Etikett: AIK

Vallat med läppglans

Av , , 1 kommentar 2

Tidig morgon i AIK-land. Här råder en tryckt stämning sedan laget förlorat fyra matcher i rad och har nu parkerat i tabellens nedre regioner.

aik

Inför säsongsstarten sades det både i AIK-land och bland experter söderöver, att årets lag var starkare än någonsin, att det bitvis skulle räcka med att de kunde ställa skridskorna på isen för att vinna. Men så var inte fallet.Nu tvingas laget dra en blöt filt över sig och käka några hinkar taggtråd (som på Hårde Hardys tid), för att få den rätta känslan – för med den kommer viljan att vinna.

Johaug

Även i Norge är stämningen tryckt. Först blev skidåkaren Sundby avstängd efter att ha använt astmamedicinen Ventoline. Det har visat sig att varenda skidåkare i Norge är astmatiker, i varje fall bland eliten som måste ta astmamedicin inför träningspass och tävlingar. Nu har deras fixstjärna i längdspåren, duracell-kaninen Therese Johaug åkt fast för dopning, då man i en kontroll funnit substansen clostebol i hennes kropp. Denna gång handlar det inte om astmamedicin, utan om anabola steroider. Den förbjudna substansen skulle enligt Johaug och lagets läkare han kommit in i kroppen när hon smörjt en sårig underläpp med en kräm som råkade innehålla clostebol. Det går med andra ord tungt i spåren för det norska laget, som i vanliga fall inte bara vallar bäst utan även åker fortast. Nu tror inte jag att norrmännen systematiskt dopar sig, utan att det handlar om två fall av klantighet och kanske, skriver kanske, att åkarna påverkats av läkare och tränare som jagat sekunder genom att balansera på gränsen till det tillåtna. Som att ge astmamedicin till fullt friska åkare. Johaug ligger pyrt till. Det finns 27 fällande domar med clostebol och ingen har undgått avstängning. Det handlar om allt från fyra veckor till fyra år. Snittet ligger på två år. Detta efter att landsläkaren köpt en salva på ett apotek i Italien – som var märkt med texten: DOPING! och en förbudsskylt. Reglerna kring användandet av förbjudna preparat (för att få fördelar mot sina motståndare) gäller för ALLA idrottare i hela världen och fuskarna ska alla dömas lika. Den principen gäller även för norska skidåkare. Punkt.

Michel-Houellebecq

I onsdags strålade Pig Hills manliga bokcirkel samman hemma hos Ante. Debattens vågor gick höga när vi skulle analysera och tycka till om Michel Houellebecqs roman ”Underkastelse”, en roman som hyllats av både höger- och vänsterintellektuella. Personligen tycker jag att han rider på den klassisk mytbildning om religiösa gruppers dolda agenda, i det här fallet gäller det muslimerna.I grund och botten är denna roman både sexistisk och rasistisk. Han har tidigare kallat islam för ”den dummaste religionen” och åtalades då för Frankrikes motsvarighet till ”hets mot folkgrupp” men åtalet ogillades.I The Guardian fick han följande fråga:Is he Islamophobic? “Yes, probably. One can be afraid,” Det författarskapet ska jag inte slösa ytterligare en enda minut till på.

För övrigt närmar vi oss obarmhärtigt den tid på året då vi ska skifta till vinterdäck. Personligen har jag ingen bil – dock ett par rejäla broddar.

 

Kaffe på fat

Av , , Bli först att kommentera 2

Har landat i AIK-land och sitter här i ottan och dricker starkt kaffe. Jag dricker som vanligt pulverkaffe, inte av bekvämlighet utanför att det smakar gott och sedan går det snabbt att justera styrkan i fall det blivit för svagt. Förr i tin så var det ju kokekaffe som gällde som var en hel vetenskap att få till. Sedan fick man ofta en skvätt sump i munnen i fall man tömde koppen för fort.

kaffekopp

Pappa drack ofta sitt kokekaffe på fat. Han balanserade fatet på tre fingrar, medan han hade en sockerbit mellan läpparna som sakta löstes upp ju mer han sörplade i sig av kaffet. Om somrarna satt han på farstubron med bar överkropp och drack sitt kaffe på fat. Han satt där och lät blicken svepa över myrarna och upp mot skogen. På denna plätt hade han bott sedan sin födsel 1931, men han fick inte dö där. Det gjorde han på Lycksele lasarett, svårt tärd av sin parkinson. Mamma drack aldrig sitt kaffe på fat. Hon drack det ur någon av sin små koppar och allt som ofta stående vid spisen medan hon vaktade något av sina långkok.Hon gav sig aldrig tid att sitta, inte ens när kaffet var nykokat. Själv lärde jag mig att dricka kaffe i sjuårsåldern, först genom att doppa bullar i den svarta drycken men med tiden drack jag det ”rent” direkt ur koppen. Fast i ärlighetens namn så nog var väl varm choklad godast.

aik

Den här säsongen måste jag ta mig till ishallen och se AIK spela. Det blev inte ifjol, men det berodde nog på att jag var rätt så vingklippt efter stroken. Första gången jag såg AIK live var 1978, året då de blev svenska mästare för första gången. Jag åkte med min dåvarande svärfar och dåvarande flickvän, hennes bror och nån till som jag inte minns. Vi åkte från Hällnäs, färdades i timmar genom ett vintrigt landskap och hamnade till slut på läktaren mitt på långsidan. På den tiden var det nästan uteslutande ståplatser och de kunde packa in drygt 8000 i arenan. Jag blev frälst direkt. Farten, jublet, målen. Minns inte vilka de mötte, men har för mig att det var ett stockholmslag som de svartgula besegrade. När jag sedan flyttade till Skellefteå 1981 för att plugga till sjuksköterska, köpte jag ett säsongskort och såg alla matcherna ett par-tre år framöver. Det var tider det.

För övrigt är människors rädsla upphovet till mycket ondska. Grupptrycket kan få oss att känna rädsla för att förlora ansiktet som i sin tur skapar rädsla att bli utstött ur gruppen. Mod är att våga konfrontera sin rädsla.

 

Värda lite vårvärme

Av , , Bli först att kommentera 2

Gryning i AIK-land. Sträv i halsen, täppt i näsan som om det vore en förkylning på gång, vilket vore olyckligt då jag har ett framträdande i Lycksele på torsdag. Jag har nu befunnit mig i AIK-land i tio dagar – och trivts bra med det. Men i afton återvänder jag till Umeå för att kolla hur landet ligger där nere i södern, betala räkningar, uträtta småärenden och plocka undan i lägenhet. På torsdag eftermiddag bär det som sagt av till Lycksele – i Lenas lilla trotjänare.

Det brukar alltid komma mycket folk till mina framträdande i Lycksele. Kanske har jag blivit ”bygdens son” som i sina böcker berättat de historier som folk i inlandet känner igen sig i. När jag släppte ”Vedtjuven” 2012 slog jag publikrekordet i biblioteket. Vet inte om det håller ännu? Kanske.

20160315_163208

Men det är alltid lite extra pirrigt att framträda i Lycksele – kanske för att jag känner så många där och för att så många tycks känna mig. Extra pirrigt blir det därför att prata kring självbiografin ”Spring Kent, spring!” – boken om mitt liv och om allt som gick snett.

tussilago

För övrigt ser jag frost på taken mitt emot och igår, när jag hjälpte Lena att rengöra vinterdäcken, började det att snöa. Nog vore vi förtjänta av lite värme, av en vår värd namnet.

