Etikett: kaffe

Kaffe på fat

Av , , Bli först att kommentera 2

Har landat i AIK-land och sitter här i ottan och dricker starkt kaffe. Jag dricker som vanligt pulverkaffe, inte av bekvämlighet utanför att det smakar gott och sedan går det snabbt att justera styrkan i fall det blivit för svagt. Förr i tin så var det ju kokekaffe som gällde som var en hel vetenskap att få till. Sedan fick man ofta en skvätt sump i munnen i fall man tömde koppen för fort.

kaffekopp

Pappa drack ofta sitt kokekaffe på fat. Han balanserade fatet på tre fingrar, medan han hade en sockerbit mellan läpparna som sakta löstes upp ju mer han sörplade i sig av kaffet. Om somrarna satt han på farstubron med bar överkropp och drack sitt kaffe på fat. Han satt där och lät blicken svepa över myrarna och upp mot skogen. På denna plätt hade han bott sedan sin födsel 1931, men han fick inte dö där. Det gjorde han på Lycksele lasarett, svårt tärd av sin parkinson. Mamma drack aldrig sitt kaffe på fat. Hon drack det ur någon av sin små koppar och allt som ofta stående vid spisen medan hon vaktade något av sina långkok.Hon gav sig aldrig tid att sitta, inte ens när kaffet var nykokat. Själv lärde jag mig att dricka kaffe i sjuårsåldern, först genom att doppa bullar i den svarta drycken men med tiden drack jag det ”rent” direkt ur koppen. Fast i ärlighetens namn så nog var väl varm choklad godast.

aik

Den här säsongen måste jag ta mig till ishallen och se AIK spela. Det blev inte ifjol, men det berodde nog på att jag var rätt så vingklippt efter stroken. Första gången jag såg AIK live var 1978, året då de blev svenska mästare för första gången. Jag åkte med min dåvarande svärfar och dåvarande flickvän, hennes bror och nån till som jag inte minns. Vi åkte från Hällnäs, färdades i timmar genom ett vintrigt landskap och hamnade till slut på läktaren mitt på långsidan. På den tiden var det nästan uteslutande ståplatser och de kunde packa in drygt 8000 i arenan. Jag blev frälst direkt. Farten, jublet, målen. Minns inte vilka de mötte, men har för mig att det var ett stockholmslag som de svartgula besegrade. När jag sedan flyttade till Skellefteå 1981 för att plugga till sjuksköterska, köpte jag ett säsongskort och såg alla matcherna ett par-tre år framöver. Det var tider det.

För övrigt är människors rädsla upphovet till mycket ondska. Grupptrycket kan få oss att känna rädsla för att förlora ansiktet som i sin tur skapar rädsla att bli utstött ur gruppen. Mod är att våga konfrontera sin rädsla.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Mina inre rum

Av , , Bli först att kommentera 0

I mina inre rum finns ett Terra incognita som jag måste upptäcka. Där finns djur som ännu inte blivit namngivna; där finns människor som lever i märkliga, okända kulturer. Plockar fram kompassen och stoppar ett vitt, tomt pappersark i fickan – och på detta ark ska jag rita in de okända gränserna och pricka in städer och floder.Jag ska bli upptäcktsresande, en äventyrare som reser i zick-zack för att en dag finna guldet. Ska ta bilder med mina ögon och spela in med mina öron. Jag ska återvända med bevis.

Jo, jag är vaken. Sov länge, men så somnade jag också sent. Så i tid blev det på ett ut. Gårdagen var en helt okej dag. Vann 24 spänn på lotto, hade spirituella samtal med några av mina vänner, kurade i soffan med en bok, skrev ett par sidor i ett kommande verk, reste i tiden genom att lyssna på musik från förr och bläddra i gamla fotoalbum. Blev tröstad via sms. Vad jag gjort med lottovinsten? Jo, för tusan den återinvesterade jag i Svenska spel, eftersom jag turligt nog kommit över en idiotsäker lottorad. Man får inte vara dum.

kaffe

Jo, nog är jag vaken alltid. Har fått mitt kaffe.

För en massa år sedan satt jag på en föreläsning här i Umeå och lyssnade på en japansk forskare, professor Susumu Ohno, som vigt sitt liv åt att översätta DNA-sekvenser i våra gener till musik. Utifrån proteinbaserna i våra gener fick han fram en full oktav. Han spelade upp ”genmusik” för en häpen publik. Ett stycke lät precis som Bach, vackert, lustfyllt, men så var det också ett stycke sprunget ur ögats iris. Mer tungsint, snudd på skrämmande lät det när levern komponerade sin melodi. Har under årens lopp då och då tänkt på vad som hände med professor Ohnos forskning, för jag har sedan aldrig hört talas om hans DNA-kompositioner. Det har gått 30 år sedan hans föreläsning om all den musik som spelas inom oss, utan att vi vet om det. En vacker tanke.

För övrigt är jag med all säkerhet vaken.

Förlåta och gå vidare

Av , , Bli först att kommentera 2

Nu börjar jag jag så sakta att läka. Ett första viktigt tecken på det är när jag återigen börjar vakna i ottan, utvilad efter sex timmars sömn. De senaste tre veckorna har jag ”sovit ut” till åttatiden efter ibland tio timmars sömn. Även om det varit nödvändigt för hjärnan sova länge, så har det känts ovant, underligt för mig. I går var det full fart på mig. Åkte buss till Nus, tränade intensivt i att gå trappor. Fick godkänt. Kroppen tycks fungera bra. Kvar är yrseln och den plötsligt hjärntröttheten som då och då slår till. Då är det bara att lägga sig ner och blunda en halvtimme. Jag börjar allt mer förstå att det är ödmjuk tacksamhet jag ska känna. Vad hade inte kunnat hända?

kaffe
Vad vore en morgon utan en eller flera koppar starkt, svart kaffe?

Kände en person som ansåg sig vara djupt förorättad. Därför blev denne totalt fixerad av att omvärlden skulle be om förlåtelse. ”Visst”, instämde jag. ”Förlåtelse är vackert, bara det inte blir läpparnas bekännelse, att det slängs ut ett förlåt utan djupare innebörd. Då är det värdelöst”. ”Huvudsaken är de ber mig om förlåtelse”, fortsatte den förorättade att mala på på.

När man går vidare i livet, så finns det ofta händelser man har svårt att släppa – och om man inte gjort upp med dem kan de bli till riktiga surdegar. Om man inte kan släppa taget om gamla oförrätter så är risken att bitterheten tar över; så till den milda grad att det blir svårt att etablera nya relationer eftersom man har svårt att lita på andra. Har en person gjort dig illa, så är väl risken stor att alla andra kan göra likadant … Det blir svårt att leva livet fullt ut och värst av allt så kan det leda till och negativa effekter på hälsan. Sveket får tankarna att gå i cirklar, stressen får blodtryck och puls att öka, vilket ökar risken för sjukdomar.

”Du har väl själv något som du måste be om förlåtelse för. Det finns ju alltid två sidor i en konflikt”, fortsatte jag. ”Inte i det här fallet”, fräste den förorättade. Det var ingen meningen att försöka tala denna person tillrätta. Det var en sådan person som visste hur världen var beskaffad, med säkerhet, och därmed var personen snudd på ofelbar. Kunde jag inte begripa det? ”Men om inte du säger förlåt, hur ska du då kunna begära att motparten ska förlåt dig?” Undrade jag, lite försynt, men fick inget svar.Men i personens svarta blick såg jag orden formas till: Dumjävel!

Förlåtelse, acceptans, försoning. Det är stort när två människor möts för att söka försoning och tillsammans ger och tar för att få frid i sina hjärtan. Men förlåtelsen innebär ju inte att vi ska tycka att det är okej med destruktiva beteenden eller att vi accepterar till att vi blivit djupt sårade. Förlåtelsen betyder heller inte att vi ska glömma det vi blivit utsatta för och plötsligt godta det. Nej, men däremot det betyder att vi äntligen kan släppa taget och gå vidare. Vi måste försonas med det som hänt för att bli hela människor igen, så att vi kan vara fria. Att sätta punkt. Att gå mot kärleken som väntar – utan bojor. När detta är gjort så har vi även förlåtit oss själva.

