under detta spirituella samtal.

Jag kämpar mig tillbaka, men ingen ser mig. Till slut gör jag en sista kraftansträngning (som blir helt fel) då jag skriker och reser mig upp: ”Men håll käften så att en annan får säga nåt!” Jag hinner inte med. Men jag kvicknar till i vrede och kan fortsätta att säga nåt dumt – innan det vänder till tomhet  och skam. Jag känner inte igen mig själv.

I den familj jag umgås med uppe i Skellefteå, så har de börjat stanna upp samtalet lite då och då, och höra ifall jag har nåt att säga. Det har jag ofta – men har inte haft kraft och precision att tränga mig in i samtalet. Genom att göra på det sättet så kokar inte min hjärna, jag håller mig vaken och får inga utbrott.

Sen kan jag ju naturligtvis bli förbannad av andra orsaker, på ett normalt sätt; om någon exv säger nåt riktigt korkat, så kan jag agitera en rätt så lång stund. Men slow thinking är som sagt nåt annat – och är ett mardrömslikt tillstånd där man kan känna sig instängd och som leder till att man hamnar djupt nere i reptilhjärnan i tron att man är en grottman som måste slåss eller fly, då en sabeltandad tiger kastar sig mot en. I verkligheten är det en av polarna i bokcirkeln …

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.