Slutar som chefredaktör

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen stirrar stint in genom köksfönstret här på Anderstorp i AIK-land. Det tycks sväva en darrande oro över dessa trakter, då det åter är dags för AIK att spela hemma och då med kniven mot strupen. För att knipa åt sig guldet krävs tre raka vinster och det mot ett Frölunda som verkar vara både tyngre och snabbare än AIK. AIK har denna säsong inga ”spjutspetsar”, inga stjärnor utan är ett lagom bra lag som i serien tröttat ut motståndet, vilket gjorde laget till en värdig vinnare. Men i finalspelet behövs det där lilla extra, portalfigurerna som kliver fram – något som fattas. Men än ska vi väl kasta yxan i sjön, utan jag hoppas naturligtvis på tre raka vinster – även om denna önskan känns en aning utopisk.

Vasaplan 2015 nr 24
Slutar som chefredaktör för Vasaplan.

Jag kliver av posten som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan, då styrelsen valt en ny väg genom att bygga upp en ny redaktion. Det har varit roliga och intensiva då jag fick vara med att skapa tidningen (särskilt då det kom att bli vägen tillbaka för mig personligen). Emellanåt krävdes det sin man att med små medel få det hela att rulla runt. Ibland fick vi trolla med knäna. När jag i februari valde att ta tjänstledigt fram till augusti, så var det en nödvändighet då tidningsjobbet krockade med boksläppet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och turnén med berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Detta ska även ses med bakgrund av den stroke jag drabbades av i augusti 2015. I dagsläget har jag svårt att förstå hur jag orkade vara chefredaktör under förra hösten, då jag var rätt så märkt av proppen i lillhjärnan – men på något underligt sätt gick det. Nu har jag repat mig ganska bra och är åter klar i knoppen – men då bokningarna för kommande höst redan nu börjat strömma in, finns det inte längre plats i mitt liv att göra tidningar. Vasaplan är en viktig tidning – och den gör verkligen skillnad, det vet jag.

Skriva_IS
Skriv mer, skriv bättre, kanske en roman? Gå kurs hos oss!

Är det några därute som som vill lära sig mer om skrivandets hantverk? Ja, då har jag ett tips. Jag och kollegan Micke Berglund kör en författarworkshop i Umeå sista juni till tredje juli. Det är ett späckat schema med föreläsningar, seminarier, skrivuppgifter och go’fika. Pris för 3½ kursdag inklusive fika är 3000 (inkl moms). Vi har plats för 12 deltagare. Vi håller till i Kärnhuset.

Läs mer.

För övrigt ska jag denna dag tvätta Lenas skitiga bildäck – vilket ligger helt i min nivå för kunnandet om bilar och andra motorfordon. Tanka, ratta, bromsa och gasa, plus rengöra skitiga vinterdäck är precis vad jag klarar av. Men Lena tycker att jag trots dessa brister är en riktig karl. Säger hon i varje fall.

 

Berättandet kan börja

Av , , Bli först att kommentera 2

Måndag. En grå dag. Men just denna dag börjar Skellefteå berättarfestival, då jag och Linda Marklund ska köra vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” vid fyra tillfällen: tisdag i Skelleftehamn och Ursviken. Onsdag i Byske och Kåge. Plus att vi ska köra en kortversion under kvällens invigning. Till detta kommer en mingelkväll på torsdag. Intensivt, spännande och småkul.

20160202_184310
Linda Marklund roar och oroar publiken i Lycksele.

Jag är ju en nybörjare vad gäller denna form av berättande – fast å andra sidan är jag uppvuxen i en muntlig berättartradition. Som barn satt jag ofta vid köksbordet hemma i Baklandet och hörde pappa och hans kompisar dra den ena halsbrytande historien efter den andra, eller så parkerade jag inne i farmors kök och lyssnade på den kortvuxna gummans märkliga berättelser som ofta utspelade sig i trakterna kring Vindeln.Jo, jag lärde mig nog en del om berättandet av dess människor.

älgen

En av de märkliga älgarna i Baklandet som inte gick att skjuta.

De häftigaste historierna fick jag höra i älgjaktstider, då jaktlaget samlades på gräsmattan utanför ladugården och analyserade dagens jakt. Det berättades om älgar som var stora som hus, om älgar som hade vingar, om märkliga hinder som plötsligt dykt upp mellan avlossade kulor och älgen. Det jag hörde då torde vara underlag för ett flertal romaner.

