Läste ett intressant reportaget i tidningen ETC. Det belyste hur drömmen om ett bättre samhälle håller på att bytas ut av drömmen om att bli en bättre individ som är  lycklig, vältränad och framgångsrik. Välfärdsstaten håller på att bli en slags wellnesstat. Resonemanget bygger på en ny bok som heter ”Wellnessyndromet” och handlar om vår jakt på hälsa och lycka har blivit en osund besatthet i dagens västerländska samhällen. Var finns den perfekta dieten, hur kan vi träna så rätt som det bara går – och samtidigt behålla fokus på oss själva? Det är väl bra för samhället i stort, om alla käkar fibrer och tränar som dårar eftersom det borde leda till en friskare befolkning och längre kostnader för sjukvården. För femtio år sedan låg fokuset på kollektivet och och de gemensamma normerna, idag är allt ljus på individen -. och de som misslyckas får skylla sig själva. Ord som solidaritet, kollektivt ansvar, hjälpsamhet  håller att förblekna och få en negativ (ful) klang. Om vi fortsätter att söka alla svar inom oss själv, i våra isolerade kroppar så hamnar vi till slut i en kulturell och intellektuell öken. Vilken syn kommer i förlängningen att växa fram när det gäller de arbetslösa, sjuka – och överviktiga? Ska alla de som inte klarar av positivt tänkande eller har råd att tillbringa timmar på gymmet få skylla sig själva? Det blir som med framgångsteologin: Är du sjuk så är det ett tecken på att du är svag i tron. Ja, träna och äta bra är viktigt, men låt inte wellnesstrenden bli en klassmarkör. Tänk på det nästa gång du låter spegla din kropp i gymmets spegelvägg.

Har skrivit en del på min blogg om de människor som har så lätt att döma andra, men som tycks sakna förmåga att se sin egen del i det som sker. En gång kände jag en man som avverkade kvinnor på löpande band. Vid den tiden brukade han stolt säga att han erövrat 32 kvinnor. Ibland brukade jag fråga  om där fanns något gott att säga om dem? ”Dom är bara en samling dumjävlar! Idioter!” brukade han svara. Han menade på fullt allvar att alla dessa kvinnor gjort så att alla dessa förhållande gått åt helvete. Det var helt och hållet deras fel, till fullo, det var inte ens något som var värt att diskutera; ungefär som att solen går ner i om kvällarna och upp på morgonen. ”Det fattar du väl?!” När jag en gång försökte syna honom visade det sig att det längsta förhållandet hade varat sex månader. ”Inte längre”, sa jag. Då blängde han ilsket på mig och för en stund fruktade jag att jag skulle hamna i högen av förbrukade, utdömda människor; hos dumjävlarna. Jag skulle inte komma och tycka något om förhållanden, eftersom jag bara hade varit ihop med fem-sex kvinnor. Att flera av dessa förhållanden varit långvariga, ett på 15 år, tycktes i hans ögon inte vara någon merit.

Nej, han förstod inte att det var han som var den gemensamma nämnaren, att det var han som var den största av dumjävlar. När han klagade på att många av kvinnorna inte attraherat honom sexuellt, så förstod han inte att det kunde vara på det viset att ”dumjävlarna” haft svårt att tända till på hans kropp. . Vid den tiden var han inne på sin 33 dumjävel. Det var en intellektuell kvinna med huvudet på skaft och hon blev därför en trofé att visa upp för världen. Därför höll det hela fem månader, snudd på rekord. Efter det gjorde han som vanligt: förde henne bakom ljuset och bedrog henne med en annan. Nu har jag inte hört av honom på en herrans många år och lika bra det. Men jag har hört av andra att han fortsätter att samla på idioter och lär visst snart vara uppe i 40.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom och då och då tänka på honom, när han står där och speglar sig med narcissistens extrema känsla av självhävdelse och med en plågsamt bristande självkännedom. För det är ju inte kärlek till en annan han söker. Han söker bara hålla liv i förälskelsen till sig själv.

Slutligen, en låt som fastnat i mitt huvud: