Trivsamt museum

Klockan är strax efter sex och solen flödar av gult över AIK-land. Firade L i går (trots att hon egentligen fyller år på måndag), men det passade oss båda bättre ha ett minikalas redan under påsklördagen. Vi bär nu båda samma ålder (58 år), men den sjunde augusti drar jag åter ifrån med ett år. Herregud så gammal man håller på att bli. Tiden är ingenting och den går omöjligt att stoppa, inte ens för en sekund.

Igår bestämde vi oss för att vara kulturella och gjorde ett besök i Skellefteå museum. Ett trivsamt museum med en hel del intressanta utställningar – som exempelvis ”Guldkorn”.

Jag blev sittande en bra stund i ”minibiografen” och såg på en gammal film som dramatiserade konsekvenserna av när man i början av 1600-talet hittade silverfyndigheter uppe på ett avlägset fjäll i trakterna av Arjeplog. I princip bar man silvret i ryggsäckar till Piteå, en hygglig sträcka. Men detta var i början av stormaktstiden (Storsverige) så staten behövde göra fler silverpenningar för att finansiera krigen och bly för att göra fler kulor.

Misslyckanden leder till maktlöshet och skapar rädsla, inger oss med hopplöshet och i slutänden skam.  Ett barn med ADHD kan komma hem från skolan och upplevt ett hundratal misslyckanden, stora som små. Det är lätt för sådana barn att känna sig annorlunda. Skammen. Det är mitt fel!

För övrigt undviker jag narcissister. Jag vänder på klacken och flyr, eftersom det är meningslöst att försöka diskutera med dem eftersom de anser sig vara alltings mått. De är ett gäng hopplösa typer vars uppblåsta självupptagenhet dränerar en på all energi. Lägg sedan till  deras oförmåga (ointresse) att känna empati gör att de är totalt ointresserade av andras känslor. Spring!