Igår körde AIK över Frölunda. Det kändes bra.

AIK

För övrigt ska jag ta det lugnt under förmiddagen. Ladda, samla mig, sen ta fart. Framåt, alltid framåt!

 

Sömnlöshet och bussåkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidig morgon. Utsikt över hustaken på Hemmansgatan här på Anderstorp i AIK-land. Slöjmoln skymmer solen. Jag och min hatt ska vara här ett tag för att samla mod och kraft inför berättarfestivalen som drar igång på måndag. Det blir några riktigt intensiva dagar. Förhoppningsvis roliga och givande.

Tröttheten jag kände efter boksläppet i Umeå håller på att släppa och med den även oron som gnagt inom mig. Har ju så lätt för att förstora bilder och känslor, så svårt att koppla av och sova. I ett vetenskapsprogram härom dagen berättade man om riskerna med att sova för lite. Det kallas för insomnia som 11 procent av befolkningen lär lida av. Kanske lider jag brist på sömnhormonet melatonin, men mest troligt har det att göra med min ADHD – för vem kan sova med en motor brummande i skallen?

Om man sover mindre än fem timmar per natt fyrdubblas risken för stroke. Hela mitt liv, i varje fall till och från, har jag inte sovit mer än 4-5 timmar. Skrämmande. Lägg då till all annan skit jag varit med om, alla diagnoser jag dragit på mig – vilket emellanåt gör jag vettskrämd.

vägen
Världens mest långtråkiga vägsträcka.

De senaste åren har jag åkt med bussen mellan Umeå och Skellefteå en himla massa gånger – en av världens tråkigaste vägsträckor. Den är så jävla mördande tråkig att folk svimmar och faller i koma, en del försöker hoppa av, klockorna stannar och chaufförerna tuggar fradga. Är det månne vägens fel som gjort att folk i de två städerna inte drar jämt? När umeborna kör dötråkighetsvägen norrut är de så förbannade och slut i huvet, att när de vänder i första rondellen när kommer fram till Skellefteå – och detsamma gäller när skellefteborna far åt Umeå. De så uttråkade att de vänder i ersbodarondellen.

buss

Den tråkiga vägen har förmodligen påverkat hatet mellan AIK och Björklöven då även spelarna tvingats färdas vägsträckan inför matcherna. Och hur är det med politikerna i de västerbottniska kuststäderna? Är det dags att gräva sönder vägen och bygga en som är lite roligare. Det kan inte vara svårt. Ja, denna teori kom till mig längs E4, någonstans i höjd med Lövånger.

För övrigt ska vi försöka fixa en biljett till måndagens invigningen av Skellefteå berättarfestival till Lena – vilket kan bli en sann utmaning. De är visst slut, hörde jag igår. Så om någon därute har en biljett över, så är vi på Anderstorp mycket intresserade. En annan plan vi har är att utröna om man i Skellefteå kan köpa ett par sportskor – för i Umeå går det ju bara att köpa antingen en höger- eller vänstersko. I varje fall på Stadium.

Omslag_Spring_Kent

Intresserad av min bok ”Spring Kent, spring!” BESTÄLL

 

 

Skor och hockey

Av , , Bli först att kommentera 1

Igår var det stora fönsterputsardagen – och jag hann precis klart innan vintern återvände. Stora, vita flingor seglade genom luften. Aprilväder. Sen finns det en märklighet med att putsa fönster. Man står där och putsar och försöker se genom glasen från alla möjliga vinklar för att avslöja ränder och fläckar. Jo,det ser perfekt ut. Inte en enda rand. Nu på morgonen, när solen ligger på, så ser jag fläckar och räder på vartenda jävla fönster. Därför brukar det bli en ”justeringsrunda”, lite äkta dubbelarbete. Vet inte om detta bara drabbar mig, om jag är en slarvpelle, eller om detta är ett universellt fenomen?