”Förstår du det”, sa jag till personen. ”Över min döda kropp”, fick jag som svar och jag såg hur denne fick rynkor i ansiktet, hur håret började gråna och att glimten i ögat slocknade. Det är precis vad som händer när folk blir bittra och börjar titta mer i bakspegeln än på vägen framför dem. De tittar så in i bomben ofta i backspegeln att de enda de till slut ser är sin egen skugga.

Ska testa och cykla idag. Ikväll är det styrelsemöte i föreningen Vasaplan. Ska delta via telefon. Vi kämpar på med tidningen för att få den utgiven i slutet av månaden. Det blev onekligen lite strul när undertecknad, chefredaktören, gick och blev sjuk. Men vi fixar det! Är omgiven av många duktiga människor.

För övrigt har varje så kallade sanning sin motsats.

 

Om att resa

Av , , Bli först att kommentera 0

Jämngrått, samtidigt som regnet strilar ner. Juli går mot sitt slut. Hann med att njuta en stund av gårdagens sol, i varje fall under förmiddagen då jag stod och tittade ut över havet. Bort mot Holmön till. Kanske är detta en inne-sittar-dag – en dag då jag borde läsa i någon av de böcker jag påbörjat, eller rent av skriva kapitel fem klart. Kapitlet i den text jag påbörjade för några veckor sedan och som ska bli en roman. Men allt tar emot. Lite av tvärnit.

Men det är lugnt. Ska ju träffa min dotter idag. Vi ska fika nere på stan och jag ska få höra hur hennes resor gått. 16 år och på väg ut i världen. Kanske kan jag som hennes store tjocke far komma med några goda råd, kanske rent av berätta några små anekdoter från den tid då jag gjorde mig redo för att ge mig av, för att packa min ryggsäck och påbörja mitt resande. Jag hade ju ingen far att luta mig mot vad gällde erfarenheter från sitt resande. Han hade som längst rest till Vännäs, tror jag. Han var en man som vägrade att lämna sin utsedda plätt på jorden, den som hans förfäder en gång brutit upp i väglöst land. Den i Baklandet. Han hade helt sonika inte några behov av att bege sig iväg för att se världen. Inte som jag hade, som trodde att jag skulle kvävas ifall jag inte kom mig iväg. Jag reste som en dåre. Kanske för att jag trodde att ett resande i geografin var liktydigt med att resa ifrån oron jag bar omkring inne i mig. Men – om jag så befann mig på månens baksida, så var jag alltid vara den Kent jag är. For ever. Men en sak lärde jag mig av allt resande, och det var att få perspektiv på tillvaron och något att jämföra med. Vi behöver kontraster i våra liv. Annars blir det mesta jämngrått. Som dagens väder.

Måste köpa mer kaffe. Kör med olika former av pulverkaffe. Det är enkelt att tillaga, smakar förhållandevis gott – men är dyrt. Under sommarens besök i inlandet så serverades jag kokekaffe. Hemma hos syrran och Kurt, Anders i Kroksjö, Anna i Arvidsjaur, i Siksele. Det krävs lite mer tid och omsorg för att tillaga kokekaffe. Man måste stå vid spisen och vakta så att inte pannan kokar över, sedan ska det försiktigt röras om med en sked, dras åt sidan för att låta sumpen sjunka till botten. Det krävs tålamod, en stunds väntan. Det är väl därför som kokekaffe smakar så gott. Man har tvingats stilla sig i sin väntan. Kaffetåren blir en belöning.

I övrigt anser jag att man inte ska sälja sig billigt. Då har man inte skattat sin värdighet – vilket i slutänden kan betyda att man får betala ett högt pris.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,