Kaffe på fat

Har landat i AIK-land och sitter här i ottan och dricker starkt kaffe. Jag dricker som vanligt pulverkaffe, inte av bekvämlighet utanför att det smakar gott och sedan går det snabbt att justera styrkan i fall det blivit för svagt. Förr i tin så var det ju kokekaffe som gällde som var en hel vetenskap att få till. Sedan fick man ofta en skvätt sump i munnen i fall man tömde koppen för fort.

Pappa drack ofta sitt kokekaffe på fat. Han balanserade fatet på tre fingrar, medan han hade en sockerbit mellan läpparna som sakta löstes upp ju mer han sörplade i sig av kaffet. Om somrarna satt han på farstubron med bar överkropp och drack sitt kaffe på fat. Han satt där och lät blicken svepa över myrarna och upp mot skogen. På denna plätt hade han bott sedan sin födsel 1931, men han fick inte dö där. Det gjorde han på Lycksele lasarett, svårt tärd av sin parkinson. Mamma drack aldrig sitt kaffe på fat. Hon drack det ur någon av sin små koppar och allt som ofta stående vid spisen medan hon vaktade något av sina långkok.Hon gav sig aldrig tid att sitta, inte ens när kaffet var nykokat. Själv lärde jag mig att dricka kaffe i sjuårsåldern, först genom att doppa bullar i den svarta drycken men med tiden drack jag det ”rent” direkt ur koppen. Fast i ärlighetens namn så nog var väl varm choklad godast.

Den här säsongen måste jag ta mig till ishallen och se AIK spela. Det blev inte ifjol, men det berodde nog på att jag var rätt så vingklippt efter stroken. Första gången jag såg AIK live var 1978, året då de blev svenska mästare för första gången. Jag åkte med min dåvarande svärfar och dåvarande flickvän, hennes bror och nån till som jag inte minns. Vi åkte från Hällnäs, färdades i timmar genom ett vintrigt landskap och hamnade till slut på läktaren mitt på långsidan. På den tiden var det nästan uteslutande ståplatser och de kunde packa in drygt 8000 i arenan. Jag blev frälst direkt. Farten, jublet, målen. Minns inte vilka de mötte, men har för mig att det var ett stockholmslag som de svartgula besegrade. När jag sedan flyttade till Skellefteå 1981 för att plugga till sjuksköterska, köpte jag ett säsongskort och såg alla matcherna ett par-tre år framöver. Det var tider det.

För övrigt är människors rädsla upphovet till mycket ondska. Grupptrycket kan få oss att känna rädsla för att förlora ansiktet som i sin tur skapar rädsla att bli utstött ur gruppen. Mod är att våga konfrontera sin rädsla.