Etikett: Adhd

Den sömnlöse drömmer

Av , , Bli först att kommentera 3

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sömnbehovet är individuellt. Nyfödda sover nästan dygnet runt, medan tonåringar behöver uppemot 9-10 timmars sömn. När man blir gammal sover man mindre. Vi svenskar sover i genomsnitt 6 timmar och 51 minuter. Sover gör vi för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Det finns alltså en form av läkande i vårt sovande. Sömnen är uppdelad i så kallade sömncykler på ca 90 minuter.

Sömnen behövs för att kroppen och hjärnan ska få återhämta sig och bearbeta intryck. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av. Samtidigt lagras minnen och ny kunskap och nya intryck bearbetas.  Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för sjukdomar som förhöjda blodfetter, hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom.

Så om man inte sover … Jo, då riskerar man både det ena och det andra.

 

Jag brukar le lite snett när någon säger att dagen är förstörd då de bara fått sova 6–7 timmar. Själv är glad de få nätter jag sover 3–4 timmar sammanhängande. Jag talar inte om några tillfälliga sömnbesvär, utan om livslånga. Denna blogg handlar om sömnlöshet, som jag började skriva 04.00 efter att ha sovit drygt två timmar. Min livslånga svårighet att somna, med de ständiga uppvakningarna innebär att min hjärna sällan återhämta sig.

De tre tillstånden/sjukdomarna jag ska beskriva är:
Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. (Funktionshinder och sjukdomar jag lider av). Många gånger finns en samsjuklighet, vilket gör det svårt att veta var/när man ska börja behandlingen.

Man sviktar i vardagen
Om man inte får sova nattetid får det naturligtvis konsekvenser dagtid. Man kan få problem i problem både i arbetet och i privatlivet. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Man blir ”Seg i kolan” helt enkelt och som leder till svårigheter i det vardagliga. Man kan få svårt att delta i samtal, hålla sig vaken på möten eller till och med att träffa vänner och bara äta en god middag. Du får sämre koncentrationsförmåga, bristande simultankapacitet, blir lätt distraherad.

Blir känslostyrd
När andra sover sina nio timmar och vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ allvarliga sjukdomar, så är en sådan som jag uppe och skriver från klockan 02.00 efter att ha somnat vid 12.00. Ett tecken på sömnbrist är att mina känslor svänger mer mellan olika lägen och att jag överreagerar på olika sätt. Man blir lätt känslostyrd.

Så funkar normal sömn
Insomningsfasen är sömnen ytlig och du är lättväckt. Bassömnen tar vid. Sen kommer djupsömnen och nu sker kroppens återhämtning och uppbyggnad. Hjärnan arbetar långsammare och tillverkningen av stresshormon minskar. Under djupsömnen slappnar musklerna av och du är svår att väcka. Drömsömnen som även kallas REM-sömn. REM står för ”rapid eye movement” som betyder snabba ögonrörelser. Drömmar förekommer under de olika sömnstadierna, men de är vanligast under REM-sömnen. Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när du är vaken.

​​1. Diabetes och sömnen
Hos diabetiker kan sömnlösheten påverka diabetessjukdomen, och diabetes kan i sin tur ge upphov till sömnlöshet. Får man med ordning på sömnen förbättrar blodsockerbalansen, och en god diabetesbehandling förbättrar i sin tur sömnens kvalitet. Sömnlöshet i kombination ”högt tempo” (stress) dagtid leda till att den mest kärnfriske kan drabbas av Diabetes 2. Så var det i mitt fall 2003 då stressen med arbete, romanskrivande, jobb med filmmanus och nybliven pappa i kombination av övervikt, sömnlöshet och usel kondis, ledde till en akut diabetes, plus att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 1.

Eftersom stress påverkar din diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan din diabetes försämras i fall du sover uselt. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden, vilket gör att du bör kolla blodsockret även nattetid. Högt blodsocker gör dig törstig och du dricker massor, vilket får dig att springa på toa hela natten och kissa.

En riskgen kan vara förklaringen till att det finns ett samband mellan nattjobb och ökad risk att få diabetes. Sömnhormonet melatonin försämrar insulinfrisättningen hos personer med en vanlig genvariant, vilket kan förklara varför risken för typ 2-diabetes är större hos nattarbetare eller personer med sömnbesvär som bär denna riskgen.

Sömnapné med andningspauser gör att sömnen försämras, och då försämras också sockerbalansen. Framför allt hos personer med typ-2 diabetes är sömnapné en mycket vanlig parallellsjukdom. Det kan man få hjälp med. En CPAP-apparat underlättar andning och sömn nattetid.

Nervskador som orsakas av diabetes kan ge upphov till smärtor, och framför allt rastlöshet i benen Då blir det svårare att få fatt i sömnen, och att få en vilsam nattsömn. Rätt kost, bättre sömn, mindre stress, regelbunden motion kan förbättra din diabetes. Tre veckor på Sorselegården med massor med motion, rätt kost gjorde att jag sov som en gris. Jag gick även ner 15 kg och kunde sluta med mitt insulin. Det höll i två år, sen kom alla andra sjukdomar ikapp mig och stressen återupptogs.

2. Bipolär och sömn
Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, man är ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös) och har ibland neutral sinnesstämning, det vill säga utan symtom. Hos personer med bipolär sjukdom är det vanligt med sömnproblem under sjukdomsepisoder. Sömnstörning och ångest är de två symtom som orsakar det mest kännbara lidandet och där man kan nå snabbast resultat vid behandling. Sömnpreparat ska därför ges tidigt och generöst.

Förändringarna i tillstånden kan komma mycket snabbt. Fallet blir högt. En ”normal” depression smyger sig ram och kan ta veckor, månader på sig att ta plats i ens sinnen. Vid en bipolär depression, som kan dyka upp efter några få timmar, är det vanligt att man sover för mycket. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max. Mycket på att vid en mani så sover man inget alls. Inläggning krävs. Vi en mani krävs ofta starka sömnmediciner. Ofta går B.S armkrok med diabetes. Då den bipolära inre stressen kan öka exv. Kortisol så att blodsockret ökar. Trots att man skött sin diabetes minutiöst.

3. ADHD och sömnsvårigheter
Det har länge varit känt att personer med ADHD lider av sömnsvårigheter i högre utsträckning än andra. Men det kände man inte till under tidigt 1960 då jag var en liten ADHD-grabb, som stämplades ”dåligt uppfostrad”, ”efterbliven, idiot”, ”en gangster i vardande.”

Idag vet man genom forskning och vetenskaplig evidens att ADHD och sömnproblem går hand i hand. Mer än hälften av alla barn med ADHD har sömnsvårigheter, något som ofta märks redan i spädbarnsåldern. Barn med ADHD har svårt att somna på kvällen, sover oroligare och färre timmar per natt än andra barn. Dessa sömnproblem gör att de grundläggande ADHD-symtomen ökar, med inlärningssvårigheter och beteendeproblem som följd.

Sömnproblemen kan delvis bero på den bristande förmågan att reglera aktivitetsnivån. Vi med ADHD är usla på att trycka på rätt pedal, att skilja på bromsen och gaspedalen. Än i dag händer det rätt så ofta att gaspedalen åker ner i botten precis när sömnen ska infinna sig. Rastlösheten gör att det är svårt att varva ner på kvällstid och att få en stabil sömn. Vi har även en bristande känsla för tid och en svårighet att skapa rutiner, vilket kan ligga bakom tendensen att vända på dygnet. En bidragande orsak till sömnlösheten är att man helt sonika blir rädd för att sova, vilket skapar ångest och oro …

Troligtvis kan de barn som numera får stimulerande medicin mot sitt neuropsykiatriska funktionshinder fördröjer insomningen, att barnen fått sina piller för sent på dagen och sitter i om kvällen. En första åtgärd kan i så fall vara att prova med dosminskning.

