Då och då måste vi stanna upp, ibland mitt i steget, och försöka värdera det som är viktigt i våra liv. Det är så lätt att bli fartblind och det man då tror är värdefullt och viktigt är i själva verket falsk trygghet. Idag är vårt främsta ideal ”den fria individen” som i första hand är intresserad av sin egen framgång. Vi omger oss av fasader som skymmer sikten. Vi njuter av tempot i ett spännande jobb, plågar oss på gymmet för att tygla våra allt mer åldrande kroppar, och vi beundrar renoveringen av köket och toaletten, eller lockar fram vår barnsliga sida när vi får köra på tok för fort i vår splitternya och alldeles för dyra bil. Men när allt kommer till sin spets, när vi blir medvetna om att våra begränsade liv kan ta slut precis när som helst, så är det andra värden som träder fram.

Vi lever i en tid då vi blivit våra egna projekt, som i slutänden ska redovisas med diagram och staplar. Som om livet vore mätbart.

Men som sagt – ibland, mitt i steget, händer något. Allt det som tidigare varit så värdefullt och mätbart, förlorar sitt egentliga värde. Vänskapen och ömheten mellan de människor som står oss nära blir plötsligt guld värd. Vi höjer blicken och ser allt det vackra omkring oss, vinden som rör sig i träden, solen som kastar ut silverslantar i vattnet. Allt det som förr varit litet blir plötsligt stort. Kanske är det så att vi börjar älska livet mer än dess mening; vaknar i insikten att vi bara får en enda chans här på jorden och då faller den nya bilen symboliskt i värde – samtidigt som det överdrivna tittandet i spegeln förlorar sitt värde.

Men allt det jag nu skriver är blott förhoppningar. Vi lever i missnöjets kultur där alla tycks ha fullt upp med sitt (och andra får sköta sitt), där ord som solidaritet håller på att klinga bort, där VI förlorat sitt värde. Idag är det JAG som härskar. Det pågår en social utspädning.

För övrigt har varje människa en historia att berätta. Men om ingen lyssnar på hennes berättelse, så blir hon diffus för att slutligen försvinna helt och hållet.