Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.