4. Stroke skadar sömnen
Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Tiden efter en stroke kan vara mycket jobbig. Man kan se det som att det blivit kortslutning i proppskåpet. Hjärnan formar dina tankar, lagrar dina känslor och lagrar dina minnen. Den styr allt som händer i din kropp. Din hjärna är du. En stroke kan röra till allt detta – rejält. Hjärnan är plastisk, vilket innebär att den är föränderlig och anpassningsbar. Den kan skapa nya förbindelser mellan nervcellerna.

En tredjedel av de som fått en stroke får ofta en efterföljande depression. Det handlar om rätt så sega och långvariga depressioner som varar i cirka sex månader. Det är ett allvarligt tillstånd. Deprimerade strokepatienter blir kvar längre på sjukhus, svarar sämre på träning i rehabilitering, och har en sämre sömn. Att drabbas av stroke innebär att man vänder upp och ner på livet, både för den som drabbats och för närstående. Trots att behandlingarna blivit allt bättre får många kvarstående besvär av olika svårighetsgrad.

Efter en stroke kan minnet försämras.  Även koncentrationen påverkas. Något som jag personligen besvärats av är svårigheter att följa ett samtal med flera personer. Jag kommer inte in i samtalet och gör jag det så kommenterar jag nåt som sagts för fem minuter sen. Detta har lett till att jag undviker middagar tillsammans med större sällskap, vilket i sin tur att förlorat en lång rad fina vänner. ”Trögheten” har tilltagit efter det jag fick Parkinsons sjukdom.

Sömnbesvären beror sannolikt på grund av den hjärntrötthet som efter en stroke. Hjärnan uppfattas därmed arbeta på ett ineffektivt sätt. Utan att man kan peka på det, så känner man att något gått förlorat i ens hjärna.

I början av augusti 2015 drabbades jag av en stroke. Då small det till i bakhuvudet. En fruktansvärd huvudvärk spred sig över hela skallen. Jag skrek av smärta och reste mig upp, varvid jag störtade med huvudet före i golvet. Kunde inte gå. Allt snurrade.  

Min stroke, en propp, satte sig Lillhjärnan. Härifrån koordineras våra rörelser, vår balans och vår förmåga att agera i förhållande till omgivningen. Skador på lillhjärnan leder bland annat till svårigheter att koordinera rörelser. När jag oförklarligt började att ramla och slå mig sommaren och hösten 2018, trodde läkarna att det var symtom från skadorna i Lillhjärnan. I själva verket var det en ny hjärnsjukdom som visat upp sig: Parkinsons sjukdom.

5. Parkinson och sömnbesvär
Parkinson och allt sämre rörelseförmåga hör ihop. I tidigt skede uppträder symtomen vanligen ensidigt (jag har min på vänster sida) för att längre fram omfatta båda kroppshalvorna. Ofta har man gått omkring på jorden med sjukdomen många år innan den upptäcks. I mitt fall förmodligen sen 2012 – alltså före tre år före jag fick min stroke. Kanske ända bort till 2009.

Parkinson är obotlig. ”Giftiga” proteiner klumpar ihop sig i de nervceller som ska producera dopamin. Nervcellerna dör. Under sjukdomens inledande fas går den att behandla med L-Dopa. I slutfasen drabbas man av överrörlighet. Parkinson påverkar inte bara motoriken utan ger även upphov till så kallade icke-motoriska symtom. Det är till exempel vanligt med balanssvårigheter, trötthet, blodtrycksfall och inkontinens. Det är inte heller ovanligt att Parkinson-patienter drabbas av psykiska symtom som depression och nedstämdhet. Ett av de vanligaste symtomen är sömnproblem.

Sömnstörning är mycket vanliga. Sömnstörningarna ökar då Parkinsonsymtomen förvärras. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss. Sömnproblemen kan antingen bero på förändringar i hjärnan, men de kan också vara en biverkning av anti-Parkinson-behandlingen. Även ångest och depression ökar risken för sömnproblem. Myrkrypningar i benen och täta urinträngningar kan leda till många sömnlösa nätter.

Värst av dem alla torde vara REM-relaterade sömnstörningar (RBD) med sina vansinniga, verkliga mardrömmar. Det är vanligt att Parkinson-patienter med RBD drabbas av ”nattskräck” (panik/ångest-attacker). Det är viktigt att ställa diagnosen, då tillståndet kan behandlas. Det finns ett flertal behandlingsmetoder. Bland annat en medicin som kan prövas: Iktorivil (Antieleptikum) 4–8 mg/till natten.

 

© Kent Lundholm 2020-09-13

 

 

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

Minns kring foton

Av , , Bli först att kommentera 5

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry   

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

 

Jag och kusin Sune

 

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

 

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst,  knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

 

Terränglöpare i Hedlunda IF.

 

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt  och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

 

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget  på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

 

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

 

 

 

 

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Allt eller inget

Av , , Bli först att kommentera 4

Promenerade en liten sväng i helgen, och har fått en irriterande, smärtande träningsvärk. Jag är med andra ord rysligt otränad. Men det känns ändå så nära i tid då jag ständigt sprang, fort och långt. Typ 40 kilo sedan … En gång var jag en springande människa. 4000 meter terränglöpning var min favoritdistans.

Nån gång i 18-års åldern kutade jag milen på 35 minuter nånting och i lumpen sprang I 20-skogens tunga milspår som mest bestod av slakmota efter slakmota och ett blött sågspånsunderlag på finfina 37 minuter. Ja, nu låter det väl som om jag sitter här och skryter, att jag rent av förhäver mig, men jag slogs bara av vilken ytterligheternas man jag varit – i alla stycken. Antingen springa fort och dagligen, eller gå långsamt eller inte alls.

 

Jag tycks ha delat in livet i svart eller vitt. Eller i olika intensiva projekt då jag enbart sysslat med det som ingick i just det projektet – världen runt omkring mig försvann i ett ointressant töcken. Tänker på hur ofta jag bytt jobb, arbetsplatser, flyttat, rest och farit. Alltid relativt ambitiös och duktig på det gjort – till dess jag blivit uttråkad. En KBT-terapeut beskrev mig som en förare som hade svårt att sköta gas- och bromspedalerna på ett mjukt sätt. Gasen i botten eller tvärnit. Stämmer bra om man vill beskriva en pojke/man som har ADHD.

 

Numera är mina projekt de romaner jag skrivit och ska skriva – eller skriver på för tillfället. Blir lätt uppslukad. Tiden försvinner. Kan sitta i timmar och skriva om en värld, en trakt där jag aldrig varit men som jag kan beskriva i detalj.

 

 

Människor i långvarig isolering lär regrediera, alltså gå bakåt i utvecklingen. Är inne på dag 40 i min isolering, tror jag … Jo, jag regredierar. Jag har börjat gå åttabak å kryp fyromfot.

Jag har funnit en viss tjusning i att spela kula mot mig själv och att låta högerhanden utmana den vänstra i ett parti luffarschack? Den högra handen har hittills vunnit cirka 70 procent av ett par hundra partier. Jag har slutat läsa romaner av Hesse och Torgny Lindgren, utan finner numera återigen ett stort nöje i min ungdomslitteratur.

Kalle Anka läser jag fortfarande med förtjusning, särskilt om jag kommer över en äldre årgångstidning eller pocket.

Istället för att läsa goda sagor för min lillasyster, så läste jag Kalle Anka för henne. Hon efterfrågade aldrig Astrid Lindgrens värld eller heller bröderna Grimm. Nej, det skulle vara Kalle Anka. Hon kom att prenumerera på Kalle Anka till en bit upp i tonåren.

Jag läste en hel del pojkböcker med grön rygg, som exempelvis Biggles och om nån smygande indian som hette Hjortfot. Men det var ändå marginellt i mitt totala läsande. När jag fick bukt på min dyslexi i årskurs sju, övergick jag ganska snabbt till vuxenlitteratur och läste Harry Martinsson, Vilhelm Moberg och en hel radda böcker som handlade om universum, kosmos, stjärnor och kometer. Hade ett stort intresse av himlavalvet – under ett av mina ”projekt” som jag beskrev ovan.

Varma hälsningar från en coronaisolerad man …pojke?

Ps! Snart börjar Bollibompa.

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.

 

 

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Okunniga troll

Av , , Bli först att kommentera 8

Naturen har gett mig ett uselt tålamod. Har svårt att sitta stilla. Drabbas ofta av tankeflykt, har svårt att koncentrera mig. Jag blir även snabbt uttråkad. Att under dessa betingelser sitta isolerad, håller på att kännas som att bli utsatt för en medeltida tortyrmetod.

Att stänga inne en person med ADHD är inte så lyckat. Kemin i våra hjärnor ju så uppbyggd tt den tvingar oss att vara i ständig rörelse – men om tiden stannar så kan vi bli paralyserade och istället fastnar vi i en fåtölj eller i mitt fall i skinnsoffan. Stel av oro och ångest.

Ester-romanen har stannat upp i väntan på lagfarten till Nygård. Men jag skriver ändå, annat, inte minst krönikor till Lokaltidningen. Skickat två stycken idag som jag jobbat med under gårdagen och nu på morgonen. Sedan har ABF försett mig med en stor mikrofon som liknar en satellit eller snöboll, så att jag kunnat tala in första avsnittet i ny kulturpodd. Pratade i drygt 30 minuter om berättarkulturen i Västerbotten.

Det som får mig att lyda råden om att hålla mig undan coronaviruset är den förfärliga kvävningsdöd som Covid-19 utsätter oss för. Måtte de få stopp på denna pest. Skulle nån galning i ledande ställning få för sig att utnyttja denna pest för att exempelvis göra militära vinningar och krossa demokratin, så brakar kampen mot smittan ihop och miljoner och ytterligare miljoner kommer att dö. Mänskligheten lever under dödshot.

Okunnigheten är farlig. Den leder till förnekande och spridandet av lögner.

Brasiliens president Jair Bolsonaro, som håller till ute på yttersta högerkanten, säger till sitt folk att Covid-19 inte är värre än en vanlig förkylning. Jo, för somliga passerar sjukdomen som en förkylning, men för 150 000 människor i världen har pesten lett till en förfärlig död (förmodligen är siffran mångdubbelt högre då många länder inte räknat gamlingarna som dött i Covid-19 på ålderdomshemmen).

Kikade härom dagen in på en facebooksida som skulle vara en nyhetssida i Lycksele. Där dök det en av dessa förfärligt okunniga som undrade varför inte folk som kom till hennes garage-loppis. Många reagerade med ilska. Hade hon inte läst tidningarna eller sett nyheterna på TV de senaste månaderna. Jag skrev nåt kort om att vi måste hjälpas åt, vara solidariska för att skydda de sårbara från smittan. Pang så var nättrollen på plats och började sprida lögner. Jag besvarade inte stolligheterna. Såg igår kväll att man plockat bort hela inlägget och dess knasiga inlägg.

Dessa nättroll. Såg i morse reprisen av just Nättrollen som utmanas av Robert Aschberg. Det är lätt att sitta bakom ett tangentbord och sprida skit och håna folk. Att hata! Då behöver man inte se eller samtala med personerna som de hatar. När sedan en sån som Aschberg dyker upp, så blir trollen bleka, fega och mycket tystlåtna och små.

Det finns väl ett talesätt om att när trollen, hatarna, kastas ut i solljuset, så spricker de. Låter bra.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.