Sommarkaos inom vården

Jag blev färdig sjuksköterska i början av 80-talet och redan på den tiden brukade personalavdelningen på landstinget någon gång i april-maj få hicka och ropa i panik: ”Herregud i sommar fattas det folk till varenda avdelning, på alla våra sjukhus och mottagningar. Vad ska vi göra?” Då som nu gjordes akutlösningar, ofta dyra, plus att ordinarie personal fick dra ett hästlass och jobba extra på sin sommarsemester. Sedan hade ansvariga planerare ett år på sig så att inte sommarkaoset inom vården skulle upprepa sig – men i april-maj följande år upprepades fjolårets chock: ”Herregud det fattas ju sjuksköterskor och läkare! Hur har det gått till?” Och så har det fortsatt år efter år – och det är visst likadant i år igen.

Det finns ingen enhetlig plan för att lösa sommarsituationen, som i förlängningen naturligtvis går ut över patientsäkerheten. Det har ju inom sjukvården funnits en ”Slit-och-släng-mentalitet” – passar det inte så kan du jobba någon annanstans, alltså mycket låga ambitioner att behålla den ordinarie personalen. För några år sedan fanns det en omtyckt distriktsläkare i inlandet som blivit en aning trött och under en kortare period ville göra något annat, bland annat tänkte han åka till Norge och jobba. Förmodligen behövde han lite extrapengar. Men någon tjänstledighet fick han inte – istället fick han säga upp sig. ”Passar det inte så får du väl sluta …” Och han slutade och kom aldrig tillbaka – samtidigt som det blev ett jättelikt hål på vårdcentralen där han jobbade.

En grå dag. Ska försöka skriva en del under dagen, för att i eftermiddag åka på en träff som Region Västerbotten anordnar. I morgon onsdag blir det provtagning och vattengympa, för att under torsdagen åka till Skellefteå.

För övrigt är vi människor i grunden meningsbyggande. Vi kan inte leva i ett tomrum, inte stå utanför sammanhanget.