AIK

AIK till final – igen. Snacka om en AIK-era i svensk hockey, där de svart-gula dominerat i snart tio års tid. När jag bodde i Skellefteå 1980-84 var AIK rätt så bra, men inte så att de dominerade som de gör nu. Men de spelar samma typ av hockey, då som nu, med en tempostark spelstil som stressar sönder motståndarna. Imponerande och klokt att ständigt producera nya stjärnor ur de egna leden och från intilliggande småklubbar. Trots att de ständigt blir av med sina bästa spelare, år efter år, så kliver någon ny junior fram och fyller ut platsen. Men de var illa ute under gårdagens match mot Växjö – det kunde ha slutat med en bitter förlust under den ohyggligt långa dubbelutvisningen. Nu final mot Frölunda, ettan mot tvåan i serien som möts i en moralisk final. Sedan såg jag en del sura, avudsjuka Björklövare som på Fb ropade ut att de minsann hejade på Växjö, bara för att visa hur mycket de hatar AIK. Inte för att jag gillar Björklöven, men nog har jag ofta unnat dem sina segrar – fast jag har inte fått tillfälle att göra det så ofta de senaste åren, då de så sällan vinner och ständigt parkerar sist i någon av de lägre serierna.

Idag en promenad till ”posten” som finns på Ica Kvantum uppe på Kronoparken, sedan hem och packa klart, för att ta bussen till Nus och dess apotek och hämta ut lite mediciner och därifrån kliva på norrgående buss till Skellefteå där min Lena väntar. Kommer att tillbringa en vecka i AIK-land då Skellefteå berättarfestival kör igång till veckan. Det blir fyra föreställningar på två dagar. Tisdag 19/4: Skelleftehamns bibliotek 13.00. Ursvikens bibliotek 18.30. Onsdagen den 20/4: Byske bibliotek 13.00. Kåge bibliotek 18.30. Välkomna ni som vill höra hur jag och Linda Marklund ljuger så bra att det i slutänden blir dagens sanning. Till detta ska läggas att vi ska delta under invigningen på måndagskvällen den 18 april och kort presentera vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” och att vi under torsdagskvällen blivit inviterade att delta i en mingelfest på Västerbottens teatern. Mingel är inte min paradgren, har så rysligt svårt att göra mig någon rättvisa med mer än fem personer i ett rum. Jag blir inte blyg, men allt prat, alla impulser brukar göra mig tyst och förvirrad. Det har väl att göra med min ADHD som gör det svårt att sortera intrycken och försöka tyda de sociala koderna. På exv. mingelfester brukar jag ibland känna mig som en utomjording som förtvivlat försöker förstå vad som är rätt och fel.

Sko

Har under två dagar försökt köpa ett par skor på Stadium här i Umeå. I tisdags hittade jag ett fint par, snygga och praktiska för mina kommande fotvandringar, och med ett nedsatt pris på 300 kr. Men de hade bara vänsterskon. Yes, bara en sko! Gjorde därför ett nytt försök under gårdagen och hittade en prima sko till ett bra pris. Men då visade det  sig att de bara hade högerskon!  Dagens sanning. De säljer tydligen bara en av skorna, höger- eller vänsterskon. ”Sånt här händer då å då”, sa säljaren i ett försök att urskulda sig. Han flackade med blicken. Personligen har jag aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv – och jag har minsann köpt många skor i mina dar – och då en vänster- och en högersko. Har Stadium klurat ut en ny affärsidé? Kanske ser vi denna sommar mängder av människor hoppa fram på ett ben med en sprillans ny gympasko på foten … inköpta till halva priset. Får se om det finns skor (i par) att inhandla i Skellefteå – men där har man väl målat alla skor svart-gula …

En vacker aprildag därute. Snön som föll igår verkar ha försvunnit ner i marken. Snön som fall i april jär bra för pären. Gammal sanning i Baklandet.

För övrigt så knallar det och går, även om tillvaron på sistone rusat fram lite för fort. Jag har ju så svårt att kliva åt sidan och andas med magen, att landa i nuet och se mig omkring.